Suspiria x 2

 Suspiria (1977)
@@@@
Dansskola. Häxor. Blodiga mord. Mystik.
Suspiria anses av många vara en klassiker i genren. Legenden Dario Argento må vara galen men i sitt hemland (Italien) så är han en rockstjärna som knappt kan visa sig på gatorna utan att bli överfallen av fans som vill ha autografer (eller som idag kanske en selfie). Jag minns ett par scener från Suspiria som skrämde skiten ur mig när jag var yngre. Den var också lite för vuxen för att vara intressant när man var en knodd. Rätt långsam och stämningsfull vilket gick bort på den tiden. Idag ser jag den med helt andra ögon och håller med förstå-sig-påarna. Det här är mycket bra skit av en regissör som aldrig överträffade detta verket utan det liksom bara gick utför sen. Piong!

Suspiria 1977 är en vacker, välgjord och mycket otäck film av en mästerregissör som gillar skräck och som vet hur man skräms.


Suspiria (2018)
@@@
Regissören Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) tog sig an den tuffa uppgiften att göra en remake på klassikern Suspiria. Ingen lätt grej och kanske en sån man ska ge fan i (för vad är det här?!). Men som det proffset Luca är (och tydligen så är han ett jättefan av originalet) så gjorde han sin egen grej av hela kalaset. Grundhistorien finns kvar (dansskola, häxor) men här är det mer en studie i själen och psyket. Terror och blodsprut verkar hopplöst komma i tredje hand. Lite uppfriskande ändå kanske men samtidigt ledsamt eftersom...
I CAME FOR A GOD DAMN HORROR SHOW HERE?!
Hahaha! Guadagninos Suspiria är en bra film. Första timmen är rent utav magisk. Snyggt och suggestivt hela vägen med en lite svajig "uppgörelse". Det här är arthouse cinema deluxe utan att be om ursäkt för det. Vill man ha en riktig skräckkväll och råkar att se det här så blir man nog besviknare än Janne Besviken som bor i Besvik med sin fru Jessica och deras hund Walter.

Suspiria 2018 är en vacker, välgjord och lite obehaglig film av en mästerregissör som verkar lite ointresserad av skräck och har ingen aning om hur man skräms.

/Vrångmannen

Cirkeln

@@@
Jag tror att jag är en av få över trettio som läst den så kallade Engelsforstrilogin där Cirkeln är del ett. Detta är dock en enorm succé i bokform både i Sverige och utomlands och det är lätt att förstå varför det fångat så mångas intresse. Dock är det just tonåringarna upp till kanske 25-30 nånstans som vet vad det här är. När jag pratar med vänner och kollegor som är äldre är det ingen som ens hört talas om detta vilket är synd och kanske en av anledningarna att den här till stor del gått under radarn för de flesta. Ramhandlingen kretsar kring den påhittade lilla orten Engelsfors där ett antal gymnasietjejer sakta men säkert upptäcker att de är häxor med magiska krafter utvalda att slåss mot ondskan. Klassiskt och bra så det står härliga till och givetvis finns det mängder med stoff att använda för att bygga upp intressanta karaktärer. Där lyckas förstås böckerna bättre då det finns mer tid och utrymme i en bok att bygga upp en karaktär. Det är alltid svårt att peta in så många karaktärer i en film och verkligen få till allas backstory riktigt gediget. Här lyckas man till stor del och har man läst böckerna fyller man i de saknade bitarna själv (vilket jag misstänker är exakt så filmskaparna resonerat). Skådisarna är i princip enbart nya talanger och alla gör bra ifrån sig och det ska bli intressant att se vilka som väljer att fortsätta på skådisbanan och vilka som väljer andra vägar i livet. Överlag fångar filmen boken bra, manuset är ju också skrivet av ena medförfattarinnan till boken så konstigt vore kanske annat. Problemet är att vissa saker inte blir riktigt lika häftiga på film som i en bok. Slutfighten framförallt som fungerade väldigt bra i boken känns platt här (folk som stirrar på varandra lite mystiskt medan rök virvlar runt dem är helt enkelt ballare i bokform där vi verkligen får veta vilka påfrestningar det innebär för karaktärerna) vilket förstås tar udden en hel del av en i övrigt välspelad och välregisserad film.
/Surskägget
Vrångmannen var något snällare i sin recension.