Monsters vs Aliens

@@@@
Hahahahahaha exakt så här kul ska all animerad film alltid vara. Det här är en skön blandning av dåliga monsterfilmer möter dåliga utomjordingar-invaderar-jorden-filmer med skillnaden att istället för dåligt så blir det här bara bra. Susan (röst av Reese Witherspoon) är en vanlig tjej som en dag får en meteor i skallen. Istället för att dö absorberar hon det magiska ämnet i meteoren och blir typ femton meter lång med superkrafter. Hon spärras först in av militären och träffar där B.O.B. (Seth Rogen) en variant av Blob, Professor Kackerlacka (Hugh Laurie) alla galna vetenskapsmäns överman och The Missing Link (Will Arnett) som helt enkelt är Monstret Från Svarta Lagunen. Jupp, vi får alla sköna 50- och 60-talsmonster på en och samma gång. När så en ond utomjordning (Rainn Wilson) invaderar jorden låter generalen (Kiefer Sutherland) monstrena fria så att de kan spöa skiten ur utomjordingen. Galen action varvas med sköna flabb och det finns mängder med referenser till alla möjliga och omöjliga skräck- och utomjordningsfilmer. Seth Rogen är förstås den stora behållningen och bara hans sköna garv är värd en Oscar. Hahahaha se den direkt om du inte redan sett den.
/Surskägget

Sing

@@@@
Hur kul kan en animerad film om sjungande djur vara egentligen? Hur kul som helst visade det sig. Jag var sjukt skeptisk när denna film kom på tal en fredag, speciellt som det inte var vare sig en Disney eller Pixar, men gav mig för husfridens skull. Det var ju tur det annars hade jag missat denna sköna rulle. Universal Studios har slängt in sig på allvar i kriget om att producera bra animerad film och spottar här ur sig en rulle värdig Pixar på alla sätt och vis. Vi får följa en teaterägare som är på väg att gå i konkurs och förlora sin älskade teater. Han har en sista chans att dra in pengar så att det ska räcka att rädda allt och får en snilleblixt. En talangshow. Alla älskar talangshower. Sagt och gjort så drar han igång en djurens version av Idol. Mängder med djur från när och fjärran dyker upp och vid dagens slut har han valt ut de bästa akterna som ska få tävla i en rafflande final inför en hänförd publik. Eller? Det är mycket som kan gå fel och det mesta gör det. Slutet gott, allting gott förstås och innan vi kommer dit har vi fått en hel del drama, en hel del humor och en hel del lysande musik. Dessutom har man skapat en av de absolut roligaste karaktärerna nånsin i animerad film i en ålderstigen gammal ödletant med emaljöga. HAHAHAHAHAHAHA! Hon är heeeeeelt slut och emaljögat blir som en egen karaktär hahahahahaha! Röstmässigt är det Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, John C. Reilly med flera som ger karaktärerna liv.
/Surskägget

How Do You Know

@@
Manusförfattaren och regissören James L. Brooks har inte den längsta listan filmen på sitt CV men desto mer kvalitativ underhållning med filmer som Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan, Broadcast News och Spanglish samt att han producerat Simpsons med Groening från start. Därför hade jag rätt höga förväntningar på den här filmen. Vi får ett triangeldrama mellan Reese Witherspoon, Owen Wilson och Paul Rudd där herrarna slåss om Witherspoons gunst. Vilket borde vara kanon. Alla tre är charmiga, duktiga skådisar som kan balansgången mellan drama och komedi och som är som klippt och skurna för sina roller. Tyvärr lyfter det aldrig. Filmen puttrar på, det är lite småcharmigt sådär mest hela tiden men det händer liksom inget. Filmen klockar in på ca två timmar men storyn kunde man berättat på 45 minuter utan problem. Det finns många scener som man bara drar ut på för länge och karaktärerna känns stundtals lite väl platt skrivna. Nej, det här får Brooks bakläxa på.
/Surskägget

Hot Pursuit

@@@
Hahahahaha här har vi en klassisk buddy movie i bästa Midnight Runstil (den som inte minns Midnight Run alternativt inte sett den ska skämmas och har missat en av de bättre komedierna som släpptes på 80-talet). Istället för Charles Grodin och Robert De Niro får vi Reese Witherspoon och Sofía Vergara i huvudrollerna. Och ja det här är klichéafton så det skriker om det. Witherspoon är den stela paragrafryttarsnuten som ska skjutsa vilda rebellfrun till en knarkbaron till en rättegång. Givetvis är de som hund och katt. Bråkar från sekund ett och tycks aldrig kunna komma överens. Den som dock kan gissa att de är bästa vänner när eftertexterna rullar har precis vunnit en kanelbulle. Witherspoon kan vara jätterolig när hon vill (förutom supersöt) och Vergara är en naturkraft (och supersexig) som alla vet som sett henne i fantastiska teveserien Modern Family. Kemin dem emellan är kanon och det är så att jag hoppas att vi får se dem tillsammans i annat sammanhang i framtiden. Inget speciellt men klockren underhållning med många sköna garv.
/Surskägget

@@@
Hot Pursuit har sågats rätt hårt i pressen, meeeeeeeen dom ska bara hålla käften. Det här är lättsmält skoj med två roliga huvudrollsinnehavare som har en skön Helan och Halvan-kemi. Absolut helt ok.
/Vrångmannen

Inherent Vice

@@@@
Paul Thomas Anderson har bjussat på Boogie Nights, Magnolia och Punch Drunk Love bland andra titlar tidigare. Med det facit vet man vad man har att vänta. Ett karaktärsdrivet drama där det vimlar av udda, märkliga och fascinerande karaktärer porträtterade av en radda riktigt duktiga skådisar. Den här gången har Anderson fått ihop en ensemble bestående av bland andra Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Eric Roberts, Maya Rudolph, Jena Malone, Benicio Del Toro, Reese Witherspoon, Martin Short och Owen Wilson. Bra grejer. Phoenix gör en kanonroll som den pårökte privatdeckaren Doc som trots att han ständigt är hög lyckas lösa typ alla fall som landar i hans knä och det är en fröjd att få följa med honom i alla vändningar och vrår som denna story tar honom till. I grund och botten är det ett ganska enkelt deckarmysterium som dock krånglas till på ett bra sätt genom alla dessa diverse udda karaktärer som poppar in och ut ur handlingen. Påminner delvis i stämning och känsla om L.A. Confidential fast det utspelas på 70-talet och där hjälten är hippie. Inte en film för den som gillar raka rör och en tydlig röd tråd, men en liten pärla för oss som gillar Andersons knäppa lilla värld som han då och då bjuder med oss till.
/Surskägget

@@@@
Håller med skägget till punkt och pricka.
/Vrångmannen

This Means War

 @
Jag gillar regissören McG's filmer. Charlie's Angels 1+2 bjussade på skönt ös med glimten i ögat, busiga karaktärer och överdrivna skurkar (hahaha galningen Crispin Glover!), We Are Marshall bjussade på ett bra amerikanskt fotbollsdrama och Terminator Salvation bjussade på bra actionstänk. Därför såg jag fram emot denna rulle om två CIA-agenter som är polare som råkar börja dejta samma tjej och därmed hamnar i fejd med varandra. Det här borde vara exakt den typen av actionkomedi som Charlie's Angels är och därmed passa McG som hand i handsken. Istället bjussas det på ren och skär skit. Humorn är obefintlig, actionsekvenserna skakigt fula och karaktärerna så ytliga att man inte bryr sig om dem ett dugg. Reese Witherspoon har bantat ner sig till ett streck med två jätteögon som guppar runt i en dödskalle med skinn på och man oroar sig mest över att hon borde käka en pizza istället för vilken av de två grabbarna hon ska välja. Chris Pine (mest känd som Kapten Kirk från nyinspelningen av Star Trek) ser ut som James van der Beeks mongoloide bror och skådespelar ungefär på den nivån med ett lätt förvånat ansiktsuttryck hela tiden. Tom Hardy (känd från en bunt engelska actionrullar du inte sett samt Inception) glider runt i fånig frisyr och verkar undra vad fan hans manager tvingat honom att vara med i för skit. Från första till sista bildruta är det här så oengagerat och generande trist att man häpnar över att det överhuvudtaget fick ok från filmbolaget att släppas. Bläurk!
/Surskägget

@
Vedervärdigt trams.
/Vrångmannen

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Walk the Line

@@@@
Mannen, myten och legenden Johnny Cash. Bara det räcker för att man ska veta att det blir en bra film. Filmatiseringen av hans liv koncentrerar sig naturligtvis främst på hans förhållande med livslånga kärleken June Carter, men även hans drog- och alkoholmissburk. Tidsmässigt får vi egentligen bara ta del av Cashs unga år och när han och June väl bestämmer sig för att det är de två (nej det är inte en spoiler jeebus!) dyker det upp två rader text över en stillbild av de unga tu som summerar resten av hans liv (typ 40 år framåt).

Joaquin Phoenix i rollen som Cash är outstanding och Reese Witherspoon som June var väl värd sin Oscar för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Att de faktiskt sjöng själva borde gett dem en Oscar för Bästa Musik också. Och musiken! MUSIKEN! Vilken glädje, vilken kärlek, vilka klassiker. Speciellt när man får en liten inblick i vad som inspirerade låtarna. Att se Cash och Carter framföra kärleksduetter framför Cashs dåvarande fru är på samma gång romantiskt och tragiskt och extremt mänskligt. Har du inte sett om den än så gör det nu (ja såklart att jag förutsätter att du redan sett den en gång, såna här filmer får man inte missa).

/Surskägget

Rendition

@@@
Jag kan redan nu säga att jag måste se om den. Tyvärr var textningen på kopian jag fick tag på tämligen obefintlig vilket gjorde att det var svårt att hänga med i de långa och många scenerna där alla pratade arabiska. Meeeeeeen som den filmnörd man är hängde man med rätt bra ändå bara genom att plussa ett och ett till två när man såg karaktärernas blickar och gester. Hursomhelst. Ännu en politisk dramathriller som är skeptiskt mot USA. Här handlar det om deras terrorlagar som ger USA rätt att fängsla vemsomhelst, närsomhelst utan rättegång, advokat, domare eller jury. Självklart är det ju en oskyldig snubbe som råkar ut för detta i filmen. Men frugan hemma (återhållsamt och fint spelad av Reese Witherspoon) ger sig inte utan får en gammal klasskompis (Peter Sarsgaard)som numer är politiskt insyltad i Washington att ställa frågor. Överst i frågekedjan sitter kvinnan som är skyldig till att ha tagit beslutet att fängsla "terroristen" (en grym Meryl Streep, hatar du henne inte när filmen är slut har du sett fel film). Släng in en CIA-agent med ett samvete (Jake Gyllenhaal) och du har filmen. Välspelad och välregisserad men ändå lite tom nånstans. Med ett så starkt och brännbart ämne hade man kunnat göra mer.
/Surskägget