Django

@@
Enligt filmens omslag tycker självaste Quentin Tarantino att detta är den bästa av alla spaghettiwesterns som någonsin gjort. Och ingen har väl missat Tarantinos hyllning till just denna film (och spaghettiwesterngenren överlag) som han döpte till Django Unchained och som är ett frippin' mästerverk? Bara för att man råkar vara ett geni som spottar ur sig mästerverk som andra spottar ur sig snorkråkor betyder inte att man har bra smak när det gäller andras filmer. Django (den italienska versionen som recenserar här och nu) är allt annat än den bästa spaghettiwesternfilmen som gjorts. Alla tre i Mannen Utan Namntrilogin är låååååångt mycket bättre och givetvis även Once Upon A Time In The West eller till och med Trinityfilmerna eller Mitt Namn Är Nobody. Django har sin charm givetvis och det är kul med en hjälte som det liksom inte går nåt vidare bra för. Även vid de tillfällen när det ser ut som att han ska lyckas så går nåt snett till slut. Samtidigt är det rätt taffligt gjort och det är uppenbart att Sergio Leone kunde göra så mycket mer med filmmediet än Sergio Corbucci som rattade Django. Men fine. Som en klassisk hämndspaghettiwesternfilm funkar det, om än knappt. Slutscenen är rätt tuff och sista bilderna från kyrkogården snygga på sitt karga, smutsiga vis. Det räddar dock inte hela filmen. Mest en film idag för de som vill veta vad Tarantino går igång på.
/Surskägget

A.C.A.B. (All Cops Are Bastards)

@@@
Italiensk snutfilm som kretsar kring nykomlingen Adriano som precis börjat jobba för den hårdföra kravallpolisenheten som främst ser till att hålla ordning när det ska spelas fotboll och hundratals huliganer invaderar Rom för att slåss och förstöra (och kanske eventuellt titta lite på fotboll om det hinns med). Fyra veteraner tar sig an Adriano och försöker lära honom vad kamratskap inom kåren innebär och hur viktigt det är att alltid backa varandra. Samtidigt har de alla egna privata problem där en av snutarna har en tonårsson som hamnat i nynazistkretsar, en annan slåss om att få behålla vårdnaden om sin lilla dotter och en tredje har mängder med misshandelsanmälningar mot sig som han ska upp i rätten med. Det är lite dokumentär känsla över filmen, den är smutsig och realistisk, men också lite ofokuserad på sina ställen. Det är inte alltid helt glasklart vad man vill ha sagt och slutet lämnar mer frågetecken än lösningar. Samtidigt är det en intressant inblick i kravallpolisers vardag och i de invandrarproblem som många italienare tycks uppleva (åtminstone om man ska tro filmen).
/Surskägget