Paradise

@@@
Diablo Cody formligen exploderade på kändishimlen när hennes första manus Juno filmatiserades och blev en jättehit som sig bör då det var en riktigt bra film med ett riktigt bra manus. Efter Juno har det varit lite upp och ner med övriga manus Cody skrivit. Jennifer's Body (med Megan Fox som är het och vet om det) var en småkul liten komediskräckis, Young Adult (med Charlize Theron) tog sig själv på lite för stort allvar och missade målet, Ricki and the Flash var en helt okej liten rock'n'rollfilm (med Meryl Streep) och däremellan skrev och regisserade hon denna lilla dramakomedi. I centrum har vi Lamb (Julianna Hough) som har brännskador över större delen av kroppen efter en flygolycka. Hon är född och uppväxt i en starkt religiös familj men slutar tro på Gud efter olyckan och sticker till Las Vegas för att synda, d v s dricka sprit, dansa och rent allmänt ha kul. I Vegas stöter hon på bartendern Will (Russell Brand) och den sjungande strippan Loray (Octavia Spencer). De tre ger sig ut i Las Vegasnatten och har många äventyr ihop. Manuset är delvis charmigt och fint och delvis fullt med logiska luckor och hål. Hough och Brand har bra kemi ihop och Cody lyckas väl i registolen med tanke på att det är första försöket. Inget speciellt på nåt vis men en trevlig liten feelgoodfilm.
/Surskägget

Maggie

@@@
Zombierulle med allas vår Arnold Schwarzenegger. Det måste väl vara en härlig actionspäckad blodsorgie med dundrande puffror, feta oneliners och muskler spända till bristningsgränsen? Nja, kanske om Arnie gjort den här rullen på 80-talet. Nu börjar han känna av ålderns höst och istället får vi en extremt nertonad liten indierulle där tempot är långsammare än snigelfart och där vi får känslor levererade istället för explosioner. Abigail Breslin spelar Arnies dotter som råkat blivit biten av en zombie och som nu har ett par veckor kvar innan infektionen spridit sig såpass mycket att hon måste åka in till sjukhusets karantän för att få sig en sista spruta. Under tiden får pappa Arnie ha henne hemma så att de kan få den lilla tid de har tillsammans. Det här är till stor del Breslins film. Arnie gör en återhållsam biroll som den bekymrade pappan och även om han aldrig har varit och aldrig kommer att bli en Oscarsvinnande skådis imponerar han faktiskt i ett par scener. Snubben kan mer än att flexa muskler och skjuta gevär helt klart. Den som ser den här för Arnie i tron att det är actionfest kommer att bli sjukt besviken. Den som tar sig tid för att se ett annorlunda och intressant familjedrama kommer få fina 90 minuter.
/Surskägget
Vrångmannen var lite vrångare.

Backcountry

@@
Psykologiskt indiedrama möter naturskräck. När paret Jenn & Alex går vilse i skogen på en campingresa blir de förföljda av en arg och hungrig björn. Välspelat och snyggt med en känsla av realism. Tyvärr så tar det på tok för lång tid innan det händer någonting av intresse. Backcountry har egentligen en fin premiss och den skulle kunnat bli en slags korsning mellan Jaws och Deliverance, men fokus läggs på helt fel grejer. Missy Peregrym, i rollen som Jenn, är den enda lysande stjärnan och "monstret" som jagar paret är inte så ruggigt, även om filmskaparna har gjort allt för att skrämmas sista kvarten. I vildmarken kan ingen höra dig skrika, men kan man höra mig snarka?
/Vrångmannen

Cold in July

@@@@

Spännande och välgjord indie-thriller med allas vår favoritseriemördare Dexter, Michael C. Hall, i huvudrollen. Den vanlige familjefadern Richard Dane (Hall) skjuter ihjäl en inbrottstjuv mitt i natten och dras som påföljd motvilligt in i en härva av lögner, hämnd och ond bråd död. Filmen utspelar sig i 80-talets Texas och det speglas klockrent i allt från musiken (John Carpenter någon?) och frisyrerna till designen. Sam Shepard är lysande som vanligt. Don Johnson dyker upp som en tuff och karismatisk gammal privatdetektiv och visar här, som i flera andra filmer nyligen, att han fortfarande är en kraft att räkna med. Filmen är baserad på romanen med samma namn från 1989 och när jag ser filmen får jag just känslan av att jag läser en riktigt bra kriminalare. Mer sånt. /Vrångmannen

Knarkvecka: Requiem For A Dream

@@@@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas knark. Tunga droger, dystra tider. Fyra historier som vävs samman, den ena mörkare än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli ”fin” inför ett tv-framträdande. Jared ”Jag blev rockstjärna också” Leto och Jennifer ”Vrångis, jag vill ha dig tillbaka!” Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus det annars berömda pårökta garvet. Fantastiska insatser från hela ensemblen. Regissören Darren Aronofsky (Black Swan, The Wrestler) visar här med sin träffsäkra mörka ton och sin ivriga och vackra inramning av berättelsen att han är en mästare att räkna med. Vare sig du gillar detta eller inte så kommer du inte att vara oberörd efter att ha sett Requiem For A Dream.
/Vrångmannen

@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas artsy fartsy prettotråkig craparonifilm. Tunga ögonlock, dyster vakenhet. Fyra historier som vävs samman, den ena tråkigare och mer ointressant än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli "fin" inför ett tv-framträdande och ingen orkar bry sig för storyn dras ut på för länge när allt blir sagt på en minut. Jared "Jag blev rockstjärna också" Leto och Jennifer "Skägget, jag kommer tillbaka!" Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar tills man inser att det är så artsy och så fartsy att det blir skrattretande enbart. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus att man inte minns att han var på bild ens. Fantastiska insatser om man tycker att Kevin Costner är den mest animerade skådis som fångats på duk eftersom att alla härmar hans alla ansiktsuttryck. Regissören Darren Aronofsky (trista prettofilmen Pi och trista The Fountain) visade senare i livet prov på en träffsäker mörk ton och en ivrigt vacker inramning av en berättelse i filmerna The Wrestler och Black Swan. Här i Requiem For A Dream lämnar han oss dock helt oberörda.
/Surskägget

Spork

@@@@

Den här lilla indiepärlan har beskrivits som Napoleon Dynamite möter Mean Girls. Jag håller absolut med men skulle vilja lägga till en dos Girls Just Wanna Have Fun också. Och kanske en slev John Waters. Vi får träffa en tjej kallad Spork i yngre tonåren som är mobbad i skolan. Hon berättar själv via voice over direkt i filmens inledning att hon är hermafrodit, något alla skolbarnen verkar veta om och retar henne för men som vi egentligen aldrig får reda på är sant eller ej. Oavsett vilket har hon ett helvete i den lilla ökenbyhålan hon bor i och drömmer sig bort genom att se The Wiz, en version av Trollkarlen från Oz med Diana Ross och Michael Jackson i huvudrollerna. Sporks bästa vän är lilla Tootsie Roll som är grym på att dansa. När Tootsie Roll bryter benet bestämmer sig Spork att lära sig dansa och ställa upp i skolans danstävling. Det skönaste med den här rullen är att alla skådisar är den ålder de ska spela. Istället för några 20-nåntings som spelar 15-åringar är det 15-åringar som spelar 15-åringar. Man är så van vid det här laget att det alltid är äldre skådisar som spelar yngre roller att man först tycker att det är skumt med småbarn i alla roller, tills man inser att ungdomar ser så här unga ut på riktigt, inte som Ralph Macchio. En feelgoodrulle som absolut har sina brister (vissa scener är på tok för långa och skulle tjänat på att klippas ner och redigerats hårdare) men som briserar av charm, kärlek och några riktigt sjukt roliga karaktärer och små oväntade händelser som blixtrar förbi (blink and miss) och därmed är fyran gjuten.

/Surskägget

Paranoid Park

@

Gus van Sant har alltid gjort lite udda, intressanta och överlag smarta filmer som Drugstore Cowboy, My Own Private Idaho, To Die For, Good Will Hunting och Elephant (jag tyckte t o m att hans remake av Psycho var ett intressant och förvånansvärt bra experiment). Men med Paranoid Park flummar han iväg helt utan mål och mening. Det handlar om kids. Det åks lite skateboard i slow-motion till drömsk musik. Några går i en skolkorridor. En snubbe hänger i Paranoid Park där man åker lite mer skateboard i slow-motion. Av misstag dödar han en tågvakt. Vi ser lite inälvor och tarmar. Det hoppas i tid och rum hela tiden utan nån annan mening än att filmen ska vara lite udda, indie och smart. Filmen är 1.20 och känns som sju svåra år med fjorton svåra plågor. Vad hände Gus? Vad i helvete hände? Vad tänkte du på när du gjorde den här? Eller satt du och räknade pengarna som Kevin Smith så skönt skämtar om i Jay & Silent Bob Strikes Back? Vad det än var så skärp dig! Sånt här skräp vill jag inte se på ögat såvida det inte kommer från en förstaklasselev på novellfilmsskolan. Och inte ens då.

/Surskägget

Veckans Snabba Etta - Godspeed

@
När 100 min känns som 1000. Charlie bor i Alaska med sin fru och lille son. Han lurar det religiösa folket i byn att han är en healer och på det sättet försörjer han sin dysfunktionella familj. En kväll när han är ute och träffar en hora blir hans fru och son mördade i hemmet. Charlie blir knäpp, odlar skägg och börjar jobba som fiskrensare. Sen kommer det fler dåliga skådespelare och ställer till det lite både för Charlie och för filmen. Segt, billigt, illa och skrattretande hela tiden. En indiethriller som vill DIG ont.
/Vrångmannen

Dance of the dead

@@@-
http://www.imdb.com/title/tt0926063/
Det här är en rulle som det är svårt att tycka illa om. För en nästan obefintlig budget och ett manus som tagit lång tid att skriva har indiefilmskaparen Gregg Bishop kokat ihop en hyfsat skön soppa av zombieskräck, komedi och skruvade karaktärer i high schoolmiljö. Plotten är enkel. Det är prom night i den lilla staden Georgia och plötsligt börjar de döda och begravna på kyrkogården bredvid kärnkraftverket vakna till liv och ge sig på alla i staden. Många amatörer inblandade i filmskapandet men det märks sällan. Faktum är att filmen ser ut att ha kostat mycket mer än vad den gjort och den håller en överraskande nivå både manus, foto och skådespelarmässigt. Filmen hade tydligen premiär på bio en kväll för vänner och inblandade och sen direkt till DVD. En klart överraskande paj som trots brister har en glädje till genren och huvudpersoner som vi hejar på och vill ska överleva natten. Den är t.o.m lite spännande i allt blod och tjafs. Det luktar 80-tal här gott folk och blinkningar till en tid då zombierullar a'la Return of the living dead, humor möter slafs, var ok men ändå inte. Tyvärr finns det en del småsaker att haka upp sig på och allt är inte hunky dory (får jag se zombies dansa till punkrock en gång till..) men man sitter ändå i slutändan med en smak av imponerande prestation. Nåväl, jag applåderar produktionen och lyfter intresserat på ögonbrynet. Med lite jävlar anamma och framåtanda så kan man alltså göra ok genrefilm för plånbokspeng. Da capo!
/Vrångmannen

@@
Den börjar faktiskt riktigt bra. En skön, lite halvhumoristisk öppning på en kyrkogård med en galet soft kyrkogårdsvaktmästare flyter sedan över till en high schoolrulle där vi får lära känna karaktärerna. Själva high schoolbiten rullar på bra även om det inte är mycket mer än de vanliga klassiska karaktärerna och känslorna. Snart nog hamnar vi i en zombiesplatterrulle istället och det är då det tyvärr blir lite sämre. Regissör Bishop skulle nog satsa på att skriva en ungdomskomedi istället för en zombiefilm för det är där jag tycker att han prickar in dialog och känsla som bäst. Tyvärr är slutet det man minns bäst, och ju närmare slutet man kommer desto sämre blir det, så mer än okej och en en tvåa kan det inte bli.
/Surskägget