Logan

@@@@
En annan superhjälte (efter gårdagens Wonder Woman) vars recension fått vänta lite pga alla jävla teman som fullständigt tagit över denna blogg på senare tid. De två första Wolverinefilmerna saknade rätt mycket i termer av bra manus, schysst story och den där odefinierbara Wolverinekänslan (jaja, tvåan var helt okej om man ska vara ärlig). Allt som X-Menfilmerna lyckades förmedla så bra försvann på något sett helt när Wolverine gick solo. Vilket är så sjukt jäkla synd så jag grinar (Wolverine är en av mina absoluta favoriter så när man förstör honom så blir jag gråtfärdig på riktigt). Så kom sista delen i solotrilogin och de lyckas äntligen få till det helt rätt. Vi träffar en lite äldre Wolverine. Han är inte lika snabb och stark längre och han läker inte lika fort. Men han är fortfarande lika jävla stentuff och cool som alltid. Världen har gått vidare och mutanter är nu en utrotningshotad ras som människor jagar som djur. Wolverine hjälper sin gamle vän Xavier att överleva sina sista år så gott som det går samtidigt som de försöker hålla sig borta från trubbel. Det är givetvis lättare sagt än gjort och snart nog har de en massa skurkar efter sig och tvingas fly. James Mangold som kanske mest är känd för karaktärsdrivna, lite långsamma och känslosamma filmer som Cop Land, Girl, Interrupted och Walk the Line har på senare tid gjort lite mer actionspäckade rullar som Knight and Day och nyss nämnda del två i Wolverinetrilogin. Här har han gått tillbaka till det han kan bäst. Det här är karaktärsdrivet och långsamt och han skapar en känsla av en värld som är verklig och där mutanter faktiskt kan leva och verka (istället för att skapa en serietidningsvärld där mutanter finns punkt). Stämningen är fantastisk och samspelet mellan Hugh Jackman som Wolverine och Patrick Stewart som Xavier är lysande. Det är smart och välspelat och snyggt som fan. Jag lutade åt en femma ett tag för det här kan mycket väl vara ett mästerverk, men jag känner att jag vill se om den en gång innan jag bestämmer mig.
/Surskägget