Knarkvecka: Fear & Loathing in Las Vegas

@ och @@@@@
Knarkfilmernas knarkfilm! Här sparas det inte på flummerier, hallucinationer eller utsvävningar. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn som basically handlar om när Thompson (mästerligt porträtterad av Johnny Depp) och hans advokat kallad Dr Gonzo (lysande tolkad av Benicio del Toro) åker till Las Vegas för att skriva ett reportage (för dem av er som inte vet var Thompson journalist och författare som drog runt och härjade och skrev om sina upplevelser, lite som en Hemingway on crack). Med sig har de typ alla kända droger och några de inte uppfunnit än. LSD, kokain, meskalin, marijuana, sprit, amfetamin och fan och hans moster petar de två herrarna gladeligen i sig och agerar därefter. Regissören Terry Gilliam som älskar att spotta ur sig visuella färgfester fyllda av galna detaljer och knäppa karaktärer har aldrig fått så fritt spelrum att balla ur som här. Till betyget då. Ja det är en etta. Filmen är för knäpp, det finns ingen röd tråd, karaktärer kommer och går, det händer grejer som inte har med varandra att göra, vissa scener är sjukt överflödiga och för långt utdragna, dialogen är ibland skrattretande och rent generellt är det bara som en enda lång LSD-tripp som någon råkat filma. Artsy-fartsy med en budget. Ja det är en femma. Depp och del Toro är sjukt bra i sina roller, kanske det bästa bägge herrar presterat någonsin. Filmen sitter kvar i minnet länge, länge efter att man har sett den och den finns så många olika detaljer och nivåer att upptäcka och analysera så filmen tål att ses många gånger. Visuellt är det en fantastiskt resa. Gilliam går verkligen bananas och utan att jag någonsin själv testat LSD så känns det som att en hallucination kan vara precis så som det framställs i filmen. Den är på samma gång realistisk och helt orealistisk. En magisk resa in i en briljant och samtidigt sjuk hjärna som var Hunter S. Thompson.
/Surskägget