Berättelsen om Askungen

@
Från en tuff och stenhård zombiemördare i gårdagens Milla Jovovich tar vi klivet in i sagans fantastiska värld och tar oss an Askungen, denna den mest underbara av underbara prinsessagor. Eller vänta lite. Vad fan snackar jag om här? Det här är inte Disneys fina och roliga tecknade klassiker. Det här är nåt Kenneth Branaghregisserat trams från 2015. Helt jäkla oinspirerat är det också. Vi får inget som helst nytt under solen och man undrar vem som slängde en säck med pengar på Branagh för att göra det här. Regimässigt kunde lika gärna Harald Hamrell stått bakom den här anonyma dyngan. För vem gjorde man filmen? Kidsen? De vill hellre se Disneys tecknade version som är ungefär trehundra kvadriljoner bättre än det här. Usch.
/Surskägget

The BFG

@
Vi drar igång marstemat med den här "giganten". Spielberg + Disney + jättebudget + specialeffektsbonanza + omtyckt barnbok av Roald Dahl (med jättar hit och dit) borde ju vara en av årets filmer? Nehepp. Vad är det här?! Här har vi tydligen hamnat i det galna tvärtomlandet, och det är inte en annan barnbok jag pratar om. The BFG (The Big Friendly Giant, duh!) är ett riktigt oinspirerat sömnpiller till skitfilm av mannen som gav oss Hajen, E.T. och Jakten på den försvunna skatten, plus ett par dussin guldklimpar till. Alla fel här. Alla. Vilken unge orkar sitta igenom två timmar av det här? VILKEN?! Flopp på ögat. Flopp på örat. Flopp i biograferna. Skärp dig nu Steven! ÅH!
/Vrångmannen

Passion Play

@@@

Okej, den här hade jag absolut noll förväntningar på. Enda anledningen till att jag köpte den var att jag hittade den för fem spänn och att Bill Murray är med i en biroll. Mickey Rourke, som jag visserligen gillar som skådis men som har för vana att välja sjukt usla projekt för att ta hand om räkningarna, har huvudrollen i en film som visserligen är lågbudget och i vissa aspekter lider av detta men som också är en överraskande vacker saga om kärlek och hopp i en mörk och kall värld. Rourkes  karaktär snubblar in på ett kringresande tivoli där en av attraktionerna är en kvinna med vingar (spelad av Megan hon-är-het-och-vet-om-det Fox). Rourke blir fascinerad och när han inser att vingarna faktiskt är äkta bestämmer han sig för att försöka dra nytta av situationen och tjäna lite pengar. Därmed vänder sig han till Murrays karaktär, en hjärtlös gangster som givetvis blir kär i Fox och helt sonika roffar åt sig henne. Triangeldramat Rourke, Murray och Fox är betydligt mer nyanserat än det kanske låter och alla tre gör riktigt bra ifrån sig. Murray passar bra i den lite udda rollen som ond och Rourke visar återigen prov på varför han räknades som en av sin generations största skådisar med en rolltolkning som är både återhållsam och levande. Lågbudgetrulle som inte kommer att vara för alla men som är värd att ge en chans.

/Surskägget

Alice i Underlandet (1951)

@@@@
Hahahaha det här måste vara en av Walt Disneys allra knäppaste filmer. Och också en av de härligare. Det är som om alla inblandade var höga på syra mest hela tiden och alla knäppa idéer som poppade upp i skallen på manusförfattarna togs med utan undantag. Visst är Lewis Carrolls bok rätt knäpp den med med mängder av fantasifulla karaktärer och omgivningar men frågan är om inte filmen ändå tar priset. Det är en underbar scen efter en annan med Mad Hatters och March Hares thébjudning som kronan på verket. Sångerna är många och finurliga och fulla med ordvitsar och lekfullhet som går helt i stil med Carrolls förlaga. Berättelsen om Alice som jagar en kanin, ramlar genom ett hål och hamnar i underlandet är förtrollande och tidlös. Har man inte sett den här än har man gjort sig själv en stor otjänst.
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

Maleficent

@@@@
Alla som sett Disneys gamla tecknade klassiker Törnrosa kommer för alltid att minnas den hemska häxan Maleficent som terroriserade stackars lilla sötnosen Törnrosa och kungariket. Den här Disneyproddade filmen tar avstamp i samma story med den skillnaden att vi nu får se det ur den elaka hemska häxans synvinkel och genast blir händelsen inte riktigt lika svart och vit som den tycktes vara i den tecknade versionen. Här är faktiskt Maleficent ett offer på många plan och också den som i slutändan vill Törnrosas bästa trots ett par illa valda ord vid dopet. Med Angelina Jolie i huvudrollen vet man direkt att man kommer att få en intressant och mångfacetterad häxa som helt enkelt är så mycket mer mänsklig än i den tecknade versionen. Jolie bjussar givetvis på exakt det vi förväntar oss och skapar en samhörighet med Maleficent även vid tillfällen när hon faktiskt är ganska taskig. Sen är det jättekul att se kända scener ur den tecknade få liv med riktiga skådisar och så skickligt utförda att de tangerar den tecknade versionen klockrent. Mitt tips är att man ser den tecknade och denna direkt efter varandra. Då får man ut så mycket som möjligt ur båda filmer. En snygg och underhållande saga för alla åldrar. Perfekt såhär i påsktider.
/Surskägget

Julkalender 18 dec - The Chronic. What?! Cles of Narnia.

Inget säger jul som ett datoranimerat lejon, en isprinsessa och en garderob. Eller hur var det nu igen? C.S. Lewis superberömda familjeböcker om syskonen Pevensie som kliver in i en garderob och kliver ut i en magisk värld är svåra att motstå. Första boken publicerades 1950 (fyra år innan Tolkien publicerade Ringen, bara en sån sak) och ytterligare sex böcker följde i snabbt tempo. Skamligt nog har jag bara läst den första men de andra sex ligger på hög här hemma och väntar. Dagens lucka handlar kort och gott om de tre filmatiseringarna av de tre första Narniaböckerna (de tre senaste filmatiseringarna ska väl tilläggas, det finns en tecknad variant och så har man gjort teveserie av det hela också en gång i tiden). Disney står bakom producentspakarna så här är det helylle familjeunderhållning hela vägen.

Häxan och Lejonet (2005)
@@@
Det är andra världskriget och vi befinner oss i London där de fyra syskonen Pevensie blir skickade ut på landet för att undkomma de massiva tyska bombningarna av den brittiska huvudstaden. Väl på plats på en enorm herrgård upptäcker de snart en magisk garderob som tar dem till en lika magisk värld vid namn Narnia. Djur kan tala, sagofigurer av alla de slag smyger omkring och en elak isprinsessa (svalt, hahahaha, spelad av Tilda Swinton) styr landet med järnhand. De som vågar sätta sig emot blir förvandlade till sten vilket avskräcker de flesta från revolt. De snälla djuren berättar om en profetia där fyra barn ska befria Narnia tillsammans med det modiga lejonet Aslan. Det här är snällfantasy för ungarna på högsta nivå. Allt är lite lagom mysigt, läskigt, spännande och det mesta våldet sker utanför bild. Lämnar man vuxenhatten i ett annat rum får man en underhållande resa för stunden som dock bleknar ganska fort ur minnet.
/Surskägget

Prins Caspian (2008)
@@@+
Ungarna sugs in i Narnias värld igen. Många långa år har gått i Narnia sedan de var där sist, trots att det gått högst nåt år eller två i vår värld. Aslan är borta igen och en ny fara hotar Narnia. Och när en fara hotar Narnia så kallar Narnia in syskonen Pevensie för att bekämpa ondskan och försvara landet mot alla fiender, yttre såväl som inre. Syskonen blir snart bundisar med Prins Caspian som i sin tur är jagat villebråd. Hans ondskefulle farbror vill ha honom död och styra landet själv. Återigen hamnar syskonen i hetluften och tvingas utkämpa ett krig för att vinna heder och ära åt Narnia och sig själva. Tvåan har betydligt mer action än föregångaren och det sista slaget är uppe och försöker snudda vid de fantastiska slagen från Ringentrilogin. En mer vuxen film överlag med bättre tempo och handling än ettan.
/Surskägget

Kung Caspian och Skeppet Gryningen (2010)
@@
Just när vi trodde att vi gång på gång på gång ska få följa med samtliga syskon Pevensie på magiska resor in och ut ur Narnia så luras man och skickar bara iväg de två yngsta syskonen. De hamnar på Kung Caspians båt och sedermera i ett litet örike som behöver räddas från ondskan. Jag kan inte sluta göra jämförelser mellan Pirates of the Caribbean: I Främmande Vatten (del fyra i serien alltså) och denna film då den på sätt och vis följer en hel del av upplägget i PotC punkt till pricka (eller så har PotC snott allt från Lewis bok, vad vet jag?). Den stora skillnaden är att PotC har schysst tempo, sköna karaktärer och balla skurkar och denna tredje Narniafilm inte har nåt av det. De två yngsta syskonen är de minst intressanta av de fyra och storyn faller därmed rätt platt. Dessutom tar man ett stort kliv bakåt och blir en riktig barnfilm igen. Nä, vi hoppas på en mognare och bättre fjärde filmatisering i denna serie.
/Surskägget

Hansel & Gretel: Witch Hunters

@@@

En busig bagatell.

/Surskägget

PS. Vrångmannen var vrångare än tre vrånga vrångisar när han såg filmen.

Snow White & The Huntsman

@@

Vad håller Charlize Theron på med? Här har hon chansen att spela Johnny-Depp-i-en-Tim-Burton-film-over-the-top-överdrivet och därmed säkra en av de bästa häxorna på film i modern tid. Istället method actar hon skiten ur rollen och det blir bara så fel och helt distanslöst vilket bara ger karaktären en känsla av overklighet. För ska man spela häxa i en sagofilm, om än mörk och svart, så kan man inte spela häxan som om det var ett biopicdrama och en Oscarsnominering väntandes runt hörnet. För då kommer häxan kännas malplacerad och därmed overklig. Men spela henne hahahahaha-krax-krax-galen och alla kommer köpa att detta är en superfarlig sagohäxa (jämför med Mila Kunis briljanta tolkning av onda häxan i Oz The Great And Powerful). Och hade Theron spelat henne så hade Oscarsnomineringen varit given (kolla Depp och hans superöverdrivna Jack Sparrow). Med det sagt hade en annorlunda rolltolkning av Theron inte räddat den här filmen ändå. Full med en miljard luckor i manus och en huvudrollsskådis som är tråkigare än tråkgrå färg. Jaaaa jag vet att alla alltid rackar ner på Kristen Stewart men hon är ju tråååååååååkig. Ett ansiktsuttryck hela tiden som om hon vore en botoxad Kevin Costner. Vad är det här vad är det här!??!?!? Chris Hemsworth är väl okej som hjälten som hjälper Snövit (a k a Stewart) men han önskar nog att han höll sig till Thorfranschisen enbart efter att ha sett slutresultatet. Ganska trist och oengagerat mestadels hela vägen med ett par väldigt få ljuspunkter på vägen.

/Surskägget

Ella Enchanted

@@@@

Supersöta och grymt duktiga Anne Hathaway i en tidig roll som tonårstjejen Ella som bor i en sagovärld som vid sin födsel fick ”gåvan” av en magisk älva att alltid behöva lyda allt alla säger till henne. Som ni förstår är det inte helt lätt att leva ett liv där man alltid måste göra vad alla säger till en så hennes ”gåva” hålls hemlig. Allt flyter på hyfsat bra tills Ellas mamma dör och pappan gifter om sig och Ella får en elak styvmor och elaka styvsystrar. Den ena styvsystern upptäcker snart Ellas ”gåva” och börjar givetvis missbruka den, framförallt när landets prins som snart ska bli kung av en slump stöter ihop med Ella och verkar bli kär i henne till styvsysterns stora förfäran – det är ju hon som ska gifta sig med den blivande kungen! Släng in Cary Elwes som elak farbror till prinsen och du har alla ingredienser för en riktigt klassisk saga. Hade det varit allt den här filmen hade varit hade det varit helt okej. En klichéfylld sagostund som underhållit för stunden och som man glömt direkt efter visningen. Men tack och lov väljer man här att driva med klichéerna, avvika en del från mallen på sina ställen här och där och göra den tillräckligt smart för att även jag som vuxen ska tycka det är fartfyllt, spännande och underhållande. I mångt och mycket påminde den en hel del om Shrekfilmerna som även de vänder upp och ner på klichéerna och slänger in en bra dos skämt för alla åldrar.
/Surskägget

Inkheart

@

När Brendan Fraser läser högt ur böcker kommer en del av karaktärerna till liv och hamnar i vår värld. Ibland sugs nån riktig person in i berättelsen. Ibland inte. Det är inte så noga det där, mest när det passar storyn att nån sugs in och försvinner. Tydligen kan han läsa tillbaka karaktärerna men gör det aldrig trots att det är massa skurkar som springer runt. Han har letat i nio år efter ett exemplar av Inkheart, boken hans fru försvann in i, men inte en enda gången sökt upp författaren eller förlaget. Förrän nu när skurkarna tagit hand om sista exemplaret. Tog honom bara nio år att komma på det självklara. Det här är så tråkigt att en riktig sagofilm som t ex The Princess Bride ringde och bad Inkheart ta livet av sig då Inkheart skämmer ut sagofilmer världen över. Långdraget, utdraget, segt, ologiskt och totalt ointressant. Hur kunde den här rullen gå upp på bio? I bästa fall är detta en direkt till dvd (i allra bästa fall hade den inte gjorts alls men det är för sent att önska det tydligen).

/Surskägget

Coraline

@@@

Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett hus ute i obygden. Hennes föräldrar jobbar hela tiden och ägnar henne ingen uppmärksamhet, och den enda i hennes ålder är grabben Wybie som Coraline mest tycker är konstig. Ensam driver hon runt på dagarna tills hon en kväll hittar en dold dörr som leder till en värld lik hennes men där alla har knappar istället för ögon. Mamman och pappan i den andra världen är snälla, goa och rara och ägnar henne all uppmärksamhet. Coraline smiter dit oftare och oftare tills hon en dag inser att den andra mamman kanske inte är så snäll trots allt.

Neil Gaiman (fortfarande mest känd för seriealbumen om Sandman, men numera författare till böcker som Stardust, American Gods och Anansi Boys) har skrivit novellen filmen är baserad på. Regissör är Henry Selick som även gjorde Nightmare Before Christmas och japp, det är samma typ av stop-motion animation som använts även till Coraline (vilket pillergöra, vill inte ens veta hur många år det måste tagit att spela in den här). Saga möter allvar möter spänning möter humor i en härligt vacker film som trots dockorna inte är för barn.

/Surskägget

@@@@
Håller med Surskägget fullständigt men notchar upp betyget ett snäpp. Det här är skitbra! Smart, roligt och faktiskt lite lite busigt otäckt även för en vrång gammal gubbjävel (Registered Trademark) som egentligen hatar den här typen av stop-motionrullar. Japp. Hatade The Nightmare Before Christmas och verkar ensam om det i världen (SNÄLLA! SLUTA SJUNG FJANTIGT PUMPGUBBE FÖR HELVETE!). Därför blir det också extra kul att jag blev tagen på sängkanten av den här lilla animerade guldrullen och helt förtrollad av den mörka och fartfyllda sagan. Förmodligen inte för de allra yngsta men annars helt ok för barn (det finns värre grejer ungarna kollar på med ögat). Själv kommer jag med all sannolikhet att se den igen när andan faller på för en bra film är en bra film är en bra film, tydligen. Smaskens.
/Vrångmannen

Pans Labyrint

@@

Oscarsvinnare, topp-30 bästa filmerna 2000-2009, hyllningar överallt, applåder och hurrarop. Antar att det blir upp till mig som vanligt att berätta att man inte ska gå på allt bra som sägs om den här. Yeah, yeah, yeah, shoot the messenger bara, jag är redo, men en okej rulle blir aldrig mer än en okej rulle oavsett hur många strupar som skriker att den är bra. En tolvårig flicka och hennes mamma flyttar ut till skogen där mammans nya man, en sadistisk kapten i Spaniens fascistiska armé (filmen utspelas 1944), slåss mot rebellerna som har sin bas bland kullarna i skogen. Flickan upptäcker en älva som leder henne in till en labyrint där det bor en faun som berättar att hon är underjordens prinsessa återfödd och att hon nu måste utföra tre magiska uppdrag för att få komma tillbaka hem. Under tiden slaktar kaptenen allt och alla som tittar snett på honom men får till slut sitt när rebellerna dödar honom (big surprise där!). Flickan utför sina uppdrag och får komma till mamma och pappa i underjorden och allt är frid och fröjd (ännu större överraskning!). Regissör Guillermo del Toro har tidigare gjort Blade 2 (urk, sämsta uppföljaren nånsin), Mimic (hahaha plastiga kackerlackor), Hellboy 1+2 (hur får man lov att förstöra en så bra serietidning på det sättet?) och tillhör med andra ord inte mina favoritregissörer. Problemet här är att del Toro berättar två helt olika filmer, dels en film om det hårda livet i krigets Spanien, dels en saga om en återfödd prinsessa. Jag vet att folk kommer hävda att den ena delen är en allegori för den andra men neeeeeeeeeej det är två helt olika handlingar som inte har med varann att göra. Punkt. Sagofilmen är mer spännande än krigsfilmen för krigsfilmen är så sjukt förutsägbar att Hollywood ringde och ville ha tillbaka sitt standardmanus 1A. Tyvärr får krigsfilmen mer utrymme vilket gör att man sitter och räknar minuter i väntan på att få se flickan fortsätta med sina uppdrag. Att filmen skulle vara supervisuellt spektakulär håller jag inte heller med om. Krigsfilmen har den visulla stil krigsfilmer generellt brukar ha, och sagofilmen försöker sno allt Tim Burton gjort men lyckas bara få med sig utkastet till en kuliss från Sleepy Hollow. Vad är det här VAD ÄR DET HÄR! Den får en tvåa för att jag känner mig snäll och för en del av sagobitarna. Knappt okej rulle som inte förtjänar allt beröm den fått.

/Surskägget

@@@@+
Surskägget har fel fel fel. Pan’s Labyrinth kräver sin publik, sitt tålamod, sin känsla, närvaro och fantasi. Surskägget hatar även Guillermo Del Toro trots att han inte ens har träffat karln i verkligheten hahahaha! Jag gillar att filmen (och det här är FILM i ordets rätta bemärkelse!) hoppar mellan dikt och verklighet och att fantasin är allegorin för verkligheten eller vice versa (ett barn flyr in i sagans värld på grund av traumatiska händelser omkring henne eller är det fantasi?). Jag tycker även att bägge historierna som berättas simultant är både intressanta, medryckande, vemodiga och spännande. Vi har även sällan sett en så härligt galen bad guy som den lilla flickans styvfar Vidal. Han är skönt klyschig i sin ondska och fast besluten om att hålla sin familj i ett järngrepp samtidigt som han som skoningslös officer i armén jagar partisaner. Övriga skådespelare håller också hög klass. Musiken är perfekt, foto och design makalös och ytterst habila specialeffekter, både för det autentiska och för sagan. Det finns faktiskt inte en tråkig stund i denna ytterst välgjorda och lite annorlunda pärla och den här Vrångmannen fick i alla fall jobba hårt på att hålla tårarna tillbaka i slutet. En film som ger avtryck både i själen efter att du sett den och på pedistalen bland så kallade klassiker i framtiden.
/Vrångmannen