Nyårskaramell 2 - The Infiltrator

@@
Vad sägs om att vi får alla filmer med "The" i titeln och som har max en tvåa i betyg ur vägen nu medan klockan ändå är mitt i natten och ingen vettig människa är uppe och läser det här ändå? Bra, då säger vi så. Den här filmen hade jag lite högre förhoppningar på måste jag säga. Bryan Cranston, Diane Kruger, John Leguizamo, Saïd Taghmaoui och Benjamin Bratt i rollistan tyder ändå på att det borde vara hyfsat bra skådespelat. Och den sanna storyn om hur CIA försöker infiltrera Pablo Escobar bara för att få FBI efter sig eftersom att man inte pratar med varandra är ju egentligen jätteintressant. Tyvärr lyfter det hela aldrig. Det är lite ofokuserat och nu när jag skriver det här ett par månader efter att ha sett filmen minns jag den knappt och det är aldrig ett bra tecken. Nja, bättre än så här borde de inblandade kunna.
/Surskägget

A Man Apart

@@
Efter första Fast & Furious hade väl Vin inga planer på uppföljare och stack iväg och gjorde mängder med andra filmer som (med undantag av XxX) inte blev samma enorma framgångar på långa vägar. A Man Apart är en av de filmerna. Den är helt okej, lite lagom doser action, lite knarkpolis, lite knarkbaron från Mexiko, lite hämnas för att du dödade min fru, lite vi har sett det förr. Inget extraordinärt på nåt sätt, utan helt okej underhållning för stunden utan att pulsen direkt ökar.
/Surskägget

T2 Trainspotting

@@
Mja. Nja. Jaha? Känns som om schyssta Trainspotting hade premiär för hundra år sedan. Det hade den naturligtvis inte. Den dök upp för ENDAST TJUGOETT ÅR SEN hahaha, vad är det här?! Visst är det småkul att se hur det gick för grabbarna Renton, Sick Boy, Spud och galningen Begbie, men T2 känns framför allt rätt onödig och lite trött. Ball musik, fast tröttare än ettan. Coolt foto och klippning, fast tröttare än ettan. Skådisarna is back, fast tröttare än ettan. Danny Boyle har ju gjort en hel del intressanta filmer sen 1996 så varför återbesöka det här? T2 Trainspotting är inte dålig direkt. Den är liksom bara... Mja. Nja. Jaha?
/Vrångmannen

Narco Cultura

@@@@
Mycket bra dokumentärfilm i samma anda som gårdagens Cartel Land. Här är återigen drogkriget i fokus och vi får följa personer på bägge sidor av gränsen, i Mexiko och i USA. I Mexiko är kriget i allra högsta grad verkligt och påtagligt för alla stackare som råkar bo där. Sedan 2006 har över 30 000 personer mördats. Helt sjukt siffra. Och då gjordes den här filmen 2013 så den siffran är högre nu. På andra sidan gränsen, vi snackar typ 1 kilometer bort har vi en av USA's tryggaste städer. Här frodas istället en musikstil som kallas Narco Corridos, typ sånger om drogsmugglare. Till vad jag antar är rätt traditionell mexikansk musik smörsjunger man våldsamma texter om hur man smugglar knark, dödar sina motståndare och hånar polisen. Ja, det är lite Fuck Tha Police och gangsta rap över det hela helt klart. Dessa två världar ställs mot varandra och filmen visar gärna upp verklighetens lemlästade offer som en motpol till texternas glorifiering av våldet. Intressant och fascinerande film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget

Cartel Land

@@@@
Verklighetens Sicario? Ja inte långt ifrån i alla fall. Här får vi följa två medborgargarden som poppat upp på var sin sida om gränsen mellan Mexiko och USA. Framförallt är det mexikanske gardet vi får följa. Som de flesta känner till mördas tusentals människor varje år i Mexiko av knarkkartellerna och deras hejdlöst känslokalla hejdukar. I en liten stad kände man att nog får vara nog och beväpnade sig för att rensa bort droglangarna. Detta lyckades man med och snabbt spred sig rörelsen över delar av Mexiko. I början ser det ut som att detta medborgargarde faktiskt gör nytta. Tills man inser att det drar till sig alla möjliga och omöjliga individer och snart nog är medborgargardet inte ett dugg bättre än kartellerna de säger sig vilja bekämpa. Den amerikanska delen följer ett litet gäng "oroliga" medborgare som patrullerar delar av gränsen för att jaga drogsmugglare men som egentligen mestadels är ett gäng rasister som älskar att fånga stackars fattiga mexikaner som försöker smita in i USA för att komma undan skiten i hemlandet. Regissören har fått ovanligt bra tillgång till de han porträtterar och till och med några av knarklangarna får komma till tals. Svettigt, blodigt och otäckt. Och mycket sevärt.
/Surskägget

Snitch

@@@
Det är svårt att värja sig mot Dwayne Johnsons karisma och sköna attityd. Precis lika älskad nu när han är the good guy som han var hatad av publiken när han var the bad guy i wrestlingringen innan han gav sig på Hollywood. Det här är en lite annorlunda roll mot de actionstänkare han brukar bjussa på. Han spelar en far som för att rädda sin son från mer eller mindre en livstid i fängelse går med på att hjälpa åklagarmyndigheten och polisen att infiltrera ett knarkgäng och skaffa fram information så att snuten kan låsa in gänget i finkan. Varför snuten inte hanterar detta själva kan man verkligen fråga sig men det finns väl ingen budget och ingen politisk vilja. Det riktigt sjuka är att detta är baserat på en sann historia. Knäppt. Johnson spelar en ganska lågmäld version av sitt vanliga actionstjärnejag och det går absolut att köpa att han bara är en orolig förälder som försöker göra allt i in makt för att rädda sin grabb. Vi får ett par sköna actionsekvenser såklart men överlag är det mer fokus på spänning än action.
/Surskägget

Ecstacy

@@
Ännu en film baserad på en bok av Irvine "Trainspotting" Welsh och liksom i Trainspotting får vi följa en narkoman och hans polare när de ställer till med knäppheter. Där tar dock likheterna slut. Jag har ingen aning om hur boken är då jag aldrig läst Welsh, men filmen Ecstacy är rätt så tradigt och tråkig större delen av tiden. Karaktärerna känns lite halvfärdiga i bästa fall, handlingen väldigt standard och dessutom är en hel del rent överflödigt. Inte mycket mer att säga om detta mer än att bara de allra, allra, allra största Welshfanatikerna göre sig besvär.
/Surskägget

The Counselor

@
Men jisses. Ibland blir man bara så sjukt besviken. Okej att Ridley Scott inte gjort så jäkla mycket märkvärdigt de senaste tio åren, men med manus av Cormac McCarthy som räknas till en av de bäst levande amerikanska författarna idag så hade man lite hopp om nånting som åtminstone är sevärt. Pangar man dessutom in Michael Fassbender, Penélope Cruz, Javier Bardem, Cameron Diaz och Brad Pitt i rollerna ser det lovande ut på papper. Tyvärr stannar allt det lovande just på omslaget. Filmen i sig är en enda röra där vi har en väldigt lös tråd om knarkaffärer som går fel och där Diaz lurar skiten ur alla andra. Istället för att tighta till denna handling strösslar McCarthy ur sig meningslösa scener som till stor del är två snubbar som pratar om hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Och är det en scen mellan två kvinnor ligger alltid en lagom latent lesbisk fantasi där bak och lurar. Hela skiten känns rätt gubbsjuk och unken. Två timmar klockar skiten in på när det finns material för 45 minuter som mest. Det här är alltså en tevedeckare som ikläddes alldeles för stor rock.
/Surskägget
Vrångmannen var lite fåordigare i sin recension men kom fram till samma sak.

Sicario

@@@@
Vrångmannen tog i så att han sprack när han recenserade den här för ett tag sedan. Så bra som en femma är detta inte. Jag är till och med rätt tveksam till min betygsfyra och ger den enbart för att Benicio del Toro är så sjukligt jävla bra (som alltid ska tilläggas) att hans närvaro i bild gör att filmen åker upp ett helt betygssnäpp. För om vi ska vara ärliga är handlingen och filmen i sig inget speciellt. Faktum är att vi har sett det förr. Traffic t ex berättar i stort sett samma historia men ljusår bättre. Det känns som att regissören Denis Villeneuve fick ett manus på 80 minuter i händerna och drog ut på det till 120 minuter. Det är mycket, mycket dödtid här. Vi snackar en scen där man åker bil i 20 minuter. Seriöst. Vi sitter i en bil. I 20 minuter. Inte speciellt spännande eller häftigt alls faktiskt. Det finns ett par sådana scener. Det draaaaaaas ut och slutar aldrig. Räddningen heter del Toro och även Josh Brolin gör en kanonroll. Emily Blunt i huvudrollen har det pratats mycket om. Hennes roll och karaktär är dock väldigt blek. Hon slängs in helt ovetandes i situation efter situation som sedan någon annan reder ut. För att vara en huvudroll är hennes karaktär sjukligt passiv (ungefär som Arthur Dent i En Liftares Guide Till Galaxen). Saker och ting händer runt karaktären som mest bara glider runt och inte skapar eller åstadkommer något eget överhuvudtaget. Det är sjukt synd att manusförfattaren inte satsade lite mer krut på att skapa en mer intressant karaktär. Blunt gör vad hon kan med rollen, men rollen i sig lämnar föga utrymme att glänsa i. del Toro och Brolin fick de köttiga karaktärerna, Blunt åkte på en blek kopia. Ju mer jag tänker på det, desto mer är detta en betygstrea. Så nu blev det det. Med ett plus för del Toro.
@@@+
/Surskägget

Los Tiempos de Pablo Escobar

@@@
De flesta känner säkert till namnet Pablo Escobar och vet att han var en av de största kokainlangarna genom tiderna. Den här dokumentärfilmen följer hela hans uppgång och fall och förlitar sig till stor del på nyinspelade intervjuer med journalister, poliser, politiker och maffiamedlemmar som överlevde de stormiga tider som var Colombia under 70-, 80- och 90-talen. Pablo hade ett ego lika stort som antalet miljoner dollar som rullade in varje dag (vilket var sjuka mängder) och ett samvete som var lika med noll. Därmed hade han inga problem med att avrätta alla som på något sätt var emot honom. Samtidigt lyckades han få folkets kärlek genom att bygga nya fina hus åt dem och skänka de fattiga ett bättre liv (givetvis ur en rent egoistisk synvinkel då han bara ville framhäva sitt eget namn som kandidat inom politiken). Mellan intervjusnuttarna klipps det in gott om arkivmaterial och vi får se det mesta som det pratas om. Allt igenom intressant och spännande. Problemet är att man inte presenterar något direkt nytt. Har man redan lite koll på Escobar får man inte lära sig mer än tidigare vilket gör att det hela känns lite platt. För den som inte har sett nåt om Escobar tidigare kan denna film säkert vara en ballare upplevelse.
/Surskägget

Freeway: Crack in the System

@@
Den här hade jag betydligt större förhoppningar på än vad jag kanske borde haft. Oavsett lever filmen inte upp till den här mannens historia. "Freeway" Rick Ross hade ett stort finger med i 80-talets crackepidemi som snabbt blev det mest önskvärda knarket bland fattiga svarta och sedermera även spred sig till den vita medelklassen (varpå först då det blev taget på allvar av myndigheterna). Rick Ross är även namnet på en hyfsat välkänd rappare som lever gott på sitt street cred att vara just crackkungen Rick Ross. Problemet är att de inte är samma person. "Freeway" Rick Ross är the real deal, medan rapparen Rick Ross är fejk och enbart har snott namnet och myten efter att ha suttit i finkan ihop med den riktige Rick. Will the real Rick Ross please stand-up? Det här bäddar ju för en bra och intressant historia. Tyvärr misslyckas filmskaparna rätt rejält med att berätta denna spännande historia på ett någorlunda vettigt sätt. Det är mest bilder på Ross som gammal och dammig glider runt i sin morsas kåk efter att ha blivit frigiven. Typ. Nej, gör om, gör rätt och hör av er.
/Surskägget

Sins of My Father

@@@
Pablo Escobar är känd världen över som kokainkungen på 70- och 80-talen. Han såg till att tonvis med kokain flödade in i USA från Colombia och tjänade så sjukt mycket pengar att han tillhörde de rikaste i världen. Med pengar följer makt och snart nog gav han sig in i politiken hemma i Colombia vilket inte sågs på med blida ögon av de mer seriösa politikerna. Eftersom att Escobar var hänsynslös började han mörda alla som motarbetade honom, något som fick folket att vända sig mot honom och som på sikt ledde till hans död. Den här filmen berättar denna story i förbifarten. För egentligen handlar filmen om Escobars son samt sönerna till två av de högt uppsatta politiker som Pablo dödade. Här har vi fyra unga män som alla förlorat sina pappor. En måste leva med skammen att det var hans pappa som stod för dödandet av de andra papporna. Han känner att skulden ligger på hans axlar trots att han aldrig var inblandad i pappans aktiviteter. Och hur lyckas man leva ett normalt liv efter att ha växt upp i sus och dus med all skoj som knarkpengar kan köpa en? Många intressanta frågor ställs (och besvaras) och man har lyckats hitta många arkivmaterial som är intressant att kika på. Annorlunda vinkel på en annars ganska välkänd historia.
/Surskägget

Square Grouper

 

@@@@
Just när vi trodde att vi visste allt om Floridas knarkhistoria kommer regissören till Cocaine Cowboys 1+2 tillbaka med ännu en dokumentär om knarksmuggling. Den här gången handlar det om marijuana istället och vi får tre olika berättelser på cirka 30 minuter styck serverade, den ena mer underhållande än den andra. I del ett får vi träffa en liten kristen sekt som på allvar menade att marijuana (eller ganja som de kallar det) är Guds gåva till mänskligheten och att vi ska se till att röka så mycket som möjligt av det så ofta som möjligt. I och med att religiösa samfund är skyddade enligt USA's grundlagar verkade det som att de här glada dårarna skulle komma undan med det också. Men de fick hybris och började smuggla in gräs i alldeles för stora mängder från Jamaica för att staten skulle tycka att det var okej. Ett FBI-tillslag senare stängdes portarna. Del två berättar storyn om två barndomspolare som lite halvt på skoj började smuggla rätt små mängder gräs men som åkte dit så att det visslade om det. Av någon anledning ville FBI verkligen statuera exempel och de båda vännerna fick galet långa straff för sin moderata smuggling. Så kan det gå. Del tre är kanske den mest fascinerande. I en pytteliten stad med bara 500 invånare långt ute i Floridas södra träskmarker bestämde sig mer eller mindre hela staden för att börja smuggla gräs när deras fiskejobb försvann. Smugglade man inte själv så var det någon annan i familjen som smugglade och hela staden livnärde sig bra på pengarna som tjänades. Hehehehe. Bara i USA. Självklart blev FBI inblandade till slut och arresterade typ 100 personer och så var det slut på det roliga.
/Surskägget

Cocaine Cowboys 2

 

@@@
En så populär rulle som Cocaine Cowboys får givetvis en uppföljare. Den här gången får vi följa en ung, aspirerande knarklangare från Oakland som får nys om knarkdrottningen i Miami (som vi delvis fick lära känna i ettan) när det går ett nyhetsreportage om hennes fängelsedom. Den unge och karriärslystne knarklangaren ser sin chans och kontaktar henne. Snart är de ett par (hon betalade vakterna på fängelset bra med pengar för att få knulla ifred) och hon lämnar över mer och mer av sin multimiljonverksamhet i hans händer. Allt är frid och fröjd tills han skaffar sig en flickvän utanför murarna. Precis som i ettan berättas det hela från i stort sett alla som var inblandade i händelserna och illustreras med nyhetsklipp och arkivmaterial. Till skillnad från ettan har man inte lyckats hitta tillräckligt med arkivmaterial så man har animerat mycket av historiken. Dessutom baseras det mesta av filmen på intervjuer enbart med den unge knarkbaronen (som idag har dragit sig tillbaka och lever gott på sina knarkpengar meeeeeen som också ständigt ser sig över axeln eftersom att han har ett pris på sitt huvud) vilket gör att det blir en ganska ensidig historia som mest verkar gå ut på att han får skryta om hur jävla grym knarklangare han var back in the day. Fortfarande fascinerande men långt ifrån lika medryckande som första filmen.
/Surskägget

Cocaine Cowboys

@@@@
Miami under 70- och 80-talen var en vilda västernstad där kriminella gjorde upp på gator och torg á la Scarface och lämnade både skyldiga och oskyldiga kroppar i sin blodiga väg. Inte hjälpte det till att Castro slängde ut alla kriminella från Kuba som sedan flockades till Miami (precis som vi får se i Scarface). Från Colombia kom en strid ström kokain och för de som hade nerver av stål, kunskap om flyg- och båtvägar och tillräckligt mycket jävlaranamma fanns möjlighet att tjäna pengar. Enorma summor pengar. Sjukliga summor pengar. Vi snackar miljarder. I dollar. Det sägs att halva Miami är uppbyggt på knarkpengar. Så mycket snurrade i omlopp. I denna fantastiskt spännande och underhållande dokumentärfilm får vi möta några av de som gav sig in i kokainsmugglingens mörka värld och kom ut levande på andra sidan. Och berättelserna de sitter inne på är tusen gånger mer spännande än alla Scarfacefilmer tillsammans. Lägg därtill att filmskaparna gjort sin research och skakat fram mängder med filmat material från den tiden så att man verkligen får alla berättelser väl illustrerade börjar ni förstå varför betyget ser ut som det gör. Det här är två timmar som flyger förbi och som både roar och oroar.
/Surskägget

Savages

@
Ibland vill man klösa ögonen ur sig, mala ner dem i en köttkvarn, slänga ut det på verandan så att en tvättbjörn kan äta upp ögonfärsen och lomma iväg ut i skogen där den skiter ut det mot ett träd som man ett par dagar senare kan gå till och pissa på. Det skulle inte ge en två och en halv timmes slösad tid tillbaka, men skulle förmodligen vara mer underhållande än denna lyxsörja. Med miljoners med dollars i budget, talang som fan (det är fucking Oliver "jag gav er Plutonen, Wall Street, JFK, Natural Born Killers etc etc" Stone i registolen för bövelen) och affischnamn som Travolta, Hayek, Del Toro så ska ju detta egentligen inte kunna bli såhär dåligt. Den enda, och jag menar enda, som kan lämna detta projekt med hakan högt och stål i blick är Benicio Del Toro som bjussar på en riktigt finfin tolkning av en iskall mördare och rent allmänt äcklig människa. Alla andra borde ställa sig i ett hörn och skämmas långt och länge. Blake Lively som är någon sort ny "it-girl" är så tråkig att femton timmars väntan i en övergiven väntsal på akutmottagningen känns som att ratta en Formel-1bil i jämförelse. Travolta har visserligen den goda smaken att se ut som att han skäms över att vara där men levererar inte mer än så. Taylor "jag har John Carter och Battleship på resumén" Kitsch ska spela tuff men ser mest ut som att han kisar för att han närsomhelst ska lägga en prutt. Och slutet. Gud slutet. Vi får två slut. Ett ganska dåligt slut och ett katastrofalt dåligt slut. Trist och tråkigt och färglöst rakt igenom.
Vrångmannen måste varit på världens gladaste humör när han gav detta betyg.
/Surskägget

Knarkvecka 1 1/2: Scarface

@@@@@
Vi avrundar vår vecka (eeeeh...hehehehehe två å en halv vecka snarare) med knarktema med att ressa den ultimata knarkfilmen ever! Al Pacino i sin livs roll som fattige exilkubanen Tony Montana som reser sig från slummen och blir knarklangarnas kung. Genom hot, våld, charm och tur går Tony från att inte ha något alls till att ha allt han kan tänkas ha. Men ingen blir knarkkung utan att trampa på en del tår och ju längre tiden lider desto mer gangsters är det som vill se Tony död. Filmens sista tio minuter är dels filmhistoria, dels ren filmmagi. "Say hello to my little friend." KABLAM! Hehehehe. Brian De Palma i registolen har i mina ögon alltid varit "lillbrorsan" till "storebrorsorna" Coppola, Spielberg, Lucas och Scorcese men har faktiskt levererat en hel del bra filmer genom åren. Dock aldrig något som är ens i närheten av Scarface. Här klickade det på alla plan och filmen är ett rent jävla mästerverk rakt upp och ner. Tonys uppgång och fall har fascinerat generation efter generation och kommer fortsätta att göra så många årtionden framöver. Knarkveckan - over and out!
/Surskägget

@@@@@
Klassiker.
/Vrångmannen

Knarkvecka 1 1/2: Casa de mi Padre

@@@@
Hahahahahahaha! Will Ferrell har lyckats igen. Lite samma stuk som Tarantinos/Rodriguez satsning på grindhouse cinema med filmer som Planet Terror, Death Proof och Machete tar man här det steget lite längre. Till att börja med pratar alla, även Ferrell, spanska. Ferrell lärde sig spanska enbart för rollen, och då egentligen bara uttalet, replikerna ska han ha memorerat fonetiskt. De jänkare som spelar jänkare i filmen pratar spanska med sådan superamerikansk brytning att det givetvis bara blir roligt. Storyn är en klassisk hårdkokt grindhousestory där Ferrells storebror kommer hem till ranchen i Mexiko efter några år utomlands i USA. Med sig har han sin vackra, blivande fru (Genesis Rodriguez) - och visar det sig mängder med kokain han ska kränga iväg. Problemet är att han har snott både kvinna och knark från Mexikos knarkkung nummer ett, den onde Onza (Gael García Bernal). Snart nog dyker Onza upp och kräver tillbaka det som är hans. Skottlossningarna kan börja! Casa De Mi Padre beskrivs bäst som Tarantino möter Bröderna Marx. Det är stundtals stentuff dialog och granitskarpa karaktärer som hamnar i superblodiga shoot-outs samtidigt som det stundtals är helgalen Will Ferrellkomedi på högsta nivå. Båda delarna är lika snyggt gjorda. När det är action är det verkligen action och när det är dags för humor är det briljant komedi. Det här är helt enkelt den mest geniala och samtidigt mest idiotiska film som gjorts. Definitivt inte för alla, men en given kultklassiker.
/Surskägget

@@@
Långt ifrån Ferrells bästa men bitvis riktigt kul och idén är helt sjuk. Tyvärr orkar man inte fylla hela (den korta) långfilmslängden med kalasinnehåll men sevärd som sagt. Ett måste för fansen men nog lite för weird för dig som gillar din lite mer "vanliga" men galna komediunderhållning.
/Vrångmannen

Knarkvecka 1 1/2: Under Ytan

@@@
Ingen knarkvecka är väl komplett utan lite svensk film? Va? Den är det? Ju mindre svensk film desto mer komplett? Jaha. Jaja. Men det skiter väl jag i nu när jag väl börjat skriva på den här (andra svenska knarkfilmer får väl sägas vara Snabba Cash som vi ressat och Dom Kallar Oss Modstrilogin som vi inte ressat, och typ allt Beppe Wolgers gjorde). Under Ytan är faktiskt riktigt bra för att vara en svensk film. Persbrandt är tuff och hård i rollen som knarklangaren Roffe, och eftersom att filmen gjordes 1997 hade vi inte hunnit tröttna på att se honom i ALLA svenska filmer som någonsin producerats som fallet är idag (plus att undertiteln för Hamilton 2 "Men inte om det gäller din dotter" är så fånig så man trodde Späckgänget gjort en parodi på Hamilton först). Johanna Sällström (RIP) visade även hon prov här på att hon var en duktig skådis och gör en kanonprestation som knarkande Sandra som vill ta sig ut ur knarkträsket. När hon lyckas kliver Roffe in och drar ner syrran Jannika (Tove Appelqvist) istället vilket gör att Sandra måste bekämpa Roffe. Daniel Fridell med Sökarna och 30:e November (två rätt så usla skräpfilmer) i bagaget visade att han faktiskt var kapabel att göra bra film (och slog till igen ett par år senare med Dubbel-8 som är gravt underskattad). Kontentan av kardemumman? Drugs are bad mmmkay?
/Surskägget

@@@
Minns den här som överraskande bra och stark. Blev helt chockad att Daniel Fridell halvt rott hem ett sånt här projekt i land. Johanna Sällström (RIP) visade här att hon var en av sveriges bästa när det begav sig och mår du inte dåligt efter att ha sett den här så är du på ett kattkafé i Tokyo med åtta kattungar i knät och de har bytt ut den lilla kaffekoppen mot en GROGG!
/Vrångmannen

Knarkvecka 1 1/2: Bright Lights, Big City

@@
Hehehehe, vi var inte riktigt klara med knarkveckan meeeeeen har inte riktigt hunnit att skriva ner recensionerna. Anywho! Michael J. Fox var kungen av komedi på 80-talet. Megasuccé i teveserien Fem i Familjen och sedan megasuperdupersuccé i Tillbaka till Framtiden 1-3. Som en del andra komiker (Tom Hanks, Jim Carrey) kände Fox sedan att han ville visa upp lite av sin dramatiska ådra och gjorde Light of Day med Joan Jett (underskattad rulle som blev megaflopp) och så denna lilla rulle som var en sorts Less Than Zero fast i New York istället för LA. Även Bright Lights, Big City floppade hårt och recensenterna bad Fox att undvika titlar med ordet "light" framöver. Fox spelar Jamie, en kämpande författare som jobbar som researcher på dagarna åt ett högt ansett bokförlag och som på nätterna studar runt i djungeln av New Yorkklubbar hög som ett hus på kokain tillsammans med polaren Tad (Kiefer Sutherland). Han missköter sitt jobb i och med att han ständigt är bakis och chefen hotar honom hela tiden med sparken. Som om det inte vore nog är han olyckligt kär i sitt ex (min ex-fru Phoebe Cates) som blivit fotomodell och numera skiter i Jamie. Problemet med filmen är att den saknar ett visst fokus och att den är ca 20 minuter för lång. Många scener på jobbet hade vi kunnat skippa och istället koncentrerat oss mer på Jamies allt större kokainintag. Fox gör ett bra jobb men vi vill ju se honom som Marty McFly. Okej rulle men inte mer.
/Surskägget