Jack Ryan: Shadow Recruit

@@@
Ännu en ny skådis får ta på sig manteln som Jack Ryan, denne politiske spionactionhjälte som skapades av författaren Tom Clancy. Hittills har vi sett Alec Baldwin (Jakten på Röd Oktober), Harrison Ford (Patrioter, Påtaglig Fara) och Ben Affleck (The Sum of all Fears) ta sig an Ryan och i denna nytappning är det Chris Pines tur. Jag har lite svårt för Pine. Tycker han har karisma som en trästolpe och när man dessutom slänger in Kevin "Stenansikte" Costner i en biroll som sidekick till Pine blir det sådär av det hela. Räddningen från total katastrof heter Keira Knightley och Kenneth Branagh. Knightley är perfekt som tuff brud i lyxförpackning och Branagh gör en stabil insats både som regissör och i rollen som filmens skurk. Det blir lite blandning av James Bond och Mission Impossible och det är helt okej. Actionsekvenserna är många och tätt inpå varandra och håller hög standard. Mer vill man egentligen inte ha av en sån här rulle. Förutom en skådis med lite karisma och talang förstås.
/Surskägget

@
Sluta.
/Vrångmannen

King Arthur

@@@

De flesta känner till myten om kung Arthur. En liten pojkvasker som drar upp ett svärd ur en sten (som ingen annan kunnat rubba) och därmed blir kung över britterna. Till sin hjälp har han trollkarlen Merlin som ser till att Arthur får ett magiskt svärd kallat Excalibur av en mystisk och minst lika magisk dam i en sjö. Han instiftar ett runt bord kring vilket hans riddare sitter för alla har lika värde enligt Arthur. Riddarna heter bland annat Lancelot, Galahad, Gawain och Tristan. Arthur blir kär i Guinevere och de gifter sig men ödet är grymt och Guinevere och Lancelot blir också kära vilket leder till massa jobbiga situationer. Vill man veta mer om myten Arthur kan man se gamla hederliga Excalibur från 1981. Den här rullen med Cliwe Owen som Arthur riktar in sig på vad man tror är den någorlunda "sanna" historien om Arthur, d v s mannen vars livsöde utvecklades till en myt genom tiderna. Det fanns tydligen en historisk Arthur som var duktig på att slåss och vars män hade stort rykte om sig att vara bland de farligaste motståndarna man kunde möte i strid. Han slogs först på romarnas sida, men inser till slut att romarna har sin egna agenda och väljer till slut sina landsmän istället för Rom. Han spöar upp saxarna som försöker erövra hans kära land och allt är frid och fröjd när han gifter sig med Guinevere (Keira Knightley, Vrångmannens exfru). Owen är trovärdig som Arthur, Stellan Skarsgård grym och elak som saxarnas ledare och Keira lagom söt men framförallt tuff som en fightande Guinevere. Det är fullt ös mest hela tiden och gillar man sina stora slag med massa snubbar som slåss med svärd finns det inte mycket att gnälla över. Saknar det där lilla extra för att segla upp på en fyra, men ligger väldigt nära.

/Surskägget

Veckans Trippel

Pirates of the Caribbean - The Curse of the Black Pearl
@@@
Alla hyllade ettan till oförskämt höga höjder när den kom (och gör väl det fortfarande). Jag såg den och tyckte att den var sådär, snudd på tvåa, men tillräckligt skickligt gjord för att vara värd en trea minus. Såg sen om den på DVD nåt år senare, och då växte den litegrann till en trea, gedigen och fartfylld, men utan det där lilla extra (Depp dock är lysande som Jack Sparrow). Mer finns egentligen inte att säga om den här filmen. Den har många sköna ingredienser (pirater, svärdfäktning, Johnny Depp, Keira Knightley, onda spöken, skattkistor, krutstänk) men blir aldrig mer än "bara" bra.

@@@
Underhållande romp ungefär som en karusell. Ibland vill man bara ha lite skönt matinéäventyr med full fart. Filmmusiken är strålande och Depp skoj.
/Vrångmannen

Pirates of the Caribbean - Dead Man's Chest
@@@@
Hade inga direkta jätteförhoppningar på tvåan, men som det brukar vara med uppföljare i actiongenren så pangade man på mer av allt det som var bra i den första. Jack Sparrow är ännu roligare, svärdsfajterna är ännu grymmare, skurkarna ännu farligare och tempot ännu högre. Vad gäller dueller finns det bara en som är riktigt, riktigt bra och det är den i The Princess Bride (I'm not left handed either, hahahaha...) men här kniper man lätt andraplatsen när man springer iväg och fäktas på ett kvarnhjul som rullar nerför sluttningen mot havet. Det är action det. Det finns inte mycket att säga. Gillar man fart och fläkt och pirater är det bara att se. Här prickade man helt enkelt in det lilla extra som saknades i ettan.

@@
Fattar varför denna gjordes. Ettan var ju en pengamaskin av rang och då finns det alltid anledningar att fortsätta enligt Hollywoodpamparna. Vad jag inte fattar är varför jag såg den.
/Vrångmannen


Pirates of the Caribbean - At World's End
@@@
Trean var tyvärr ett steg tillbaka från tvåan. Johnny Depp fumlar runt mer än nånsin, Orlando Bloom och Keira är arga/kära, det sprängs en jävla massa piratbåtar och det är action mest hela tiden. Visst är det en schysst avslutning på trilogin med högt tempo och fullt fräs, men det lyfter aldrig riktigt. Problemet är väl snarare att man koncenterar sig för mycket på att spränga saker och fäktas och skjuta och slåss att man liksom glömmer bort att det borde vara nån typ av handling med också. Helt ärligt är det den här delen jag minns minst. Och just det, Keith Richards är med. Som sig själv. Typ.
/Surskägget

@@
Nu börjar det bli Harry Pottervarning här. Fluffig familjeunderhållning som aldrig tar slut. Jag har hört att en fyra är på gång av Pirates. Gud hjälpe oss alla.
/Vrångmannen

Försoning

@@@@

En titel som Försoning (originaltiteln är Atonement och smakar lite Steven Seagal hehe) kanske inte får mig att höja speciellt mycket på ögonbrynen vid första anblick men jag är lite svag för såna därna engelska kostymdraman. Tyvärr är dom oftast föööööör dryga, långa, sega och poänglösa.
Handlingen i den här rullen då. Vi följer en överklassfamilj på den engelska landsbygden (1930-talet) som har det ganska bra. En ung fantasifull flicka, Briony, ser något och misstolkar det grovt vilket leder till falska anklagelser mot trädgårdsmästaren (strålande James McAvoy) som i sin tur är kär i Brionys storasyster (Keira Knightley, min gamla flickvän). Sen följer sorg, krig, kärlek och försoning. Det låter otroligt boring när man skriver om det såhär men filmen är precis tvärtom. Fantatsiskt foto, bra skådespelare, snygga scenbyten och vändningar i handlingen gör att man sitter lite klistrad. Det är extremt mycket film i alla detaljer. Stort utan att bli pompöst, underhållande utan att bli segt och trovärdigt. Försoning bjuder också på en av de snyggaste och längsta dollytagningar jag sett men det kanske är överkurs på ögat. En riktigt bra film utan roundkickar, one liners och blodstänk. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det men det bor en liten blödig jävel i mig. Se den.

/Vrångmannen