Draktränaren

@@@@

I en annan värld och annan tid lever en bunt vikingar på en ögrupp och lever som vikingar gör mest. De tävlar i vem som är tuffast och har mest muskler och vem som dödat flest drakar. Ja, drakar. Det enda problemet på den annars fridfulla ön är att den då och då attackeras av drakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och farlighetsgrad. Allra läskigast och farligast är den så kallade Nattfaran som man aldrig ser men som skjuter hemska eldbollar. Lille taniga Hicke som är ett stort skämt på ön just för att han inte har muskler och är tuff som de andra vikingarna lyckas under ett anfall skjuta ner en Nattfara när ingen annan ser. Han och draken blir sedan kompisar och Hicke inser att drakarna egentligen är snälla och inte alls de hemska bestar de har rykte om sig att vara. Nu gäller det bara att övertyga pappa hövdingen...

Charmen, humorn, spänningen, intelligensen och äventyret är på plats när Dreamworks återigen visar prov på att de är minst lika bra som Pixar när det gäller att smälla ur sig bra animerad film. Som vanligt känns det som att animationerna tagit ytterligare ett snäpp framåt och stundtals är det hur vackert som helst. Visst är det en klassisk story, liten obetydlig pojk går och skapar stordåd, men när det berättas med den värme och kärlek som här blir det bra. Ibland går tankarna lite till Avatar (främst när Hicke är ute och flyger med sin drake) med den skillnaden att den här filmen har intressanta karaktärer och en fin handling som man använder specialeffekter för att berätta medan Avatar hade en massa effekter men inget att säga.

/Surskägget

PS. Jag såg inte 3D-versionen men visuellt var det fantastiskt ändå.

Pathfinder

@@

När jag såg trailern för ett par år sedan placerade jag omedelbart filmen i kalkonfacket. Jag råkade snubbla över den, bestämde mig för att se den och gick in med förväntingarna lägre än lägst (varför man ser film som man tror är dålig övergår mitt förstånd, men det har nog att göra med att man innan man dör helt enkelt vill se alla filmer minst en gång). Nu var inte filmen så usel som jag trodde (typ överstruken etta) men naturligtvis inget Oscarsbidrag heller. En liten vikingpojke blir adopterad av en indianstam och växer upp med mardrömmar om sin barbariska pappa som piskade honom när han som liten inte ville döda. Indianerna kallar honom Ghost (spelas av Karl Urban för övrigt) för han blir aldrig riktigt kvitt sitt förflutna. När han når tjugostrecket kommer ett nytt gäng vikingar i land och gör det de gör bäst - skövlar, dödar, skrävlar, lemlästar och dödar lite till. Ghost blir ensam överlevare och kör en hämnd i bästa Rambostil där han ute i skogen gillrar fällor och dödar halva vikingarmén (många fällor är rakt av tagna från de tre olika Ramborullarna, om det är hyllning eller plagiat får ni avgöra). Med hjälp av naturens krafter lyckas han utplåna alla vikingar från Amerikas yta och kan återuppta sitt stilla indianliv med en annan stam.

Det finns en del bra med filmen som det faktum att vikingarna snackar isländska och har groteskt läskiga masker av döda djurskallar (som de med all förmodan hade på den tiden) som skrämmer vettet ur alla indianer. Stämningen ute i skogarna när vikingarna smyger på Ghost samtidigt som han egentligen smyger på dem är skön. Att Clancy "There can be only one" Brown återigen är en skurk med svärd är både bra och dåligt på något sätt. Kan man köpa en del logiska luckor och det faktum att en snubbe kan utplåna en hel armé (hey, det funkade för Rambo) kan man få ut en viss behållning av filmen. Men får jag se en indian och ett gäng vikingar jaga varandra på kälkar igen så smäller det! Ett annat problem är att det inte finns en tillräckligt bra/magnetisk skådis som håller ihop storyn och får oss engagerade. Karl Urban funkar som birollskille. I huvudrollen faller han platt. Till syvende och sist vill filmen mer än den lyckas förmedla. Knappt okej en tisdagskväll när inget annat går på teve.

/Surskägget