Neighbors 2: Sorority Rising

@@@
Det är inte lätt att vara ung. Det är heller inte lätt att vara medelålders och granne med de som är unga. Seth Rogen och Rose Byrne är tillbaka som paret Radner som försöker uppfostra sin bebis med en studentförening som grannar. Zac Efron som var plågoanden nummer ett i första filmen är tillbaka även han, den här gången som hjälpande hand. Eftersom att det här är uppföljaren och vi i ettan hade en studentförening med grabbar är det givet att vi får en studentförening med brudar den här vändan. Och givetvis är brudarna med Chloë Grace Moretz i spetsen minst lika sviniga och galna som grabbarna i ettan, lite mer till och med som sig bör när det är en uppföljare. Det här är i princip samma film en gång till fast med brudar istället för grabbar. Vi får några sexskämt, vi får några fylleskämt och eftersom att det är Seth Rogen får vi givetvis några brajskämt. Rogen, Byrne och Efron har fortsatt bra kemi och Moretz och hennes tjejgäng är minst lika tokroliga som grabbarna var i ettan. Enda problemet är att vi har sett det förr och vi såg det nyss i ettan. Ettan levererar bättre alla dagar i veckan, men tvåan funkar absolut. Vare sig mer eller mindre.
/Surskägget

Top Spin

@@@
Exakt vad krävs för att få spela bordtennis i OS om man är 15-16 år ung? Exakt lika mycket som om man är vuxen. Det vill säga att man måste ge upp mer eller mindre allt annat i livet och bara koncentrera sig på sin sport. Varje dag. Träna som en dåre. Timme efter timme efter timme. Där vuxna slipper skolan måste ungdomarna även traggla sig igenom läxor och lektioner utöver sina träningstimmar vilket gör att ledig tid är lika med noll. Nackdelen med bordtennis är att det inte finns sådär supermånga bordtennismiljonärer där ute. Bättre satsa på fotboll, tennis, hockey, basket eller nån annan sån sport där det finns stålars att hämta hem. För annars har man kanske offrat hela sitt liv och måste ändå stämpla in på ICA i slutet av karriären. Här får vi följa tre unga spelare i USA som kämpar för att få representera USA i OS i just bordtennis. Som så många andra gånger med dokumentärfilmer lever eller dör filmen beroende på hur intressanta de man följer är. Och dessa tre är absolut charmiga och roliga och gör att det är värt att lägga 90 minuter på filmen. Inget speciellt i övrigt och vi har sett det förr.
/Surskägget

Brooklyn Castle

@@@
Lite liknande film som Louder Than A Bomb igår. Vi får följa ett par elever på en high school i Brooklyn. På just denna skola har man specialiserat sig på att vara bäst i schack och satsar stenhårt på att driva schacklaget till nya höjder. De vinner oftast de flesta turneringar och har flest enskilda juniormästare. Det som gör det desto mer intressant är att detta inte är en privatskola för rika snobbar utan tvärtom en statlig skola i ett "problemområde". Istället för att locka med sport får man dit kidsen med hjälp av schack och att skolan betalar för resorna till de olika turneringarna. Just när vi fått lära oss allt detta kommer dråpslaget. Det måste till seriösa budgetnedskärningar och det kanske blir så att man inte längre kommer att ha råd att åka på turneringar och ha kvar schacklärarinnan. En film om ungdomar och schack hade lätt kunna bli ganska tråkig, men här har filmskaparna lyckats med det som är själva nyckeln till alla bra dokumentärfilmer - nämligen hittat intressanta, charmiga och roliga människor som öppnar upp och bjuder in oss till deras liv. Inte världsomvälvande på något sätt, men en intressant film som speglar problemområden ur ett annat perspektiv än bara misär.
/Surskägget

Louder Than A Bomb

@@@@
Jag älskar ju mina highschoolfilmer. Även när de kommer form av en dokumentär. Här får vi följa ett gäng olika tonåringar i olika skolor i Chicago som alla har ett brinnande intresse för slampoesi eller poetry slam som det heter på engelska. Det hela går ut på att man får kliva upp på en scen och framföra en egenskriven dikt på max tre minuter inför publik och jury för att försöka få så mycket poäng som möjligt. Man har både individuella och laggrenar. Dikterna får handla om vad som helst, de behöver inte nödvändigtvis rimma och ska framföras med kraft och passion för att säkra höga poäng. Filmskaparna har verkligen lyckats hitta rätt ungdomar att följa. De är karismatiska, duktiga och intressanta med lika mängder svårigheter som guldkorn i sina liv. De är dessutom riktigt grymma på att skriva dikter som berör. Visst, allt är inte bra hela tiden. Men när de prickar in det så prickar de in det sjukt bra. Att i den åldern våga öppna upp sig och blotta alla känslor de i vanliga fall gömmer längst in är både modigt och befriande. Att dessutom göra det i form av en dikt där orden fångar in lyssnaren och suger in en rakt in i deras liv är imponerande. En liten  stor film.
/Surskägget

Magic Camp

@@
För alla barn upp till 18 som gillar magi finns i USA ett läger som varje år under en veckas tid tar emot alla magiintresserade för att träffa andra likasinnade och lära sig mer om tricks och fingerfärdighet av instruktörerna på plats samt givetvis de andra barnen. Det är rätt imponerande att se 12-åringar öva, öva och öva lite mer för att sätta ett trick så perfekt som de kan och fascinerande att se så många trollkarlar där den ena är mer fingerfärdig än den andra. Vi får följa ett par av filmmakarna utvalda tonåringar som ställer upp i den interna tävlingen, alla med sin egen stil. Någon kör klassisk magishow med hög hatt och hela kittet, någon kör lite med humormagi och någon annan jobbar i princip bara med fingerfärdigheten. Hur kul det än är att se hur de övar och förbereder sig inför tävlingarna är detta i slutändan en film som kanske skulle varit ett trettio minuter lång teveavsnitt, inte en långfilm. Det håller inte hela vägen helt enkelt i nittio minuter. Men kul att se att det finns så många maginördar därute.
/Surskägget

Remember the Daze

@@
Ett gäng olika ungdomar ska fira att det är sista skoldagen på året innan sommarlovet. Oavsett om de är rika eller fattiga, duktiga studenter eller sämst i klassen, charmtroll eller busfrön så har de två saker gemensamt: 1) de vill bli höga och 2) de vill ligga. Vi följer dem under dagen och får se hur deras liv knyts ihop fram till den stora festen ute i skogen där det blir lite bråk och lite kärlek innan det är dags att åka hem i soluppgången. Känns handlingen igen? Jupp, regissören och tillika manusförfattaren Jess Manafort (som inte gjort nån annan film än den här) har kopierat mästerverket Dazed & Confused nästan punkt till pricka med det undantaget att där Richard Linklater skapade en film med perfekt dialog, klockrena karaktärer och skön stämning har Manafort knappt skakat fram en enda halvdan karaktär bland sin ensemble på tjugotalet karaktärer eller så, dialogen är stundtals gräslig och stämning infinner sig i princip aldrig. Det känns lite taffligt bitvis och speciellt minnesvärd är den inte framförallt när allt den åstadkommer är att vara en dålig kopia av Dazed & Confused. Enda anledningen till att det inte blir en etta är scenerna med Amber Heard som faktiskt redan här 2007 visar prov på att hon var på väg nånstans till skillnad från alla andra som är med.
/Surskägget

Spork

@@@@

Den här lilla indiepärlan har beskrivits som Napoleon Dynamite möter Mean Girls. Jag håller absolut med men skulle vilja lägga till en dos Girls Just Wanna Have Fun också. Och kanske en slev John Waters. Vi får träffa en tjej kallad Spork i yngre tonåren som är mobbad i skolan. Hon berättar själv via voice over direkt i filmens inledning att hon är hermafrodit, något alla skolbarnen verkar veta om och retar henne för men som vi egentligen aldrig får reda på är sant eller ej. Oavsett vilket har hon ett helvete i den lilla ökenbyhålan hon bor i och drömmer sig bort genom att se The Wiz, en version av Trollkarlen från Oz med Diana Ross och Michael Jackson i huvudrollerna. Sporks bästa vän är lilla Tootsie Roll som är grym på att dansa. När Tootsie Roll bryter benet bestämmer sig Spork att lära sig dansa och ställa upp i skolans danstävling. Det skönaste med den här rullen är att alla skådisar är den ålder de ska spela. Istället för några 20-nåntings som spelar 15-åringar är det 15-åringar som spelar 15-åringar. Man är så van vid det här laget att det alltid är äldre skådisar som spelar yngre roller att man först tycker att det är skumt med småbarn i alla roller, tills man inser att ungdomar ser så här unga ut på riktigt, inte som Ralph Macchio. En feelgoodrulle som absolut har sina brister (vissa scener är på tok för långa och skulle tjänat på att klippas ner och redigerats hårdare) men som briserar av charm, kärlek och några riktigt sjukt roliga karaktärer och små oväntade händelser som blixtrar förbi (blink and miss) och därmed är fyran gjuten.

/Surskägget

Paranoid Park

@

Gus van Sant har alltid gjort lite udda, intressanta och överlag smarta filmer som Drugstore Cowboy, My Own Private Idaho, To Die For, Good Will Hunting och Elephant (jag tyckte t o m att hans remake av Psycho var ett intressant och förvånansvärt bra experiment). Men med Paranoid Park flummar han iväg helt utan mål och mening. Det handlar om kids. Det åks lite skateboard i slow-motion till drömsk musik. Några går i en skolkorridor. En snubbe hänger i Paranoid Park där man åker lite mer skateboard i slow-motion. Av misstag dödar han en tågvakt. Vi ser lite inälvor och tarmar. Det hoppas i tid och rum hela tiden utan nån annan mening än att filmen ska vara lite udda, indie och smart. Filmen är 1.20 och känns som sju svåra år med fjorton svåra plågor. Vad hände Gus? Vad i helvete hände? Vad tänkte du på när du gjorde den här? Eller satt du och räknade pengarna som Kevin Smith så skönt skämtar om i Jay & Silent Bob Strikes Back? Vad det än var så skärp dig! Sånt här skräp vill jag inte se på ögat såvida det inte kommer från en förstaklasselev på novellfilmsskolan. Och inte ens då.

/Surskägget