Här har vi en
80-talsklassiker! Med manus av John Hughes och i regi av Howard Deutch får vi
ett gulligt romantiskt tonårsdrama med ett par komiska inslag och lite ”mörkare”
scener där vi förstår att inte alla kunde ha massa pengar, färgrika kläder och
Ferraris när de var 15 som det alltid såg ut som i alla andra tonårsfilmer på
den här tiden. Klassisk handling (Hughes kopierar sitt eget manus från Pretty
in Pink) där coola bruden (Mary Stuart Masterson) är kär i sin bästa polare
(Eric Stoltz) som i sin tur är kär i snygga (och rika) tjejen (Lea Thompson)
som i sin tur har en tuff ex-pojkvän som inte gillar fattiga snubbar och därför
ställer till en massa problem. Men hey, lugn och fin, allt löser sig i slutet
som sig bör. Inte lika bra som det borde vara när Hughes levererar manus, men
snubben har så många femmor och fyror bakom sig att han får leva med en trea
den här gången.
Säg John Candy och jag tänker direkt på hans busiga charm och avväpnande leende. Minnesbilder av honom i små men jätteroliga biroller som snuten i Blues Brothers, menige soldaten i Lumparkompisar, nervöse vakten i Ett Päron Till Farsa eller brorsan i Splash virvlar förbi samtidigt som hans större succéer som Raka Spåret Till Chicago eller Brewster’s Miljoner för alltid är fast förankrade i mitt komiska hjärta (Brewster’s var för övrigt bland de allra första filmerna som recenserades här på den då nyöppnade Filmbloggen i januari 2008). Han kom tidigt i kontakt med SNL-hjältarna Dan Aykroyd och John Belushi som hjälpte honom i hans tidiga karriär genom att bland annat peta in honom i Blues Brothers som en sjukt glad och positiv snut som har kul och diggar musiken trots att han ska arrestera Bröderna Blues. I den riktigt tidiga karriären jobbade han även bakom kameran som sketchförfattare. Candy var i första hand birollsskådis och/eller delad huvudroll men hade även sin beskärda del av huvudroller där han var affischnamnet enbart. Dessa filmer är många gånger fantastiskt roliga så länge Candy är med i bild, men svajjar lite ibland på manus och utförande. Candy hade det där magiska att man ville garva bara man såg honom i bild, samtidigt som han kunde koppla om och leverera en tragisk figur som man kände för och led med. Liksom många andra stora (i dubbel bemärkelse) komiker gick han bort alldeles för tidigt när han bara var strax över 40-strecket. Till skillnad från Belushi och Chris Farley var det dock inte droger och alkohol som gav honom nådastöten utan alldeles för mycket mat, för mycket cigg och för mycket stress. Candy lämnade ett stort filmarv efter sig och det är bara att buga och bocka inför mannens genialitet.
Summer Rental (Livet På En Badstrand) (1985) @@@+ HAHAHAHAHAHA! Fan vad sköna filmer man kunde göra på 80-talet. Det var så enkelt på nåt sätt, man behövde inte krångla till det för mycket med handling eller karaktärer. Candy spelar sin paradroll, den som lite för stressad kille med hjärta av guld som bara klantar till allt han försöker sig på samtidigt som han menar väl. I det här fallet är han en alldeles för stressad flygtrafikledare som tar med sig familjen på välbehövlig semester. Jag behöver väl inte ens säga att allt går åt helvete mest hela tiden och det slutar med att han måste tävla mot en rik yachtägare i just en båttävling HAHAHAHA! Ni kan tänka er kaoset som följer. Candy är fantastisk! /Surskägget
@@@ Jag har inte ett ont ord att säga om John Candy. Inte ett. Jag såg den här filmen som spoling och aldrig sett om den men minns den som ganska rolig, en perfekt rulle för att visa hur rolig John Candy är och att han inga problem att vara leading man. Skulle gärna se om den idag men jag minns åtminstone garven så betyget är nog väldigt rättvist trots allt. /Vrångmannnen
Ärthjärnan – Beväpnad och Livsfarlig (1986) @@@@ HAHAHAHAHA neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej orkar inte se sånt här! Candy är tuff snut som får sparken och blir väktare istället hahahaha! Som sidekick har han Eugene Levy i en tidig roll och den karlen är lika slut som han är i American Piefilmerna. Ögonbrynen! Tillsammans ska de lösa fallet och självklart är det ett kaos utan dess like som följer i deras fotspår. Candy bjussar på så många sköna oneliners och miner att jag inte vet om jag överlever att se om den här. Varför är inte alla komedier så här kul och spännande? Busig action och ännu busigare humor. /Surskägget
@@ Den här rullen såg jag på bio i min ungdom. Den var knappt ok. Kanske idag skulle jag uppskatta den mer eftersom min ribba för busfars har sänkts betydligt men jag måste vara ärlig till känslorna förr. Ganska ful film där skämten missar poängen mer än den träffar. Som sagt jag ger den gärna en till chans men var inte alls så imponerad vid visningen när det begavs. /Vrångmannen
Vrålet Från Vildmarken (1988) @@@@ Manus av John Hughes och med Dan Aykroyd som motspelare kan det här bara bli bra. Om Candy nånsin i en film utöver Raka Spåret Till Chicago spelat kaos inkarnerad är det i den här rullen. Hughes visste hur han skulle skriva en roll till Candy hahahahaha! Candy och Aykroyd tar med sig respektive familjer på en ”lugn” semester i en lånad stuga. Gissa hur länge det tar innan Candy går Aykroyd på nerverna? HAHAHAHAHA! Candy vill så väl men det blir så fel så många gånger hela tiden gång på gång och man kan inte sluta skratta. Släng med en galen björn och ännu galnare tvättbjörnar och vete fan om inte filmen ska ha ett plus på betyget. /Surskägget
@@@+ Hahahaha! Det här är bra skit! Manuset är faktiskt riktigt jävla dåligt om man tar en exta "filmvetartitt" men buset och charmen vinner den här ronden. Får jag se Dan Aykroyd en gång till hahahahhhahhaa! John Candy är snälla tjocka som vanligt och klockren lika vanligt. En underskattad liten pärla. /Vrångmannnen
Who’s Harry Crumb? (1989) @@@ Paradroll för Candy men lite halv-b rulle. Harry Crumb (Candy dårå) är världens på riktigt sämsta privatdeckare som får Cloussau att framstå som ett stabilt geni i jämförelse hahahaha! Han blir lejd av skurken att lösa fallet för att skurken helt enkelt inte tror att han kan lösa fallet och förmodligen sätta dit nån annan av bara farten. Det är snubbelhumor i dess bästa form och Candy är otrolig som Harry Crumb där han sprider kaos vart han än går. HAHAHAHAHA! Okej, filmen i sig är kanske lite sådär, men som sagt Candy är magisk. /Surskägget
@@@ Hahahahahaaa! Räddningen i den här rullen som skägget viskar är ju Candy. Filmen är egentligen sådär men eftersom Candy har en sån närvaro och komisk ådra så blir det riktigt roligt och underhållande. Han visar här att han är en så kallad Leading man. Får jag se John Candy hänga i en takfläkt igen hahahhaahaha! En av de mest bortglömda och samtidigt roligaste scenerna som gjorts i en film någonsin hahahahaha! Bra skit. /Vrångmannnen
Uncle Buck (1989) @@ John Hughes skrev och regisserade en sorts Ensam Hemmaliknande story där t o m Macaulay Culkin är med på ett hörn. Candy är Uncle Buck som ska barnvakta sin brorsas ungar. Kaos, känner ni igen ordet vid det här laget hahaha, utbryter naturligtvis. Känns mest som att Hughes övade inför Ensam Hemma men inte riktigt fick till det. Candy är alltid stabil och bra, men från detta komiska geniteam som Hughes/Candy ändå är måste det bli ljusår bättre än såhär. /Surskägget
@@@ Skägget var lite snål tycker jag. Jag gillar den här och Uncle Buck hör till den där filmen man sett 10ggr och som har krupit under skinnet och vunnit ditt hjärta. Skägget se om för den här borde vara din fina tid. Gillar den och kanske en av John Candys bästa roller. En sann 80-talare med allt du tar till dig därifrån. Hehehehe lilla lilla Macaulay Culkin. Den fina tiden. /Vrångmannen
Cool Runnings (1993) @@@ Sista rullen med Candy jag faktiskt såg på bio (Canadian Bacon är den sista officiella men den har jag faktiskt inte sett trots att den ska vara fantastisk enligt rykten). Här har man tagit den högst osannolika men väldigt sanna historien om fyra jamaicanska friidrottare som missade att ta sig till sommar-OS och därmed fick för sig att bli Jamaicas första boblag! Candy spelare den halvalkade tränaren och detta är helt klart en av hans mer dramatiska roller som ändå innehåller en mängd sköna garv. Gillar den här filmen riktigt mycket. Kanske inte är ett mästerverk men det finns mycket hjärta och vilja i den här och underdogteamat när det är berättat såhär blir jag alltid berörd av. /Surskägget
Never Sleep Again: The Elm Street Legacy @@@@ Ja vad ska man säga. En 4 timmar lång dokumentär som grundligt (och då menar jag g-r-u-n-d-l-i-g-t) går genom alla Terror på Elm Street filmerna från första till sista (I det här fallet Freddy vs Jason..). Massor av klipp från filmerna naturligtvis och intima intervjuer med alla inblandade (skådisar, regissörer, manusförfattare, producenter , fotografer, effektmakare m.fl.) samt massor av kul trivia och smaskigt skvaller. En riktig karamell för den som gillar skräckfilm och dokumentärer. När rullen är över känner man att man har full koll på hela serien men vill ändå ha mer. Den här Vrångmannen kunde inte få nog trots att Elm Streetserien egentligen inte hör till de stora favoriterna.
Don’t You Forget About Me @@ Ett gäng ungdomar ger sig ut för att hitta ungdomsfilmsåttiotalsmogulen John Hughes (The Breakfast Club, Weird Science, Planes Trains & Automobiles, Ferris Bueller’s Day Off) som försvunnit spårlöst från Hollywood med sin familj. De diskuterar frenetiskt sina favoritscener ur sina favoritfilmer av Hughes under resans gång och fantiserar om vad Hughes ska säga när de hittar honom. Detta blandas med ganska tråkiga intervjuer med några utvalda skådisar från Hughes filmer samt lite folk som säger att de känner honom. En riktigt bra idé blir här tyvärr näst intill poänglös och lite tjatig. Funkar knappt som en hyllning till Hughes som gick bort kort efter att dokumentären blev klar.
This Film is Not Yet Rated @@@ Underhållande dokumentär om den amerikanska filmgranskningsnämnden MPAA och hur korrumperad den egentligen är. Detektiv och spionarbete (det är nämligen hemligt vilka som sitter i MPAA och bestämmer åldersgränser och det hävdas att det är ett gäng vanliga medborgare som skall spegla samhället i stort), varvas med intressanta intervjuer av regissörer som råkat ut för MPAA och lyckats lura dem, bl.a Kevin Smith, John Waters och Kimberly Pierce (Boy’s Don’t Cry). En annorlunda dokumentär för den filmintresserade som kanske inte lyckas avslöja allt men åtminstone ställer den hårda frågan.
The American Nightmare @@@ Paralleller mellan skräckkultklassiker och de verkliga fasorna som inpirerade dem under 60 & 70-talet. Intervjuer med bl.a Tobe Hooper (Texas Chainsaw Massacre), John Carpenter (Halloween), Wes Craven (Last House on the Left), George A Romeo (Night of the Living Dead, Dawn of the Dead), David Cronenberg (Shivers, Rabid) om var de hittade inspirationen dels från fantasi men också från verklighetens dåvarande fasor, krig och våld ute i världen. Dokumentären är tyvärr för kort (klockar in på 65 min) och man skulle vilja ha lite mer kött (hehehe) på benen men den är intressant för stunden och ger svar på en hel del frågor.
Ett Päron till Farsa @@@@ En klassiker i genren. Chevy Chase skapade här en riktig samtida ikon som den lite för entusiastiske pappan Clark Griswold som bara vill ha den bästa semestern nånsin med sin familj. Att bila genom USA för att komma fram till Wallyworld (tänk Disneyworld fast filmskaparna slapp betala royalties för namnet) och ha den roligaste tiden i livet kan i normala fall vara bland det enklaste som kan ske. Självklart inte i familjen Griswolds fall. Allt som kan gå åt helvete skiter sig rejält och stackars Clark blir bara mer och mer stressad tills han fäller den odödliga repliken: ”I think your all fucked in the head” till sin chockade familj. Det jag alltid älskat med filmen förutom de många hysteriskt roliga scenerna är förstås att John Hughes som skrev manus slängde med mängder med skämt och repliker som inte förväntas i vad som borde vara en familjekomedi. Clarks replik ovan till exempel är så oväntad att man tappar hakan samtidigt som man garvar ihjäl sig. Hughes lyckas även ha ihjäl både en hund och en jobbig tant hahahahaha. Sånt gör man inte i idylliska familjefilmer annars och det är precis därför den här rullen är bättre än det mesta. Har man aldrig sett den är det synd och skam och det är bara att köpa direkt. Vi som redan sett den ett dussintal gånger ska givetvis se om den! /Surskägget
Ett Päron till Farsa i Europa @@@ En uppföljare var given och vart annars ska man ta vägen än till Europa så man kan driva lite med alla upptänkliga klichéer och fördomar man kan ha om de olika folkslagen. Britterna är antingen överdrivet artiga eller oartikulerade trashankar. Fransoserna är snorkiga och nedlåtande. Tyskarna traditionella och alldeles för korrekta. Italienarna smöriga och lite tjuvaktiga. Återigen var det John Hughes som stod för manus och han lyckas pricka in klichéerna till punkt och pricka. Inte lika fantastiskt kul som ettan, men klart underskattad och väl värd både en och fem sittningar. Chevy är som vanligt helt otrolig som Griswold och man både känner igen sig i hans strävan att ordna det bästa åt sin familj och häpnar åt alla dumheter han lyckas ställa till med på vägen. /Surskägget
Ett Päron till Farsa i Las Vegas @@@ Jag var väldigt skeptisk när en fjärde installation i serien dök upp. Det kändes som att man bara ville casha in och kräma ur den sista möjliga droppen ur familjen Griswold. Meeeeen Chevy bjussar så inihelvete i vissa scener så det är omöjligt att inte gilla den ändå. Minerna han gör när han låtsas gå på toa och sen springer ner till rouletteborden för att försöka vinna tillbaka sina pengar är makalösa. Visst finns det en del dötid och mer än en transportsträcka men i det stora hela är det ändå en bra rulle. Framförallt första halvan är otrolig, sen tappar filmen lite i tempo innan det tar sig mot slutet igen. Dissa den inte utan se (eller se om) den redan ikväll.
John Hughes har alltid nånstans gillat sin snubbelhumor. Trots att de flesta av hans tidiga filmer är dialogbaserade fanns det alltid nåt litet element av fysisk komedi (tänk Emilio Estevez klättra över tidningshyllan de satt fast i dörröppningen i Breakfast Club t ex). Med Ensam Hemma gick Hughes in i 90-talet och bestämde sig för att köra på med en film där komiken är fast förankrad i gammal hederlig ramla-på-arslet-och-slå-sig-skämt (Hughes skrev alltså bara manus till denna, den är regisserad av Chris Columbus numera mest känd för de första Harry Potterrullarna).
Lille Kevin (Macaulay Culkin), åtta år, blir av misstag lämnad kvar hemma när hela familjen sticker till Paris över jullovet. Först är allt frid och fröjd och Kevin njuter av att få göra vad fan han vill, men snart nog dyker det upp två inbrottstjuvar (Joe Pesci hahahaha och Daniel Stern). Eftersom att detta är en familjefilm lyckas Kevin ordna en bunt fällor runt om och i huset och när Pesci och Stern försöker ta sig in åker de på fler och fler smällar á la gammal klassisk stumfilmshumor.
Ja, filmen kräver att tittaren ska köpa att en liten åttaårig snorunge kan avväpna och oskadliggöra två tuffa inbrottstjuvar, men gör man det får man rätt så många kul skämt (om man gillar sin faller-omkull-på-röven-och-skriker-aaaaaaaj!-humor). Som familjefilm funkar den perfekt. Jultider, barn som vinner över vuxna och lyckliga slut faller väl ut hos de flesta ungar.
/Surskägget
@@ Just det. Ungar. Det här är väl en familjefilm som mest riktar sig till barnen. Måste säga att jag som vuxen-isch har ganska tråkigt när jag ser det här. Eftersom jag fortfarande har lite julstämning i mig kvar från förra recensionen (och förhoppningsvis snart några järn!) så jag ska ändå försöka fokusera på det positiva, i synnerhet eftersom den här filmen inte är gjord med mig i åtanke som publik i första hand. Det mysiga musiktemat av John ”Gör allt åt Spielberg” Williams har både julstämning, bus och äventyr inbakat i tonerna. John Candy, här i liten roll, är alltid en fröjd att se. Några av fällorna som Macaulay Culkin sätter för skurkarna är finurliga (och borde ha dödat dom tre gånger om i en allvarligare film). Pizzorna familjen beställer hem i början av filmen är asdyra. 150 DOLLAR och då är det år 1990!! ÅÅÅÅÅH! Culkin f ö gick det ju sådär för i branschen med drogproblem i tonåren, varierade bråk och senare lite udda indierullar. DÄR har vi en film jag skulle vilja se. Vad hände med Culkin och vad gör han egentligen nuförtiden när han är ensam hemma? /Vrångmannen
@@@@ Välkomna ska ni vara till Vrångmannen & Surskäggets alldeles speciella lilla julkalender. Förra året var det en hel del som ville ha julfilmstips. Tyvärr hann vi inte riktigt med att förbereda det då, men nu är vi tillbaka with a vengeance! Och vilken film är bättre att sparka igång nedräkningen till jul än just denna klassiker? Efter att ha varit på sommarsemester både i USA och Europa var det inte svårt att lista ut att familjen Griswold (hahahahahaha jag orkar inte ens med namnet!) skulle fira jul ihop. Och naturligtvis går det mesta rätt åt helvete. Det ska snos julgranar och hängas upp julbelysning från helvetet samtidigt som Randy Quaid glider runt och är full och dum. HAHAHAHAHA! Om alla jular skulle vara såhär skulle ingen fira dem längre. Chevy är som vanligt i sitt esse i rollen som Clark Griswold och Randy Quaid förtjänar minst en hedersoscar för sin roll som den extremt jobbige kusinen Eddie (som självklart dyker upp helt oannonserad med hela stinkande white trashfamiljen). Att det är mästaren John Hughes som skrivit även denna tredje installation i serien skadar definitivt inte. Så korka upp glöggen, ta fram pepparkakorna och skratta ihjäl dig långt innan tomten fastnar i skorstenen. /Surskägget
@@@@ Jingle bells, Batman smells, Robin laid an egg. The Batmobile, lost it’s wheel and the Joker got away! Ho ho hooooo!!! (jag var bara tvungen) Ett Päron till farsa firar jul (Christmas Vacation) är riktigt jävla skitkul. Den lyckas också vara lite lagom sentimental utan att det går över styr och faktiskt locka fram julstämningen hos tittaren mellan alla garv. Man känner igen sig även om det naturligtvis alltid går över gränsen. Det här är också den sista filmen där Chevy Chase var riktigt rolig. Ingen vet varför. Kanske för att han blivit för gammal för sin egen lite udda humor (blickar, smygsarkasm, slapstick). Som Surskägget också påpekade så förhöjs julstämningen av en fantastisk Randy Quaid som verkar ha doktorerat i att spela white trashgubbar med hjärta. Såklart blir julen en katastrof både innan och efter släktingarna anlänt men familjen finner ändå julstämningen till slut. Den här rullen är mer svensk julafton än Kalle Anka! KALLE ANKA! ”We're gonna have the hap, hap, happiest Christmas since Bing Crosby tap-danced with Danny fucking Kaye!” /Vrångmannen
@@@ Denna parodi på ungdomsrullar är samtidigt en enda lång hyllning till ungdomsfilmens Gudfader John Hughes. Man sparkar helt enkelt på moderna ungdomsrullar som She’s All That och American Pie men skämtar vördnadsfullt med Breakfast Club och Pretty In Pink. Det finns mängder med John Hughesreferenser utströdda i hela rullen och självklart dyker Molly Ringwald herself upp i slutet (och vet du inte vem Molly Ringwald är så skämmes! köp genast Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty In Pink!). Somliga tycker säkert att kiss- och bajshumorn är på en alldeles för låg nivå i NATM för att vara kul, men då har man liksom nånstans missat poängen med kiss- och bajshumor (d v s den kan aldrig bli för låg). Många sköna garv och en klockren rulle efter ett par bira. /Surskägget
Om det någonsin funnits en enda manusförfattare/regissör som verkligen fångat tonåren och hur det är att växa upp i den fasen av livet med lika delar allvar och humor gång på gång på gång är det bara John Hughes jag kommer att tänka på (visst Cameron Crowe är duktig på det också, men inte lika konsekvent och lika många gånger). Under 80-talet var han enormt produktiv. Mellan 1982 - 1989 skrev han 16 olika filmer och regisserade 7. Inte så illa pinkat med tanke på att kvalitén på filmerna var väldigt hög. Ett Päron Till Farsa (och de två första uppföljarna), Breakfast Club, Raka Spåret Till Chicago, Fira Med Ferris, Weird Science och Pretty In Pink står sig än idag som riktiga klassiker. John Hughes dog 6 augusti av en hjärtattack endast 59 år gammal. Vi på Filmbloggen kan bara buga och bocka och tacka för de många underbara filmer vi fick. Rest in Peace! /Surskägget
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
