U-571

@@@@
Som sagt, jag gillar mina u-båtsfilmer. Här är det mitt i brinnande andra världskrig. Tyskarna har den fantastiska krypteringsmaskinen kallad Enigma som både jänkare och britter dunkar huvudet i väggen för att knäcka allt medan tyskarna i lugn och ro kan skicka hemliga meddelande till höger och vänster utan att behöva bekymra sig för att de allierade ska förstå ett jota. Men när en tysk u-båt åker på lite stryk och tvingas skicka ett SOS som jänkarna snappar upp ser de sin chans. Om de klär ut sig till tyskar kan de kliva ombord tyskarnas u-båt och knycka Enigma. Enkelt eller hur? Nja, knappast. Det är trots allt en u-båtsfilm vi snackar om och precis som allt alltid går åt helvete i rymdfilmer (tänk Gravity etc) så går givetvis allt åt helvete i u-båtsfilmer också. Annat vore trist att glo på. Jag vet inte varför men har fått för mig att den här är lite bortglömd och att många har missat den. Det är synd. Matthew McConaughey, Harvey Keitel och Bill Paxton är solida i sina roller och t o m gamle pudelrockaren Jon Bon Jovi gör en helt ok insats. Det är klaustrofobisk, mörkt, svettigt och pirrigt precis som det ska vara i en u-båtsfilm.
/Surskägget

2 Guns

@@@@
Marky Mark & the Fånky Bånky slår ihop sina påsar med Denzel Washington i en actionrulle som var alldeles för underhållande mot vad den borde ha varit. Det är klichéafton mest hela tiden och jag kan trots det inte låta bli att älska varje sekund. Wahlberg och Washington har den där berömda kemin med varandra som gör att deras käbbel och babbel i alla scener lyfter filmen och gör den så mycket mer än bara en vanlig actionrulle. Storymässigt är det rätt rakt på. Washington är undercoversnut och Wahlberg undercovermilitär som både vill åt samma mexikanska knarkbaron. Givetvis vet de inte om att de är undercover och tror att den andre är skurk på riktigt. De luras och stångas med varandra minst lika mycket som de kämpar mot knarkmaffian. Hehehehe. Tydligen är filmen baserad på en serietidning och det kan förklara estetiken i filmen som är rätt serietidningsaktig i tempo, karaktärer och actionsekvenser. De flesta rycker förmodligen på axlarna åt den och tar den för vad den egentligen är, en standardactionrulle som råkat få två stora stjärnor i huvudrollerna. Jag ser den dock med mina gladaste actionglasögon och skriker: "Hurra!".
/Surskägget

@@@
Gediget underhållande utan krusiduller. Mark och Denzel har skön kemi. Lättsmält men trevligt pang pang.
/Vrångmannen

Nightcrawler

@@@
Hoppsan hejsan där satte Vrångmannen och förmodligen större delen av filmvärlden i halsen när jag inte tokhyllar denna lilla rulle med en fyra eller rentav femma i betyg som de flesta andra verkar göra. Fler än en gång har jag läst saker som: "Lätt 2014 års bästa film" eller "Fy fan vad bra den var ge den alla Oscars i världen" eller "Överlägset det bästa på år och dar". Nej vänner, så är det inte. Ledsen att behöva ta min sylvassa nål och spräcka er lilla rosa, fluffiga Nightcrawlerbubbla men filmen är inte en mästerverk på långa vägar. Den är bra - utan tvivel - men inte lysande eller fantastisk eller makalös eller strålande eller nån av de många andra berömmelseorden man kan kasta på en riktig toppenfilm. Samtidigt som eftertexterna rullade satt jag och funderade på varför en mer eller mindre unison filmvärld tycks superhylla och älska den här filmen. Då slog det mig. Nej, det var inte Maggie Simpson med en hammare, det var en idé. Idén lyder som följer: alla älskar filmen för att man blandar ihop Jake Gyllenhaals på riktigt lite för bra rollprestation i filmen med filmen i sig. Man blir så bländad av hur jäkla spring-å-göm-dig-bra Gyllenhaal är så man rycks med att tro att filmen är lika bra som han. Som vi dock har konstaterat så är filmen inte i samma klass som unge herr Jake (som inte blev Oscarsnominerad och hade det inte varit för att Oscarsjuryn alltid hatat den här typen av mörka filmer hade jag blivit genuint förvånad, som det är nu rycker jag mest på axlarna och undrar stillsamt när Oscarsjuryn ska inse vad som är bra på riktigt och inte det som filmbolagen gör mest reklam för inför galan). Gyllenhaal är fucking amazing för att tala oren svenska. Lysande! Makalös! Grym! Allt det där, allt det där.
/Surskägget

@@@@
Ingenting blandas ihop här Surskägget. Filmen är toppen och det är även rollbesättningen, i synnerhet Jake Gyllenhaal. Ingenting blandas ihop här. Fan vilken rulle!
/Vrångmannen

Navy Seals

@@@@
Action som action ska vara. Terrorister från mellanöstern är dumma. Navy Sealssoldater från USA är snälla och modiga. Det slängs med oneliners mest hela tiden och när man inte roar sig med att komma på kaxiga kommentarer skjuter man alla man ser. USA vinner och alla är glada och lyckliga och världen är ett lite, lite bättre ställe. Charlie Sheen, Michael Biehn, Bill Paxton, Rick Rossovich och resten av gänget är så adrenalinstinna att det sprätter testosteron genom teveskärmen. En typisk 80-talsactionrulle trots att den kom 1990. Självklart helt sönderklippt av censuren här hemma (det kan vara svårt att tänka sig idag där man laddar hem allt på fem minuter) men en gång i tiden hade censuren all makt och klippte och klistrade som de ville (alternativt totalförbjöd allt som ansågs vara ”fel” för svenska folket att se). Tuffa shoot-outs som håller än idag och ett allmänt högt tempo gör att den här alltid är värd att se om.
/Surskägget

@@@
Jag gillar ju den här sköna actionrumpan och håller med om det mesta som vår vän skägget skriver men någon betygsfyra är den inte. Däremot än idag rackarbajsarösig med testosteronet fullkomligt sprutande åt alla håll. Härligt underhållande och faktiskt helt hjärndöd action. Inte något fel med det.
/Vrångmannen

Haven

@@
Efter Reservoir Dogs och framförallt Pulp Fiction drabbade Tarantinosjukan allt fler filmskapare. Plötsligt kunde man inte berätta en historia utan att korsklippa hit och dit i tid och rum och hoppa mellan flera parallella historier. I rätt händer funkar detta jättebra. Filmen får ett lyft och känns mer intressant att titta på. I fel händer blir det bara ett mischmasch av konstiga tidshopp utan mål och mening. Precis detta lider Haven av. Debutanten Frank E. Flowers har en helt okej story han vill berätta om ekonomisk brottslighet, droghandel och kärlek på Caymanöarna. Men istället för att bara berätta den rakt upp och ner ska han leka Tarantino och krånglar därmed till det både för sig själv och publiken. När han gör första tidshoppet tar det ca 30 minuter innan det framkommer att han hoppat bak i tiden vilket gör att man undrar vad det man tittar på ska tillföra handlingen (speciellt som han byter huvudkaraktär från Agnes Bruckner till Orlando Bloom utan ett ord). Det är jäkligt synd för det finns en hel del potential i filmen. Fotot är snyggt och de underbara miljöerna i Caymanparadiset lyfter upp filmen och förstärker handlingen. Hade man bara hållt sig till en rak tidslinje hade betyget utan tvekan blivit bra. Nu är det knappt okej.
/Surskägget