@@@
Ridley Scott. Denzel Washington. Russell Crowe. Och en episk berättelse om en knarkkung och polisen som jagar honom. Låter på papper som rena drömmen. Man kan tänka slevar av Gudfadern, The Departed och Scarface. En blivande klassiker. Men nej. Denzel och Russell är alldeles för bra skådisar för att det ska bli dåligt men det känns som att de bara gör sitt jobb. Jag känner ingen själ, inget riktigt hjärta. Ridley har förstås skapat en otroligt snygg film. 70-talet är återskapat in i minsta detalj. Men var är hjärtat? Var är den magiska stämningen? En film som är 2.40 lång ska inte kännas så lång (Sagan om Ringenrullarna t ex flyger förbi med sina 3 timmar) men American Gangster lämnar en del träsmak i röven. En hel del skulle kunna klippas bort utan att förstöra handling eller karaktärsutveckling. Jag säger inte att den är dålig. Men jag hade förväntat mig bättre. Bra mycket bättre.
/Surskägget
...................................................................
@@
Ledsen men det här var inget vidare. Ledsna snuthundögat Russel Crowe försöker sätta dit knarkkungen Denzel Washington (grym skådis men här på tomgång). Nästan tre timmar sömnpiller. En "true story" som förmodligen är mycket mer spännande och dramatisk i verkliga livet. Hollywood skäms! Ni ska ta verkliga händelser, ljuga till det och ta några extra varv och sen bjussa på en "epic" eller stjärtsparkare av rang. Vill jag se folk knuffas kan jag kolla på Cops på tv. Det är knappt ens snyggt gjort. Ridley Scott ta en semester. Det börjar likna glömfabriken här. Jag är så sur så jag plockar nästan bort en "fnork" till från betyget som man rycker en stjärna från en restaurang. Kartong.
/Vrångmannen
måndag 11 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
The Actors: CHUCK NORRIS FOREVER!
Chuck Norris är tuff och han var min stora videohjälte när jag var liten och därför ska han hyllas (även om sågningarna duggar lika tätt). (Surskägget här, jag kommer hoppa in på vissa av filmerna, för jag minns knappt hälften av dem tillräckligt bra för att sätta betyg) (hey, det var 20 år sen man såg vissa!).
The Way of the dragon (1972) - @@@
Det här är egentligen Bruce Lees rulle och Chuck Norris har hoppat in som bad guy. Chucken blir besegrad av Lee i en tuff fight i Colosseum men redan här får man en smak av hans personlighet och feta roundhousesparkar. Rullen är schysst och som gammal karatefilm så är den kvalitetsmässigt långt över andra rullar från samma tid.
Tagline: The Colosseum . . the battleground of Bruce Lee and Chuck Norris
Surskäggets kommentar: Köpte den här på dvd för ett tag sen för mindes den som värsta coola rullen. Den sög. Fajten i Colosseum är okej, men det är också allt. Betyg: @
Breaker! Breaker! (1977) - @@
Filmen är sådär men det är en riktig huvudroll för Chucken som söker efter sin försvunna bror i en håla långt nere i amerikanska södern. Fånigt, för lite action men lite schysst dammigt och bråkande långtradarchaffisar. Den är ok men knappt.
Tagline: A town without justice. A hero without fear.
Good guys wear black (1978) - @@
Chuck är en ex-commando som försöker ta reda på vem som dödar hans gamla kollegor (ständigt återkommande tema i den här sortens rullar). Som vanligt för dom tidigare rullarna så är det lite för mycket dötid men när Norris exploderar så vill man inte stå i hans väg. Ett par riktigt påhittiga actionscener och Norris första med den grymt balla mustaschen!
Tagline: The C.I.A. can't afford John T. Booker... alive.
A Force of one (1979) - @@
Chuckens första hyggliga genombrott som actionstjärna (har jag för mig..) där han jagar en karateseriemördare (hahaha!). Som vanligt lite tuffa fighter, horribel dialog och en fet avslutningskamp mot den dåvarande riktige mästaren Bill "Superfoot" Wallace som här "spelar" skurken.
Tagline: He hears the silence. He see's the darkness. He's the only one who can stop the killing.
Surskäggets kommentar: Precis som Vrångmannen skriver är det. Fajterna är okej. Man får till och med se en tidig variant av Ultimate Fighting i en boxningsring som är knäppusel mot dagens riktiga kampsportskillar. HAHAHAHA. Betyg: @@
The Octagon (1980) - @@@@
Äntligen! Min all time favorit från förr. Någon har startat ett hemligt träningsläger för ninjor (!), den så kallade The Octagon. Det gillar inte Chucken, som själv tränades till ninja som liten. Han tar ihjäl alla! Tuff stämning och riktigt bra action för den tiden. Slutstriden där Chuckie själv måste träda in i The Octagon och kampas mot ninjor medan eldslågor slår upp överallt går till historien. Chuck Norris med svärd och kaststjärnor är alltid en fyra. Alltid.
Tagline: The Ninja, unholy masters of terror. No one will admit they still exist
Surskäggets kommentar: Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz.... Betyg: @@
An Eye for an eye (1981) - @@@
Chuckieponken spelar en ex-snut som sparkar stjärt med den kinesiska maffian. Jag minns att den var ball och att Chucken kickar en kille genom en ruta. The regular fluffy stuff. Helt ok.
Tagline: Chuck Norris doesn't need a weapon... he is a weapon
Surskäggets kommentar: En av rullarna jag sett men inte kommer ihåg. Dock är titeln så cool och så har jag för mig att han hade tuffa solglajjor och det där med bilrutan minns jag vagt med. Betyg: @@@
Silent Rage (1982) - @@@
Chuck Norris möter Frankenstein...typ! Chuck är en sheriff som skjuter ihjäl en stor galen mördare MEN några forskare experimenterar på mördaren och råkar få honom till liv och samtidigt gör honom osårbar HAHAHAHAHA! Det här är minst sagt ok. Blodig rysaraction där Chucken verkar lite lite rädd ibland...nä jag såg nog fel. Chucken får helt enkelt sparka hårdare!
Tagline: Science created him. Now Chuck Norris must destroy him
Forced Vengeance (1982) - @@
Den här var inte så rolig (förutom Chuckens cowboyhatt). Denna gång spelar vår hjälte en säkerhetsvakt som hjälper sin polare då maffian är ute efter honom. Minns denna som rätt actionspäckad men kändes klart som en mitt-i-mellan rulle.
Tagline: A walking weapon that never misses!
Lone Wolf MqQuade (1983) - @@@
En riktig modern western. Dammigt, tufft med krutröken hängande i luften! David Carradine spelar boven och det är rejält underhållande och för första gången känns det som en riktigt påkostad hollywoodrulle (för genren) med en genomtänkt story. Mer pang pang än karate men visst bjussar Chucken på några roundkicks.
Tagline: The 'Mad Dog' Criminal...The 'Lone Wolf' Lawman...The Ultimate Showdown
Surskäggets kommentar: Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. Det räcker för en trea alla gånger. Betyg: @@@
Missing in Action (1984) - @@@
Precis samma vietnamvåldshandling som Rambo: First Blood Part II fast den här kom FÖRST! Klart sämre än Rambo men du vill ha maskulint pangpang till din folköl och köttabit så är den helt ok. Jag nämner i samma veva de två uppföljarna, MIA II: The Beginning (en prequel till ettan) och Braddock: MIA III som jag minns som lite sämre varianter.
Tagline: The war's not over until the last man comes home
Surskäggets kommentar: Vrångmannen sa det. Som Rambo II fast sämre. Minns att det var ett jävla krig mellan Chucken och Sly där de anklagade varandra för att ha snott storyn av varandra etc. Betyg: @@@
Code of Silence (1985) - @@
Snutrulle a'la standard med Chuck Norris och hans mustasch. Här bjussar han på lite karateaction men verkar mest ha gått över till tyngre eldvapen. Det är synd. Minns att man frossade när man såg den balla trailern men rullen levererade tyvärr inte ens när man var 15. Storyn är det dock inget fel på och någonstans kanske den här rullen blev lite för allvarlig och det skojiga busaction man var van vid var som bortblåst. Ska fan se om den.
Tagline: Eddie Cusack's a good cop having a very bad day
Surskäggets kommentar: Chuck är lite "seriösare" än vanligt. Vill dock minnas en jakt på ett tunnelbanetak och nån tuff fajt inne på en krog där Chucken rensar ut ordentligt. Betyg: @@@
Invasion USA (1985) - @@@@
Nu börjar vi snacka BALLT! Terroristarmé försöker invadera USA men då kommer Chucken och tar hand om dom allihop! Fullt fräs och ingen tid för tjafs. Söker du ball barnförbjuden action så har den här allt. Det kan vara en av dom löjligaste filmerna som har gjorts men sånt skiter vi i här. ROCK 'N' (ROUNDHOUSE KICK) ROLL + världens ondaste skurk. Hahahahaha! Se och se om!
Tagline: No one thought it could ever happen here...
Surskäggets kommentar: Chucken dödar huvudskurken genom att skjuta honom...med bazooka! På två meters håll! Damn vad coolt! Betyg: @@@@
The Delta Force (1986)/ The Delta Force 2: Colombian Connection (1990) - @@ / @@@
Tar dom här rullarna på samma gång. Ettan är rätt tråkig och var legenden Lee Marvins sista film. Chuck och specialstyrkan som slåss mot terrorister fick klara sig utan honom i tvåan. Vår vän Kuntza hyllar tvåan som en over the top action utan dess like men jag håller inte med. Den är klart godkänd och har många sköna scener (bl.a Billy Drago som ondast!) men om man t.ex jämför den med Invasion USA så står den sig rätt slätt. Acceptabel underhållning i genren medan man väntar på nästa riktiga stjärtsparkare.
Taglines: 1) They don't negotiate with terrorists... they blow them away!, 2) Norris and the force are back (den är fan sådär..)
Surskäggets kommentar: "Open this door or I will blow the plane!" Det funkar -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet. Betyg: @@@
Firewalker (1986) - @
Skitdålig , plastig Indiana Joneskopia med Louis Gossett Jr som sidekick. Bedrövligt.
Tagline: A pair of down-and-out fortune hunters cash in on high adventure!
Surskäggets kommentar: En riktigt höjdare som jag brukade se om och om igen när jag var 12, 13. Såg den säkert 10-15 ggr. Ja, det är en sämre Indykopia, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt matinéunderhållning, och även om den inte är sådär Chucktuff är den fortfarande underhållande. Betyg: @@@
Hero & the terror (1988) - @@
Fan det här kunde ha blivit så bra. Chuck jagar en galen seriemördare kallad "The terror", fångar honom och sätter honom på en anstalt. Mördaren flyr och things get personal. Jag älskar ju cross-overs mellan genrer (skräckfilm möter snutrulle möter karatedans) men den här är tyvärr inget vidare. Ospännande och på tok för lite action. Här börjar det gå utför för vår vän Norris på riktigt.
Tagline: Heroes hit hardest
Surskäggets kommentar: Nej. Betyg: @
Sen dök det upp en rad med usla rullar som Sidekicks, Top Dog (men va faan?!), The Hitman mfl. Dessa är knappt värd att nämna men det kom en halvintressant rulle bland allt skräp (skilj alltid på skräp och bra skräp sa ja!).
Hellbound (1994) - @@@
Hahaha fatta! Chucken är polis och undersöker ett mord med religösa undertoner. Då dyker djävulen upp och fighten är i full gång! Behöver jag säga mer? Nä! För ni är redan intresserade! En skönt pajig cross over som faktiskt är riktigt underhållande med halvhyggliga oneliners mer humor än väntat och så naturligtvis den största skurken av dom alla, hin håle själv! Hvergang!
Tagline: Mess with this Chicago cop and there's hell to pay.
/Vrångmannen
The Way of the dragon (1972) - @@@
Det här är egentligen Bruce Lees rulle och Chuck Norris har hoppat in som bad guy. Chucken blir besegrad av Lee i en tuff fight i Colosseum men redan här får man en smak av hans personlighet och feta roundhousesparkar. Rullen är schysst och som gammal karatefilm så är den kvalitetsmässigt långt över andra rullar från samma tid.
Tagline: The Colosseum . . the battleground of Bruce Lee and Chuck Norris
Surskäggets kommentar: Köpte den här på dvd för ett tag sen för mindes den som värsta coola rullen. Den sög. Fajten i Colosseum är okej, men det är också allt. Betyg: @
Breaker! Breaker! (1977) - @@
Filmen är sådär men det är en riktig huvudroll för Chucken som söker efter sin försvunna bror i en håla långt nere i amerikanska södern. Fånigt, för lite action men lite schysst dammigt och bråkande långtradarchaffisar. Den är ok men knappt.
Tagline: A town without justice. A hero without fear.
Good guys wear black (1978) - @@
Chuck är en ex-commando som försöker ta reda på vem som dödar hans gamla kollegor (ständigt återkommande tema i den här sortens rullar). Som vanligt för dom tidigare rullarna så är det lite för mycket dötid men när Norris exploderar så vill man inte stå i hans väg. Ett par riktigt påhittiga actionscener och Norris första med den grymt balla mustaschen!
Tagline: The C.I.A. can't afford John T. Booker... alive.
A Force of one (1979) - @@
Chuckens första hyggliga genombrott som actionstjärna (har jag för mig..) där han jagar en karateseriemördare (hahaha!). Som vanligt lite tuffa fighter, horribel dialog och en fet avslutningskamp mot den dåvarande riktige mästaren Bill "Superfoot" Wallace som här "spelar" skurken.
Tagline: He hears the silence. He see's the darkness. He's the only one who can stop the killing.
Surskäggets kommentar: Precis som Vrångmannen skriver är det. Fajterna är okej. Man får till och med se en tidig variant av Ultimate Fighting i en boxningsring som är knäppusel mot dagens riktiga kampsportskillar. HAHAHAHA. Betyg: @@
The Octagon (1980) - @@@@
Äntligen! Min all time favorit från förr. Någon har startat ett hemligt träningsläger för ninjor (!), den så kallade The Octagon. Det gillar inte Chucken, som själv tränades till ninja som liten. Han tar ihjäl alla! Tuff stämning och riktigt bra action för den tiden. Slutstriden där Chuckie själv måste träda in i The Octagon och kampas mot ninjor medan eldslågor slår upp överallt går till historien. Chuck Norris med svärd och kaststjärnor är alltid en fyra. Alltid.
Tagline: The Ninja, unholy masters of terror. No one will admit they still exist
Surskäggets kommentar: Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz.... Betyg: @@
An Eye for an eye (1981) - @@@
Chuckieponken spelar en ex-snut som sparkar stjärt med den kinesiska maffian. Jag minns att den var ball och att Chucken kickar en kille genom en ruta. The regular fluffy stuff. Helt ok.
Tagline: Chuck Norris doesn't need a weapon... he is a weapon
Surskäggets kommentar: En av rullarna jag sett men inte kommer ihåg. Dock är titeln så cool och så har jag för mig att han hade tuffa solglajjor och det där med bilrutan minns jag vagt med. Betyg: @@@
Silent Rage (1982) - @@@
Chuck Norris möter Frankenstein...typ! Chuck är en sheriff som skjuter ihjäl en stor galen mördare MEN några forskare experimenterar på mördaren och råkar få honom till liv och samtidigt gör honom osårbar HAHAHAHAHA! Det här är minst sagt ok. Blodig rysaraction där Chucken verkar lite lite rädd ibland...nä jag såg nog fel. Chucken får helt enkelt sparka hårdare!
Tagline: Science created him. Now Chuck Norris must destroy him
Forced Vengeance (1982) - @@
Den här var inte så rolig (förutom Chuckens cowboyhatt). Denna gång spelar vår hjälte en säkerhetsvakt som hjälper sin polare då maffian är ute efter honom. Minns denna som rätt actionspäckad men kändes klart som en mitt-i-mellan rulle.
Tagline: A walking weapon that never misses!
Lone Wolf MqQuade (1983) - @@@
En riktig modern western. Dammigt, tufft med krutröken hängande i luften! David Carradine spelar boven och det är rejält underhållande och för första gången känns det som en riktigt påkostad hollywoodrulle (för genren) med en genomtänkt story. Mer pang pang än karate men visst bjussar Chucken på några roundkicks.
Tagline: The 'Mad Dog' Criminal...The 'Lone Wolf' Lawman...The Ultimate Showdown
Surskäggets kommentar: Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. Det räcker för en trea alla gånger. Betyg: @@@
Missing in Action (1984) - @@@
Precis samma vietnamvåldshandling som Rambo: First Blood Part II fast den här kom FÖRST! Klart sämre än Rambo men du vill ha maskulint pangpang till din folköl och köttabit så är den helt ok. Jag nämner i samma veva de två uppföljarna, MIA II: The Beginning (en prequel till ettan) och Braddock: MIA III som jag minns som lite sämre varianter.
Tagline: The war's not over until the last man comes home
Surskäggets kommentar: Vrångmannen sa det. Som Rambo II fast sämre. Minns att det var ett jävla krig mellan Chucken och Sly där de anklagade varandra för att ha snott storyn av varandra etc. Betyg: @@@
Code of Silence (1985) - @@
Snutrulle a'la standard med Chuck Norris och hans mustasch. Här bjussar han på lite karateaction men verkar mest ha gått över till tyngre eldvapen. Det är synd. Minns att man frossade när man såg den balla trailern men rullen levererade tyvärr inte ens när man var 15. Storyn är det dock inget fel på och någonstans kanske den här rullen blev lite för allvarlig och det skojiga busaction man var van vid var som bortblåst. Ska fan se om den.
Tagline: Eddie Cusack's a good cop having a very bad day
Surskäggets kommentar: Chuck är lite "seriösare" än vanligt. Vill dock minnas en jakt på ett tunnelbanetak och nån tuff fajt inne på en krog där Chucken rensar ut ordentligt. Betyg: @@@
Invasion USA (1985) - @@@@
Nu börjar vi snacka BALLT! Terroristarmé försöker invadera USA men då kommer Chucken och tar hand om dom allihop! Fullt fräs och ingen tid för tjafs. Söker du ball barnförbjuden action så har den här allt. Det kan vara en av dom löjligaste filmerna som har gjorts men sånt skiter vi i här. ROCK 'N' (ROUNDHOUSE KICK) ROLL + världens ondaste skurk. Hahahahaha! Se och se om!
Tagline: No one thought it could ever happen here...
Surskäggets kommentar: Chucken dödar huvudskurken genom att skjuta honom...med bazooka! På två meters håll! Damn vad coolt! Betyg: @@@@
The Delta Force (1986)/ The Delta Force 2: Colombian Connection (1990) - @@ / @@@
Tar dom här rullarna på samma gång. Ettan är rätt tråkig och var legenden Lee Marvins sista film. Chuck och specialstyrkan som slåss mot terrorister fick klara sig utan honom i tvåan. Vår vän Kuntza hyllar tvåan som en over the top action utan dess like men jag håller inte med. Den är klart godkänd och har många sköna scener (bl.a Billy Drago som ondast!) men om man t.ex jämför den med Invasion USA så står den sig rätt slätt. Acceptabel underhållning i genren medan man väntar på nästa riktiga stjärtsparkare.
Taglines: 1) They don't negotiate with terrorists... they blow them away!, 2) Norris and the force are back (den är fan sådär..)
Surskäggets kommentar: "Open this door or I will blow the plane!" Det funkar -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet. Betyg: @@@
Firewalker (1986) - @
Skitdålig , plastig Indiana Joneskopia med Louis Gossett Jr som sidekick. Bedrövligt.
Tagline: A pair of down-and-out fortune hunters cash in on high adventure!
Surskäggets kommentar: En riktigt höjdare som jag brukade se om och om igen när jag var 12, 13. Såg den säkert 10-15 ggr. Ja, det är en sämre Indykopia, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt matinéunderhållning, och även om den inte är sådär Chucktuff är den fortfarande underhållande. Betyg: @@@
Hero & the terror (1988) - @@
Fan det här kunde ha blivit så bra. Chuck jagar en galen seriemördare kallad "The terror", fångar honom och sätter honom på en anstalt. Mördaren flyr och things get personal. Jag älskar ju cross-overs mellan genrer (skräckfilm möter snutrulle möter karatedans) men den här är tyvärr inget vidare. Ospännande och på tok för lite action. Här börjar det gå utför för vår vän Norris på riktigt.
Tagline: Heroes hit hardest
Surskäggets kommentar: Nej. Betyg: @
Sen dök det upp en rad med usla rullar som Sidekicks, Top Dog (men va faan?!), The Hitman mfl. Dessa är knappt värd att nämna men det kom en halvintressant rulle bland allt skräp (skilj alltid på skräp och bra skräp sa ja!).
Hellbound (1994) - @@@
Hahaha fatta! Chucken är polis och undersöker ett mord med religösa undertoner. Då dyker djävulen upp och fighten är i full gång! Behöver jag säga mer? Nä! För ni är redan intresserade! En skönt pajig cross over som faktiskt är riktigt underhållande med halvhyggliga oneliners mer humor än väntat och så naturligtvis den största skurken av dom alla, hin håle själv! Hvergang!
Tagline: Mess with this Chicago cop and there's hell to pay.
/Vrångmannen
tisdag 5 februari 2008
Dagens Hyllning
Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) - @@@@
Ibland behövs bara en enkel idé och två sköna skådisar för att få en film att bli en hysterisk skrattfest. Steve Martin är den hyperstressade affärsmannen som varit i NY på business och nu ska hem till familjen över Thanksgiving. Redan när han ska få tag på en taxi till flygplatsen skiter det sig (Kevin Bacon i en lysande cameo snor den framför honom) och det blir inte bättre ju längre resan tar. Han hamnar bredvid John Candy på planet och Candy är förstås lika avslappnad som Martin är stressad. Naturligtvis slumpar det sig så att det udda paret tvingas att slå följe när planet tvingas landa p g a dåligt väder. Sen försöker de med tåg och bil att ta sig hem men resan blir självklart värre och värre hela tiden. Favoritscenerna är många, men när John Candy pussar Steve Martin på örat när de legat sked en hel natt utan att veta om det eller när Candy somnar bakom ratten på bilen är komiska klassiker. Candys buffliga, teddybjörnshumor har aldrig passat bättre än här, och i kombo med Steve Martins strama och stela minspel är det rena rama himmelriket för skrattmusklerna (se bara på omslaget det säger allt om filmen!). Regissören John Hughes sista riktigt bra film (dock har han skrivit manus till ett par höjdare även efter denna, Ett Päron Till Farsa Firar Jul bl a).
måndag 4 februari 2008
Across the Universe
@@@
När den en av vår tids mest spännande visuella regissörer Baz Luhrman gjorde "Moulin Rouge" skapade han en klassiker som blandade moderna popdängor med ett 1800-tals Paris i en härlig salig röra. Jag brukar inte gilla musikaler, men när skådisarna brister ut i Elton John eller The Police och regissören låter gamla texter få helt nya betydelser, ja, då kan inte ens jag tycka illa om genren. Det är lite samma sak med denna film. Här har man dock valt att koncentrera sig enbart på The Beatles massiva sångskatt. Jag har alltid gillat Beatles (naturligtvis ett av världshistoriens mest nyskapande band) men handen på hjärtat så har jag nog alltid tyckt att texterna är lite tuggummipoppiga (hjärta, smärta och ofta bara en massa ord som låter bra ihop och som rimmar). När texterna hamnar i en annan kontext (som här) upptäcker jag plötsligt djup och mening med texter jag alltid avfärdat som lite smålustiga i bästa fall och töntiga i värsta fall.
De många musikaliska numrena är vackert fångade och både Joe Cocker och Bono dyker upp i sjungande cameos (dessutom ser vi Salma Hayek som sexig sjuksköterska i en kort sekvens). Kändast i denna film är nog annars Evan Rachel Wood (som filmfans minns från Tretton och musikfans känner till som Marilyn Mansons nuvarande flickvän). Men samtliga skådisar gör ett bra jobb att fånga 60-talets känsla i ett USA där studenter revolterar mot Vietnamkriget och hippierörelsen är på frammarsch. Filmen är faktiskt lite som en blandning av Hair och just Moulin Rouge.
Nå. Detta hade kunnat bli hur bra som helst, men regissören låter det skena iväg ibland. Det finns ett par musikalnummer som visserligen är snygga, men som bara är transportsträckor trots allt. 2.13 blir lite för långt, och man skulle valt att klippa bort ett par nummer och slängt med dem på dvd:ns extramaterial istället. Som det är nu får den klart godkänt, och för alla oss som gillar Beatleslåtar är det en härlig musikalisk resa där gamla låtar blir som nya vänner.
/Surskägget
När den en av vår tids mest spännande visuella regissörer Baz Luhrman gjorde "Moulin Rouge" skapade han en klassiker som blandade moderna popdängor med ett 1800-tals Paris i en härlig salig röra. Jag brukar inte gilla musikaler, men när skådisarna brister ut i Elton John eller The Police och regissören låter gamla texter få helt nya betydelser, ja, då kan inte ens jag tycka illa om genren. Det är lite samma sak med denna film. Här har man dock valt att koncentrera sig enbart på The Beatles massiva sångskatt. Jag har alltid gillat Beatles (naturligtvis ett av världshistoriens mest nyskapande band) men handen på hjärtat så har jag nog alltid tyckt att texterna är lite tuggummipoppiga (hjärta, smärta och ofta bara en massa ord som låter bra ihop och som rimmar). När texterna hamnar i en annan kontext (som här) upptäcker jag plötsligt djup och mening med texter jag alltid avfärdat som lite smålustiga i bästa fall och töntiga i värsta fall.
De många musikaliska numrena är vackert fångade och både Joe Cocker och Bono dyker upp i sjungande cameos (dessutom ser vi Salma Hayek som sexig sjuksköterska i en kort sekvens). Kändast i denna film är nog annars Evan Rachel Wood (som filmfans minns från Tretton och musikfans känner till som Marilyn Mansons nuvarande flickvän). Men samtliga skådisar gör ett bra jobb att fånga 60-talets känsla i ett USA där studenter revolterar mot Vietnamkriget och hippierörelsen är på frammarsch. Filmen är faktiskt lite som en blandning av Hair och just Moulin Rouge.
Nå. Detta hade kunnat bli hur bra som helst, men regissören låter det skena iväg ibland. Det finns ett par musikalnummer som visserligen är snygga, men som bara är transportsträckor trots allt. 2.13 blir lite för långt, och man skulle valt att klippa bort ett par nummer och slängt med dem på dvd:ns extramaterial istället. Som det är nu får den klart godkänt, och för alla oss som gillar Beatleslåtar är det en härlig musikalisk resa där gamla låtar blir som nya vänner.
/Surskägget
Chucken
Chuck Norris är tuff. Så tuff att det drivs en sajt där påhittade fakta om Chucken driver med hans tuffhet. Typ: Chuck Norris' tears can cure cancer. Too bad he has never cried. Eller en av mina favoriter: Chuck Norris once went to the Virgin Islands. When he left they were renamed to The Islands. Hehehehe. Nu har 400 av de bästa blivit en bok. Chucken själv har hittills hållt god min meeeeeeeen nu är det slut på det roliga och han har stämt förlaget.
Här ett klipp ur artikeln från Expressen:
""Några av uppgifterna är rasistiska, oanständiga och porträtterar Mr Norris som kriminell" står det bland annat i stämningsansökan.Chuck Norris slog igenom på 1970-talet i kampsportfilmer som "The delta force" och "Missing in action", och har närmast fått kultstatus för sin image som den hårdaste av alla hårda. Mest känd är han för rollen i tv-serien "Walker, Texas Ranger"."
Här bevisar Expressen sin storhet när de nämner att Chucken slog igenom på 70-talet och sen använder två 80-talsfilmer som bevis för detta. Hehehehe...Att han dessutom skulle vara mest känd för teveserien som plågar alla nattsuddare vete fan. Nåja.
En sista kul grej om Chuck.
/Surskägget
Här ett klipp ur artikeln från Expressen:
""Några av uppgifterna är rasistiska, oanständiga och porträtterar Mr Norris som kriminell" står det bland annat i stämningsansökan.Chuck Norris slog igenom på 1970-talet i kampsportfilmer som "The delta force" och "Missing in action", och har närmast fått kultstatus för sin image som den hårdaste av alla hårda. Mest känd är han för rollen i tv-serien "Walker, Texas Ranger"."
Här bevisar Expressen sin storhet när de nämner att Chucken slog igenom på 70-talet och sen använder två 80-talsfilmer som bevis för detta. Hehehehe...Att han dessutom skulle vara mest känd för teveserien som plågar alla nattsuddare vete fan. Nåja.
En sista kul grej om Chuck.
/Surskägget
söndag 3 februari 2008
Dåliga filmer, dåliga insatser
Gillar man film, stjärnor och Hollywood så gillar man The Oscars. Nuförtiden är yours truly för gammal för att sitta uppe hela natten och kolla på det lyxiga spektaklet så man får nöja sig med den nedklippta versionen av showen som visas (på svt tror jag) några dagar senare. Tyvärr så vet man då redan hur det har gått men det gör inget. Det är alltid skoj att se om någon surnar till när dom förlorat, vilket händer rätt sällan, samt vad det bjuds på för galen underhållning. En av dom bästa grejerna med Oscarsgalan är tacktalen. Man håller inte alltid i soffan med om att de som vunnit skulle få priset men det brukar vara top notch rullar och skådisar som bär hem den ganska fulsnygga guldgubbestatyetten. Här i Sverige har vi guldbaggen..
Jag gillar dålig film nästan lika mycket som bra film. Man kan skratta åt bedrövliga skådisar, dålig klippning, usel historia etc. och må lite fint när man självgott skrockar i biomörkret eller framför platt-tvn. Kanske ska man dock (i synnerhet om man själv är en misslyckad filmare) någonstans inse att dessa människor har kommit så långt så dom åtminstone har fått göra en långfilm som blivit distribuerad på ett eller annat vis och fått en publik även om filmen i sig kanske var bedrövlig. Men jag säger nepp! Jag skrattar, svär, gapar och sätter bärsen i halsen när en sån här rulle presenteras för mitt öga och jag skiter en hel hink i att någon låtit dom göra sådan dylig och underbar dynga. Jag vill ha dåligt och jag vill skratta åt det. Mer sånt!
Därför är det så härligt att det finns en motsvarighet till The Oscars som är precis raka motsatsen, nämligen The Golden Raspberry Awards eller "The Razzies" som den också kallas. Här belönas de sämsta skådespelarprestationerna (ofta av duktiga skådisar som helt enkelt fått usel regi eller haft en dålig dag eller 70) och dom sämsta filmerna, manusen etc. Precis som The Oscars fast tvärtom hehe. Nomineringarna för The Razzies presenteras bara en dag innan Oscarsnomineringarna blir klara vilket i sin tur säger en del. Väldigt få av stjärnorna som vinner en raspberry award dyker upp på ceremonin för att hämta sina "fina" priser (ett guldsprayat hallon på en plastfot värt 30-40 spänn) men det händer titt som tätt att dom med stor självdistans dyker upp till publikens stora jubel och accepterar att just i det projektet gjorde dom sitt allra sämsta. Tom Green (naturligtvis) för Freddy got fingered (som är hahahaha helt ok hahahahaaha! den är det!), Paul Verhoeven för regin av Showgirls och några fler har stått på scenen och bett om förlåtelse. Ben Affleck dök aldrig upp på The Razzies men då han fick reda på att han vunnit tre stycken samma år (sämsta skådis i Gilgli, Paycheck och Daredevil 2003...IN YOUR FACE SURSKÄGGET!!) krävde han att få sitt pris och knölade sen sönder det live på The Larry King Show. Sen sålde han priset svindyrt på e-bay och gav pengarna till The Golden Raspberry awards så att det täckte lokalhyran för nästa års ceremonil. Hehehe det är väl ok.
Halle Berry är en av de få i branschen som dykt upp och bjudit på sig själv totalt då hon nominerades och sedan vann sämsta skådespelare för crapfesten Catwoman. Check it out.
The Golden Raspberries är en rolig tillställning och en skön motpol till den prestigefyllda och seriösa Oscarn. Synd att vi inte kan se galan här hemma men det finns en hel del att se och läsa på nätet.
http://www.razzies.com/
Sen har vi ju svensk film när den är som sämst/roligast (jag darrade till lite på handen av extas). Återkommer om detta men då måste jag nog vara lite halvfull när jag skriver samt ha soundtracket till filmen Strul på i bakgrunden. Inte för att rullen är så dålig utan för att den bara ger den rätta stämningen.
/Vrångmannen
Jag gillar dålig film nästan lika mycket som bra film. Man kan skratta åt bedrövliga skådisar, dålig klippning, usel historia etc. och må lite fint när man självgott skrockar i biomörkret eller framför platt-tvn. Kanske ska man dock (i synnerhet om man själv är en misslyckad filmare) någonstans inse att dessa människor har kommit så långt så dom åtminstone har fått göra en långfilm som blivit distribuerad på ett eller annat vis och fått en publik även om filmen i sig kanske var bedrövlig. Men jag säger nepp! Jag skrattar, svär, gapar och sätter bärsen i halsen när en sån här rulle presenteras för mitt öga och jag skiter en hel hink i att någon låtit dom göra sådan dylig och underbar dynga. Jag vill ha dåligt och jag vill skratta åt det. Mer sånt!
Därför är det så härligt att det finns en motsvarighet till The Oscars som är precis raka motsatsen, nämligen The Golden Raspberry Awards eller "The Razzies" som den också kallas. Här belönas de sämsta skådespelarprestationerna (ofta av duktiga skådisar som helt enkelt fått usel regi eller haft en dålig dag eller 70) och dom sämsta filmerna, manusen etc. Precis som The Oscars fast tvärtom hehe. Nomineringarna för The Razzies presenteras bara en dag innan Oscarsnomineringarna blir klara vilket i sin tur säger en del. Väldigt få av stjärnorna som vinner en raspberry award dyker upp på ceremonin för att hämta sina "fina" priser (ett guldsprayat hallon på en plastfot värt 30-40 spänn) men det händer titt som tätt att dom med stor självdistans dyker upp till publikens stora jubel och accepterar att just i det projektet gjorde dom sitt allra sämsta. Tom Green (naturligtvis) för Freddy got fingered (som är hahahaha helt ok hahahahaaha! den är det!), Paul Verhoeven för regin av Showgirls och några fler har stått på scenen och bett om förlåtelse. Ben Affleck dök aldrig upp på The Razzies men då han fick reda på att han vunnit tre stycken samma år (sämsta skådis i Gilgli, Paycheck och Daredevil 2003...IN YOUR FACE SURSKÄGGET!!) krävde han att få sitt pris och knölade sen sönder det live på The Larry King Show. Sen sålde han priset svindyrt på e-bay och gav pengarna till The Golden Raspberry awards så att det täckte lokalhyran för nästa års ceremonil. Hehehe det är väl ok.
Halle Berry är en av de få i branschen som dykt upp och bjudit på sig själv totalt då hon nominerades och sedan vann sämsta skådespelare för crapfesten Catwoman. Check it out.
The Golden Raspberries är en rolig tillställning och en skön motpol till den prestigefyllda och seriösa Oscarn. Synd att vi inte kan se galan här hemma men det finns en hel del att se och läsa på nätet.
http://www.razzies.com/
Sen har vi ju svensk film när den är som sämst/roligast (jag darrade till lite på handen av extas). Återkommer om detta men då måste jag nog vara lite halvfull när jag skriver samt ha soundtracket till filmen Strul på i bakgrunden. Inte för att rullen är så dålig utan för att den bara ger den rätta stämningen.
/Vrångmannen
Rambo (a k a Rambo IV)
@@@@
Sylvester Stallone har haft det lite halvknackigt med filmrollerna på senare tid (Taxi 3 och D-Tox, seriöst people) så därför var det väl bara naturligt för honom att återvända till sina två paradroller, Rocky och Rambo. Rocky Balboa (a k a Rocky VI) var back-to-the-roots och påminde mer om första filmen än nånting annat. Att han döpte den till Rocky Balboa istället för Rocky VI kändes också helt rätt då filmen på nåt sätt inte bara blir ännu ett nummer i serien. Samma tanke måste slagit honom med fjärde Rambofilmen därav titeln "Rambo". Kort och koncist. Handlingen är förlagd till Burma. En grupp missionärer övertalar Rambo att smuggla in dem i landet via hans båt. När de sen blir tillfångatagna och prästen för deras kyrka ber om hjälp känner Rambo ett ansvar och tillsammans med en grupp legosoldater ger han sig in i Burma för att rädda missionärerna. Stallone har med den fjärde filmen lyckats skapa en actionrulle som faktiskt är både politisk och tankeväckande. Han belyser det hemska kriget i Burma och actionsekvenserna är råa och brutala att titta på till skillnad från de tidigare filmerna. Mycket påminner om introt till Saving Private Ryan och är filmat på samma sätt. Visst, det är en actionfilm, men allt våld är smutsigt och påträngande. Rambo har helt enkelt aldrig varit elakare. Mot slutet av filmen får vi dessutom en fin avrundning på Rambosagan. En värdig uppföljare, och en riktigt bra film.
/Surskägget
Sylvester Stallone har haft det lite halvknackigt med filmrollerna på senare tid (Taxi 3 och D-Tox, seriöst people) så därför var det väl bara naturligt för honom att återvända till sina två paradroller, Rocky och Rambo. Rocky Balboa (a k a Rocky VI) var back-to-the-roots och påminde mer om första filmen än nånting annat. Att han döpte den till Rocky Balboa istället för Rocky VI kändes också helt rätt då filmen på nåt sätt inte bara blir ännu ett nummer i serien. Samma tanke måste slagit honom med fjärde Rambofilmen därav titeln "Rambo". Kort och koncist. Handlingen är förlagd till Burma. En grupp missionärer övertalar Rambo att smuggla in dem i landet via hans båt. När de sen blir tillfångatagna och prästen för deras kyrka ber om hjälp känner Rambo ett ansvar och tillsammans med en grupp legosoldater ger han sig in i Burma för att rädda missionärerna. Stallone har med den fjärde filmen lyckats skapa en actionrulle som faktiskt är både politisk och tankeväckande. Han belyser det hemska kriget i Burma och actionsekvenserna är råa och brutala att titta på till skillnad från de tidigare filmerna. Mycket påminner om introt till Saving Private Ryan och är filmat på samma sätt. Visst, det är en actionfilm, men allt våld är smutsigt och påträngande. Rambo har helt enkelt aldrig varit elakare. Mot slutet av filmen får vi dessutom en fin avrundning på Rambosagan. En värdig uppföljare, och en riktigt bra film.
/Surskägget
Ur Conan Förgöraren som går på TV6 just nu
"Nothing seems to hurt you."
"Only pain."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget
"Only pain."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget
lördag 2 februari 2008
Oscarsgalan närmar sig
Snart är det Oscarsgala. För prick 20 år sedan vann följande filmer och skådisar en Oscar:
1988
Best Picture: Rain Man
Best Director: Barry Levinson, Rain Man
Best Actor: Dustin Hoffman, Rain Man
Best Actress: Jodie Foster, The Accused
Best Supporting Actor: Kevin Kline, A Fish Called Wanda
Best Supporting Actress: Geena Davis, The Accidental Tourist
Best Original Screenplay: R. Bass/B. Morrow, Rain Man
Best Original Song: "Let the River Run" Carly Simon Working Girl
Ja, det var onekligen Rain Mans år 1988, men tycker fortfarande att det är ett jävla skämt att Kevin Kline gick och vann för bästa manliga biroll när det borde varit en given statyett att ge till Tom Cruise för sin insats i just Rain Man.
/Surskägget
1988
Best Picture: Rain Man
Best Director: Barry Levinson, Rain Man
Best Actor: Dustin Hoffman, Rain Man
Best Actress: Jodie Foster, The Accused
Best Supporting Actor: Kevin Kline, A Fish Called Wanda
Best Supporting Actress: Geena Davis, The Accidental Tourist
Best Original Screenplay: R. Bass/B. Morrow, Rain Man
Best Original Song: "Let the River Run" Carly Simon Working Girl
Ja, det var onekligen Rain Mans år 1988, men tycker fortfarande att det är ett jävla skämt att Kevin Kline gick och vann för bästa manliga biroll när det borde varit en given statyett att ge till Tom Cruise för sin insats i just Rain Man.
/Surskägget
fredag 1 februari 2008
Dagens Hyllning
Dirty Harry - @@@@@
Eftersom att Dirty Harry knep förstaplatsen som coolaste filmsnut genom tiderna (med Cobra bara en röst bakom sig) är det inte mer än rätt att vi tar en titt på en av de bästa snutfilmerna genom tiderna. Clintan var 1971 en av de hetaste skådisarna i världen efter sina spaghettiwesternrullar. Dirty Harry var perfekt för honom, och är också den roll han för alltid kommer associeras med utöver Mannen Utan Namn. Det blev till slut fyra uppföljare varav fyran i serien, "Sudden Impact", lanserade den numera odödliga repliken: "Go ahead, make my day". Då (1983) var filmen hårdare än diamant. Idag har den åldrats löjligt mycket och känns för mig som den sämsta i serien.
Första filmen (som vi trots allt ska snacka om här) har dock inte åldrats en dag (okej, bortsett från kläder, bilar och frisyrer plus att ingen snackar i en jävla mobiltelefon halva jävla filmen vilket är tur för en av filmens bästa scener är den där Dirty Harry tvingas springa mellan telefonkiosker medan mördaren Scorpio hetsar honom). Grundstoryn och karaktärerna är så bra att den här har en given plats på klassikerhyllan. Dirty Harry skapade alla klichéer i boken om hur tuffa snutar ska vara och bete sig (Stallone kopierade Dirty Harry mångt och mycket till Cobra, mer om det senare) utan att det för den sakens skull känns som klichéer när man ser filmen.
Handlingen baserades på den riktige seriemördaren Zodiac (numera en David Fincherrulle som vi redan dissekerat) som i Dirty Harry fick namnet Scorpio istället. Och alla som sett filmen kommer för alltid komma ihåg Andrew Robinson som den helgalne Scorpio. Av alla galna seriemördare på film (och då inkluderar jag Hopkins från Lammen Tystnar) är det ingen, och jag menar ingen, som fångat en helt galen skurk på samma övertygande sätt som Andrew Robinson. Det var hans första filmroll och folk trodde han var galen på riktigt (på den tiden fanns liksom inte imdb som kunde tala om att Andrew bara var en skådis) för han är så övertygande. Kommer ihåg att jag såg filmen första gången när jag var typ 12 och han skrämde skiten ur mig värre än alla vampyrer, varulvar och andra monster.
Scorpio håller hela San Fransisco i skräck och det är upp till Dirty Harry att fånga honom. Vilket han gör redan i mitten av filmen ungefär, meeeeeen på grund av en teknikalitet blir Scorpio frisläppt. Dirty Harry lackar ur på allt och alla och börjar jaga Scorpio värre än nånsin. Slutscenerna där Scorpio kapar en skolbuss och tvingar barnen att sjunga "row row row your boat" och den följande jakten som tar Harry och Scorpio ut på en övergiven brygga ger mig rysningar av både olust och välbehag på samma gång. De sista bildrutorna när Dirty Harry väl dödat Scorpio och sen slänger sin polisbricka i vattnet för att han är äcklad av hur systemet funkar är värd alla Oscars i världen (men såna här filmer vinner inga Oscars, så är det bara).
Har du mot förmodan inte sett Dirty Harry är det bara att springa (gå inte, spring!) till närmaste videobutik och hyr nu på en gång!
Ett par sista ord innan vi avslutar det här. Jag nämnde hur mycket Stallone snott från Dirty Harry förut. Förutom hela det här jag-är-ensam-snut-som-är-hård-och-tuff-och-inte-följer-reglerna har Stallone stulit introt från Magnum Force (tvåan i serien) som börjar med att man ser Harrys Magnumrevolver i close-up samtidigt som Clintan kör sin berömda "I know what you're thinking..."-replik. Cobra börjar ju med close-up på Cobras pickadoll samtidigt som Sly drar sin "Crime is a disease"-replik. Men den största kopplingen mellan Dirty Harry och Cobra är ändå Andrew Robinson. Från galen seriemördare i Dirty Harry fick han spela arg polischef som försöker stoppa Cobra. Bra skit.
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)