Alice i Spegellandet

@
Som det Tim Burtonfan jag är så gillade jag naturligtvis hans och Johnny Depps tjugoelfte samarbete ihop, Alice i Underlandet, för ett par år sedan. Det var precis rätt av de fina doserna av Burtons galna scenografi och fantasi med Depps sköna överspel som man alltid vill åt. När det är dags för uppföljaren har Burton studsat av och det märks direkt. Depps överspel får helt nya dimensioner, Mia Wasikowska som var en så bra Alice i första verkar inte ha fått nån personregi överhuvudtaget, Sacha Baron Cohen som den nya karaktären "Tiden" springer runt och gör lite som han vill och Helena Bonham Carter fräser mest som elaka drottningen. Anne Hathaway är egentligen den enda som kommer undan någorlunda med äran i behåll som snälla drottningen, men karaktären är däremot så ointressant skriven denna gång så den kunde lika gärna inte varit med. Alla CGI-figurer som Cheshirekatten, kaninen och tvillingar Tweedledee och Tweedledum är alla lite på gränsen att vara för dåligt gjorda så att det verkligen syns att det är CGI. Nej, det här var sannerligen inte rolig historia.
/Surskägget

Stoker

@@
Jaha ja. Här har vi en film som är så sjukt snygg och välregisserad där jag faktiskt ett par gånger utbrister för mig själv: "fy fan vilken snygg kameravinkel". Samtidigt är den så in i bomben jäkla super boring så jag nästan svimmade. Storyn är en klassiker. Främling flyttar in hos familj och visar sig vara bängknäpp. Exakt samma story berättades i The Guest faktiskt. Familjemedlem dör och i tät anslutning till detta dyker en främling upp. Här i Stoker är det brorsan till den döde, i The Guest en väldigt nära vän. Främlingen är charmig, smart och snygg och nästlar snabbt in sig i familjen. Dock visar det sig ganska omgående att främlingen är helt bindgalen och en hel stapel med lik börjar dyka upp i främlingens kölvatten. Där The Guest var spännande, pang på, actionspäckad och intressant hela tiden är Stoker bara långsam, tråkig och mestadels ointressant. Det hjälper inte heller att Stoker är så artsy fartsy så van Gogh skar av sig ett öra till (ja zombie van Gogh, vadårå!?!?!?). Enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg är just att den är så förbannat jäkla snygg. Allt från cinematografi, kostym och dekor till ljussättning och färgsättning. Men en snygg film gör ingen sommar och när handlingen är som ett stort sömnpiller hjälper det inte att det är snyggt.
/Surskägget
Vrångmannen hade som vanligt ätit galenpiller hela dagen innan han såg filmen.

Stoker

@@@+
Sydkoreanske filmaren Chan-wook Park har tidigare gett oss intressanta och mästerliga alster som Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance (hämndtrilogin) och vampyrdramat Thirst. Våldsamt, vackert, svart och inte en så liten smula poetiskt. Stoker, hans första engelskspråkiga film, är en stor dos Hitchcockflört. Klassisk ondskan-knackar-på-rulle i modern tappning. På sin 18-årsdag förlorar India (Mia Wasikowska) sin far i en bilolycka. Hennes mor (Nicole Kidman) blir allt knäppare av sorg. På begravningen dyker Indias mystiske farbror Charlie upp och plötsligt har han flyttat in hos kvinnorna på den stora gården. Men vad vill han egentligen? Stoker är en snygg och underhållande thriller med några extra skruvar. Tyvärr är det långt till Parks tidigare mästerverk från hemlandet men det här är ändå intressantare än mycket i genren idag. Lite störd mysrysare skulle man nästan kunna säga. Gott så.
 /Vrångmannen

The Kid's Are Alright

@@+

Annette Bening och Julianna Moore spelar två lesbiska kvinnor som via spermadonator skaffat barn ihop (spelade av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson). De lever det perfekta lilla familjelivet tillsammans tills Mia fyller arton och hon har laglig rätt att få reda på vem som är spermadonatorn under förutsättning att han ger sitt godkännande. Mark Ruffalo som spelar den killen tycker att visst, varför inte, och plötsligt slängs han in i denna familjs liv med omtumlande resultat så klart. Eftersom att Ruffalo är lite vild, fri och spontan och Bening (som är matronan i hushållet) stel, bestämmande och inrutad blir det främst en konflikt mellan dem där båda barnen samt Moore slits mellan den spännande Ruffalo och den mer tråkiga Bening. Det är lite skratt, lite tårar, lite otrohet, lite fylla, lite spänningar, lite försoning och lite olösta trådar och så rullar eftertexterna och du har typ glömt filmen när du samlar ihop dina grejer och är på väg ut från biosalongen. Filmen är okej men rätt intetsägande och ingen inblandad är värd en Oscarsnominering (både Bening och Ruffalo är nominerade) och hur den här kan nomineras i samma andetag som Black Swan, True Grit eller The Fighter är för mig helt obegripligt. Det här är en liten romcom att se som söndagsmatiné när du delar filt med din respektive och sen blandar ihop den med nån annan romcom du såg veckan innan.

/Surskägget

Alice i Underlandet (3D-versionen)

@@@

Jag och Tim Burton har haft ett långt och lyckligt förhållande som regissör - trogen publik. Stora megafiaskot Apornas Planet har vi glömt, resten har nästan bara varit fyror och femmor (läs vår Tim Burtonspecial här). När jag fick höra att Burton planerade att filmatisera denna klassiska saga fick jag nästan gåshud. Självklart skulle en av de visuellt mest spektakulära och visionära regissörerna vara perfekt för att skramla liv i denna underbara bok full av konstiga kufar, fantastiska formuleringar och knasiga karaktärer (läste om böcker nyligen och de är väl värda en sittning, ordrikedomen och fantasin är makalös). Tråkigt nog har Burton valt att inte göra en regelrätt filmatisering av de två böckerna om Alice utan istället skriva (det är visserligen inte han som står för manus, men ni fattar) en ny handling som utspelar sig 13 år efter böckerna men som ändå följer böckerna och de viktiga scener och händelser som utspelas där. Lite trist tyckte jag för en hel del av författaren Lewis Carrolls otroliga ordrikedom och humor försvinner nu trots att man försökt bibehålla en hel del av det. I vilket fall som helst finns det en hel del som gör filmen mer än sevärd. Framförallt skådisarna.

Johnny Depp som den knäppe hattmakaren gör som vanligt i Burtons regi en fullkomligt lysande karaktär som både är överspelad och naturlig på samma gång (fråga inte hur det går till, det är en naturlag, det bara är så). Helena Bonham Carter som den elaka Röda Drottningen har fått ett alldeles för stort huvud och pendlar lysande enkelt mellan bortskämd men snäll till bortskämd och elak. Anne Hathaway som snälla Vita Drottningen flyter fram som den värsta alvdrottningen med smekande handrörelser som är fantastiskt roliga, charmiga och vackra att titta på. Crispin Glover (som är helt slut) spelar elaka knekten som...är helt slut hahahahaha! Och Alice själv, spelad av Mia Wasikowska, är lagom delar av allt. Söt, förvirrad, tuff, rädd, lång, kort, framåt, bakåt, modig och smart.

Och visuellt är det naturligtvis otroligt vackert. Det är färger överallt, långa överdådiga klänningar, mängder med natur och härliga slottsmiljöer. Enda problemet är att allt är gjort i datorn. Burton har förr ändå antingen byggt upp sina miljöer på riktigt, eller blandat med CGI och äkta. Här är i princip allt en enda lång CGI-tagning där inte bara miljöer utan även en hel del av birollerna bara existerar som ettor och nollor i nån avancerad dator. Det blir för mycket George Lucas och för lite Tim Burton helt enkelt. Kan känna att det kanske är lite kinkigt att dra ner betyget ett helt snäpp på grund av detta, jag var underhållen hela resan annars, men i kombo med att man faktiskt hittade på en ny Alice-story så blir det så. Dock en riktigt bra film som jag tycker alla Burtonfans bör uppskatta. 3D-versionen kan man med gott samvete hoppa över. Den kommer funka lika utmärkt utan 3D-brillorna på.

/Surskägget