Sin City: A Dame To Kill For

@@@@
Helt sjukt att det dröjde nio år innan vi fick uppföljaren till fantastiska Sin City, den första film som verkligen fångade en serietidnings känsla, stil och utseende. Robert Rodriguez var ett så stort fan av Frank Millers skapelse att han använde seriealbumen som mall för hur kameran skulle filma vinklar och hur klippningen skulle styras. Dessutom fick Miller stå med som medregissör. Samma stuk gäller även nu nio år senare. Första filmen var till största del baserad på tre av Millers berättelser, The Hard Goodbye, The Big Fat Kill och That Yellow Bastard. Uppföljaren är dock bara baserad på en av Millers berättelser (A Dame To Kill For givetvis)  samt en av de kortare han skrivit som finns med i samlingsalbumet Booze, Broads & Bullets. Dessutom får vi glädjande nog två historier som Miller skrev enbart för filmen, tjoho! Allt från första filmen och från Millers galna värld känns igen. Det är hårdkokt dialog, hårdkokta snubbar och ännu hårdkoktare damer. Alla är korrumperade, pengagalna och illvilliga och ingen tvekar att hugga folk i ryggen när det passar dem. Undantaget är förstås Sin Citys store hjälte Marv (Mickey Rourke) som alltid ställer upp för sina polare och som hatar orättvisor. Rodriguez har lyckats samla ihop nästan alla skådisar från förra filmen vars karaktärer är med även i denna med tre stora undantag. Clive Owen som gjorde Dwight så bra har blivit ersatt av Josh Brolin, Michael Clarke Duncan (R.I.P.) blev av naturliga skäl ersatt av Dennis Haysbert och söta, dödliga Miho som spelades av Devon Aoki är nu spelad av Jamie Chung. Med undantag för Duncan stör det mig att man inte lyckades få dit alla originalskådisar. Inte för att de nya gör ett sämre jobb, det är bara snyggare när samma folk spelar samma karaktärer. Oavsett är detta en underhållande film noir som alla fans av Sin City bör älska lika mycket som ettan.
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

300: Rise of an Empire

@@
Första 300-filmen var lysande. Baserad på Frank Millers episka serietidning med samma namn lyckades Zack Snyder skapa en serietidningsfilm som var både ball och snygg och som fångade Millers original. Denna enligt mig rätt onödiga uppföljare är också baserad på en Millertidning, dock en som inte var publicerad vid filmens släpp och som mig veterligen inte släppts helt än (inte alla delarna i a f). Om serien kommer vara som filmen kan man skippa den då filmen är rätt så tråkig jämfört med ettan. Visst är det samma serietidningsstuk även denna gång och därmed är filmen snygg. Däremot saknas de riktigt intressanta karaktärerna som vi fick i ettan samt även en handling som är värd att bry sig om. Fortfarande är det baserat på verkliga händelser och löper både parallellt med och liksom före och efter det som händer i 300. Slagen är många och våldsamma men man kan bara se datoranimerat blod spruta i slowmotion så många gånger innan man tröttnar. Visst är det hyfsat underhållande medan man tittar men när eftertexterna rullar är det ändå mest en axelryckning.
/Surskägget

@
Första filmen var schysst, speciellt det balla visuella. Det här är skräp. En snarkfest utan dess like.
/Vrångmannen

The Wolverine

@
Wolverine åker till Japan. Där blir han svag och får stryk av alla. Han jämrar sig, gnällgrinar, svimmar, yrslar, om och om igen, genom hela filmen. Någon knuffar honom och då blir han ledsen. Buhuhuhu, sluta knuffas för jag är faktiskt Wolverine. Stackarn. Det kan inte vara lätt alla gånger när folk är dumma mot en. Sopfilm. Surskäggets ressis här.
/Vrångmannen

Batman: The Dark Knight Returns Part 1 & 2

@@@@

Frank Miller är idag mest känd utanför serietidningskretsar som snubben som skrev/tecknade Sin City och 300 som till slut blev riktigt bra filmer. Men långt innan vare sig Sin City eller 300 hade Miller redan revolutionerat serietidningsvärlden genom att lyfta den döende titeln Daredevil till nya försäljningsrekord och framförallt genom att släppa miniserien The Dark Knight Returns där han på allvar gjorde Batman till en livsfarlig antisuperhjälte som man inte kunde annat än älska (även om inte Christopher Nolans filmer Batman Begins, The Dark Knight och The Dark Knight Rises är baserade på The Dark Knight Returns är stämningen, känslan och karaktärerna mer eller mindre rakt av snodde därifrån). Inte nog med att Miller hade skrivit ett smart, politiskt och actionspäckat manus han (tillsammans med Klaus Janson och Lynn Varley) hade dessutom ritat den snyggaste serietidning som någonsin släppts. Nu efter närmare trettio år har D.K.R. äntligen blivit film (eller ja, två filmer dårå). Man har följt Millers story och vision noggrant och verkligen lyckats ge liv åt serien. Filmens animeringar är baserade på Millers stil men utvecklade så att det inte blir en kopia rakt upp och ner. Om alla animerade superhjältefilmer var så här bra skulle jag aldrig glo på annat.

/Surskägget

The Wolverine

@@@

Första Wolverinefilmen var sådär. Många luckor och ett ganska obefintligt manus. Hade därmed inga större förhoppningar på tvåan tills jag såg trailern. Delvis baserad på Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverines äventyr i Japan verkade detta kunna vara allt ettan borde varit. Och även om tvåan är betydligt bättre än ettan är det fortfarande långt ifrån lika bra som X-Menfilmerna. Tycker de skulle vågat luta sig ännu mer på Claremont/Millers miniserie och i princip filmatiserat den rakt upp och ner. Här får vi istället ett par sekvenser som drar ner rejält på tempo och intresse och en skurk som faktiskt känns lite halvt ofarlig och töntig (trots att han nästan lyckas döda Wolverine, bara en sån sak). Tricket med att låta Wolverine delvis och tillfälligt förlora sin läkeförmåga är bara ren och skär lathet från manusförfattarnas sida då det ger dem en enkel förklaring till att Wolverine nu inte är lika farlig och att han faktiskt skulle kunna dö (ungefär som att man låter Stålmannen tappa krafterna av kryptonit, när han är helt osårbar blir det inte spännande, men å andra sidan är det inte speciellt kreativt). När Wolverine dessutom återfår sin förmåga i precis samma sekund som han behöver den som mest gör att man önskar att man kört manuset en vända till i manusmaskinen. Allt som allt en helt okej actionrulle vilket inte är tillräckligt bra när det kommer till Wolverine. Filmer om honom ska vara sjukt bra, inte bara okej.

/Surskägget

Dagens hyllning

Sin City - @@@@

Den ultimata serieadaptionen på Frank Millers hårdkokta och våldsamma filmnoirserier från början av 90-talet. Frank Miller delar här visionen och regi med Robert Rodriguez (The Faculty, From dusk till dawn mfl.) och resultatet är lysande. Varenda bild, varenda scen är fantastiskt porträttlik Millers originalserie och allt är genomarbetat in i minsta detalj. Kritik jag hört mot filmen är att den är för kall, för våldsam och för pajig men poängen var ju att skapa en film så trogen förlagan att det nästan inte är klokt och det har Miller/Rodriguez lyckats med till 100%. De olika karaktärerna lever alla i Basin City (Sin city, get it?) och deras hårda liv och leverne korsar varandras historier ofta utan att mötas. Polisen Hartigan (Bruce Willis) räddar en liten flicka från den galne barnmördaren samt pedofilen Junior (Nick Stahl) bara för att själv bli förälskad i flickan när hon blivit tonåring. Marv (lysande Mickey Rourke) ger sig ut på blodig hämnd då den enda kvinnan han älskat (en prostituerad han känt en natt) blir mördad. Den mystiske Dwight får det svettigt då han råkar döda en undercoverpolis han tror är ett vanligt arsle och försöker desperat stoppa ett gängkrig mellan maffia, beväpnade prostituerade och polis. Hårda historier, grymt iscensatt. Får inte heller glömma tjejerna. En film man kan se om och om igen utan att den tappar. Det ryktas om att uppföljaren är på gång och har väl då premiär om ett par år. Jag väntar med spänning i allafall.

/Vrångmannen