Idioterna
@@@@
Vi börjar väl med von Triers gamla örhänge. Första (om jag minns det rätt) i danska nya filmvågen där allt skulle fångas "på riktigt" och inget fick göras i efterhand i studio t ex ljud, specialeffekter osv (den så kallade Dogmarörelsen) (visade sig också om jag minns rätt att hyfsat många av Dogmafilmerna faktiskt blev bearbetade i efterhand för annars såg och lät allt som om Vår Teater gjort filmen). Här får vi följa ett kollektiv av män och kvinnor som är fullt friska men roar sig med att låtsas vara mentalt handikappade när de går ut på stan. Tanken är att provocera fram reaktioner från mannen på gatan. När de inte pysslar med det ligger de hemma i stora villan och knullar. Här passar då von Trier på att slänga in lite gamla hederliga kuk-i-fittanscener mitt i allt det där mentalt handikappade tokeriet. Jag skulle ju egentligen vilja toksåga det här för det är så artsy fartsy så det svartnar för ögonen, men von Trier lyckas verkligen väcka mängder med känslor och peka på både bra och dåligt i det verkliga livet. Då har man väl lyckats som konstnär får man väl säga?
/Surskägget
The Brown Bunny
@
Vincent Gallo är knäpp på riktigt. Han är artsy superduper fartsy så ingen annan ens kommer i närheten. Här får han Chloë Sevigny att suga av honom komplett med porrfilmssprut och allt och kommer undan med det för att det är en "konstnärlig film". Jebus. Filmen är så dålig så klockorna stannar och vill man bara se Chloë göra sin bästa Jenna Jamesontolkning är det bara söka på närmaste porrsajt.
/Surskägget
Base-Moi
@
Hyllades hyfsat när den kom har jag för mig. Mest för att kritikerna såg den som "en stark feministisk film av två starka feministiska kvinnor". Att tjejerna bakom filmen var två gamla franska porrskådisar som a) inte kunde skådespela sig ur en låda b) inte kunde skriva manus ens om nån skrev det åt dem verkade ingen bry sig om. Grejen är att det här hade kunnat bli bra i bättre händer. Typ nån som visste vad i helvete de höll på med. Istället är manus, regi och skådisinsatser under all kritik och hade det inte varit för att de gamla porrskådisarna ställde upp med ett par minuter porr i vad som annars var en thrilleraction/ett hämnddrama hade nog ingen sett den här överhuvudtaget.
/Surskägget
Intimacy
@@@
Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst? Skälet till att jag sätter ett frågetecken bakom den meningen är att jag aldrig brukar kolla på brittisk diskbänksrealism á la Ken Loach då det bara är sjukt tråkigt att se gråa människor i gråa hus i gråa landskap i gråa yllekoftor göra gråa saker. Varje onsdag träffas en man och en kvinna för mer eller mindre anonymt sex. Mannen är skild och ser framemot onsdagsmötena som en ljusning i en annars ganska dyster tillvaro. Dock börjar han utveckla känslor för sin knullkompis och börjar följa efter henne för att lära sig mer om henne. Detta leder till en hel del förvecklingar. Till skillnad från von Trier klipper man inte in några porrskådisar kön utan låter de två huvudrollsinnehavarna, Mark Rylance (har gjort en del Shakespeare på brittisk teve) och Kerry Fox (gjort massor men kanske mest känd för Danny Boyles gamla klassiker Shallow Grave) knulla på riktigt. Det är ungefär så oporrigt som man kan tänka sig vilket givetvis är hela idén. Det är också en väldigt liten del av filmen, så förväntar man sig en jäkla massa knullande bör man återigen kolla en av de många porrsajterna som finns därute.
/Surskägget
Romance
@@
Mer artsy fartsy (varför är det alltid de konstnärliga filmerna som slänger in massa knullande?) den här gången från Frankrike. Marie (spelad med lagom delar oskuldsfullhet och nyfikenhet av Caroline Ducey) är kär i sin pojkvän men tycker inte att hon får tillräckligt mycket uppmärksamhet och uppskattning från honom. Han är kall och frånvarande och hon undrar om det är fel på henne eller honom och ger sig ut i ett personligt sökande i hopp om att finna ett svar. Under färdens gång lyckas hon ha en del sex med för henne okända män, sex som regissören Catherine Breillat väljer att visa helt och fullt. Bland andra dyker gamle porrkungen Rocco Siffredi upp och sätter på vår hjältinna så det står härliga till. Lite väl pratig här och där, annars ett ganska fascinerande och intimt porträtt av en ung kvinnas sökande efter inre vetskap om sig själv.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar