I Taket Lyser Stjärnorna

@@@

Såg den här i början av året. Vilket inte är alltför länge sedan. Ändå minns jag den inte alls. Har för mig att det var två udda tjejer i högstadiet som hittar varandra och blir polare typ. Nåt åt det hållet. Ni vet, tuffa bruden och töntiga tjejen. Som blir bästisar för de bor i samma port eller nåt åt det hållet. Och så har de mycket mer gemensamt än de trodde. Jag vet inte. Tydligen tyckte jag då att det jag såg var bra nog för en trea. Kanske det. Å andra sidan bör väl det faktum att jag inte minns den alls egentligen peka på att det är en etta? Eller? Jag vet inte längre. Nu går jag och käkar en tallrik filmjölk.

/Surskägget

Ligg Med Mig

@@@

15-åriga Alma är kär i skolans snygging Artur och för att få utlopp för alla sina tonårshormoner (i och med att hon inte riktigt vågar stöta på Artur) ägnar hon sin hemmatid när mamma är på jobbet åt att ringa telefonsexlinjer. En dag när det är fest på byn (och ja, det är verkligen en by, eller knappt det ens) får Artur för sig att närma sig Alma när hon står utanför festlokalen och andas in den friska norska luften. Men inte nog med det, han halar fram kuken sin och ollar Alma på benet. Alma blir förstås chockad men också med all rätt förbannad. När hon avslöjar Artur inne på festen vänder han det till att det var hennes fel och att hon är en slampa. Innan du hinner säga ”tonårsfilm” går skvallret i hela skolan och Alma blir utstött medan Artur är hjälte. Men oroa er inte, Alma gör en comeback och Artur får all skit till slut. Den har hyllats som en norsk variant av Fucking Åmål men så bra är den absolut inte. Dock är den absolut sevärd och de unga skådisarna (de flesta debutanter som jag förstått det) är alla mycket bra och trovärdiga i sina roller. Tyvärr blir filmen på sina håll lite repetitiv och långdragen vilket inte är bra med tanke på den korta speltiden på 76 minuter.

/Surskägget

LOL

@@@
Miley Cyrus var länge mest känd som Disneys lilla tevepopunder Hannah Montana. Nu har hon växt upp och tagit klivet bort från Disney rosa lilla helylle värld. Den första lite ”vuxnare” roll blev den som Lola i detta tonårsdrama som fångar alla tonårens frustrationer, kärlekar och vänskaper riktigt kanon. Filmen börjar med att Lolas pojkvän erkänner att han haft ihop det med en annan tjej under sommarlovet varpå Lola gör slut. Hon börjar hänga mer och mer med sin bästis Kyle, tillika bästa polare med exet, och kärleken spirar. Kyle har strul hemma med en sträng farsa som vägrar låta honom spela i poprockbandet Kyle frontar trots att de har en jättestor chans att vinna en skivinspelning. Under tiden tampas Lola med sin frånskilda mamma (Demi Moore) som verkar ha fått till det med pappa (Thomas Jane) igen. Eller har hon? Och mitt i allt hägrar ett par dagar i Paris med klassen, om Lola nu får åka för mamma vill säga. Det här är till stor del en karaktärs- och relationsfilm som puttrar på i lagom takt. Miley har bra samspel med de yngre skådisarna som utgör hennes vänner i filmen, men framförallt har hon kanonkemi med Demi (jaaaaa det rimmar!). Det här är väl egentligen en liten blinka-och-du-missade-den-film meeeeen just den kvällen jag såg den var jag väl extra mottaglig för just en bra ungdomsfilm och fick den på ögat här (till skillnad från Prom som sög). Kanske inget speciellt egentligen men jag gillade Miley och Demi och ibland räcker det för att man ska vara underhållen.
/Surskägget

Project X - Hemmafesten

@@@
Tre anonyma nördar bestämmer sig för att ha årets största och bästa fest för att därmed kunna bli kungar av high school. En fjärde kille får i uppdrag att filma allt som händer och hela filmen är gjord som en ”dokumentär” där allt inspelat material är från den fjärde killens kamera alternativt mobilkameror från folk på festen. Idén känner vi igen från t ex The Blair Witch Project så inget nytt där, dock har man gjort det på ett sätt här som skapar en känsla av äkthet och närvaro samtidigt som man använder sig uteslutande av enbart okända skådisar. Detta skulle med andra ord helt enkelt kunna ha varit en riktig fest som spårade ur helt och som råkade spelas in av några närvarande. Ja för festen spårar heeeeeeeeeeeelt och fullständigt. Hahahahaha! Det är så mycket knäppheter så man kan knappt tro att det är sant. Extra roligt att filmen bitvis är baserad på en sann story där en kille i Australien lät alla på MySpace veta att han hade fest och vad hans adress var. 500 pers dök tydligen upp och skadorna efteråt uppskattades till 12 000 dollar…Det kostar att ligga på topp helt enkelt. Handlingen i sig är annars rätt standard. Tre nördar som vill bli tuffa och få brudarna. Vi har sett det förr men inte riktigt så här galet och intensivt.
/Surskägget

Wet Hot American Summer

@@@
Hahahahaha. Fick ett tips från Vrångmannen angående denna lilla bortglömda pärla som hela världen, inklusive jag själv, verkar ha missat. Med tanke på min förkärlek för genren (ungdomskomedi) och med tanke på att en mängd av mina favvokomiker är med (Janeane Garofalo, Amy Poehler, Molly Shannon, Paul Rudd, Elizabeth Banks och den charmigt coole Bradley Cooper) måste denna rulle verkligen smugit sig rejält under radarn för annars hade jag plockat upp denna för längesen. Inspelad 2001 utspelar sig filmen 1981 sista dagen på ett sommarläger. Filmen är på samma gång en drift med som en hyllning till alla sommarfilmer som gjorts (tänker kanske främst på sköna Meatballs men även rullar som One Crazy Summer, Oddballs, Ernest Goes To Camp, Revenge of the Nerds och Summer School) men även 80-talsfilmer rent generellt (finns ett fantastiskt montage som driver med både Rocky och Flashdance i samma montage och får det att vara logiskt hahahahaha!). Det verkar som att alla inblandade har garvat läppen av sig varje dag på inspelningsplatsen för alla karaktärer är heeelt slut och det är helt okej. Det är knäppt, överdrivet och med en stor, stor glimt i ögat rakt igenom. Alla klichéer i boken fast ändå inte. Inte så lysande så den orkar upp på en fyra i betyg men det är fan inte långt ifrån. Ge den en chans och se den.
/Surskägget

@@@
Håller helt och fullt med Surskägget. Det här är roligt skit men skulle behövt lite lite mer för att stå sig som en parodi-hyllningsklassiker.
/Vrångmannen

Take Me Home Tonight

@@@

Lite trist titel måste jag säga på en lagom småkul och underhållande kärlekskomedi. Matt (Topher Grace) har sedan high school varit kär i Tori (Teresa Palmer) men aldrig vågat säga nåt. Plötsligt dyker hon upp tio år senare i den videobutik Matt jobbar i och han får nys om att hon kommer vara på en fest på kvällen. Nu är det äntligen dags för Matt att ta tag i sin ungdomskärlek. Taglinen är "Best. Night. Ever." och visst är det precis den känslan som man försöker fånga i filmen. Dessutom är det en stor hyllning till 80-talet (filmen utspelas på det glada 80-talet vilket är mumma för oss 80-talsnostalgiker) och de ungdomsfilmer som gjordes då. Dock tycker jag man kunde spelat ännu mer på 80-talstemat. Det finns liksom mängder med sköna skämt man kan komma undan med (lite som i Hot Tub Time Machine). Nu fegar man lite och vågar inte gå hela vägen. Överlag är det det som är filmens problem. Man vill vara en ungdomsrulle men det handlar om tjugonåntings. Man vill vara sexpruttkomedi men släpper inte till de allra värsta skämten. Man vill vara en mysig kärleksrulle men tillåter aldrig att kärleken får för stor plats. Våga ta klivet fullt ut åt en riktning och håll er där. Det är svårt att vara alla till lags så försök inte ens. Med det sagt är det här definitivt en rulle för alla som gillar sin 80-talsungdomskärlekskomedi. Karaktärer och handling känns igen från förr och nostalgifaktor i sig räcker långt. Topher Grace passar perfekt i den här typen av roller, Teresa Palmer liknar Kristen Stewart jättemycket med den skillnaden att hon kan skådespela och Anna Faris (som Tophers syster) ser fortfarande för jävlig ut sen hon plastikopererade sitt supersöta ansikte. Varför Anna, varför? Vår framtid försvann som sand i ett timglas så fort du lät doktorn skära i dig. Varför?!?! VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!?!?!?!

/Surskägget

PS. Åh varför!?

I Am Number Four

@
You are number sucks ass! Vad hände i världen? De fina tiderna (80-talet för er som undrar) hade de bästa high schoolfilmerna nånsin. Idag tävlas det i att blanda ihop high schoolfilmer med andra genrer. Twilightserien slaktade både vampyr- och high schoolgenrerna hårt och nu vill I Am Number Four slakta sci-fiaction och high schoolfilmen i en enda klichémaraton du inte sett sen du såg...Twilight. Söt ung pojke flyttar in i ny stad och börjar på ny skola där han blir kär i söt ung flicka samtidigt som han blir kompis med smart nörd och fiende med sportfånen. Som high schoolrulle hade det kunnat funka (det har gjort det förr) men istället för att koncentrera sig på den storyn ska man slänga med att söt ung pojke är superdupermäktig rymdvarelse som jagas av onda rymdvarelser (vi vet att de är onda för de har svarta kläder, skjuter röd laser och har svarta tatueringar på huvudet) (och huggtänder! man får aldrig glömma huggtänderna när man har med ondingar att göra). Alla goda har blå laser och så är det bra så. Släng in världens just nu fulaste CGI-monster i röran och du har nånting knappt nån kan vilja se. Gud, jag kan inte andas längre, trycket på bröstet, vad är det här VAD ÄR DET HÄR!?!?!!?
/Surskägget

Spork

@@@@

Den här lilla indiepärlan har beskrivits som Napoleon Dynamite möter Mean Girls. Jag håller absolut med men skulle vilja lägga till en dos Girls Just Wanna Have Fun också. Och kanske en slev John Waters. Vi får träffa en tjej kallad Spork i yngre tonåren som är mobbad i skolan. Hon berättar själv via voice over direkt i filmens inledning att hon är hermafrodit, något alla skolbarnen verkar veta om och retar henne för men som vi egentligen aldrig får reda på är sant eller ej. Oavsett vilket har hon ett helvete i den lilla ökenbyhålan hon bor i och drömmer sig bort genom att se The Wiz, en version av Trollkarlen från Oz med Diana Ross och Michael Jackson i huvudrollerna. Sporks bästa vän är lilla Tootsie Roll som är grym på att dansa. När Tootsie Roll bryter benet bestämmer sig Spork att lära sig dansa och ställa upp i skolans danstävling. Det skönaste med den här rullen är att alla skådisar är den ålder de ska spela. Istället för några 20-nåntings som spelar 15-åringar är det 15-åringar som spelar 15-åringar. Man är så van vid det här laget att det alltid är äldre skådisar som spelar yngre roller att man först tycker att det är skumt med småbarn i alla roller, tills man inser att ungdomar ser så här unga ut på riktigt, inte som Ralph Macchio. En feelgoodrulle som absolut har sina brister (vissa scener är på tok för långa och skulle tjänat på att klippas ner och redigerats hårdare) men som briserar av charm, kärlek och några riktigt sjukt roliga karaktärer och små oväntade händelser som blixtrar förbi (blink and miss) och därmed är fyran gjuten.

/Surskägget

Scott Pilgrim vs the World

@@@@
Kan en film vara för smart för sitt eget bästa? Den frågan ställer jag mig ett antal gånger under visningen av Scott Pilgrim. Det är supersnyggt med läckra små effekter som accentuerar att detta är en serietidningsfilm som t ex att det står ”Rrrrrriiiiiiing” varje gång det ringer på nåns telefon. Sjukt snyggt men även lite för mycket av det goda på sina ställen. Men samtidigt ska man inte vara gnällig. Misstänker att det här är en film man kan se om och om igen och ändå hitta nya sköna detaljer man inte tänkte på innan. För en gammal farbror som en själv är det kul att se hur denna ungdomsfilm blandat alla möjliga och omöjliga influenser från rock n roll till manga till tevespel till serietidningar till kung-furullar till high schoolfilmer till nördar och coolingar. Och förmodligen dussintalet grejer till som går mig förbi för att jag är för gammal för att veta bättre. Men det är okej. Det betyder att det här är en ungdomsfilm anpassad för sin tid och som sådan visar den ändå att det inte spelar roll hur mycket nymodigheter man pressar in för att villa bort gubbstruttar som en själv då grundhistorien fortfarande är boy meets girl och den typen av tonårsångest är likadan idag som på min tid.

/Surskägget

@@@@-

Larvigt ösig och snygg action-komedi-karamell av högst kompetente Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz) med en lite rörande kärlekshistoria i centrat. Scott Pilgrim vill dejta en tjej i plugget men för att få henne måste han först spöa hennes sju onda ex. Michael Cera som Scott Pilgrim känns galet felcastad i rullen även om jag gillar honom i andra grejer där han är neurotisk och nervös nörd. Annars är Surskägget pang på rödbetan här. Skön och annorlunda film.

/Vrångmannen

New Moon

@

Jag borde vetat bättre efter den knappt okej första rullen i trilogin, meeeeeen ändå valde jag av nån mycket märklig anledning att sätta mig ner i 2 timmar och 10 minuter för att även titta på del 2 i den så kallade Twilightsagan som skapar en masshysteri bland alla tjejer mellan 10-18 som mest påminner om hur mycket tjejerna skrek när New Kids On the Block åkte världen runt och mimade till Step By Step och andra hits tjejerna sett på MTV. Jag har sagt det förr och jag säger det mer än gärna igen. Jag tycker synd om dagens ungdomar. Som high schoolfilm är vare sig Twilight eller New Moon mycket att hänga i julgran. Vi hade Breakfast Club, Weird Science, Can't Buy Me Love och Better Off Dead för att nämna några. Som vampyrrulle är vare sig Twilight eller New Moon heller mycket att dekorera nämnda julgran med. Vi hade t ex The Lost Boys, Fright Night, Near Dark och Bram Stoker's Dracula. T o m komedin Transylvania 6-5000 är ljusår bättre än New Moon.

Twilight handlade mycket om käääääärleeeeeeeeken. DEN STORA KÄRLEKEN som gör så ont i alla tonårshjärtan och som det skrivits spaltmetrar om och filmatiserats förmodligen 1 biljon gånger. Och inget fel med det. Bra high school/ungdomsrullar ska ha en dos av DEN STORA KÄRLEKEN. Så upplägget är att Bella (Kristen Stewart) är kär i Edward (Robert Pattison) som är kär i henne tillbaka men som även råkar vara vampyr. Därför är deras kärlek OMÖJLIG trots att de ÄLSKAR varandra så mycket att det gör ONT och de därför måste stå och halvkramas och titta LIDELSEFULLT på varandra dagar i ända. Edward ser ut som en emomupp och beter sig så metrosexuellt intetsägande att man mest av allt vill ge honom en örfil om han tittar LIDELSEFULLT på Bella en jävla gång till. I slutet av Twilight så bestämmer de sig för att vara ihop på allvar och äntligen kan de njuta av KÄRLEKEN.

Konstigt nog tar det tre minuter i nya filmen innan exakt samma upplägg börjar igen. "Det här går inte." "Vi älskar varandra men vi kan inte vara med varandra." LIDELSEFULLA blickar och halvkramar och blickar ner i marken (Kristen Stewart har två blickar i New Moon, antingen ner i marken för att visa hur ledsen hon är eller snett upp med halvt slutna ögonlock för att visa hur ledsen hon är, get a fucking life already vad är det här?!?!) och massa mer halvkramar och så försvinner Edward. Bella ligger och skriker i sin säng ett halvår och slutat umgås med kompisar. Förutom Jacob (Taylor Lautner) som vi redan i ettan förstod är varulv som är en så fin och schysst kille som meckar med hojar och får Bella att nästan glömma Edward. Jacob är lite farligare än Edward för han har långt hår och meckar med hojar men lika LIDELSEFULL är han för det när han ögnar Bella tills ögonen hotar att trilla ur. Och så meckar han med hojar litegrann. Men en dag slutar han mecka med hojar och umgås med Bella för han har upptäckt att det är roligare att vara halvnaken i skogen och busbrottas med andra halvnakna tonårskillar i skogen.

I New Moon slänger man alltså in varulvar i mixen, men inte elaka varulvar som i En Amerikansk Varulv i London, The Howling eller Silver Bullet, nej nej, här har vi ett gäng homosexuella varulvar som älskar att springa runt i shorts i skogen och brottas med varandra medan de visar sina supertajta bringor som skulle få SPAAAARTAAAAA's härförare i 300 Kung Leonidas att bli grön av avund. När varuvlarna inte är tajta tonårskillar som busbrottas med varandra förvandlas de till de tråkigaste och sämsta CGI-varulvarna du sett sen...ja...nånsin. Varulvarnas jobb är att döda vampyrer som inte lyder lagarna. Detta sker alltid utanför bild medan Bella stirrar ner i marken för att visa hur ledsen hon är att Jacob måste vara varulv som slåss mot hennes älskade vampyrer.

En jävla massa LIDELSEFULLA blickar (seriöst kolla in affischen, den summerar filmen exakt) senare möts äntligen Bella och Edward igen och kan halvkramas och stirra LIDELSEFULLT på varandra och på horisonten en stund innan Jacob dyker upp och vill slåss för han vill också stirra LIDELSEFULLT på Bella. En fight inleds mellan Jacob och Edward som Bella snabbt avslutar genom att skrika: "Sluuuuuta då!" och sen försvinner Jacob in i skogen från där han kom. Efter detta somnade jag i tio minuter eller vad som var kvar av filmen där Bella och Edward står i skogen och har ett LIDELSEFULLT samtal som slutar med att Edward vill gifta sig med Bella (den sista repliken vaknade jag precis till, Bella marry me).

Av nån anledning kallas detta för vampyrfilmer när det helt uppenbart handlar om tjejporr. Istället för att vara ärlig med det som i Stekta Gröna Tomater eller Ya-Ya Flickornas Hemlighet försöker man här locka in grabbarna i salongen genom att marknadsföra skiten som vampyrfilm. Sluta! Det är ingen som köper det. Värst av allt är att frugan fått smak för det här så snart blir jag väl tvungen att återkomma med en sågning av tredje och sista delen i detta spektakel.

/Surskägget

Saved!

@@@

Söta Jena Malone är kristen sen barnsben och går i superkristen high school tillsammans med söta Mandy Moore som dels är kristen och dels (ska det visa sig) en riktig liten bitch. Macaulay Culkin är Mandys rullstolsbundne och inte alls kristne bror som får känslor för den enda judiska flickan på skolan vilket naturligtvis inte går hem hos Mandy. När Jena blir gravid av misstag kan hon förstås inte avslöja det för nån och snart går hon och Mandy skilda vägar. Det här är huvuddragen i denna charmiga och söta lilla komedi som samtidigt ställer väsentliga frågor kring hur Bibelns budskap både tolkas och misstolkas av såväl tafatta tonåringar som vuxna som borde veta bättre. Det är en highschoolkomedi med lite hjärna helt enkelt. Mandy Moore som annars brukar spela the good girl bryter sig här loss från mallen och spelar bortskämd, bitchig och elak (och gör det väldigt bra). Jena Malone (som borde få ett genombrott nångång snart hon är fan genomgående bra i allt jag sett henne i) är mycket trovärdig som förvirrad tonårstjej som inser att världen kanske inte är så svart och vit som Bibeln och hennes lärare försöker få henne att tro. Ingen världsomvälvande film, men en skön feelgoodrulle som gjorde mig glad och på gott humör.

/Surskägget

This Is England

@@@

Superduperhyllade This Is England handlar om den lilla halvmobbade 12-åriga grabben Shaun som en dag blir polare med ett gäng skinnskallar som tar honom under sina vingar. De tillhör den gamla skolan skinnskallar med rötterna i Jamaicas rude boyrörelse som har noll att göra med rasismen och nazismen som sedermera blev synomymt med rakad skalle och Doc Martens. Hursomhelst spenderar Shaun sina sommarlovsdagar med skinnskallegänget och får självförtroende och vänner (t o m flickvän!) tills en festnatt när Combo dyker upp från finkan. Combo har tidigare hängt med gänget men på grund av sina uppenbara rasistiska tankar och tendenser väljer de flesta att ta avstånd från honom. Dock lyckas Combo få med sig Shaun och några till. Våldet eskalerar mer och mer tills det som väntat går överstyr.

Jag tycker att första halvan av filmen är precis så magisk och lysande som alla hyllningar gör gällande. Vi får en vacker och osentimental växa-upp-story som gör en alldeles varm i hjärtat. Sen kommer Combo in i bilden och filmen skiftar fokus till nån sorts American History X-variant som känns helt malplacerad efter den sköna inledningen. Jag förstår att regissören Shane Meadows vill berätta om politiska saker och sånt som gör honom upprörd, men jag tycker inte att första halvan och andra halvan av filmen hör ihop överhuvudtaget. Det är synd. Det blir splittrat och det förlorar styrka och värde. Fortfarande bra, men så där magiskt som det kunde varit blir det inte.

/Surskägget

Twilight

@@

Jag gillar verkligen min ungdomsfilm (80-talets bästa genre förutom one-man-army) och ser alltid fram emot att få nya härliga filmupplevelser som gör att man kan drömma tillbaka till skolåren med ögonen fyllda av ett härligt rosa skimmer (för ingen hade kul i högstadiet - INGEN!). Mästare som John Hughes skapar små briljanta mästerverk som fångar tonårsångest för generationer framåt. Twilightserien verkar just nu vara det häftigaste man kan läsa/se om man är 15 till 20-ish (har inte läst böckerna så inga jämförelser kommer komma). Det handlar om Bella som kommer till byhåla där hon snart blir kär i Edward som har en hemlis. Hans hemlis är inte att pappa är alkis och slår honom eller att han är bög i en stad full av rednecks eller att han är konstnär i en stad full av rednecks eller att han inte klarar pressen av att jobba i stans sågverk utan vill bli rockstjärna. Nej, Edwards hemlis är att han är vampyr. Att detta avslöjas uppskattas inte helt 100 av de andra vampyrerna Edward hänger. Och som om inte det vore nog dyker det upp ett annat gäng vampyrer där en riktigt elak mördarvampyr får nys om Bella och börjar jaga henne. Let the hunt begin and the blood flow! SPAAAAAAAAARTAAAAA!!!! Eller nä. Det här är porr för tjejer, och då blir det mest långa blickar fulla av guuuu-vad-jaaaa-älskar-dig-sååååååå-mycket-som-ingen-älskat-nån-förr-nånsin-inte-ens-dom-där-romeo-och-vadheterhon-julia. Det blir liksom aldrig en ordentlig high schoolrulle (man slänger in de sedvanliga klichéerna lite här och där utan att utveckla) och det blir aldrig en ordentlig vampyrrulle (var är blodet!? spänningen?! skräcken?! chocken!? sexet!? våldet!?). Istället ska det gosas lite och vara småmysigt och göra ooooooooont i hjärtat för kärleken åh kärleken. Och hoppas i träd tydligen. Det är väl helt okej, men inte mer.

/Surskägget

@@-

ÅÅÅÅÅÅH! Såhär skulle rullen egentligen ha slutat..

/Vrångmannen

Not Another Teen Movie

@@@
Denna parodi på ungdomsrullar är samtidigt en enda lång hyllning till ungdomsfilmens Gudfader John Hughes. Man sparkar helt enkelt på moderna ungdomsrullar som She’s All That och American Pie men skämtar vördnadsfullt med Breakfast Club och Pretty In Pink. Det finns mängder med John Hughesreferenser utströdda i hela rullen och självklart dyker Molly Ringwald herself upp i slutet (och vet du inte vem Molly Ringwald är så skämmes! köp genast Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty In Pink!). Somliga tycker säkert att kiss- och bajshumorn är på en alldeles för låg nivå i NATM för att vara kul, men då har man liksom nånstans missat poängen med kiss- och bajshumor (d v s den kan aldrig bli för låg). Många sköna garv och en klockren rulle efter ett par bira.
/Surskägget

Never Back Down

@@@
Ibland är det enkelt att jobba i Hollywood. Väntar man bara tillräckligt länge växer en ny generation tonåringar upp som aldrig hört talas om gamla hederliga tonårsrullar. Den här gången är det Karate Kid som fått en uppfräschning. Kille med ensamstående mamma (plus lillebror den här gången) flyttar till ny stad och ny skola. De har självklart ont om pengar. Han blir kär i rik snygg tjej med stort hjärta som råkar vara ihop med skolans tuffaste kille som naturligtvis är kampsportsexpert. Vår hjälte får stryk men blir sen guidad av äldre, vis mentor (den här gången från Brasilien och inte Japan då kampsporten är mixed martial arts och inte karate) och lär sig allt han behöver på en månad för att sen spöa skiten ur sin plågoande och vinna över tjejen. Slutet gott allting gott. Never Back Down följer som sagt Karate Kid rakt upp och ner. Manusförfattaren har bara ändrat namnen på karaktärerna och som sagt slängt in en slev med det mer moderna och populära mixed martial arts istället för gammal hederlig karate. Självklart funkar det ändå för storyn är tidlös och actionscenerna helt okej.
/Surskägget