After Porn Ends 2

@@@
För ett par år sedan recenserade jag första filmen och nu när en otippad uppföljare kom ut på Netflix kände jag att det var lika bra att se och recensera även den. Uppföljaren är exakt vad första filmen var, det vill säga en dokumentär där man intervjuar porrskådisar, kvinnliga som manliga, som lagt karriären på hyllan och därmed måste ställa sig frågan: "Jaha, nu då?". Precis som i första filmen följer intervjuerna ungefär samma mönster med före, under och efter och precis som i första filmen så ångrar de allra flesta ingenting medan några fåtal kanske valt andra karriärer idag. Det livsöde som sticker ut lite och berör mer än övriga är Janine Lindemulder som har stora problem idag tack vare sin karriär som bland annat lett till att hon inte längre får träffa sina barn. Tragiskt och jäkligt bara för att man råkat vara naken framför kameran en gång i tiden.
/Surskägget

Mostly Sunny

@@@
Berättelsen om Sunny Leone, en av världens mest kända porrskådisar och den garanterat mest kända indiska porrstjärnan. Hon är visserligen född och uppvuxen i Kanada men eftersom att hon har indiska föräldrar verkar hela Indien veta vem hon är om man ska tro den här filmen. Hon blir inbjuden som underhållare till bröllop(!) och dyker upp i alla möjliga sammanhang i indisk teve. Nu satsar hon stenhårt på att slå igenom som seriös Bollywoodskådis (om nu seriös och Bollywood går hand i hand) och har mer eller mindre lagt porrkarriären på hyllan. Filmen följer Sunny och hennes pojkvän medan de försöker orientera sig mellan alla fallgropar från porr till nåt mer seriöst. Vi får även veta en del om Sunnys bakgrund och hur de flesta av hennes familjemedlemmar vänt henne ryggen då porr inte är kosher enligt en strikt indisk uppfostran och kultur. Sunny är en söt, glad och smart tjej med skinn på näsan som det är nästan omöjligt att inte tycka om. Därmed har filmen vunnit mycket. Bitvis kan jag dock känna att regissören borde vågat gräva lite djupare för att verkligen hitta den där kärnan som verkligen är Sunny bakom alla skal.
/Surskägget

Tricked

@@@
En film om prostitution och dess mörka sidor. En väldigt amerikansk produktion får sägas då den i mångt och mycket koncentrerar sig på hallickar med guldkedjor, diamantringar, bling-bling och framförallt de där fåniga guldpokalerna/vinglasen som de ständigt paraderar runt med. Den typen av hallick som egentligen inte existerar utanför USA's gränser med andra ord. Med det sagt är jag rätt säker på att tjejerna som tvingas in i prostitution upplever situationen som likadan oavsett var i världen de befinner sig och oavsett vilka knäppa lyxprylar just deras hallick/förtryckare klär sig i och strösslar de pengar tjejerna tjänat ihop på. Regissörerna bakom filmen låter alla komma till tals. Prostituerade som slutat, prostituerade som håller på, hallickar, föräldrar, poliser, åklagare, terapeuter och torskar. Merparten ligger naturligtvis kring samtalen med de prostituerade eftersom att filmen trots allt handlar om dem och hur de blir utnyttjade av skrupelfria hallickar. Detta ger filmen en viss tyngd och ett bra helikopterperspektiv. Dock missar regissörerna att bygga upp en intressant story kring de hårresande livsöden vi får möta. Det här har potential att bli en stor och viktigt film, som det är nu blir den absolut sevärd men utan det där lilla extra.
/Surskägget

Addicted To Sexting

@@
Sexting, alltså att snusksms:a med varandra är poppis idag. Folk skickar nakenbilder till varandra, snuskiga berättelser om vad som ska hända när man ses och mer nakenbilder. Den här filmen försöker förklara fenomenet och varför det är så otroligt populärt. Man tar även upp farorna med att skicka en nakenbild till en person man kanske älskar just då men som sen slänger upp bilden på Internet i samma ögonblick som man gör slut. Och ja just, ALLA säger bestämt ifrån när det kommer till kukbilder. Ingen vill ha kukbilder. Ingen. Så skicka inga. För att få nån sorts balans (antar jag) intervjuar man både professorer och porrstjärnor, både män och kvinnor och både hetero- och homosexuella. Sedan slänger man in ett par okända stå-uppkomiker som får göra sig lite lustiga över fenomenet.
/Surskägget

Julkalender 6 dec

Lars von Trier är på gång med en ny film/nytt konstverk/nytt artsy fartsyprojekt kallat Nymphomaniac. Tydligen ska filmjäveln vara närmare femåenhalvtimme lång när den väl når biograferna nästa år. Jebus. Karlen är tokigare än Jokern. Det som kommer göra Nymphomaniac lite speciell (förutom speltiden för vem i hela världen orkar sitta igenom ett kammardrama på nästan sex timmar jebus giv mig styrka) är att von Trier kommer slänga in rikta samlagsbilder. Tydligen klipps porrskådisars könsorgan in mellan de "riktiga" skådisarnas hel- och halvnakna kroppar. Detta har dock gjorts förr (av von Trier dessutom!) och där har vi dagens tema: Riktig porr i vanlig spelfilm. Passande också då dagens lucka är nummer sex!

Idioterna
@@@@
Vi börjar väl med von Triers gamla örhänge. Första (om jag minns det rätt) i danska nya filmvågen där allt skulle fångas "på riktigt" och inget fick göras i efterhand i studio t ex ljud, specialeffekter osv (den så kallade Dogmarörelsen) (visade sig också om jag minns rätt att hyfsat många av Dogmafilmerna faktiskt blev bearbetade i efterhand för annars såg och lät allt som om Vår Teater gjort filmen). Här får vi följa ett kollektiv av män och kvinnor som är fullt friska men roar sig med att låtsas vara mentalt handikappade när de går ut på stan. Tanken är att provocera fram reaktioner från mannen på gatan. När de inte pysslar med det ligger de hemma i stora villan och knullar. Här passar då von Trier på att slänga in lite gamla hederliga kuk-i-fittanscener mitt i allt det där mentalt handikappade tokeriet. Jag skulle ju egentligen vilja toksåga det här för det är så artsy fartsy så det svartnar för ögonen, men von Trier lyckas verkligen väcka mängder med känslor och peka på både bra och dåligt i det verkliga livet. Då har man väl lyckats som konstnär får man väl säga?
/Surskägget

The Brown Bunny
@
Vincent Gallo är knäpp på riktigt. Han är artsy superduper fartsy så ingen annan ens kommer i närheten. Här får han Chloë Sevigny att suga av honom komplett med porrfilmssprut och allt och kommer undan med det för att det är en "konstnärlig film". Jebus. Filmen är så dålig så klockorna stannar och vill man bara se Chloë göra sin bästa Jenna Jamesontolkning är det bara söka på närmaste porrsajt.
/Surskägget

Base-Moi
@
Hyllades hyfsat när den kom har jag för mig. Mest för att kritikerna såg den som "en stark feministisk film av två starka feministiska kvinnor". Att tjejerna bakom filmen var två gamla franska porrskådisar som a) inte kunde skådespela sig ur en låda b) inte kunde skriva manus ens om nån skrev det åt dem verkade ingen bry sig om. Grejen är att det här hade kunnat bli bra i bättre händer. Typ nån som visste vad i helvete de höll på med. Istället är manus, regi och skådisinsatser under all kritik och hade det inte varit för att de gamla porrskådisarna ställde upp med ett par minuter porr i vad som annars var en thrilleraction/ett hämnddrama hade nog ingen sett den här överhuvudtaget.
/Surskägget

Intimacy
@@@
Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst? Skälet till att jag sätter ett frågetecken bakom den meningen är att jag aldrig brukar kolla på brittisk diskbänksrealism á la Ken Loach då det bara är sjukt tråkigt att se gråa människor i gråa hus i gråa landskap i gråa yllekoftor göra gråa saker. Varje onsdag träffas en man och en kvinna för mer eller mindre anonymt sex. Mannen är skild och ser framemot onsdagsmötena som en ljusning i en annars ganska dyster tillvaro. Dock börjar han utveckla känslor för sin knullkompis och börjar följa efter henne för att lära sig mer om henne. Detta leder till en hel del förvecklingar. Till skillnad från von Trier klipper man inte in några porrskådisar kön utan låter de två huvudrollsinnehavarna, Mark Rylance (har gjort en del Shakespeare på brittisk teve) och Kerry Fox (gjort massor men kanske mest känd för Danny Boyles gamla klassiker Shallow Grave) knulla på riktigt. Det är ungefär så oporrigt som man kan tänka sig vilket givetvis är hela idén. Det är också en väldigt liten del av filmen, så förväntar man sig en jäkla massa knullande bör man återigen kolla en av de många porrsajterna som finns därute.
/Surskägget

Romance
@@
Mer artsy fartsy (varför är det alltid de konstnärliga filmerna som slänger in massa knullande?) den här gången från Frankrike. Marie (spelad med lagom delar oskuldsfullhet och nyfikenhet av Caroline Ducey) är kär i sin pojkvän men tycker inte att hon får tillräckligt mycket uppmärksamhet och uppskattning från honom. Han är kall och frånvarande och hon undrar om det är fel på henne eller honom och ger sig ut i ett personligt sökande i hopp om att finna ett svar. Under färdens gång lyckas hon ha en del sex med för henne okända män, sex som regissören Catherine Breillat väljer att visa helt och fullt. Bland andra dyker gamle porrkungen Rocco Siffredi upp och sätter på vår hjältinna så det står härliga till. Lite väl pratig här och där, annars ett ganska fascinerande och intimt porträtt av en ung kvinnas sökande efter inre vetskap om sig själv.
/Surskägget

Skräckspecial - vampyren

Till skillnad från Vrångmannen har jag alltid älskat mina vampyrrullar och med tanke på hans recension av The Horror of Dracula för några dagar sedan tänkte jag att vi skulle ta oss en liten titt på vampyren genom tiderna.
Utan att vi tittar på några filmer tänkte jag att vi ska ta oss en mer närgången titt på vampyren som arketyp. Vad är det som gör att vampyren överlevt tidens tand (hehehe) och sedan urminnes tider huserat som människans stora skräck nummer ett? För vampyren går waaaaay back långt innan Bram Stoker tog den ytterst äkte Vlad Tepes och skapade en myt kring honom som vi idag känner till som greve Dracula.
Redan för flera tusen år sedan gick det skräckhistorier och succubi som dök upp om nätterna och sög musten ur oss. Att vi människor dessutom ger ifrån oss diverse ljud även när vi dött (gaser som ska ut) och även kan rycka till när musklerna krampar och släpper är det inte konstigt att folk förr i tiden som inte hade vår moderna medicinska kunskap att luta sig på trodde att den nyss döde var på väg att resa på sig ur graven.
Vad är det då som fascinerar oss så mycket att vi år ut och år in ständigt hittar på nya berättelser om vampyrer (som inte är mer än intelligenta zombies egentligen). Visst, på ett ytligt plan handlar det om att vi är rädda för en varelse som lever på vårt blod på ett sätt som andra monster inte gör. Vampyren kan t o m hålla oss vid liv och dränera oss på blod när den så behagar. Blodet är nyckelordet här.
Blodet har i flertalet kulturer en magisk plats. Många kannibalstammar tror ju att man får i sig sin motståndares styrka och kraft om man äter deras kött. Jämför detta med kristendomens nattvard där församlingen äter Jesus kött och dricker hans blod. De troende blir därmed fyllda av hans styrka och gudomliga kraft (om än väldigt symboliskt).
Kyrkan har stor del i vår tids vampyrmyter. Krucifix, heligt vatten och präster är toppen att ha till hands när vampyrer ska dödas. Jämför med gammal folktro där det räckte med lite vitlök och en spetsig påle alternativt halshuggning och bål för att ta hand om även de värsta vampyrerna. Men för att få de skeptiska bönderna att köpa nattvarden var det enkelt att dra paralleller till vampyrmyterna som redan florerade. Så kan det gå.
Blodets magi är alltså en förklaring till vampyrens bestående popularitet. En annan är förstås att vampyren liknar oss människor väldigt mycket. Till skillnad från varulvar eller zombies kan vampyren föra en normal konversation och smälta in bland oss människor utan att vi fattar något. På så sätt kan vampyrsagor spegla vår omvärld på ett sätt historier om andra monster inte kan.
Men den viktigaste orsaken till vampyrens fortsatta popularitet är förstås det väldigt intima, många gånger rent av sexuella, sättet vampyren ser till att få i sig vårt blod. Genom att förtrolla oss, charma oss och få oss att känna oss trygga sätter sedan vampyren sina huggtänder i vår hals. Inte helt olikt en älskares omfamning precis när en kyss ska landa på halsen.
Inga andra monster (vad jag kan komma på nu på rak arm i a f) är så intima och nästan kärleksfulla med oss. Varulven vill bara slita oss i stycken och käka våra inälvor, zombies vill åt våra hjärnor, spöken gillar att få oss att hoppa in i teven när myrornas krig är på och demoner och allehanda otäckt gillar helt enkelt att vi plågas ihjäl på de mest smärtsamma vis. Bara vampyren (med undantag för de där mer monsterlika vampyrerna som mer eller mindre är en sorts varulvar) tar sig lite tid att förföra oss först. Blommor, räkor och vitt vin innan vi hamnar på menyn.
Speciellt i det viktorianska England där all form av sexualitet (bland det fiiiiiina folket åtminstone) var strängt tillbakahållen och förtryckt kunde historier om vampyrer vara som rena porrnovellerna bland de sexuellt frustrerade killarna och tjejerna. Inte undra på att Bram Stokers bok Dracula blev så poppis. Tänk dig att du är en hårt hållen viktoriansk grabb eller tjej som bara vill härja runt, supa och knulla som vilken tonåring som helst men enligt alla normer inte får när du plötsligt kan läsa:”The girl went on her knees, and bent over me, simply gloating. There was a deliberate voluptousness which was both thrilling and repulsive, and as she arched her neck she actually licked her lips like an animal, till I could see in the moonlight the moisture shining on the scarlett lips and on the red tongue as it lapped the white sharp teeth.” Bra skit, eller hur?
Vampyrer har genom åren haft all möjliga utseenden. Från Max Shrecks monsterliknande varelse (Nosferatu), till Bela Lugois aristokratiska charmör (Dracula), till Christopher Lees karismatiska men dödliga uppenbarelse (The Horror of Dracula), till Kiefer Sutherlands partyvampyr (The Lost Boys), till Gary Oldmans hippievampyr (Bram Stoker’s Dracula), till Tom Cruises guldlockiga lättjefulla vampyr (En Vampyrs Bekännelse), till Wesley Snipes anabolapumpade vampyr (Blade) till Robert Pattinsons emomupp till vampyrskämt (Twilight), till Megan Fox's väldigt storkäftade vampyr (Jennifer's Body). Och allt däremellan.
Just nu har vi nån sorts vampyrrevival där tonårsångest och vampyrlustar blandas i en ohelig mix som får alla över 12 att kräkas. Mängder med böcker, teveserier och filmer på samma tema (Den Stora Svåra Kärleken) med vampyrer istället för Fabiodeffade snubbar slängs på oss i snabbare tempo än snusktanterna på Harlequin kan skriva ännu en ”kärleksroman”. Förhoppningsvis kommer en backlash snart som bjussar på lite tuffa vampyrer igen för annars vet jag inte längre.
/Surskägget

Dumpa Honom

@@@@
Tror inte jag sett så många ex-flickvänner i en film tidigare. Jennifer Connelly (är det inte dags att begrava yxan, det var ju så länge sen nu, ring så tar vi en fika), Drew Barrymore (varmaste hjärtevännen, vi ses på fredag), Jennifer Aniston (kom igen du kan inte vara sur över att jag också legat med Angelina, det var ju låååångt efter att du dumpade mig för Brad, what goes around comes around för tusan!) och Scarlett Johansson (fick ditt snuskiga sms du ditt lilla busfrö där J) är alla perfekt castade (Conelly som lite sval och utled hemmafru, Barrymore som ”quirky” annonsförsäljerska, Aniston som Rachel från Vänner och Johansson som sexig, ung älskarinna) och gör därmed alla sin grej perfekt. Dessutom kul att se så många polare i en och samma film. Ben Affleck (det är vår tur att bjuda tillbaka, ta med dig Jenny och barnen och dyk in nästa lördag), Bradley Cooper (ring upp Zach så ses vi i Vegas nästnästa helg), Justin Long (häng med till Vegas, ring Willis) och Kevin Connolly (jag har kollat schemat och kan absolut vara med två inspelningsdagar i början av januari, hälsa Adrian, Kevin och Jeremy) är även de perfekt castade (Affleck som skön snubbe, Cooper som snygg snubbe, Long som humoristen och Connolly som kompisen). En relationsfilm där samtliga åtta ovan har olika typer av vänskaps- och kärleksrelationer till varandra i en salig röra där humor, allvar, kärlek, sex och förhållanden blandas till en skön kreolsk gryta vi gärna slevar i oss efter en lång dag i gruvorna.
/Surskägget

PS. Svenska titeln är helt missvisande, originaltiteln sammanfattar filmen bättre: "He's just not that into you". Å andra sidan är det den längsta och tråkigaste filmtiteln på år och dar.

Lesbian Vampire Killers

@@

En brittisk skräckkomedi om lesbiska vampyrer som ska döda alla män och omvandla alla kvinnor låter ju på papper som en rulle i min smak. Och potentialen för en klockren skrattfest (på rätt sätt) finns helt klart här. Vissa repliker är ju så skönt brittiskt roliga som egentligen bara britter kan vara roliga på, men många gånger känns det tyvärr lite krystat och helt enkelt inte lika kul. Marknadsföringsmässigt har man ju satsat på sex, sex och åter sex men i filmen är det ganska sparsamt med tuttar och lesbisk lek. Visst, vi får en uppsjö riktigt snygga damer som snabbt blir förvandlade till blodtörstiga vampyrer (ja, lesbiska sådana) men de får ingen direkt chans att spela på sin sexighet för de är ovanligt lätta att ha ihjäl. Kan tänka mig att grabbarna bakom filmen inspirerats av Evil Dead och en liten dos glada vampyrklassiker starring Ingrid Pitt från way back when. Man når inte upp till Evil Deads nivå av humor och splatter, och man når inte riktigt lika långt på sexighetsskalan som Ingrid Pitt. Nånstans mittemellan utan att våga och eller kunna ta det hela vägen. I grund och botten är det en okej rulle man kan plocka en söndagkväll när inget annat går, men som man lika gärna kan leva utan att ha sett.

/Surskägget

Porr!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Good Luck, Chuck

@@@+
Fan den här blev jag positivt överraskad av. I korthet. Över Chuck vilar en förbannelse. Varje gång han har sex med en tjej kommer han bli dumpad och hon kommer hitta sin livs kärlek. Bra för henne, surt för honom. En dag träffar han söt tjej (Jessica Alba) och blir kär. Meeeen han kan ju inte ha sex med henne. Ah the times, the times. Filmen börjar i ganska makligt tempo utan direkta garv, men drar på allt eftersom. Albas karaktär är kul för hon är extremt klantig, sådär klantig som är jättekul på film, men om man kände en sån tjej på riktigt skulle man döda henne i sömnen och sitta av tiden för det blev bättre så. Det ger hursomhelst Alba en chans att visa prov på sin komiska tajming och den sitter bättre än väntat. Så droppa det här med Fantastiska Fyran och kör komedier istället. Kärlek, humor och lite slapstick. Pang! Allt som behövs ibland.

/Surskägget