Julkalendern 11 dec

Fortsätter på 80-talet i dagens lucka.


Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 9 dec - John Candy

Säg John Candy och jag tänker direkt på hans busiga charm och avväpnande leende. Minnesbilder av honom i små men jätteroliga biroller som snuten i Blues Brothers, menige soldaten i Lumparkompisar, nervöse vakten i Ett Päron Till Farsa eller brorsan i Splash virvlar förbi samtidigt som hans större succéer som Raka Spåret Till Chicago eller Brewster’s Miljoner för alltid är fast förankrade i mitt komiska hjärta (Brewster’s var för övrigt bland de allra första filmerna som recenserades här på den då nyöppnade Filmbloggen i januari 2008).
Han kom tidigt i kontakt med SNL-hjältarna Dan Aykroyd och John Belushi som hjälpte honom i hans tidiga karriär genom att bland annat peta in honom i Blues Brothers som en sjukt glad och positiv snut som har kul och diggar musiken trots att han ska arrestera Bröderna Blues. I den riktigt tidiga karriären jobbade han även bakom kameran som sketchförfattare.
Candy var i första hand birollsskådis och/eller delad huvudroll men hade även sin beskärda del av huvudroller där han var affischnamnet enbart. Dessa filmer är många gånger fantastiskt roliga så länge Candy är med i bild, men svajjar lite ibland på manus och utförande. Candy hade det där magiska att man ville garva bara man såg honom i bild, samtidigt som han kunde koppla om och leverera en tragisk figur som man kände för och led med.
Liksom många andra stora (i dubbel bemärkelse) komiker gick han bort alldeles för tidigt när han bara var strax över 40-strecket. Till skillnad från Belushi och Chris Farley var det dock inte droger och alkohol som gav honom nådastöten utan alldeles för mycket mat, för mycket cigg och för mycket stress. Candy lämnade ett stort filmarv efter sig och det är bara att buga och bocka inför mannens genialitet.

Summer Rental (Livet På En Badstrand) (1985)
@@@+
HAHAHAHAHAHA! Fan vad sköna filmer man kunde göra på 80-talet. Det var så enkelt på nåt sätt, man behövde inte krångla till det för mycket med handling eller karaktärer. Candy spelar sin paradroll, den som lite för stressad kille med hjärta av guld som bara klantar till allt han försöker sig på samtidigt som han menar väl. I det här fallet är han en alldeles för stressad flygtrafikledare som tar med sig familjen på välbehövlig semester. Jag behöver väl inte ens säga att allt går åt helvete mest hela tiden och det slutar med att han måste tävla mot en rik yachtägare i just en båttävling HAHAHAHA! Ni kan tänka er kaoset som följer. Candy är fantastisk!
/Surskägget

@@@
Jag har inte ett ont ord att säga om John Candy. Inte ett. Jag såg den här filmen som spoling och aldrig sett om den men minns den som ganska rolig, en perfekt rulle för att visa hur rolig John Candy är och att han inga problem att vara leading man. Skulle gärna se om den idag men jag minns åtminstone garven så betyget är nog väldigt rättvist trots allt.
/Vrångmannnen

Ärthjärnan – Beväpnad och Livsfarlig (1986)
@@@@
HAHAHAHAHA neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej orkar inte se sånt här! Candy är tuff snut som får sparken och blir väktare istället hahahaha! Som sidekick har han Eugene Levy i en tidig roll och den karlen är lika slut som han är i American Piefilmerna. Ögonbrynen! Tillsammans ska de lösa fallet och självklart är det ett kaos utan dess like som följer i deras fotspår. Candy bjussar på så många sköna oneliners och miner att jag inte vet om jag överlever att se om den här. Varför är inte alla komedier så här kul och spännande? Busig action och ännu busigare humor.
/Surskägget

@@
Den här rullen såg jag på bio i min ungdom. Den var knappt ok. Kanske idag skulle jag uppskatta den mer eftersom min ribba för busfars har sänkts betydligt men jag måste vara ärlig till känslorna förr. Ganska ful film där skämten missar poängen mer än den träffar. Som sagt jag ger den gärna en till chans men var inte alls så imponerad vid visningen när det begavs.
/Vrångmannen

Vrålet Från Vildmarken (1988)
@@@@
Manus av John Hughes och med Dan Aykroyd som motspelare kan det här bara bli bra. Om Candy nånsin i en film utöver Raka Spåret Till Chicago spelat kaos inkarnerad är det i den här rullen. Hughes visste hur han skulle skriva en roll till Candy hahahahaha! Candy och Aykroyd tar med sig respektive familjer på en ”lugn” semester i en lånad stuga. Gissa hur länge det tar innan Candy går Aykroyd på nerverna? HAHAHAHAHA! Candy vill så väl men det blir så fel så många gånger hela tiden gång på gång och man kan inte sluta skratta. Släng med en galen björn och ännu galnare tvättbjörnar och vete fan om inte filmen ska ha ett plus på betyget.
/Surskägget

@@@+
Hahahaha! Det här är bra skit! Manuset är faktiskt riktigt jävla dåligt om man tar en exta "filmvetartitt" men buset och charmen vinner den här ronden. Får jag se Dan Aykroyd en gång till hahahahhhahhaa! John Candy är snälla tjocka som vanligt och klockren lika vanligt. En underskattad liten pärla.
/Vrångmannnen

Who’s Harry Crumb? (1989)
@@@
Paradroll för Candy men lite halv-b rulle. Harry Crumb (Candy dårå) är världens på riktigt sämsta privatdeckare som får Cloussau att framstå som ett stabilt geni i jämförelse hahahaha! Han blir lejd av skurken att lösa fallet för att skurken helt enkelt inte tror att han kan lösa fallet och förmodligen sätta dit nån annan av bara farten. Det är snubbelhumor i dess bästa form och Candy är otrolig som Harry Crumb där han sprider kaos vart han än går. HAHAHAHAHA! Okej, filmen i sig är kanske lite sådär, men som sagt Candy är magisk.
/Surskägget

@@@
Hahahahahaaa! Räddningen i den här rullen som skägget viskar är ju Candy. Filmen är egentligen sådär men eftersom Candy har en sån närvaro och komisk ådra så blir det riktigt roligt och underhållande. Han visar här att han är en så kallad Leading man. Får jag se John Candy hänga i en takfläkt igen hahahhaahaha! En av de mest bortglömda och samtidigt roligaste scenerna som gjorts i en film någonsin hahahahaha! Bra skit.
/Vrångmannnen

Uncle Buck (1989)
@@
John Hughes skrev och regisserade en sorts Ensam Hemmaliknande story där t o m Macaulay Culkin är med på ett hörn. Candy är Uncle Buck som ska barnvakta sin brorsas ungar. Kaos, känner ni igen ordet vid det här laget hahaha, utbryter naturligtvis. Känns mest som att Hughes övade inför Ensam Hemma men inte riktigt fick till det. Candy är alltid stabil och bra, men från detta komiska geniteam som Hughes/Candy ändå är måste det bli ljusår bättre än såhär.
/Surskägget

@@@
Skägget var lite snål tycker jag. Jag gillar den här och Uncle Buck hör till den där filmen man sett 10ggr och som har krupit under skinnet och vunnit ditt hjärta. Skägget se om för den här borde vara din fina tid. Gillar den och kanske en av John Candys bästa roller. En sann 80-talare med allt du tar till dig därifrån. Hehehehe lilla lilla Macaulay Culkin. Den fina tiden.
/Vrångmannen

Cool Runnings (1993)
@@@
Sista rullen med Candy jag faktiskt såg på bio (Canadian Bacon är den sista officiella men den har jag faktiskt inte sett trots att den ska vara fantastisk enligt rykten). Här har man tagit den högst osannolika men väldigt sanna historien om fyra jamaicanska friidrottare som missade att ta sig till sommar-OS och därmed fick för sig att bli Jamaicas första boblag! Candy spelare den halvalkade tränaren och detta är helt klart en av hans mer dramatiska roller som ändå innehåller en mängd sköna garv. Gillar den här filmen riktigt mycket. Kanske inte är ett mästerverk men det finns mycket hjärta och vilja i den här och underdogteamat när det är berättat såhär blir jag alltid berörd av.
/Surskägget

3 x Dan Aykroyd

En liten minispotlight på Dan Aykroyd är aldrig fel. Han har alltid varit en av mina favoritkomiker och tycker att han hamnat lite i skymundan av sina generationskomiker som John Belushi, John Candy, Chevy Chase och Bill Murray. Vad det beror på är svårt att säga, kanske för att han oftast spelar the straight guy mot de andras knäppskalligheter. En stor skillnad är dock att Aykroyd alltid skrivit manus till filmerna de andra varit med i (Blues Brothers, Ghostbusters, Spies Like Us) och därför har jag valt att fokusera på tre filmer han skrivit som kanske inte är lika välkända som de tre exemplen ovan.

Nothing But Trouble

@@@
Det finns många knäppa komedier, speciellt från folk som har SNL-bakgrund, men frågan är om inte detta är den knäppaste komedin som gjorts. Chevy Chase är en superrik bankman som är trött och cynisk på omvärlden. Han träffar nyinflyttade Demi Moore i hissen och erbjuder att skjutsa henne till ett viktigt möte. På halsen får de två brasilianska syskon som är alldeles för rika för sitt eget bästa och som är helt slut i huvudet. För att komma undan motorvägen tar de en liten avstickare och hamnar i lilla byhålan Valkenvania som styrs stenhårt av en gammal galen domare spelad av Dan Aykroyd (som även regisserat och skrivit filmen). När Chevy åker för fort hamnar snart sällskapet framför domaren och den sjukaste komedin du nånsin sett kan ta sin början. Aykroyds sminkning som den knäppa domaren Judge Valkenheiser måste ses för att man ska kunna uppskatta hur sjukt den är. Han ser ut att vara typ 100 år gammal och när de i en berömd scen ska äta middag och Chevy misstar näsan på domaren för en kuk är skrattfesten ett faktum. Det finns så många geniala små detaljer i den här rullen som är briljanta. Chevys minspel är på topp, Akroyds hänsynslöshet som domaren är fantastisk och John Candy i en dubbelroll som en snäll polisman samt en stum och ogift dotterdotter till domaren är som vanligt för rolig för att vara på riktigt ens. Dock är helheten lite för knäpp för att räcka till en fyra eller femma i betyg. Trots det är detta en kultklassiker som måste ses.
/Surskägget

Dragnet

@@@
Snutkompisrullar gillar vi självklart (Tango & Cash, Dödligt Vapen, The Rookie etc) men där det oftast är action som är ledmotivet är det humorn som dominerar i denna rulle. Aykroyd är stele och superkorrekte polisen Joe Friday som blir ihopparad med struntar-i-alla-regler-snuten Pep Streebeck (Tom Hanks när han fortfarande var en skön komiker utan fyrtioelva Oscars i garderoben och knäppusla da vincirullar bakom sig). Självklart är de som hund och katt först, och lika självklart inser de båda att de kanske ska anamma delar av den andres karaktärsegenskaper för att bli en bättre människa och därmed bästa vänner. Det är klichéer i en och en halv timme, men det är fortfarande riktigt kul på sina ställen. Christopher Plummer som skurken är hahahahaha fantastiskt kul hahahaha orkar inte hans miner hahahaha och några scener som när Hanks och Aykroyd dansar getdans är obetalbara. Vissa partier är dock lite väl tomgång och transportsträckor mellan gagsen. Dock en bra och skön 80-talskomedi som de gjordes förr. Och det räcker gott och väl.
/Surskägget

Coneheads

@@@
Hahahahahaha! Dan Aykroyd med en kon till skalle! Han spelar utomjordingen Beldar som tillsammans med sin fru Prymatt (Jane Curtin) av misstag råkar hamna på jorden. De blir tvungna att leva här samtidigt som de försöker få kontakt med hemplaneten. För att göra saker och ting lite knepigare är de jagade av immigrationsmyndigheten hahahaha! Till slut förälskar sig Beldar och Prymatt i vår planet och hinner till och med få dottern Connie här på jorden som börjar skolan och blir ihop med Ronnie (Chris Farley HAHAHAHAHAHA!) en bilmekaniker som Beldar först inte har mycket till övers för, men som han inser verkligen älskar Connie. Efter mycket om och men tar de sig tillbaka till sin planet bara för att få reda på att man tänker invadera jorden. När invasionsplanerna till slut ska verkställas inser Beldar att han måste stoppa invasionen även om det innebär att gå emot den store ledaren på hemplaneten. Baserad på SNL-sketcher med dessa karaktärer har man ändå lyckats skapa en film som inte känns som sketch på sketch på sketch utan som har en hyfsad röd tråd och handling genomgående. Alla, och jag menar alla, roliga SNL-komiker från den tiden är med i större och mindre roller. Adam Sandler, David Spade, Phil Hartman, Kevin Nealon och Jon Lovitz, dessutom en bunt andra komiker som Drew Carey, Michael Richards, Ellen DeGeneres, Michael McKean och Jason Alexander för att inte tala om små roller av Parker Posey och Joey Lauren Adams. Kul kul kul.
/Surskägget

Bästa biljakten

Tack och lov att Blues Brothers vann! Det är en av mina absoluta favvorullar med många sköna oförglömliga karaktärer, repliker och sång- och dansnummer. "I fuckin' hate Illinois nazis..." HAHAHAHAHA! Biljakten på slutet är på samma gång den coolaste och roligaste som fångats på film (jaaaa den i Bullitt är tuffare men det är en annan typ av biljakt). När John Candy och hans polisbil flyger in i en långtradare och han tar micken och glatt säger "We're in a truck" så vet man att det är bra skit.
/Surskägget

Dagens Hyllning

Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) - @@@@

Ibland behövs bara en enkel idé och två sköna skådisar för att få en film att bli en hysterisk skrattfest. Steve Martin är den hyperstressade affärsmannen som varit i NY på business och nu ska hem till familjen över Thanksgiving. Redan när han ska få tag på en taxi till flygplatsen skiter det sig (Kevin Bacon i en lysande cameo snor den framför honom) och det blir inte bättre ju längre resan tar. Han hamnar bredvid John Candy på planet och Candy är förstås lika avslappnad som Martin är stressad. Naturligtvis slumpar det sig så att det udda paret tvingas att slå följe när planet tvingas landa p g a dåligt väder. Sen försöker de med tåg och bil att ta sig hem men resan blir självklart värre och värre hela tiden. Favoritscenerna är många, men när John Candy pussar Steve Martin på örat när de legat sked en hel natt utan att veta om det eller när Candy somnar bakom ratten på bilen är komiska klassiker. Candys buffliga, teddybjörnshumor har aldrig passat bättre än här, och i kombo med Steve Martins strama och stela minspel är det rena rama himmelriket för skrattmusklerna (se bara på omslaget det säger allt om filmen!). Regissören John Hughes sista riktigt bra film (dock har han skrivit manus till ett par höjdare även efter denna, Ett Päron Till Farsa Firar Jul bl a).