Fantastic Mr. Fox

@@@
Regissör Wes Anderson har gjort sig känd för att göra smarta, roliga, annorlunda och lite quirky rullar med mängder av kändisar. Hans främsta film hittills i mina ögon är The Royal Tenenbaums som man bara kan se om och om och om igen utan att tröttna. Hursomhelst. Här har Anderson tagit sig an Roald Dahls gamla klassiker om den smarte räven som knycker hönor från några riktigt arga bönder som gör allt för att fånga honom. Givetvis tar Anderson in en bunt kändisar. George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson, Brian Cox och Adrien Brody är väl en helt okej cast? Filmen i sig är animerad med stop-motionteknik vilket måste ha tagit en miljon år att spela in och resultatet är riktigt snyggt samtidigt som det följer Andersons sedvanliga stuk med läckra miljöer och genomtänkta färger, kostymer etc. Annorlunda animerad film som kanske inte är för de allra minsta men som helt klart funkar för hela den övriga familjen.
/Surskägget

2xJonathan Demme

Demme har regisserat hur mycket som helst och är som mest känd för två riktiga klassiker, När Lammen Tystnar och Philadelphia. Han dog tidigare i år och här kommer två av hans mindre kända filmer som en liten hyllning från oss.

Rachel Getting Married
@@@@
Kym (Anne Hathaway i en kanonroll) har studsat in och ut ur diverse rehabkliniker i tio års tid för sina problem med narkotika och alkohol. När det är dags för systern Rachel (Rosemarie DeWitt) att gifta sig får Kym permis från sin nuvarande klinik och åker hem. Där väntar ett klassiskt bröllopskaos med en pappa som hittar på ursäkter åt Kym och håller henne bakom ryggen hela tiden, en styvmamma som inte vill lägga sig i, en mamma (en lysande Debra Winger) som inte kan förlåta och en syster (Rachel dårå) som är glad att Kym är där för hennes bröllop men som hatar henne för att all fokus hamnar på henne och hennes drogberoende. Dessutom finns det en hemsk hemlighet i familjen där Kym är i fokus och som driver hennes drogberoende och självskadebeteende. Det här är ett riktigt välspelat familjedrama som biter sig fast under huden. Demme regisserar skickligt sina skådisar och bygger upp en spänning som går att ta på. Scenen mellan Hathaway och Winger där de äntligen ger utlopp för alla sina känslor är så svettig att man knappt vet var man ska ta vägen. En stor liten film.
/Surskägget

Ricki and the Flash
@@@
Ricki (Meryl Streep) vägrar att ge upp drömmen om att lyckas med musiken. Hon harvar på i ett litet garageband som tjänar in sina stålars på att spela covers i en liten bar. Pengarna räcker knappt till och hon lever från ena dagen till den andra. När hon efter många, långa år bestämmer sig för att åka och träffa sin ex-man (Kevin Kline) och sina barn inför ett stundande bröllop ryker de förstås ihop allihopa. Ricki åker hem med svansen mellan benen men blir till slut bjuden på bröllopet mot alla odds. Där kliver hon upp på scenen för att ge sin son den enda present hon kan - en sång. Tystnaden går att ta på när Ricki kliver upp och river av Springsteens "My Love Will Not Let You Down" varpå Ricki givetvis river hela huset och får upp alla på dansgolvet. Demme bjuder på mycket musik och mycket känslor och ett familjedrama som på sätt och vis inte skiljer sig jättemycket från Rachel Getting Married. Streep är stabil liksom Kline, men filmen når inte upp till det där magisk lilla extra. Kanske för att det är så mycket musik så att det stundtals känns som att man tittar på en lång musikvideo. Det här blev Demmes sista spelfilm och som sådan är den en helt okej avslutning på en lång karriär.
/Surskägget

The Giver

@
Har vi inte redan täckt in alla de här bedrövliga tonårsfilmerna om unga hjältar som mot alla odds i en mörk, dyster framtidsvärld lyckas hitta krafter de inte visste att de hade och sedan räddar hela världen genom att avslöja de elaka vuxnas hemliga värld bakom världen? Jag menar det var väl bara ett par dagar sedan Vrångmannen sågade sönder The 5th Wave? Som jag redan sågat sönder tidigare. Hur många fler Hunger Games, Divergent, The Host, Twilight, Mortal Instruments etc etc etc orkar vi med? Svaret är noll. Inga fler. Nu är det nog. The Giver är exakt lika tråkig och förutsägbar som alla andra filmer i den här "genren". Dessutom händer det ingenting. INGENTING!!!! Men snälla jag vill ju bara att det ska hända nånting, vadsomhelst. Att Meryl Streep sjunkit så lågt att hon ställer upp i det här vill jag inte ens tänka på. Att Jeff Bridges, The Dude himself, kände att det här var en bra idé att vara med i är bortom allt sunt förnuft. Inte ens Taylor Swifts störste fan Vrångmannen kan väl tycka att det var toppen att hon av alla människor är med i detta? Och så flög Alexander Skarsgård in från sin Tarzanlian och ska spela pappa till en tonårsbarn knappt fem år yngre än han själv. Snälla. Vad är det här?!?!
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

August: Osage County

@@@
Pjäs blir film och då vet man att det är mycket snack. Mycket, mycket snack. Här är det tre systrar (Julia Roberts, Juliette Lewis och Julianne Nicholson) som reser hem till sin cancersjuka mor (Meryl Streep) efter att pappan dött. Den som tror att relationerna mellan mor och barn och mellan barnen internt är chill, relaxad och soft har aldrig sett en pjäs om en familj. Närå, här är det vassa tungor och mängder med uppdämda känslor som ligger och pyr under ytan och som exploderar vid helt fel tillfällen så att maximalt med olustiga känslor triggas hos publiken. Stundtals är det lysande och Streep visar ännu en gång prov på varför hon räknas som en av de bästa som synts på vita duken. Dock är det lite väl mycket transportsträckor och den riktigt stora urladdningen kommer för tidigt in i filmen när hela familjen samlas för en middag som snabbt urartar i ett skrikkrig av sällan skådat slag (man har ca 45 minuter kvar efter den scenen och den borde vara slutscenen när allt ställs på sin spets). Allt som allt är det en sevärd film med många bra prestationer även om den känns lite baktung på sina ställen.
/Surskägget

Nära & Kära

@

Uma Thurman går hos terapisten Meryl Streep och gnäller om sitt rätt så ointressanta och banala liv (buhuuhuu min pojkvän lämnade mig för jag var för tråkig buhuuhuu vad ska jag göra nu buhuuhuu). Streep pushar henne att gå ut och ta för sig. Så när Thurman träffar en femton år yngre kille är det precis det hon gör. Men – och håll i er för här kommer twisten – snubben är Streeps son vilket Streep fattar snabbt nog och sedan sitter i terapisamtal där Thurman berättar intima sexdetaljer om Streeps son. Gud skräpet. Varför ska jag ens bry mig att se sånt här? Filmens enda räddning är Streep som faktiskt är riktigt bra i rollen som vanligt när hon tar sig an nåt. Frågan är varför hon valde att ställa upp i den här lilla indiefilmen som inte tillför ett piss till filmhistorien.
/Surskägget

The Manchurian Candidate

@
Nyinspelningen från 2004 med Denzel Washington i huvudrollen och Meryl Streep, Jon Voight och Liev Schrieber i birollerna i regi av Jonathan "När Lammen Tystnar" Demme. Med den lineupen kan man tycka att det här skulle kunna blivit riktigt jävla bra. Tyvärr lurar Demme in oss i en seg och tråkig sörja som är alldeles på tok för lång och som bara puttrar på i sakta lunk utan att något av värde eller intresse händer. Grundstoryn där soldater hjärntvättas för att utföra ett mord på presidenten är intressant men här blir det bara långdraget och trist.
/Surskägget

The Deer Hunter

@@@

Varsågoda, jag bjuder på chocken av att inte tokhylla The Deer Hunter sönder och samman. Att det är en bra film är inget snack, men den är samtidigt inte det mästerverk som många tycks anse. En snabb summering av filmen för de som ännu inte sett den, eller som möjligtvis tror att Robert DeNiro bara är den roliga pappan i Meet the Fockers. Tre polare (Robert DeNiro, John Savage och Christopher Walken) vid samma stålverk i liten byhåla i Pennsylvania ska iväg till Vietnam och kriga. De kommer dit och alla råkar illa ut i krigets fasor vilket plågar dem på olika sätt när kriget är över. Framförallt är det en tid under fångenskap när de tvingas köra rysk roulette mot varandra som präglar dem för alltid.

Vissa partier i filmen är magiska och hade filmen hållit samma klass hela vägen hade femman suttit utan snack. Främst är det scenerna i Vietnam som ger mig gåshud. Förmodligen bland de mest äkta krigsskildringar någonsin fångade på film. Problemet är att vi inte befinner oss i Vietnam mer än kanske en tredjedel av filmens totalt tre timmar. Och här infinner sig filmens svaga punkt. Alltför mycket tid går åt till att lära känna karaktärerna. Bland annat får vi ett bröllop med efterföljande fest i 30-40 minuter helt i onödan. Vi hade fått exakt samma känsla och stämning på tio minuter. Jo det hade vi. Samma sak gäller vissa scener när våra hjältar återvänder hem. För mycket tid går åt att etablera det vi redan vet. En film som är tre timmar lång måste vara intressant hela tiden. The Deer Hunter hade tjänat på att kortas ner en timme. Trist att regissör Michael Cimino inte hört uttrycket: "Kill your darlings".

/Surskägget

@@@@+
En trea?! Yous crazy?! Kapten Haddock kvävde sig precis med sitt eget skägg! Håller med om att The Deer Hunter bitvis är lite väl långdragen men annars är den klockren. Regissören Cimino hade inte vunnit ett dugg på att korta rullen med en timme. Tvärtom känns det som att den här smaskiga melodramen vinner på de långsamma stillsamma partierna. Den visar vardagen och våra ”hjältar” både före och efter krigets fasor. Alla huvudroller (De Niro, Savage, Walken och Meryl Streep, som förvisso kanske är mer en biroll) är fantastiska. Fotot, musiken (”Cavatina”) och den omissbara stämningen gör The Deer Hunter till en klockren klassiker i alla lägen. Michael Ciminos CV är en krokig väg (Heaven’s Gate?! Där börjar vi snacka lååångt och tråååkigt!) men The Deer Hunter kör spikrakt och är hans masterpiece (tätt följd av Year of the Dragon).
/Vrångmannen

Adaptation

@@@
Hela den samlade filmrecensionseliten öste fyror och femmor över den här filmen. Det är Spike Jonze som regisserat, Charlie Kaufman som skrivit manus, med Nicolas Cage och Meryl Streep i huvudrollerna. Handlingen är sådär lite tokig och icke-traditionell, och ger visst sken av att vara lite sådär intellektuellt rolig också (lite som I Huvudet På John Malkovich som är gjord av Jonze/Kaufman). Dessa kriterier gör att det per automatik blir fyror och femmor när recensenterna sätter igång. Adaption är okej, lite för lång, lite för seg på sina ställen, lite för underfyndig för sitt eget bästa, men dock klart sevärd. Framförallt kändes det som att de kramade ur lite för mycket ur tredje akten. Bättre att sluta i tid. Kill your darlings kallas det.
/Surskägget

Oscarsgalan och enkäter

Då har vi klarat av tre enkäter kring Oscarsgalan, Bästa Film, Bästa Manliga och Bästa Kvinnliga. Ni tror följande:

Slumdog Millionaire eller The Curious Case of Benjamin Button som vinnare av Bästa Film.
Mickey Rourke som vinnare av Bästa Manliga.
Kate Winslet som vinnare av Bästa Kvinnliga.

Bästa Film är svårtippat i år. Ingen av de filmer jag sett har impad storligen på mig. The Reader är en knapp tvåa, Frost/Nixon en okej rulle och Slumdog Millionaire en bra film men inget mästerverk på något sätt. Måste säga att jag tror på Benjamin Button (trots att jag inte sett den) just för att den är en kopia av Forrest Gump och Forrest kammade hem det mesta det året. Dessutom är det synd och skam att Fincher inte fått typ sju Oscars vid det här laget.

Bästa Manliga måste bli Rourke. Annars äter jag liksom von Pluring upp mitt plommonstop med lite salt till.

Bästa Kvinnliga är också lite svårare. Winslet har vind i seglen nu och lite tippad favorit. Och visst, hon gör bra ifrån sig i The Reader, men filmen suger ju purjo och såååå jävla fantastisk är hon inte. Streep gör ju ett jättejobb som ilsken nunna i Doubt och är filmens stora behållning och Oscarsjuryn gillar ju sina old timers som går in och visar var skåpet ska stå. Meeeeen mitt hjärta klappar alltid för Angelina och eftersom att det är Clintan som regisserat (och för att Angie enligt vad jag hört är riktigt bra) borde det övertyga de flesta i Oscarsjuryn att hon ska kamma hem sin andra statyett.

Surskäggets tipsrad:
Benjamin Button, Rourke, Jolie. Ni kan gratulera mig till mina tre rätt på måndag.

Vrångmannens tipsrad:
Slumdog Millionaire, Rourke och Winslet.
Winslet har kammat hem massor av andra feta priser för den här rollen precis som Rourke gjort för The Wrestler och det brukar vara det absoluta tecknet på att Oscarn är nära. Benjamin Button vinner ICKE bästa film (tyvärr kanske för Fincher är värd en guldgubbe) så här har ni facit alltså, inte hos pruttskägget.

Doubt

@@@
Vad har Meryl Streep, Amy Adams och Philip Seymour Hoffman gemensamt? De är alla tre nominerade för sina insatser i den här filmen om den katolska kyrkan och pedofilianklagelserna som haglar mot dess präster med jämna mellanrum. Filmen är baserad på en pjäs vilket stundtals märks när vi stannar i ett och samma rum under en längre stund och bara dialogen för oss framåt. Detta kan bli lite stelt och tråkigt på film, men faktum är att de scenerna är de bästa i filmen mycket på grund av att vi får ta del av tre fantastiska skådespelare som ger varandra och oss det mesta av det bästa. Att se Amy Adams hoppa från en roll som snurrig prinsessa i Förtrollad till en räddhågsen och förtryckt nunna är otroligt. Vem kunde tro att hon hade det i sig? Kolla bara hur hon hela tiden visar hälften av sina känslor med bara små handrörelser då hennes karaktär är så tillbakadragen att minsta ansats till ansiktsuttryck är en skymf mot Gud typ. Streep är lysande (förvånar mig inte om hon plockar hem statyetten för den här) och Hoffman riktigt bra (hans nackdel kan vara att han alltid håller så hög nivå så att man liksom inte förväntar sig annat än att han ska vara jävligt bra).
Filmen som helhet är dock med handen på hjärtat inte det roligaste jag sett. Temat har man sett förr och inget fel med det, men här försöker manusförfattaren tillfoga nåt nytt genom att aldrig ge svar på huruvida Hoffmans karaktär är pedofil eller inte. Det är helt och hållet upp till publiken att bestämma när lamporna tänds i salongen. En okej idé som dock känns lite tomt utförd. Att den trots allt får tre friska @ i betyg beror enbart på skådisarna.
/Surskägget

Mamma Mia!

Eftersom varken jag eller Surskägget har för avsikt att se den här rullen så låter jag vår gode vän "Mr Udall" att recensera den här på bloggen:


@@@-
En miljon besökare har betalat och sjungit sig igenom musikalen och man beräknar att ca 200.000 svenskar har rest världen över för att se musikalen som har smultronen från ABBA's musik som ackompanjemang till en utomordentligt tunn historia.

Storyn är enkel med en uppenbar intrig, som måste tillkommit efter att herrarna Ulvaeus/Andersson snytit sig. En ung kvinna skall gifta sig på sin mammas grekiska ö-hotell. Hon har ingen susning om vem hennes pappa är, men vet genom sin mors dagbok att det finns tre heta kandidater, i filmen spelade av Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Colin Firth. Den blivande bruden bjuder in de potentiella papporna genom sin mammas namn och intrigen tätnar. Till moderns(som excellent spelas av Meryl Streep) stora fasa så ökar stressen och filmen utvecklas till en katt-och-råtta-lek med lite smäll i dörrar. Alla herrarna kommer så småningom till insikt om att de kan vara fäder utan att ha vetat om det under de senaste 20 åren och på bröllopet kulminerar spänningen. Här vill jag inte berätta mer då filmen får en uppenbar perpeti - en point of no return.

Vad överaskar då? Jo, det är fascinerande att se Brosnan brista ut i sång. Salongen drar efter andan när Brosnan blottar sitt brösthår och skiter därmed högaktningsfullt i att kvalitén är av tvivelaktig singstar-nivå. Skarsgård och Firth håller igen läpparna så när som på något enstaka ställe och det kanske är lika bra det.

Det är ett vackert konstaterande att en musikal faktiskt kan fungera 2008. Extremt löjlig historia som är så barntillåten att en nip-slip aldrig är att tänka på. Musiken är f a n t a s t i s k oavsett om man är en fan av ABBA eller inte. 22 ABBA-låtar lyfter hela filmen och räddar den från en smärtsamt magplask. Den stora frågan som man bär med sig från salongen är dock: Kan Björn och Benny se sig själva i spegeln efter den här filmen?! Givetvis skrattar de hela vägen till banken och filmen kommer med all säkerhet att bli en kioskvältare över hela världen, men om du inte gillar musiken och om du har sett musikalen och skulle bära med dig samma förväntningar till biografen så kommer du att bli gruvligt besviken.

/Mr Udall

Rendition

@@@
Jag kan redan nu säga att jag måste se om den. Tyvärr var textningen på kopian jag fick tag på tämligen obefintlig vilket gjorde att det var svårt att hänga med i de långa och många scenerna där alla pratade arabiska. Meeeeeeen som den filmnörd man är hängde man med rätt bra ändå bara genom att plussa ett och ett till två när man såg karaktärernas blickar och gester. Hursomhelst. Ännu en politisk dramathriller som är skeptiskt mot USA. Här handlar det om deras terrorlagar som ger USA rätt att fängsla vemsomhelst, närsomhelst utan rättegång, advokat, domare eller jury. Självklart är det ju en oskyldig snubbe som råkar ut för detta i filmen. Men frugan hemma (återhållsamt och fint spelad av Reese Witherspoon) ger sig inte utan får en gammal klasskompis (Peter Sarsgaard)som numer är politiskt insyltad i Washington att ställa frågor. Överst i frågekedjan sitter kvinnan som är skyldig till att ha tagit beslutet att fängsla "terroristen" (en grym Meryl Streep, hatar du henne inte när filmen är slut har du sett fel film). Släng in en CIA-agent med ett samvete (Jake Gyllenhaal) och du har filmen. Välspelad och välregisserad men ändå lite tom nånstans. Med ett så starkt och brännbart ämne hade man kunnat göra mer.
/Surskägget

Lions For Lambs

@@@
Robert Redford står både bakom och framför kameran i denna politiska rulle som väver samman tre berättelser som utspelar sig mer eller mindre samtidigt under en timme. I den ena är Meryl Streep journalisten som intervjuar senatorn Tom Cruise om inblandningen i Afghanistan och Irak. I den andra får vi följa två soldater i Afghanistan i en ny operation som Tom Cruise initierat. Och i den tredje sitter universitetsläraren Redford med en av sina smartaste men lataste elever och berättar om två av sina gamla elever (vilka naturligtvis är de två soldaterna) i hopp om att peppa och inspirera honom att komma igång med sitt pluggande igen. Det är raskt tempo filmen igenom och skådespeleriet är överlag topp. Men storyn känns ändå lite tom, och slutet något platt.
/Surskägget