Skräcktrippeln - Amber Heard

Supersöta Amber Heard har på relativt kort tid och genom hårt arbete börjat närma sig toppen av näringskedjan i Hollywood. Du har sett henne i Friday Night Lights, North Country, Alpha Dog, Never Back Down, The Informers, Pineapple Express, Zombieland och Drive Angry. Dessutom har hon just nu huvudrollen i teveserien The Playboy Club och snart ser vi henne mot Johnny Depp i The Rum Diary. Utöver detta verkar Amber ha haft en svag förkärlek för skräckfilm. Här kommer tre av dem.

All the Boys Love Mandy Lane
@
Har varit sugen på att se den här rullen ända sedan jag såg trailern för ett par, tre år sedan. Att superläckra Amber Heard (Drive Angry, The Informers, Familjen Jones, Zombieland) spelar titelrollen som superläckra Mandy Lane skadade definitivt inte heller. Jag såg framför mig en tonårsslasher där en galen mördare under en fest börjar vada genom liken som han naturligtvis dödar på det ena påhittigare sättet än det andra. Istället får vi en film som inte kan bestämma sig vad den ska vara. Kanske en indietonårsrulle om sociala koder, mobbning och vänskap och ibland bristen på den? Eller kanske en hyfsat seg skräckis om en ung man vars missriktade hat får dödliga konsekvenser med en liten twist på slutet dessutom? Den lilla indierullen om tonåringarna är faktiskt hyfsat bra, men sedan kommer hela tiden den sega skräckisen in och förstör allt. Det som stör mig mest är att vi aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt och därför inte har en susning om vad som driver mördaren. När eftertexterna rullar sitter vi och försöker gissa oss till motivet mer än kanske: ”fy vad dumma de var så jag slog ihjäl dem”. Fast även det får man liksom gissa sig till. Dessutom gissar man lätt vem mördaren är redan efter fem minuter. Jag tänker till och med: ”hoppas de inte gör det så lätt för sig att just den karaktären är mördaren”. För att undanröja alla tvivel låter regissören oss se mördaren en halvtimme senare och därmed är all typ av spänning som bortblåst. Och då fanns det inte så mycket till att börja med. Nej, segt som attans och ospännande som få. Men Amber Heard är fortfarande superläcker. Vrångmannens recension här.
/Surskägget

The Ward
@
Eller som den faktiskt heter på ”riktigt”: John Carpenter’s The Ward. Trots att gammelgubben inte gjort nåt som helst intressant på ett decennium eller två tycks hans namn fortfarande sälja biljetter så man slänger in det i titeln på filmen. Från och med nu kommer det komma SPOILERS!!! Jag har läst lite recensioner och folk verkar vara delade i två grupper, de som hatar den och de som älskar den. Nästan samtliga jämför den med Shutter Island möter Identity. Jag skulle vilja säga en Girl, Interrupted i lightformat med en släng Spöket Laban (för ungefär så läskigt är The Ringliknande spöket som huserar i filmen) även om Identity ligger nära till hands också eftersom att man snott grundidén därifrån. Amber Heard gör vad hon kan med sin klent skrivna huvudroll, liksom de flesta andra tjejerna på dårhuset där det utspelar sig. Problemet ligger mycket i manus. Karaktärerna är så kliché att klichéattachén ringde och drog in deras pass. Eftersom att man hade en manusidé som räckte till ca 30 minuter bestämde man sig för att visa samma sak om och om igen (Amber blir inlåst, lackar ur och lovar att fly, lyckas fly, blir tillfångatagen, får nåt typ av straff, blir inlåst, lackar ur och så vidare) tills man sitter och gäspar käkarna ur led. Carpenter försöker med sitt gamla klassiska skuggor-och-ljus-trick han så utmärkt använde sig av i Halloween, men nu en sisådär trettio år senare känns det väldigt gjort och kliché det med. Hans nu-jävlar-ska-jag-få-er-att-hoppa-till-i-soffan-klipp är så by the book att jag sitter och räknar för mig själv i huvudet 1-2-3-NU! och i exakt det ögonblicket hoppar spöket fram. Hade inte Amber Heard varit med hade jag förmodligen stängt av långt innan det tråkiga slutet med sin Identitytwist och slutscenen där Amber flyger ut ur spegeln är ännu en av de där nej-Carpenter-vi-visste-att-det-skulle-komma-scenerna som är så tråkiga. Se om Carpenters gamla mästerverk istället. Det här är bara trams.
/Surskägget

The Stepfather (2009)
@@@
Kanske inte en skräckfilm så mycket som thriller men den platsar ändå helt klart in i vårt skräcktema. Det här är nyinspelningen på en av Vrångmannens stora favvorullar, The Stepfather, från 1987 som jag dessvärre aldrig sett. Möjligen skulle jag hata remaken om jag sett originalet, det brukar ju kunna vara så, men eftersom att jag är en tabula rasa vad gäller den här filmen så måste jag säga att jag blev positivt överraskad av denna lilla oansenliga thriller. Såvitt jag förstått det från recensioner är det här mer eller mindre en remake rakt upp och ner där man till och med snott repliker rakt av. Må så vara. Det handlar om galne David (Dylan Walsh från Nip/Tuck) som med jämna mellanrum dödar den familj han lever med, byter utseende med hjälp av olika frisyrer och färgade linser, och flyttar till ny stad där han börjar om med en ny familj. Den här gången är dock tonårssonen Michael (Penn Badgley från Gossip Girl) honom på spåren och David tvingas till fler och fler mord för att förhindra upptäckt. Tills det är försent förstås och slutstriden kan ta plats. På papper låter det här väldigt standard, men med små medel lyckas man skapa en tät och i princip konstant spännande thrillerskräckis som definitivt höjer pulsen. Inte blir det sämre när Amber Heard spelar flickvän till Penn Badgley och dessutom gör det i bikini större delen av filmen. Nu blir det till att skaffa originalet!
/Surskägget