Visar inlägg med etikett skräckfilm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräckfilm. Visa alla inlägg

fredag 30 november 2018

Halloween (2018)

@@@
Glöm Halloween 2 (1981) och alla de andra rullarna i den här populära evighetsserien (speciellt Rob Zombies hemska hån). Alla filmer förutom den första kunde lika gärna ha varit Laurie Strodes (Jamie Lee Curtis) feberdrömmar. De existerar alltså inte här. Den nya Halloweenfilmen (kallar den för H18 fortsättningsvis) tar vid 40 år senare efter John Carpenters klassiska original från 1978. Strode (Curtis) är djupt traumatiserad efter Michael Myers attack i den sömniga förorten back in the day. Hon är nu en åldrad enstöring som bor i en stuga i skogen och hon är beväpnad till tänderna. Strode har dessutom dålig kontakt med sin dotter (Judy Greer) och sitt barnbarn och hon tror fortfarande att galningen Myers, som sitter inlåst på ett mentalsjukhus, kommer att dyka upp en dag för att avsluta jobbet. H18 är gjord med mycket förkärlek till originalet. David Gordon Green och Danny McBride är ju inte direkt kända för grejer i skräckgenren. Jag tycker att de har lyckas fint med det här. De skapade en snygg och solid lågbudgetskräckis som lite oväntat blev en stor succé (precis som originalet). H18 är alltså riktigt sevärd MEN känslan av att den också är ett mycket onödigt skötebarn väger lite för tungt hos den här vrånga gubben för att betyget inte blir mer än fullt godkänt.
/Vrångmannen

torsdag 29 november 2018

Hereditary


@@@@
Snacka om usel stämning i den här tragiska familjen hahaha! Skräckfilmer slutar aldrig att fascinera mig. Jag undrar ofta varför. Så mycket tid som ödslas på så mycket SKIT för att hitta den där överraskande/välgjorda/otäcka nålen i höstacken. Hereditary ÄR den där nålen. När jag kom ut från biografen så kände jag mig bara tom och irriterad (mer om det lite längre ner) så jag hade svårt att landa i vad jag hade sett. Det är mycket välspelat här (Toni Collette anyone?!). Snyggt och obehagligt. Även om det finns en del klichéer (speciellt mot slutet) så känns Hereditary som något man inte har sett förr och det finns överraskningar längs hela vägen. Den vinner verkligen på att man vet så lite som möjligt om handlingen i förhand. Den schyssta trailern tycker jag t.o.m avslöjar för mycket. Men här kommer några nyckelord: Familj. Missanpassning. Sorg. Manipulation. Vrede. Arv. Ondska.
Såklaaart så var det ju lite bök och stök i biosalongen den där sommareftermiddagen. Det blev svårt att hitta stämningsfeelingen man vill ha när man ser en schysst rysare. Suck. Inte ens en skitvarm sommareftermiddag kan man alltså gå på bio och mysrysa liksom... Snacka om RIKTIG skräck!
/Vrångmannen

onsdag 28 november 2018

The Ritual (2017)

@@@
Brittisk skräckis som utspelar sig i våra svenska skogar. Inte varje dag man ser det. Några collegepolare från England återförenas och ger sig alltså ut på en skogsvandring i den vackra skandinaviska naturen (för att hylla en kompis som avlidit). När de råkar ut för en olycka och går vilse på Kungsleden i självaste Jokkmokk så stöter de på något ont som inte verkar vara från denna världen och som vägrar låta dom lämna skogen. The Ritual är en helt ok skräckis. Snygg, välspelad och suggestiv. Precis när man tror att man vet vad som ska hända så blir man förvånad över vilka turer den faktiskt tar i manuset. En liten överraskning den här vildmarksrysaren, helt klart.
/Vrångmannen

tisdag 27 november 2018

Annabelle: Creation

@@@
Svenske David F Sandberg som gjorde kortfilmshitten Light's Out, fick åka till Hollywood och regissera långfilmshitten Light's Out. Väl i skräckregissörsfacket så fick han i uppdrag att göra tvåan till skräckdockan Annabelles egna franchise. Det var inte så pjåkigt det här och Annabelle: Creation är en schysst prequel och faktiskt rysligare och bättre än den första halvtarvliga rullen. Stabil underhållning, även om den inte tillför så mycket till genren. Ordning på torpet och lite fingertoppskänsla från "vår egen" Sandberg alltså.
/Vrångmannen

måndag 26 november 2018

Sorority House Massacre (1986)

@
What a cheap, lying, no-good, rotten, four-flushing, low-life, snake-licking, dirt-eating, inbred, overstuffed, ignorant, blood-sucking, dog-kissing, brainless, dickless, hopeless, heartless, fat-ass, bug-eyed, stiff-legged, spotty-lipped, worm-headed sack of monkey shit this is! Hallelujah! Holy shit! Where's the Tylenol..?
/Vrångmannen

söndag 25 november 2018

Up from the Depths (1979)

@
Hahahaha sluuutaaa! Ett mystiskt havsmonster mumsar turister på Hawaii nom nom hahaha! Att en film kan skänka så mycket glädje i det lite kalla och ensliga vardagsrummet så här i november månad är inte så pjåkigt faktiskt. Vilken pruttfars! Det här kan vara bland det sämsta jag någonsin har sett faktiskt. Absolut topp tio. Vem gav pengar till den här galenskapen? Hahaha! Vad håller folk på med? Det är godnatt både framför kameran såväl som bakom och lite på sidan samt i grannkommunen. Så uselt men så fint. Mer sånt. Eller kanske mindre? Jag vet inte.
/Vrångmannen

lördag 24 november 2018

Suspiria x 2

 Suspiria (1977)
@@@@
Dansskola. Häxor. Blodiga mord. Mystik.
Suspiria anses av många vara en klassiker i genren. Legenden Dario Argento må vara galen men i sitt hemland (Italien) så är han en rockstjärna som knappt kan visa sig på gatorna utan att bli överfallen av fans som vill ha autografer (eller som idag kanske en selfie). Jag minns ett par scener från Suspiria som skrämde skiten ur mig när jag var yngre. Den var också lite för vuxen för att vara intressant när man var en knodd. Rätt långsam och stämningsfull vilket gick bort på den tiden. Idag ser jag den med helt andra ögon och håller med förstå-sig-påarna. Det här är mycket bra skit av en regissör som aldrig överträffade detta verket utan det liksom bara gick utför sen. Piong!

Suspiria 1977 är en vacker, välgjord och mycket otäck film av en mästerregissör som gillar skräck och som vet hur man skräms.


Suspiria (2018)
@@@
Regissören Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) tog sig an den tuffa uppgiften att göra en remake på klassikern Suspiria. Ingen lätt grej och kanske en sån man ska ge fan i (för vad är det här?!). Men som det proffset Luca är (och tydligen så är han ett jättefan av originalet) så gjorde han sin egen grej av hela kalaset. Grundhistorien finns kvar (dansskola, häxor) men här är det mer en studie i själen och psyket. Terror och blodsprut verkar hopplöst komma i tredje hand. Lite uppfriskande ändå kanske men samtidigt ledsamt eftersom...
I CAME FOR A GOD DAMN HORROR SHOW HERE?!
Hahaha! Guadagninos Suspiria är en bra film. Första timmen är rent utav magisk. Snyggt och suggestivt hela vägen med en lite svajig "uppgörelse". Det här är arthouse cinema deluxe utan att be om ursäkt för det. Vill man ha en riktig skräckkväll och råkar att se det här så blir man nog besviknare än Janne Besviken som bor i Besvik med sin fru Jessica och deras hund Walter.

Suspiria 2018 är en vacker, välgjord och lite obehaglig film av en mästerregissör som verkar lite ointresserad av skräck och har ingen aning om hur man skräms.

/Vrångmannen

fredag 23 november 2018

House on Haunted Hill (1959)

@@@
Hehehe! På den tiden då folk blev rädda för en gummifladdermus i en sytråd. Det finns inget med House on Haunted Hill som är läbbigt idag. Regissören William Castle gjorde sig en karriär på att skrämma slag i den tidens ungdomar. Han fick också ofta en riktigt låg budget att se ut som en hyggligt påkostad produktion. Legenden Vincent Price spelar här en mystisk miljonär som erbjuder en grupp människor en stor summa pengar för att låsa in sig i ett spökhus tillsammans med honom och hans fru. Upplägget är mer Agatha Christie än Motorsågsmassakern och det babblas konstant i varenda scen. Tittar man med lite varmare ögon så ser man ändå en rätt så stilig och intressant lektion i skräckfilmshistoria. Betygstrean är så svag så jag orkar knappt skriva klart det här. En usel remake dök upp 1999 och den behöver ingen se någonsin i sitt hela liv.
/Vrångmannen

torsdag 22 november 2018

Ghost Stories (2017)

@@@@
Äntligen lite klass efter ett gäng riktiga skitrullar under de senaste dagarna... En skeptisk professor får en mapp med tre övernaturliga fall. Han ger sig ut för att träffa de inblandade i incidenterna och motbevisa dess påstådda spökhistorier. Ghost Stories är baserad på en brittisk succépjäs från 2010 och är en mycket välgjord och bitvis riktigt ruggig antologirysare. Tre historier som knyts ihop av professorns resa in i det okända. Rekommenderas om man gillar sina mysrysare lite creepy old fashioned så där och om man eventuellt vill ha lampan i hallen tänd när man ska sova för... VAD ÄR DET HÄR?!
/Vrångmannen

onsdag 21 november 2018

Offerings (1989)

@
En mobbad kille blir nedknuffad i en brunn. Tio år senare rymmer han från ett sjukhus/dårhus (jag vet inte!) för att slakta mobbarna. Han ger sedan delar av mobbarnas kroppar i present till en tjej som var den enda som var snäll mot honom. Den finaste presenten. Filmmusiken är temat från John Carpenter's Halloween men man har ändrat det precis så lite man behöver för att inte bli stämd. Mördaren promenerar lugnt efter sina springande offer och lägger huvudet på sned när han ögnar ett lik, precis som Michael Myers i Halloween gjorde. Hyllning eller regelrätt stöld? Jag vet inte. Tyvärr inte ett rätt. Fulaste, fulaste fotot. Sämsta, sämsta skådisarna. Dummaste, dummaste manuset ("mördaren är härinne någonstans, stanna här ensam så springer jag iväg och ringer polisen"...). Galnaste, galnaste klippningen. Hemskaste, hemskaste musiken. Offerings är jävla skitdålig skitfilm helt enkelt, som kostade mer att hyra än hela produktionsbudgeten. Den kostade mig nära nog mitt eget vett också.
/Vrångmannen

tisdag 20 november 2018

Truth or Dare

@
Ett gäng kids blåser till Mexiko för att supa under vårlovet. Sista kvällen så träffar dom en mystisk kille i en bar som tar med dom till ett mystiskt ställe för att leka sanning eller konsekvens. Det blir konstigt och mystiskt och när dom kommer hem igen från Mexiko så har leken på något ont och mystiskt sätt följt dom hem. Plötsligt tvingas dom leka tills dom mystiskt dör en efter en. Hur stoppar man den här mystiska och onda leken som följt dom hela vägen hem från Mexiko innan dom alla dör mystiskt?
/Vrångmannen

måndag 19 november 2018

Cam

@
Konstig "skräckfilm" med Madeline Brewer (fantastisk i serien The Handmaid's Tale) som en ambitiös cam girl. Plötsligt en dag ser hon sig själv uppträda på en annan sajt. Är det en dubbelgångare, en bedragare eller något mer mystiskt och farligt?
Netflixrulle som inte var så mycket att hänga i granen. Alls.
/Vrångmannen

fredag 16 november 2018

The Meg


@

bland
/bland/
adjective

lacking strong features or characteristics and therefore uninteresting.
”bland mass-produced films”

synonyms: uninteresting, dull, boring, tedious, monotonous, dry, drab, dreary, wearisome

/Vrångmannen

torsdag 15 november 2018

Slumber Party Massacre 2 (1987)

@
HAHAHAHA! Jösses. Fem år senare (!) så dök uppföljaren till Slumber Party Massacre upp. Den här gången är mördarenpsykogalningen en sjungande drömdemon (!) som är en slags korsning mellan Elvis Presley och Ford Fairlane. Demonen har naturligtvis en på tok för stor elektrisk borr längst fram på sin knallröda el-gitarr (!). Om den första filmen skulle vara en slags slashersatir så är det här en blodig vansinnesfars och dratta-på-ändan-rulle rakt upp i ansiktet på tittaren. Mördaren sjunger gammal rock 'n'roll (!) och jagar de skrikande tjejerna till höger och vänster med gitarrborren. När det ska vara roligt så är det inte det. När det ska vara otäckt och hemskt så blir det ofrivilligt kul. Det här kan vara bland det värsta/bästa som någonsin gjorts i genren. Samtidigt är det svårt att stänga av dravlet för det händer så mycket och så lite samtidigt. Varenda scen är sprängfylld med galenskap och överspel. Jag är tacksam för att det blåser in rök i alla drömsekvenser (!) så man kan skilja dessa från det "vanliga" vardagsvanvettet i filmen. Slumber Party Massacre 2 är en mycket bisarr rulle. Jag är fortfarande lite i chock. Totalt vanvett! HAHAHAHA!  TOTALT!
/Vrångmannen

tisdag 13 november 2018

The Slumber Party Massacre (1982)

@@
En riktig kultfilm i splattergenren. En psykopat i jeansjacka, som rymt från ett mentalsjukhus, mördar unga kvinnor på löpande band (med en på tok för stor elektrisk borr). Smörgåsbordet dyker upp i form av ett pyjamasparty som dåren självklart craschar och börjar att borra i alla hejvilt. The Slumber Party Massacre skrevs egentligen som en satir på maskulinitet i skräckfilm av feministen Rita Mae Brown, men marknadsfördes av filmbolaget som en ren slasher. Detta tog helt bort nyanserna och poängen med filmen eftersom satiren är skickligt dold och på ytan är det här ett enda stort och trashigt hej-kom-och-hjälp-mig i naket och våldsamheter. Ser man den som den parodi den faktiskt är så funkar Slumber Party Massacre lite bättre. Mot slutet så är den t.o.m lite spännande, även om den är långt ifrån bra. För regin stod Amy Holden Jones som senare blev en framgångsrik manusförfattare i Hollywood.
/Vrångmannen

måndag 12 november 2018

Malevolent

@@
Brittisk rysare. Syskonen Angela och Jackson driver ett lönsamt spöklurendrejeri. Angela utger sig för att ha övernaturliga visioner och brorsans "dyra" utrustning för att upptäcka det paranormala är i själva verket mindre användbar än en brödrost. De blir kontrakterade att besöka ett gammalt fosterhem där det sägs att det spökar och syskonen, som sniffar stora pengar, skrider till verket. Gissa vad som händer. Malevolent gick att uthärda. En liten stund. Same old, same old.
/Vrångmannen

söndag 11 november 2018

Summer of 84

@@
Lite Stephen King. Lite Stranger Things. 80-tal, 80-tal, 80-tal. Allt det där. Fyra tonårskillar sommaren 1984 misstänker att en granne till en av pojkarna är en galen seriemördare. Eftersom ingen tror dom, och grannen är en respekterad polis i samhället, så drar kidsen igång sitt eget detektivarbete allt medan det sker fler och fler mord. Filmkollektivet RKSS som skrivit och regisserat denna gjorde även Turbo Kid med lika mycket 80-tal, 80-tal, 80-tal. Summer of 84 är ganska välgjord rakt igenom. Många små hyllningar till andra 80-talsthrillers och skräckisar. Men här finns faktiskt inget vi inte har sett många gånger förut, och det är segt så det förslår. Summer of 84 tar sig trots allt lite mot slutet men då känns det tyvärr redan försent.
/Vrångmannen

lördag 10 november 2018

Ghostland

@@@
Franske regissören Pascal Laugier (Martyrs) verkar gillar det mörka, våldsamma och oväntande. I en slags blodig hyllning till författaren H.P Lovecraft så har Laugier här fortsatt på det spåret som gjorde Martyrs så vidrig men samtidigt spännande och fascinerande. En mor och hennes två döttrar flyttar in i ett ärvt hus på landet, som mer påminner om ett antikvariat för gamla porslinsdockor (och annat gammalt skit som kan skrämma livet ur en). Plötsligt dyker det upp några galningar och skräcken är i full gång. Mer än så ska inte avslöjas för Ghostland jobbar på flera nivåer. Blodig home invasionrulle, tortyr (både fysiskt och psykiskt), men också med en bra historia, en slags mörk saga med några chockerande tvister. Kanske inte en rysare för alla, men för den inbitne skräckfilmsfantasten så finns det en hel del här som är tillräckligt annorlunda och spännande mitt i allt välgjort vansinne.
/Vrångmannen

fredag 9 november 2018

A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

torsdag 8 november 2018

Flatliners (2017)

@
Rysarthrillern Flatliners från 1990 av Joel Schumacher är en halvlyckad och glassig mellanrulle av den svajige men rätt så pålitlige regissören. Ingen större hit på sin tid, trots stora stjärnor som Julia Roberts, Kevin Bacon och Kiefer Sutherland. Varken skrämmande eller spännande, men rätt så underhållande och snygg (på det där sena 80-talsviset). En lite annorlunda och intressant story hade den ändå, om några läkare som fascinerades av livet efter döden och drog det till sin absoluta spets med förödande och skrämmande konsekvenser. 2017 så kom det en remake.
/Vrångmannen