Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

Great Balls of Fire

@@@

You shake my nerves and you rattle my brain, too much love drives a man insane, you broke my will, oh what a thrill, goodness gracious great balls of fire! The Killer Jerry Lee Lewis blev känd i samma veva som Elvis, Johnny Cash och Buddy Holly men en sak är jävligt säker - The Killer var spritt språngande galen jämfört med de andra storstjärnorna. Han tuttade eld på pianot långt innan Hendrix kopierade akten genom att tutta eld på guran under Woodstock, han satte skräck i hela den kristna moralistiska befolkningen och han hade tjejer skrikande efter sig på gator och torg. Hit efter hit levererades och listplaceringarna låg allt som oftast kring nummer ett. Tills han fick för sig att gifta sig med sin 13-åriga kusin. Där dog den karriären snabbare än du kan säga: "Luktar det inte lite pedofil här?". Till Jerry Lees försvar ska väl sägas att många gjorde så i Södern på den tiden och att han och Myrna var ihop i 13-14 år innan de skilde sig. Men seriöst. En trettonåring. Inte okej mr Lewis! Filmen koncentrerar sig på storhetstiden under femtiotalets slut och ger tyvärr ingen djupare inblick i livet efter motgångarna (mer än att vi får allt summerat i ett par snabba klipp där Dennis Quaid i rollen som Jerry Lee är apfull och olycklig). Musiken rockar förstås, Quaid är bra som The Killer och söta Winona Ryder är klockren som lilla kusinfrugan.

/Surskägget

The Notorious Bettie Page

@@

Bettie Page var en pinuptjej på 50-talet som lyckades med konststycket att vara både klämkäckt glad och go samtidigt som hon poserade för s/m-foton med lack, läder och piskor (dock väldigt oskyldiga bilder jämfört med dagens mått mätt). I det supermoralistiska 50-talets USA var detta skandal av stor dignitet och det ledde så småningom till förhör i ett av USA's många sköna utskott för aktiviteter av det ena och andra slaget. Efter ett par år i rampluset hittade Bettie tillbaka till Jesus (hon var uppfostrad som en god kristen) och drog sig tillbaka som modell.

Filmen följer hennes liv under modelltiden med en brutalt snabb tillbakablick på hennes barndom som antyder sexuellt utnyttjande av pappan, men som skyndas förbi så fort att man lika gärna kunde skippat hela den biten. Överlag är detta filmens stora problem. Man skyndar sig igenom Betties kortvariga modelliv och vi får ingen direkt inblick i vad som drev henne, varför hon agerar som hon gör eller vem hon faktiskt kunde tänkas ha varit. Hennes liv utanför modellvärlden ägnas ytterst lite tid, ibland strosar nån pojkvän förbi och beklagar sig att hon är modell, men vi får ingen direkt uppfattning om hur Betties liv faktiskt var. Vilket lite borde vara poängen med en biopic. Däremot har man lyckats återskapa 50-talet på ett schysst sätt, Gretchen Mol som Bettie är övertygande och användandet av svartvitt och färg är coolt. Men det räcker inte för att bli mer än okej.

/Surskägget