torsdag 13 december 2018

Julkalendern 13 Dec - Atlantis: En Försvunnen Värld

@@
Från och med Tarzan 1999 fram till Bolt 2008 hände nåt hos Disney och de började producera filmer som var lite sisådär som t ex just Tarzan och Skattkammarplaneten. Atlantis hör hemma under den här tidsåldern som knappast var en guldålder, knappt ens en bronsålder, för Disney. Hade de fortsatt spotta ur sig den här typen av rätt undermåliga filmer vete fan om det blivit så många fler biofilmer för Disney. Pixar hade liksom gjort slarvsylta av dem i så fall. Atlantis handlar förstås om myten om den förlorade staden Atlantis som sägs ha sjunkit ner i havet. Vi får följa unge tonåringen Milo som bla bla bla bla bla. Slut på filmen.
/Surskägget

onsdag 12 december 2018

Julkalendern 12 Dec - Frost

@@@@
Jag kollade och dubbelkollade och kan inte hitta att vi redan recenserat den här. Konstigt då vi har varit duktiga på att recensera Disneys övriga filmer från de senaste åren som Big Hero 6, Röjar-Ralf och Vaiana. Anywho. Frost är naturligtvis en riktigt lyckad familjefilm och om jag minns recensionerna rätt så var det första gången Disney hade en prinsessa som var en riktigt hjältinna utan att behöva förlita sig på nån prins eller annan hjälte att hjälpa henne. Om det stämmer eller inte vete fan, men eftersom att det är Disneyfilm nummer 53 i ordningen var det väl about damn time antar jag. Musiken är fantastisk och vi fick en jättehit härifrån med Slå Dig Fri (eller Let It Go som den heter på engelska) som välförtjänt kammade hem en Oscar för bästa sång.
/Surskägget

tisdag 11 december 2018

Julkalendern 11 Dec - Herkules

@@
Jaha? Vad hände här då? Rätt ointressant story med rätt ointressanta karaktärer i en rätt så ointressant tecknat film som inte lämnar några som helst minnen eller spår efter sig. Jag vet att jag har sett den, ändå kan jag liksom inte komma på en enda scen, en enda sång eller en enda ens halvspännande grej i hela filmen. Kanske borde betyget då egentligen vara en etta? Men det är ju Disney liksom. Ger man ettor till Disney?
/Surskägget

måndag 10 december 2018

Julkalendern 10 Dec - Djungelboken


@@@@
Var nöjd med
Allt som livet ger
Och allt det som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
Var glad och nöjd
För vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här
Varthän jag än strävar
Varthän jag än går
Står ljung och snår
Kring mina spår
Jag älskar bin och deras bon
För honung är ju min passion
Och vill du av myror få munnen full
Så ta en till under sten och mull
Och kanske - Smaka på dom..!
"Äta myror?"
Det är världens käk
Kittlar dödsskönt i kistan!
"Mowgli, se upp!"
Var nöjd med allt du ser och allt som livet ger
"Men när?"
Allt livet ger...
Var nöjd med
Allt som livet ger
Och allt det som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
Var glad och nöjd
För vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här
Om frukter de lockar
Banan eller bär
Se till att du plockar
Dom utan besvär
Vill du plocka frukter av bästa klass
Så använd din höger och vänster tass
Men klorna dom ska du dra in
Så fort du ska ta en fin apelsin
Hoppas att du har förstååått?
"O, ja. Tack Baloo!"
"Oj, oj... Så utomordentligt fånigt..."
Kom an katten, det svänger ju!
Var nöjd med livet som vi alla lever här
"Bland träd och bär!"
Vi lever här

/Surskägget

söndag 9 december 2018

Julkalendern 9 Dec - Dumbo

@@@@
Vi går tillbaka lite i tiden igen (visst är det lite kul att hoppa fram och tillbaka?) och Disneyklassiker nummer fyra i ordningen. Den som inte kan älska Dumbo måste ha ett hjärta av sten. Den lilla söta elefanten med de alldeles för stora öronen som blir mobbad av de andra djuren på cirkusen och som skyddas av sin mamma tills man upptäcker att Dumbos öron möjliggör för honom att flyga och han blir den mest populära attraktionen på hela cirkusen och alla äntligen älskar honom för den han är med jätteöron och allt. Filmen är vacker, rolig, sorglig och fartfylld och Dumbo är superdupersöt. På sätt och vis påminner historien en hel del om Den Fula Ankungen, men Dumbo är faktiskt baserad på en gammal barnbok (som sagt, Disney hade en förkärlek för att filmatisera gamla klassiska sagor). Ja jävlar om inte betyget ligger och sniffar på en femma.
/Surskägget

lördag 8 december 2018

Julkalendern 8 Dec - Skattkammarplaneten

@@
Nja. Njäe. Nix. Skulle inte riktigt tro det. Även solen har fläckar sägs det ju och med tanke på att Disneys utbud av film överlag håller väldigt hög klass så sticker den handfull filmer som är lite sådär ut desto mer. Nånstans slutet av 90-talet till slutet av 00-talet verkade det som att Disneyteamet började gå lite på tomgång med Lilo & Stitch som det egentligen enda undantaget. Först nånstans med Bolt och Prinsessan och Grodan var man tillbaka i sann form. Skattkammarplaneten är som man hör på namnet Disneys version av Robert Louis Stevensons klassiska mästerverk Skattkammarön. Fast i rymden. Med lasrar. Och robotar. Jag förstår frestelsen att försöka förnya denna många gånger filmatiserade historia men här har man inte lyckats. Tyvärr. Grundstoryn är ju spännande men i rymden kan ju ingen höra dig skrika som bekant.
/Surskägget

fredag 7 december 2018

Julkalendern 7 Dec - Lilo & Stitch

@@@@
Hahahaha busiga äventyret med den elaka utomjordingen (som är fööööööör söt trots att han är farligast) som hamnar på jorden när han flyr finkan och blir bästis med liten tjej på Hawaii som tror att han är en sockersöt liten nallebjörn. HAHAHAHAHA! Stitch (som han heter) måste gå med på Lilos alla kärleksattacker bara för att hålla sig undan rymdsnuten. Men så fort hans spår har kallnat så drar han! Ja, det är planen åtminstone men som ni alla kan lista ut med arslet så lär sig Stitch via Lilo att bli en snäll och omtänksam kille som vill alla väl. Tyckte inte den här var sådär supertoppen när den kom 2002 men har sedan dess sett om den vid ett par tillfällen och den har helt klart växt till en riktigt välförtjänt fyra i betyg. Alla Disneyingredienser finns här. Bara luta sig tillbaka, titta och njuta.
/Surskägget

torsdag 6 december 2018

Julkalendern 6 Dec - Fantasia

@@@@
En riktig gammal klassiker och en härlig hyllning till både animationen och musiken. Här har man valt ut ett par klassiska stycken musik och sedan har animatörerna fått fritt fram att tolka till musiken. Allt från den superklassiska scenen där Musse Pigg är trollkarlens lärling och dansar med en sopkvast till storslagna naturscener med stormar och orkaner till rena abstrakta visioner. Titeln känns verkligen helt korrekt för här har animatörerna fått sätta sprätt på fantasin ordentligt. Den hamnar titt som tätt över listan på Disneys bästa filmer och även på topp bästa filmerna ever. Riktigt så bra kan jag inte tycka att den är även om den är riktigt, riktigt bra. Har man inte sett den bör man verkligen göra det. Bara man inte förväntar sig en "normal" Disneyfilm med en sagostory rakt igenom, det här är något helt annat.
/Surskägget

onsdag 5 december 2018

Julkalendern 5 Dec - Tarzan

@@
Vi hoppar fram till 1999 och film nummer 37 i ordningen. Tyvärr håller det här inte det gamla hederliga Disneymåttet. Historien om Tarzan är en klassiker som de flesta redan känner till (människobarn uppfostrad av apor, växer upp och blir kär i Jane). I det här fallet tillför inte Disney något nytt eller unikt till historien som de annars är rätt duktiga på att göra även med de mesta traditionella och klassiska sagorna/historierna. Även animationerna känns rätt platta och tråkiga och då är det ju ridå direkt.
/Surskägget

tisdag 4 december 2018

Julkalendern 4 Dec - Pinocchio

@@@
Det kanske inte är så många som vet men Pinocchio var Disneys andra långfilm. Som Snövit innan (och majoriteten av filmerna som kom efter) är Pinocchio baserad på en gammal saga som Disney helt enkelt såg till att animera. Addera på en del sång och en del dans och du har de flesta ingredienser för en Disneyfilm. Kommer ihåg att jag såg Pinocchio som liten och tyckte det var rätt läskigt när Pinocchio förvandlas till åsna och får gå runt med stora åsneöron och lida, men sånt ser ju kidsen tusen gånger värre av idag när de tittar på valfri Youtuber. Pinocchio är fortfarande en bra film även om jag nog kan tycka att tidens tand inte varit lika snäll mot den som mot andra Disneyfilmer. På sina ställen är det lite långdraget och det drar ner betyget ett snäpp.
/Surskägget

måndag 3 december 2018

Julkalendern 3 Dec - Aladdin

@@@@
De tidiga Disneyfilmerna är helt klart bättre att se dubbade till svenska. Men tidigt 90-tal hände nånting och sedan dess är det mer eller mindre ett måste att se filmen på originalspråket engelska. Förmodligen för att Disney satsade och plockade in mer och mer kända namn. För mig var det här tydligast 1992 när Disney släppte Aladdin. I grund och botten är det en helt okej film (naturligtvis baserad på Aladdin ur Tusen och En Natt) med flygande mattor, elaka emirer, vackra prinsessor och en osannolik hjälte. Den stora behållningen är dock anden i flaskan och anledningen till det heter förstås Robin Williams, en av vår tids stora komiska genier. Anden är till stor del baserad på Williams som får fritt blås och kör på med en miljard skämt i sekunden precis som han är känd för. Utan Williams röst och humor hade det här varit betydligt mycket mer av en standardrulle. Inte dålig på något sätt, men inte sådär supertoppen heller som den nu blev. Nämnas ska ju också musiken som vann två Oscars, så kom igen katten, det svänger ju.
/Surskägget

@@@@
Det är bara att hålla med. Full fart och fläkt och en Robin Williams i högform!
/Vrångmannen

söndag 2 december 2018

Julkalendern 2 Dec - Robin Hood

@@@@
Vi spolar fram i tiden en rejäl bit och hoppar in direkt på den 21:a Disneyfilmen. Robin Hood är naturligtvis sjukt välkänd för oss alla som tittar på Kalle Ankas Jul varje julafton och många är de av oss som ropat ut klassiska repliker som: "Mot Sherwoodskogen!", "Det är Robin Hood jag vill ha!" eller "Var inte orolig Sheriffen, hon är säker gamla Bettan". Storyn är förstås superklassisk och välkänd, inte bara genom den här animerade filmen utan genom den uppsjö filmatiseringar som gjorts om Robin Hood genom åren. Robin tar från de rika och ger till de fattiga helt enkelt i väntan på att Englands rättmätige kung Rickard ska återvända från sitt korståg i främmande land. Spänning och äventyr och modiga män som Lille John och broder Tuck och givetvis en kärlekshistoria i vackra Marion. Som om det inte är nog har Disney skapat Sir Väs hahahaha den roligaste sidekicken i mannaminne. Klockrent filmäventyr att älska.
/Surskägget

@@@@@
Fan, jag bjussar på det högsta betyget här också. Disney's Robin Hood kan vara den tecknade långfilm jag har sett flest gånger i mitt hela liv. Sjukt rolig och spännande. Hur snyggt kan man teckna egentligen? Jebus Christmas!
/Vrångmannen

lördag 1 december 2018

Julkalendern 1 Dec - Snövit och de Sju Dvärgarna

@@@@@
Givetvis öppnar vi upp första luckan med den allra första animerade långfilmen i världshistorien. Bara det är stort nog. Att Disney sedan dessutom lyckades skapa en klassiker som stått sig genom tiderna och skänker lika mycket nöje och glädje åt stora som små måste ju anses vara helt briljant genialt. Det här är en typ av film man kan se om och om igen. Animationerna, alla för hand givetvis det här var ju långt innan datorernas tid, är underbara och alla dvärgarna får verkligen komma till liv som egna karaktärer. Dans, musik och den elakaste häxan den här sidan Blåkulla. Jäklar vilken film det här är. Se och se om!
/Surskägget

@@@@@
Superklassiker och förmodligen den bästa handtecknade långfilmen som någonsin gjorts. Superfin på alla vis men också spännande, rolig samt lite otäck för de allra minsta. Skrämde ju livet ur en annan som liten. Snövit i skräckskogen? Men hjääälp!
/Vrångmannen

Årets Julkalender

Så var det äntligen dags igen. Detta blir faktiskt den 10:e julkalendern här på denna fantastiska filmblogg och våra teman har varit många. För många, för det börjar bli svårt att hitta teman vi inte på ett eller annat sätt redan gjort. Till slut kom vi dock på det! Disneyfilmer! Vad är mer jul än Disney trots allt? Även om inte filmerna i sig utspelar sig kring jul samlas vi alla runt teven för att titta på Kalle Ankas julafton och många av Disneyfilmerna går upp på biograferna kring jul. Nu har ju Disney släppt en jäkla massa filmer och en del har vi redan recenserat så det här blir inte en komplett lista med samtliga filmer utan några väl utvalda. Så öppna jullucka ett och ta en glögg och en lussebulle så kör vi!
/Surskägget & Vrångmannen

fredag 30 november 2018

Halloween (2018)

@@@
Glöm Halloween 2 (1981) och alla de andra rullarna i den här populära evighetsserien (speciellt Rob Zombies hemska hån). Alla filmer förutom den första kunde lika gärna ha varit Laurie Strodes (Jamie Lee Curtis) feberdrömmar. De existerar alltså inte här. Den nya Halloweenfilmen (kallar den för H18 fortsättningsvis) tar vid 40 år senare efter John Carpenters klassiska original från 1978. Strode (Curtis) är djupt traumatiserad efter Michael Myers attack i den sömniga förorten back in the day. Hon är nu en åldrad enstöring som bor i en stuga i skogen och hon är beväpnad till tänderna. Strode har dessutom dålig kontakt med sin dotter (Judy Greer) och sitt barnbarn och hon tror fortfarande att galningen Myers, som sitter inlåst på ett mentalsjukhus, kommer att dyka upp en dag för att avsluta jobbet. H18 är gjord med mycket förkärlek till originalet. David Gordon Green och Danny McBride är ju inte direkt kända för grejer i skräckgenren. Jag tycker att de har lyckas fint med det här. De skapade en snygg och solid lågbudgetskräckis som lite oväntat blev en stor succé (precis som originalet). H18 är alltså riktigt sevärd MEN känslan av att den också är ett mycket onödigt skötebarn väger lite för tungt hos den här vrånga gubben för att betyget inte blir mer än fullt godkänt.
/Vrångmannen

torsdag 29 november 2018

Hereditary


@@@@
Snacka om usel stämning i den här tragiska familjen hahaha! Skräckfilmer slutar aldrig att fascinera mig. Jag undrar ofta varför. Så mycket tid som ödslas på så mycket SKIT för att hitta den där överraskande/välgjorda/otäcka nålen i höstacken. Hereditary ÄR den där nålen. När jag kom ut från biografen så kände jag mig bara tom och irriterad (mer om det lite längre ner) så jag hade svårt att landa i vad jag hade sett. Det är mycket välspelat här (Toni Collette anyone?!). Snyggt och obehagligt. Även om det finns en del klichéer (speciellt mot slutet) så känns Hereditary som något man inte har sett förr och det finns överraskningar längs hela vägen. Den vinner verkligen på att man vet så lite som möjligt om handlingen i förhand. Den schyssta trailern tycker jag t.o.m avslöjar för mycket. Men här kommer några nyckelord: Familj. Missanpassning. Sorg. Manipulation. Vrede. Arv. Ondska.
Såklaaart så var det ju lite bök och stök i biosalongen den där sommareftermiddagen. Det blev svårt att hitta stämningsfeelingen man vill ha när man ser en schysst rysare. Suck. Inte ens en skitvarm sommareftermiddag kan man alltså gå på bio och mysrysa liksom... Snacka om RIKTIG skräck!
/Vrångmannen

onsdag 28 november 2018

The Ritual (2017)

@@@
Brittisk skräckis som utspelar sig i våra svenska skogar. Inte varje dag man ser det. Några collegepolare från England återförenas och ger sig alltså ut på en skogsvandring i den vackra skandinaviska naturen (för att hylla en kompis som avlidit). När de råkar ut för en olycka och går vilse på Kungsleden i självaste Jokkmokk så stöter de på något ont som inte verkar vara från denna världen och som vägrar låta dom lämna skogen. The Ritual är en helt ok skräckis. Snygg, välspelad och suggestiv. Precis när man tror att man vet vad som ska hända så blir man förvånad över vilka turer den faktiskt tar i manuset. En liten överraskning den här vildmarksrysaren, helt klart.
/Vrångmannen

tisdag 27 november 2018

Annabelle: Creation

@@@
Svenske David F Sandberg som gjorde kortfilmshitten Light's Out, fick åka till Hollywood och regissera långfilmshitten Light's Out. Väl i skräckregissörsfacket så fick han i uppdrag att göra tvåan till skräckdockan Annabelles egna franchise. Det var inte så pjåkigt det här och Annabelle: Creation är en schysst prequel och faktiskt rysligare och bättre än den första halvtarvliga rullen. Stabil underhållning, även om den inte tillför så mycket till genren. Ordning på torpet och lite fingertoppskänsla från "vår egen" Sandberg alltså.
/Vrångmannen

måndag 26 november 2018

Sorority House Massacre (1986)

@
What a cheap, lying, no-good, rotten, four-flushing, low-life, snake-licking, dirt-eating, inbred, overstuffed, ignorant, blood-sucking, dog-kissing, brainless, dickless, hopeless, heartless, fat-ass, bug-eyed, stiff-legged, spotty-lipped, worm-headed sack of monkey shit this is! Hallelujah! Holy shit! Where's the Tylenol..?
/Vrångmannen

söndag 25 november 2018

Up from the Depths (1979)

@
Hahahaha sluuutaaa! Ett mystiskt havsmonster mumsar turister på Hawaii nom nom hahaha! Att en film kan skänka så mycket glädje i det lite kalla och ensliga vardagsrummet så här i november månad är inte så pjåkigt faktiskt. Vilken pruttfars! Det här kan vara bland det sämsta jag någonsin har sett faktiskt. Absolut topp tio. Vem gav pengar till den här galenskapen? Hahaha! Vad håller folk på med? Det är godnatt både framför kameran såväl som bakom och lite på sidan samt i grannkommunen. Så uselt men så fint. Mer sånt. Eller kanske mindre? Jag vet inte.
/Vrångmannen

lördag 24 november 2018

Suspiria x 2

 Suspiria (1977)
@@@@
Dansskola. Häxor. Blodiga mord. Mystik.
Suspiria anses av många vara en klassiker i genren. Legenden Dario Argento må vara galen men i sitt hemland (Italien) så är han en rockstjärna som knappt kan visa sig på gatorna utan att bli överfallen av fans som vill ha autografer (eller som idag kanske en selfie). Jag minns ett par scener från Suspiria som skrämde skiten ur mig när jag var yngre. Den var också lite för vuxen för att vara intressant när man var en knodd. Rätt långsam och stämningsfull vilket gick bort på den tiden. Idag ser jag den med helt andra ögon och håller med förstå-sig-påarna. Det här är mycket bra skit av en regissör som aldrig överträffade detta verket utan det liksom bara gick utför sen. Piong!

Suspiria 1977 är en vacker, välgjord och mycket otäck film av en mästerregissör som gillar skräck och som vet hur man skräms.


Suspiria (2018)
@@@
Regissören Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) tog sig an den tuffa uppgiften att göra en remake på klassikern Suspiria. Ingen lätt grej och kanske en sån man ska ge fan i (för vad är det här?!). Men som det proffset Luca är (och tydligen så är han ett jättefan av originalet) så gjorde han sin egen grej av hela kalaset. Grundhistorien finns kvar (dansskola, häxor) men här är det mer en studie i själen och psyket. Terror och blodsprut verkar hopplöst komma i tredje hand. Lite uppfriskande ändå kanske men samtidigt ledsamt eftersom...
I CAME FOR A GOD DAMN HORROR SHOW HERE?!
Hahaha! Guadagninos Suspiria är en bra film. Första timmen är rent utav magisk. Snyggt och suggestivt hela vägen med en lite svajig "uppgörelse". Det här är arthouse cinema deluxe utan att be om ursäkt för det. Vill man ha en riktig skräckkväll och råkar att se det här så blir man nog besviknare än Janne Besviken som bor i Besvik med sin fru Jessica och deras hund Walter.

Suspiria 2018 är en vacker, välgjord och lite obehaglig film av en mästerregissör som verkar lite ointresserad av skräck och har ingen aning om hur man skräms.

/Vrångmannen

fredag 23 november 2018

House on Haunted Hill (1959)

@@@
Hehehe! På den tiden då folk blev rädda för en gummifladdermus i en sytråd. Det finns inget med House on Haunted Hill som är läbbigt idag. Regissören William Castle gjorde sig en karriär på att skrämma slag i den tidens ungdomar. Han fick också ofta en riktigt låg budget att se ut som en hyggligt påkostad produktion. Legenden Vincent Price spelar här en mystisk miljonär som erbjuder en grupp människor en stor summa pengar för att låsa in sig i ett spökhus tillsammans med honom och hans fru. Upplägget är mer Agatha Christie än Motorsågsmassakern och det babblas konstant i varenda scen. Tittar man med lite varmare ögon så ser man ändå en rätt så stilig och intressant lektion i skräckfilmshistoria. Betygstrean är så svag så jag orkar knappt skriva klart det här. En usel remake dök upp 1999 och den behöver ingen se någonsin i sitt hela liv.
/Vrångmannen

torsdag 22 november 2018

Ghost Stories (2017)

@@@@
Äntligen lite klass efter ett gäng riktiga skitrullar under de senaste dagarna... En skeptisk professor får en mapp med tre övernaturliga fall. Han ger sig ut för att träffa de inblandade i incidenterna och motbevisa dess påstådda spökhistorier. Ghost Stories är baserad på en brittisk succépjäs från 2010 och är en mycket välgjord och bitvis riktigt ruggig antologirysare. Tre historier som knyts ihop av professorns resa in i det okända. Rekommenderas om man gillar sina mysrysare lite creepy old fashioned så där och om man eventuellt vill ha lampan i hallen tänd när man ska sova för... VAD ÄR DET HÄR?!
/Vrångmannen

onsdag 21 november 2018

Offerings (1989)

@
En mobbad kille blir nedknuffad i en brunn. Tio år senare rymmer han från ett sjukhus/dårhus (jag vet inte!) för att slakta mobbarna. Han ger sedan delar av mobbarnas kroppar i present till en tjej som var den enda som var snäll mot honom. Den finaste presenten. Filmmusiken är temat från John Carpenter's Halloween men man har ändrat det precis så lite man behöver för att inte bli stämd. Mördaren promenerar lugnt efter sina springande offer och lägger huvudet på sned när han ögnar ett lik, precis som Michael Myers i Halloween gjorde. Hyllning eller regelrätt stöld? Jag vet inte. Tyvärr inte ett rätt. Fulaste, fulaste fotot. Sämsta, sämsta skådisarna. Dummaste, dummaste manuset ("mördaren är härinne någonstans, stanna här ensam så springer jag iväg och ringer polisen"...). Galnaste, galnaste klippningen. Hemskaste, hemskaste musiken. Offerings är jävla skitdålig skitfilm helt enkelt, som kostade mer att hyra än hela produktionsbudgeten. Den kostade mig nära nog mitt eget vett också.
/Vrångmannen

tisdag 20 november 2018

Truth or Dare

@
Ett gäng kids blåser till Mexiko för att supa under vårlovet. Sista kvällen så träffar dom en mystisk kille i en bar som tar med dom till ett mystiskt ställe för att leka sanning eller konsekvens. Det blir konstigt och mystiskt och när dom kommer hem igen från Mexiko så har leken på något ont och mystiskt sätt följt dom hem. Plötsligt tvingas dom leka tills dom mystiskt dör en efter en. Hur stoppar man den här mystiska och onda leken som följt dom hela vägen hem från Mexiko innan dom alla dör mystiskt?
/Vrångmannen

måndag 19 november 2018

Cam

@
Konstig "skräckfilm" med Madeline Brewer (fantastisk i serien The Handmaid's Tale) som en ambitiös cam girl. Plötsligt en dag ser hon sig själv uppträda på en annan sajt. Är det en dubbelgångare, en bedragare eller något mer mystiskt och farligt?
Netflixrulle som inte var så mycket att hänga i granen. Alls.
/Vrångmannen

fredag 16 november 2018

The Meg


@

bland
/bland/
adjective

lacking strong features or characteristics and therefore uninteresting.
”bland mass-produced films”

synonyms: uninteresting, dull, boring, tedious, monotonous, dry, drab, dreary, wearisome

/Vrångmannen

torsdag 15 november 2018

Slumber Party Massacre 2 (1987)

@
HAHAHAHA! Jösses. Fem år senare (!) så dök uppföljaren till Slumber Party Massacre upp. Den här gången är mördarenpsykogalningen en sjungande drömdemon (!) som är en slags korsning mellan Elvis Presley och Ford Fairlane. Demonen har naturligtvis en på tok för stor elektrisk borr längst fram på sin knallröda el-gitarr (!). Om den första filmen skulle vara en slags slashersatir så är det här en blodig vansinnesfars och dratta-på-ändan-rulle rakt upp i ansiktet på tittaren. Mördaren sjunger gammal rock 'n'roll (!) och jagar de skrikande tjejerna till höger och vänster med gitarrborren. När det ska vara roligt så är det inte det. När det ska vara otäckt och hemskt så blir det ofrivilligt kul. Det här kan vara bland det värsta/bästa som någonsin gjorts i genren. Samtidigt är det svårt att stänga av dravlet för det händer så mycket och så lite samtidigt. Varenda scen är sprängfylld med galenskap och överspel. Jag är tacksam för att det blåser in rök i alla drömsekvenser (!) så man kan skilja dessa från det "vanliga" vardagsvanvettet i filmen. Slumber Party Massacre 2 är en mycket bisarr rulle. Jag är fortfarande lite i chock. Totalt vanvett! HAHAHAHA!  TOTALT!
/Vrångmannen

onsdag 14 november 2018

The Unwilling (2016)

@
God morgon...
 /Vrångmannen

 

tisdag 13 november 2018

The Slumber Party Massacre (1982)

@@
En riktig kultfilm i splattergenren. En psykopat i jeansjacka, som rymt från ett mentalsjukhus, mördar unga kvinnor på löpande band (med en på tok för stor elektrisk borr). Smörgåsbordet dyker upp i form av ett pyjamasparty som dåren självklart craschar och börjar att borra i alla hejvilt. The Slumber Party Massacre skrevs egentligen som en satir på maskulinitet i skräckfilm av feministen Rita Mae Brown, men marknadsfördes av filmbolaget som en ren slasher. Detta tog helt bort nyanserna och poängen med filmen eftersom satiren är skickligt dold och på ytan är det här ett enda stort och trashigt hej-kom-och-hjälp-mig i naket och våldsamheter. Ser man den som den parodi den faktiskt är så funkar Slumber Party Massacre lite bättre. Mot slutet så är den t.o.m lite spännande, även om den är långt ifrån bra. För regin stod Amy Holden Jones som senare blev en framgångsrik manusförfattare i Hollywood.
/Vrångmannen

måndag 12 november 2018

Malevolent

@@
Brittisk rysare. Syskonen Angela och Jackson driver ett lönsamt spöklurendrejeri. Angela utger sig för att ha övernaturliga visioner och brorsans "dyra" utrustning för att upptäcka det paranormala är i själva verket mindre användbar än en brödrost. De blir kontrakterade att besöka ett gammalt fosterhem där det sägs att det spökar och syskonen, som sniffar stora pengar, skrider till verket. Gissa vad som händer. Malevolent gick att uthärda. En liten stund. Same old, same old.
/Vrångmannen

söndag 11 november 2018

Summer of 84

@@
Lite Stephen King. Lite Stranger Things. 80-tal, 80-tal, 80-tal. Allt det där. Fyra tonårskillar sommaren 1984 misstänker att en granne till en av pojkarna är en galen seriemördare. Eftersom ingen tror dom, och grannen är en respekterad polis i samhället, så drar kidsen igång sitt eget detektivarbete allt medan det sker fler och fler mord. Filmkollektivet RKSS som skrivit och regisserat denna gjorde även Turbo Kid med lika mycket 80-tal, 80-tal, 80-tal. Summer of 84 är ganska välgjord rakt igenom. Många små hyllningar till andra 80-talsthrillers och skräckisar. Men här finns faktiskt inget vi inte har sett många gånger förut, och det är segt så det förslår. Summer of 84 tar sig trots allt lite mot slutet men då känns det tyvärr redan försent.
/Vrångmannen

lördag 10 november 2018

Ghostland

@@@
Franske regissören Pascal Laugier (Martyrs) verkar gillar det mörka, våldsamma och oväntande. I en slags blodig hyllning till författaren H.P Lovecraft så har Laugier här fortsatt på det spåret som gjorde Martyrs så vidrig men samtidigt spännande och fascinerande. En mor och hennes två döttrar flyttar in i ett ärvt hus på landet, som mer påminner om ett antikvariat för gamla porslinsdockor (och annat gammalt skit som kan skrämma livet ur en). Plötsligt dyker det upp några galningar och skräcken är i full gång. Mer än så ska inte avslöjas för Ghostland jobbar på flera nivåer. Blodig home invasionrulle, tortyr (både fysiskt och psykiskt), men också med en bra historia, en slags mörk saga med några chockerande tvister. Kanske inte en rysare för alla, men för den inbitne skräckfilmsfantasten så finns det en hel del här som är tillräckligt annorlunda och spännande mitt i allt välgjort vansinne.
/Vrångmannen

fredag 9 november 2018

A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

torsdag 8 november 2018

Flatliners (2017)

@
Rysarthrillern Flatliners från 1990 av Joel Schumacher är en halvlyckad och glassig mellanrulle av den svajige men rätt så pålitlige regissören. Ingen större hit på sin tid, trots stora stjärnor som Julia Roberts, Kevin Bacon och Kiefer Sutherland. Varken skrämmande eller spännande, men rätt så underhållande och snygg (på det där sena 80-talsviset). En lite annorlunda och intressant story hade den ändå, om några läkare som fascinerades av livet efter döden och drog det till sin absoluta spets med förödande och skrämmande konsekvenser. 2017 så kom det en remake.
/Vrångmannen

onsdag 7 november 2018

The Nun

@
VIP balkongen på Rigoletto, salong 1. Skräckfilmspremiär. Hyfsat låga förväntningar på ytterligare en tradig franchise i James Wans skräckstall. Gillar i alla fall Taissa Farmiga, som har huvudrollen. Ett glas vin. Några gäng med snorungar skriker därnere, men inte åt filmen utan åt varandra. Smuttar lite på vinet. Filmen börjar. Klyscha efter klyscha. Snyggt som attan men skrattretande uselt. Någon nunna blir jagad. Nåt illasinnat kloster. Nån demon tror jag. Skitkidsen därnere slutar inte att tjafsa trots flera tillsägelser från folk som vill njuta av visningen. Filmen stannar en halvtimme in och salongen tänds upp. Biopersonalen kommer in och tillrättavisar pruttglinen. De garvar bara och kör sitt race. Några trötta biobesökare lämnar salongen. Jag smuttar vidare på mitt vin. Har liksom givit upp hoppet. Helt. Kanske skulle The Nun ha varit en smula bättre om jag hade fått chansen att komma i stämning. Jag vet inte. Dricker upp vinet och tänker på något annat under resten av filmen. Har alltid varit bra på att dagdrömma, även när det bråkas och kraxas runt omkring mig. The Nun blev ingen kritikerfavorit men däremot en megahit. Mig hittar ni inte på premiären av uppföljaren. Förmodligen aldrig mer i någon biosalong heller.
/Vrångmannen

tisdag 6 november 2018

Mom and Dad

@@
Utan förvarning blir alla mammor och pappor bindgalna och vill döda sina barn. Tonåringen Carly (Anne Winters) och hennes lillebror börjar att lägga märke till våldsamma tendenser hos mamma (en härligt elak Selma Blair) och pappa (Nicolas Cage i "högform" hahaha!). Det hela börjar med små utbrott vid middagsbordet men eskalerar snart till något riktigt livsfarligt. Kidsen måste snart fly OCH illa fäkta för sina liv, innan dom blir slitna i stycken av de vansinniga föräldrarna. Svart humor blandas med blodiga våldsamheter på löpande band och till en början håller Mom and Dad intresset uppe eftersom det är en riktigt rolig idé och skönt bonkers dialog. Tyvärr är det på regin det faller. Brian Taylor (Crank, Gamer, Ghost Rider: Spirit of Vengeance) älskar att veva runt med kameran, klippa i tid och otid och skapa allmän kaos (tillika åksjuka). Det blir rätt tröttsamt i längden och till slut så slutar man att bry sig. Sjukt trist. Betygstvåan är stark men Mom and Dad borde, med någon annan bakom ratten, ha varit fjolårets bästa skräckkomedi. For shame!
/Vrångmannen

måndag 5 november 2018

Unsane

@
Gillar verkligen Steven Soderbergh. Gillar verkligen Claire Foy. Gillar verkligen Juno Temple. Gillar verkligen inlåst-på-mentalsjukhus-av-misstag-eller-är-jag-galen-på-riktigt filmer. Gillar verkligen Soderberghs idé att spela in hela långfilmen med sin iPhone. Ogillar verkligen resultatet.
/Vrångmannen

söndag 4 november 2018

Jigsaw

@
Hur många Sawfilmer blev det innan dom lade ner hela franchisen och jag då firade med sprit och sång? HUR MÅNGA BLEV DET?! Tydligen så var inte den sista den sista, som dom lovade att den skulle vara den allra allra sista, den sista sista. L-O-V-A-D-E. Självklart så var jag, för detta novembertemas skull, tvingad (tvångd, tvångad, tvängd?) att se den här nystarten... i serien. Tvingad som alla stackare i alla filmerna. Jag tapparfan helt konceptet. Boink hahaha!   
N-Y-S-T-A-R-T-EN. Hahahaaa! Jag känner hur jag liksom tappar allt...

Jigsaw är så jävla dålig och poänglös så jag funderar på att bygga en källare med dödliga fällor och kameror, sätta en äckelmask på en cyklande docka, såga av min egen fastkedjade arm och filma hela skiten. DÅ hade jag någonting att titta på när jag låg där på sjukhuset armlös. DEN rullen skulle få en betygstvåa. Lam story och produktionen suger MEN där finns en förlåtande faktor som höjer betyget. En fantastisk skådespelare med en kvalitet som sällan skådats på den vita duken. Ni vet, han har det där intressanta och lite spännande utseendet. Varken ful eller snygg liksom. Charmig på något sätt. Charmen. Man vet ju att det bara blir kvalitetsroller för den killen i framtiden. Trots att han nu bara har en arm. Han har ett slags jävlar anamma, ett patos och driv. Drömfabriken tar emot honom med öppna... arm. Ögonen. Herregud dom där ögonen! Ögonen berättar. Hemligheter. Sjukt populär är han också. Sjukt! Rullar i pengar. Bowling och tennis ställer nog till det lite... Cyborgarmen?!

Dom andra skitfilmerna i serien kan man läsa om här.

/Vrångmannen

lördag 3 november 2018

Happy Death Day

@@@
Collegestudenten Tree (Jessica Rothe) blir på sin födelsedag mördad av en maskerad galning. Hon vaknar upp i tron om att hon har drömt och lever om samma dag, tills mördaren dyker upp och dödar henne igen. Och så vaknar hon upp igen. Tree tvingas ge sig ut på ett evighetsuppdrag för att ta reda på vem mördaren är och att stoppa dåren från att mörda henne igen och igen och igen. Det här är alltså Groundhog Day möter Scream. Hahaha! Rädd blir man då rakt inte men fart och fläkt hela tiden, med en hel del knäpp humor. Visst, det är en skamlig stöld av den gamla Bill Murray-pärlan men samtidigt så kör Happy Death Day sin egen grej. Lite oväntat succé på bio i USA (uppföljaren är så klart redan på väg) och den här Vrångmannen, som trodde att han skulle få se lite skit igen, blev både överraskad och underhållen. För stunden. Har det skapats en helt ny genre här kanske? Busrysaren.
/Vrångmannen

fredag 2 november 2018

Apostle

@@@
Walesaren Gareth Evans bakom schyssta actionstänkaren The Raid: Redemption och dubbelt så galna The Raid 2: Retaliation har med Apostle bytt genre helt och bjuder på ett gotiskt rysardrama. Året är 1905 och en ung man med drogproblem (Dan Stevens) reser till en fjärran ö och infiltrerar en religiös sekt som kidnappat hans lillasyster. Vi får i princip ingen action här, som är Evans varumärke vid det här laget, utan en stämningsfull och bitvis våldsam mysrysare. Jag hade dock önskat mig ännu mer galenskap från en sån här rulle om jag ska vara petig. Sen tycker jag också att den lider lite av den långa speltiden på två timmar och tio minuter. Det blir lite väl mycket springa-fram-och-tillbaka. Betygstrean är ändå stark och Apostle är ett välkommet och lite överraskande tillskott till sektrysargenren.
/Vrångmannen

torsdag 1 november 2018

Insidious: The Last Key

@@
Eftersom dom tog ihjäl den snälla synska tanten Elise Rainer (Lin Shaye) redan i ettan, men vill använda henne om och om igen, så får vi här ytterligare en prequel i den högst svajiga Insidious-serien. Här händer det samma sak som i de andra filmerna på ett ungefär. Det är lite tråkigt en stund, sen blir det spännande i några minuter och så får vi några hoppeffekter av blandad valör. Om och om igen. Den första tyckte jag ändå var hyggligt originell och otäck, men sen blev det mellanmjölk av allt. The Last Key är en snygg men poänglös löpande bandrysare alltså. Kanske skräms de yngre kidsen av den knarriga NYCKELDEMONEN (vad är det här?!) men de allra flesta skräckälskare kan hoppa denna med hyfsat gott samvete. Här kan ni läsa lite om ettan och här om tvåan och trean (The Last Key är fyran i serien, och förhoppningsvis den sista...).
/Vrångmannen

onsdag 31 oktober 2018

Mandy


@@
Superhypad hyllning till 80-talets skräckisar såväl som grindhouserullarna från 70-talet. Många hävdar också att det här är Nicolas Cage stora comeback efter jag vet inte huuur många skitfilmer som den karln överspelat sig igenom under senare tid. Mandy är i alla fall en i grunden klassisk hämndrulle av Panos Cosmatos, som tidigare bjussat oss på knäppkonstiga Beyond the Black Rainbow. Vi får här en flummig men rätt snygg artsy-fartsy-skräckis med en OK Nicolas Cage som balanserar hyfsat mellan lågt och högt spel (mest högt för det är ju ändå Cage vi snackar om här). Musiken av isländska Jóhann Jóhanssson (som också blev hans sista då han gick bort tidigare i år) är fantastisk. Äh! Jag vet inte. Hade väl rätt höga förväntningar här och det finns bitar av Mandy som snuddar vid genremagi, men för det mesta så tyckte jag att den här rullen var rätt tråkig och seg. Flumseg! Cosmatos farsa var också regissör back in the day och bjussade oss på härliga 80-talsstänkare som COBRA och RAMBO: FIRST BLOOD PART 2. Ibland faller äpplet lite för långt från trädet. På gott och ont.
/Vrångmannen

31 skräckfilmer på 31 dagar


Sent skall satan vakna! Moahahahaha!

Halloweenfirandet är snart över, men det är strax november folks och som vanligt dags för det omåttligt populära (vart är alla awards?!) temat här på bloggen:

31 SKRÄCKRACKARBAJSARE PÅ 31 DAGAR

Håll hårt i nån du älskar. Gärna runt nacken. Nu kör vi!

måndag 20 augusti 2018

Ant-Man and the Wasp

@@@+
Marvel spottar ur sig filmer till höger och vänster hela tiden känns det som. Det mesta håller mycket hög klass dessutom. Ant-Man är väl ingen av mina favorithjältar men Paul Rudd gör faktiskt ett kanonjobb att hålla mig underhållen trots att hjälten jag glor på är sådär i ärlighetens namn. Första filmen tyckte jag var helt okej om än inte sådär superimponerande. Och det är väl exakt samma lika med tvåan. Visserligen är betygsfyran betydligt närmare, därav ett plus, men jag blir helt enkelt inte lika impad av den här hjälten som av andra. Paul Rudd gör återigen ett toppenjobb i rollen som Ant-Man och favoriten Michael Pena får mer utrymme som comic relief vilket är fantastisk. Evangeline Lilly som vi såg lite för lite av i första filmen är nu också av naturliga skäl med betydligt mer (det är trots allt hon som är The Wasp). Även Michael Douglas är tillbaka som gamle gubben och Laurence Fishburne dyker upp som halvskurk. Den riktiga skurken spelas dock av Hannah John-Kamen och hon gör ett bra jobb även om jag återigen känner att skurken i sig är lite platt jämfört med andra skurkar i Marvelvärlden. Sedan måste jag bara nämna att Michelle Pfeiffers entré är bland det mest konstiga jag sett på film. Här har vi en kvinna som levt i årtionden i en märklig dimension där inget existerar men ändå lyckas komma fullt sminkad och fönad i ett par kläder hennes karaktär definitivt inte hade på sig när hon hamnade i dimensionen. Weird.
/Surskägget

2x Will Ferrell

The House
@@@
Will Ferrell och Amy Poehler är alltid en bra kombo. Här spelar de ett äkta par som blir av med dotterns collegefond. För att kunna skicka dottern till college ändå bestämmer de sig för att inrätta ett illegalt kasino nere i källaren. Hahahaha! Sedan går ju allting rätt åt helvete med en jäkla massa garv naturligtvis. Det är inget supernytt under solen, men det är kul och underhållande hela vägen och både Poehler och Ferrell bjussar på sina främsta styrkor. Värd att nämnas är även Jason Mantzoukas (Brooklyn Nine-Nine, The Dictator, Dirty Grandpa) som är sjukt rolig i den här.
/Surskägget

Daddy's Home 2
@@@@
Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som papporna/styvpapporna. I första filmen blev de ju sams på slutet och nu gäller det att hitta på nya vägar till lite bråk och intriger som ska leda till skratten. Vad göra? Jo, släng in papporna till papporna hahahaha. Ferrells pappa spelas av John Lithgow och han är minst lika mesigt töntig som Ferrells karaktär. Wahlbergs farsa spelas av Mel Gibson och han är givetvis arton resor tuffare än Wahlbergs karaktär hahaha. Nu kör vi! Tycker man tog fasta på det jag skrev i min recension om ettan och ger oss här mer av allt. Större bråk, större garv, större busigheter. Då den utspelar sig kring jul är den numera också en framtida julklassiker i paritet med Ett Päron Till Farsa Firar Jul.
/Surskägget

Woodlawn

@
Oj oj oj. Jag gillar ju i regel mina amerikanska fotbollsfilmer. Gillar också filmer baserade på verkliga händelser. Det jag inte gillar är övertydligt religiösa handlingar där allt blir bra tack vare att man tror på Jesus. Här får vi följa ett high schoollag på 70-talet där svarta och vita spelare hatar varandra på grund av sina respektive hudfärger. Efter ett upplopp i skolan bestämmer sig coachen för att ta in en motivationstalare. Det visar sig snabbt att den snubben är djupt kristen och han får med sig hela laget att bli djupt religiösa, be till Gud varje sekund och springa i kyrkan mest hela tiden. Pang tjoff så älskar alla grabbarna i laget varandra med hjälp of the power of Jebus amen! Sedan är det mest superöverdriven kristen propaganda i 90 minuter. Suck.
/Surskägget

Out of the Furnace

@@@@
Jobbigt mörk och dyster film där allt går åt helvete för alla våra karaktärer hela tiden. Det finns liksom inte en endaste strimma hopp eller ljus överhuvudtaget, allt är nattsvart från start till slut. Christian Bale och Casey Affleck spelar två brorsor i en dyster Pennsylvaniastad där man antingen är arbetslös (Affleck) eller jobbar i stålfabriken (Bale). För att dra in lite pengar börjar Affleck boxas på illegala klubbar med hjälp av "managern" Willem Dafoe som sedan motvilligt introducerar Affleck till storskurken Woody Harrelson som genast har ihjäl bägge två efter att först ha blåst dem på alla deras stålars. Det här måste givetvis Bale hämnas på och lurar snart in Harrelson i en dödlig fälla. Samtidigt är snuten efter Bale och Bale måste bestämma sig om hämnd och fängelse eller ingen hämnd och ett grått och trist liv på stålfabriken är att föredra. Sa jag nattsvart? Sjukt välspelat är det i alla fall och värt både en titt och två trots allt mörker.
/Surskägget

The Man With The Iron Fists

@@@
Jag gillar ju mina karaterullar som bekant och här får vi en rätt schysst variant som för den sakens skull inte är något mästerverk. Två fans från väst som älskar sin film från öst går ihop och levererar en gammal klassisk karatefilm (ja ja ja, kung-fufilm om man ska vara petig, men som jag redan en gång sagt så kallar jag alla rullar i den här genren för karatefilmer för det blir enklare så). Hjärnan bakom Wu-Tang Clan, RZA, regisserar och har även skrivit manuset ihop med Tarantinos skyddsling Eli Roth. Vi får en salig blandning av skådisar där Russell Crowe, Lucy Liu, Rick Yune och Jamie Chung är de mest kända (utöver RZA själv som också har en roll, titelrollen givetvis) och lika många karaktärer som det finns trådar i storyn. Det är rätt rörigt men handlar om kejsarens guld och en by som ska räddas. Detta öppnar upp för många slagsmål och givetvis en hel del kung-fufighter. Filmen är en enda stor hyllning till gamla karaterullar från 70-talet men med en modern touch.
/Surskägget