Till skillnad från Vrångmannen har jag alltid älskat mina vampyrrullar och med tanke på hans recension av The Horror of Dracula för några dagar sedan tänkte jag att vi skulle ta oss en liten titt på vampyren genom tiderna.Utan att vi tittar på några filmer tänkte jag att vi ska ta oss en mer närgången titt på vampyren som arketyp. Vad är det som gör att vampyren överlevt tidens tand (hehehe) och sedan urminnes tider huserat som människans stora skräck nummer ett? För vampyren går waaaaay back långt innan Bram Stoker tog den ytterst äkte Vlad Tepes och skapade en myt kring honom som vi idag känner till som greve Dracula.
Redan för flera tusen år sedan gick det skräckhistorier och succubi som dök upp om nätterna och sög musten ur oss. Att vi människor dessutom ger ifrån oss diverse ljud även när vi dött (gaser som ska ut) och även kan rycka till när musklerna krampar och släpper är det inte konstigt att folk förr i tiden som inte hade vår moderna medicinska kunskap att luta sig på trodde att den nyss döde var på väg att resa på sig ur graven.
Vad är det då som fascinerar oss så mycket att vi år ut och år in ständigt hittar på nya berättelser om vampyrer (som inte är mer än intelligenta zombies egentligen). Visst, på ett ytligt plan handlar det om att vi är rädda för en varelse som lever på vårt blod på ett sätt som andra monster inte gör. Vampyren kan t o m hålla oss vid liv och dränera oss på blod när den så behagar. Blodet är nyckelordet här.
Blodet har i flertalet kulturer en magisk plats. Många kannibalstammar tror ju att man får i sig sin motståndares styrka och kraft om man äter deras kött. Jämför detta med kristendomens nattvard där församlingen äter Jesus kött och dricker hans blod. De troende blir därmed fyllda av hans styrka och gudomliga kraft (om än väldigt symboliskt).
Kyrkan har stor del i vår tids vampyrmyter. Krucifix, heligt vatten och präster är toppen att ha till hands när vampyrer ska dödas. Jämför med gammal folktro där det räckte med lite vitlök och en spetsig påle alternativt halshuggning och bål för att ta hand om även de värsta vampyrerna. Men för att få de skeptiska bönderna att köpa nattvarden var det enkelt att dra paralleller till vampyrmyterna som redan florerade. Så kan det gå.
Blodets magi är alltså en förklaring till vampyrens bestående popularitet. En annan är förstås att vampyren liknar oss människor väldigt mycket. Till skillnad från varulvar eller zombies kan vampyren föra en normal konversation och smälta in bland oss människor utan att vi fattar något. På så sätt kan vampyrsagor spegla vår omvärld på ett sätt historier om andra monster inte kan.
Men den viktigaste orsaken till vampyrens fortsatta popularitet är förstås det väldigt intima, många gånger rent av sexuella, sättet vampyren ser till att få i sig vårt blod. Genom att förtrolla oss, charma oss och få oss att känna oss trygga sätter sedan vampyren sina huggtänder i vår hals. Inte helt olikt en älskares omfamning precis när en kyss ska landa på halsen.
Inga andra monster (vad jag kan komma på nu på rak arm i a f) är så intima och nästan kärleksfulla med oss. Varulven vill bara slita oss i stycken och käka våra inälvor, zombies vill åt våra hjärnor, spöken gillar att få oss att hoppa in i teven när myrornas krig är på och demoner och allehanda otäckt gillar helt enkelt att vi plågas ihjäl på de mest smärtsamma vis. Bara vampyren (med undantag för de där mer monsterlika vampyrerna som mer eller mindre är en sorts varulvar) tar sig lite tid att förföra oss först. Blommor, räkor och vitt vin innan vi hamnar på menyn.
Speciellt i det viktorianska England där all form av sexualitet (bland det fiiiiiina folket åtminstone) var strängt tillbakahållen och förtryckt kunde historier om vampyrer vara som rena porrnovellerna bland de sexuellt frustrerade killarna och tjejerna. Inte undra på att Bram Stokers bok Dracula blev så poppis. Tänk dig att du är en hårt hållen viktoriansk grabb eller tjej som bara vill härja runt, supa och knulla som vilken tonåring som helst men enligt alla normer inte får när du plötsligt kan läsa:”The girl went on her knees, and bent over me, simply gloating. There was a deliberate voluptousness which was both thrilling and repulsive, and as she arched her neck she actually licked her lips like an animal, till I could see in the moonlight the moisture shining on the scarlett lips and on the red tongue as it lapped the white sharp teeth.” Bra skit, eller hur?
Vampyrer har genom åren haft all möjliga utseenden. Från Max Shrecks monsterliknande varelse (Nosferatu), till Bela Lugois aristokratiska charmör (Dracula), till Christopher Lees karismatiska men dödliga uppenbarelse (The Horror of Dracula), till Kiefer Sutherlands partyvampyr (The Lost Boys), till Gary Oldmans hippievampyr (Bram Stoker’s Dracula), till Tom Cruises guldlockiga lättjefulla vampyr (En Vampyrs Bekännelse), till Wesley Snipes anabolapumpade vampyr (Blade) till Robert Pattinsons emomupp till vampyrskämt (Twilight), till Megan Fox's väldigt storkäftade vampyr (Jennifer's Body). Och allt däremellan.
Just nu har vi nån sorts vampyrrevival där tonårsångest och vampyrlustar blandas i en ohelig mix som får alla över 12 att kräkas. Mängder med böcker, teveserier och filmer på samma tema (Den Stora Svåra Kärleken) med vampyrer istället för Fabiodeffade snubbar slängs på oss i snabbare tempo än snusktanterna på Harlequin kan skriva ännu en ”kärleksroman”. Förhoppningsvis kommer en backlash snart som bjussar på lite tuffa vampyrer igen för annars vet jag inte längre.
/Surskägget
