onsdag 11 april 2018

Dunkirk

@@@
Vrångmannen gick ner i både brygga och spagat och tokhyllade hela vägen in i kaklet och bortom (som han alltid gör när Christopher Nolan är i farten). Jag är inte lika lättflörtad och vill bli bjuden både på middag och tre flaskor vin innan jag släpper till. Nolan är en av de mest spännande regissörerna vi har idag utan snack. Och det här är absolut riktigt bra. Stundtals är det magiskt och mästerverksnivå. Men långt ifrån hela tiden. Eftersom att det är en krigsfilm blir det också naturligt att man jämför med Spielbergs mästerverk Saving Private Ryan, Stones mästerverk Plutonen, Coppolas mästerverk Apocalypse Now och Gibsons nära-nog-mästerverk Hacksaw Ridge. Dunkirk når inte upp till någon av dessa filmer. Det är ett onödigt hoppande i tid, vi får inte lära känna karaktärerna tillräckligt mycket och för att vara såpass mycket pang-pang och action är det ovanligt långdraget och segt på sina håll. Kanske hade jag för stora förväntningar som inte gick att uppfylla, men nog tycker jag att Nolan borde lyckats skapa något betydligt bättre än det här. Inte dåligt som sagt, men inte det mästerverk man hyllar den för heller. Kul dock att detta är andra filmen Tom Hardy gör med Nolan där han sitter med en mask för hela nyllet filmen igenom.
/Surskägget

tisdag 10 april 2018

Brawl in Cellblock 99

@@@@
Hahahaha dra åt helvete vilken slakt. Vince Vaughn började sin karriär som en seriös dramaskådis innan han valde ett annat spår i livet och blev megastjärna som komiker. Med sin lite trötta blick och ordsvada som inte är av denna världen funkade han klockrent som (anti)-hjälte i filmer som Old School, Wedding Crashers, Unfinished Business, The Internship och The Watch. Men nu verkar det som att gamle Vaughn vill bli tagen på allvar igen. Nyligen hade han en biroll i krigsdramat Hacksaw Ridge och nu kliver han in i rollen som Barney, en gammal boxare som bara vill leva sitt enkla liv och ta hand om sin fru (Jennifer Carpenter) och deras snart födda bebis. Meeeeeen livet vill inte som Barney vill och det slutar illa. Riktigt illa. Bakom-galler-illa. Och sen blir det riktigt pissilla. Vaughn är perfekt i rollen och säljer in karaktären klockrent med små, små nästintill omärkliga ansiktsgester och tonlägen. Manus och regi står S. Craig Zahler för och det är tydligt att snubben studerat sin Tarantino stenhårt. Det är en karaktärsdriven och långsam film som då och då exploderar i osannolikt våld på gränsen mellan det överdrivet komiska och äckligt realistiska. Zahler är för mig helt okänd men har tidigare regisserat och skrivit Bone Tomahawk som verkar vara gjord i samma anda av långsamt och splatter (Vrångmannen recenserar här). Brawl in Cellblock 99 kommer inte att vara för alla och den stryker ingen medhårs. Fan vad jag älskar sånt.
/Surskägget

måndag 9 april 2018

Cloverfield 1-3


Cloverfield var en liten lågbudgetrulle i found footagegenren som var en Godzillahyllning som skickligt skapade bra spänning och action med små medel. Eftersom att den drog in sina stålars var uppföljarna givna. Men JJ Abrams i producentstolen var smart nog att inte göra direkt uppföljare utan filmer som utspelade sig i samma universum men som inte hade något direkt med varandra att göra. Både jag och Vrångmannen gav första filmen en trea i betyg då det begav sig (vilket är 10 år sedan nu, jebus vad det springer undan) och efter att ha sett om den nu vill jag nog sätta dit ett plus på det betyget. I övrigt håller jag med mig själv med vad jag skrev för 10 år sedan (läs här). Intressant att notera är dock att en hel del av de då ganska okända skådisarna har gått vidare och fått fina karriärer. Lizzy Caplan (The Interview, Hot Tub Time Machine, Now You See Me 2), Jessica Lucas (Gotham, Pompeii), Theo Rossi (Sons of Anarchy), TJ Miller (Deadpool 1+2) och Odette Annable (Banshee, 2 1/2 Män) är inte så illa pinkat i en och samma film. Okej, nu till del 2 och 3.

10 Cloverfield Lane
@@@@
Michelle (Mary Elizabeth Winstead) packar sin bil och drar från stan. Trött på sin pojkvän och trött på sitt liv är det dags för byte. Men hon råkar ut för en trafikolycka och tuppar av. När hon piggnar på är hon inlåst i en bunker med Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr). Howard hävdar att kriget brutit ut, att luften inte går att andas uppe på ytan och att kärnvapen duggar tätt från alla håll och kanter. Men det är något med Howard som inte känns helt rätt. Så Michelle slits mellan att tro att hon faktiskt är kidnappad av två dårar och att tro på Howard. Detta bygger upp en tät stämning som underhålls fint av samtliga tre skådisar. Goodman har nog inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski och Winstead som vi sett i Scott Pilgrim vs The World, Die Hard 4.0 och A Good Day To Die Hard gör lätt sitt livs roll här. Med små medel håller man uppe spänningen konstant och när eftertexterna rullar är man lika svettig som Winsteads karaktär. Mycket bra film som rekommenderas varmt.
/Surskägget

The Cloverfield Paradox
@
Zzzzzzzzz. Vad fan är det som händer? En trist och förutsägbar sci-fi rulle som följer det klassiska mönstret att om man har ett gäng personer i en rymdstation uppe i rymden så kommer allt gå ut helvete. Så ja, allt som kan lossna och/eller explodera gör det. Men vi bryr oss inte för vi har redan sett det bättre utfört i mängder med filmer tidigare. Inget nytt under eller över solen.
/Surskägget

söndag 8 april 2018

Annihilation

@@
Manusförfattaren och regissören Alex Garland har gjort en hel del riktigt bra rullar. Med manus till 28 Dagar Senare, Sunshine och Dredd fick han så chans att även kliva in i registolen med Ex-Machina vilket han gjorde med bravur. Tyvärr är hans andra försök med både manus och regi inte helt lyckat. Mest för att vi har sett det förr. Från honom dessutom. Vi har en liten grupp forskare som ger sig ut på farligt uppdrag och en efter en blir de antingen dödade eller galna, eller både och. Garland nyttjar ofta ett lugnare tempo så att vi ska lära känna våra karaktärer ordentligt och ger oss tid att sjunka in i hans värld. Så även här. Skillnaden är att vi inte bryr oss om karaktärerna och att världen vi ska sjunka in i inte är speciellt intressant. Natalie Portman leder ensemblen, men känns ärligt lite malplacerad och obekväm i rollen. Tessa Thompson (från Thor Ragnarök, Creed och Dear White People), Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez och vår egna Tuva Novotny bildar resten av truppen med Oscar Isaac i en liten men viktig biroll. Ingen sticker direkt ut vilket inte beror på skådisarna i sig som gör bra jobb, men mer på ointressant skrivna karaktärer. Manuset är överlag väldigt tomt på innehåll och i det stora hela är det här en film man absolut kan strunta i.
/Surskägget

lördag 31 mars 2018

Ready Player One

@@@@
Steven Spielberg har länge varit en riktig hjälte för detta sura skägg. Han har ju rattat några av filmhistoriens absoluta toppfilmer som Hajen, E.T., Indytrilogin (men inte fjärde filmen nej nej nej), Saving Private Ryan och Schindler's List. Och därmellan petat in busig underhållning som Minority Report, Catch Me If You Can, Tintin och Enhörningens Hemlighet och Världarnas Krig. För att nu nämna några titlar. Senaste årtiondet har dock varit allt annat än filmhistoria. Inte ens busig underhållning har han fått ur sig. Lincoln (gäsp), War Horse (men för i helv...!!!) och BFG (gud nej). Mycket trist och tråkigt helt enkelt. Har karlen helt enkelt blivit för gammal och tappat greppet? Tack och lov nej visar det sig här med Ready Player One. Det här är Spielberg i sitt busigaste humör. Det är snygg action som till största del utspelar sig i en helt datoranimerad värld som borde plocka hem alla Oscars för specialeffekter nästa år. Det är charmigt, busigt, mysigt och fullproppat med referenser till snart nog all populärkultur som någonsin sett dagens ljus. Hahaha. Det galnaste. Det här är biounderhållning när den är som bäst med ett gammalt geni bakom spakarna som visar att han fortfarande kan när han vill.
/Surskägget

fredag 30 mars 2018

Solsidan

@@@
TV-serien Solsidan funkar här helt ok i långfilmsformat. En hel del roliga scener (Henrik Dorsin som Ove står naturligtvis för de flesta), men så har det också slängts in en portion allvar för sentimentalitetens skull. Onödigt och trist.

Godkänd underhållning alltså, men serien är både roligare och bättre vilken dag i veckan som helst.

/Vrång(tjenare)mannen

torsdag 29 mars 2018

Tårtgeneralen

@@@
Här bjussas vi på den sanna historien om hur staden Köping på 80-talet blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i TV (hahaha!) och hur den väldigt udda och alkoholiserade outsidern Hasse P (briljant spelad av Mikael Persbrandt) hade en dröm om att sätta den lilla staden på kartan "igen".

Filmen är skriven och regisserad av tv-busfröna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, baserad på deras debutroman (och Filips egna upplevelser som barn i Köping) från 2009.

Tårtgeneralen är smårolig, varm och välspelad hela vägen. Inget att skicka till Oscarskommitén kanske (eller?) men en proffsig och underhållande film med ett stort hjärta. Betygstrean är mycket stark och tippar nästan, bara nästan, över till en fyra.

/Vrångmannen

onsdag 21 mars 2018

Logan Lucky

@@@
Steven Soderbergh hoppar mellan sina pyttesmå indieprojekt (hans senaste är inspelad på en iphone!) och större mer lättillgängliga rullar. Logan Lucky hamnar väl i det mer breda facket och även om Soderbergh här fixade finansiering själv utanför Hollywoods ramverk (för full kreativ kontroll) så är det här en lättsam kriminalkomedi om ett gäng smått korkade hillbillies som ska utföra en komplicerad stöt mitt under Nascar. Tänk Oceans 7-Eleven (som de också nämner i filmen hahaha!).

Logan Lucky är en hyfsat välgjord, underhållande och rolig bagatell. Channing Tatum, Riley Keough, Adam Driver och Daniel Craig (med galnaste sydstatsdialekten hahaha!) gör alla fint ifrån sig som det lite galna banditgänget. Seth MacFarlane (Family Guy) dyker också upp som dryg britt i värsta pudelperuken. Bara en sån sak.

Småtrevligt, lättkollat men också lättglömt helt enkelt.

/Vrångmannen

måndag 19 mars 2018

The Wailing (Gok-seong)

@@
Här har vi en film som jag har längtat efter ända sen jag läste om den för något år sen. Eftersom den aldrig dykt upp på t.ex iTunes eller Netflix och har varit lite svår att få tag på i vårt avlånga land så beställde jag glad i hågen till slut en engelsk import-dvd.

The Wailing är alltså en sydkoreansk rysarthriller av Hong-jin Na som bl.a bjussade på den pulshöjande thrillern The Chaser för några år sen. Här får vi massor av stämning, snyggt foto och en ganska mörk, blodig och gastkramande historia. En dödlig sjukdomsepidemi bryter ut i en liten koreansk stad på landsorten och folk börjar att dö som flugor. Plötsligt dyker en mystisk främling upp som misstänks ha kopplingar till det som händer, samtidigt som en av byns poliser misstänker att sin lilla dotter är besatt av någonting oförklarligt och ont.

The Wailing hade varit en alldeles utsökt rysare om det inte hade varit för den larviga humorn som slängts in. När poliserna skriker av skräck och drattar på arslet för sjätte gången åt ett konstigt ljud eller en skugga så har jag förlorat mitt tålamod. Sjukt irriterande, mitt i allt bra.

Filmen är alltså en bitvis lysande skräckrulle (men då också bitvis Helan och Halvan). Det blir helt enkelt för mycket av "det busiga" och det drar ner den här vrånga herrns betyg från en fyra till en tvåa på direkten.

Skittrist.

/Vrångmannen


tisdag 13 mars 2018

The Cold Light of Day

@
HAHAHAHAHAHA NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!
/Surskägget

måndag 12 mars 2018

By the Sea

@
Okej håll i er nu. Angelina Jolie har skrivit manus och regisserat en film om ett par spelat av henne och Brad Pitt (innan skilsmässan) som är på vippen att skilja sig. Ja, seriöst. Känns som att skilsmässan inte var helt otippad trots allt och Jolie spytt ur sig alla osäkerheter in i ett manus inför sitt äktenskap med Pitt långt innan skilsmässan blev ett faktum. Alltså det här är så artsy fartsy så jag svimmade tre gånger när jag såg filmen. Min fru var så arg så hon gick in i köket och poppade popcorn bara så att hon kunde sitta och kasta popcorn på teven och skrika hur dålig filmen är. Uppenbarligen vill Jolie bli tagen på allvar som konstnär och som regissör och lämna sina Tomb Raiderår bakom sig men det här funkar bara inte. Två timmars gnällande om hur svårt allt är när man har MILJONER PÅ BANKEN (ja även karaktärerna i filmen har det). Snälla sluta.
/Surskägget

söndag 11 mars 2018

Jackie

@@@
Jag är kluven och betygstrean är supersvag och jag ger den endast för Natalie Portmans insats. Portman som Jackie Kennedy gör nämligen en kanonroll. Hon har fångat Jackie väldigt bra till både kroppsspråk och tal och vissa scener är himmelskt bra. Men lika många scener känns för långa, för onödiga och för bajsnödiga för att prata klarspråk. Visst är det intressant att följa mordet på JFK sett ur Jackies ögon både före, under och efter dådet men tyvärr är det också överdrivet långsamt och trist för många gånger. Jag hade hoppats på betydligt mer av den här filmen och tyvärr levererade den inte.
/Surskägget

lördag 10 mars 2018

Lucky Luke (2009)

@
Det här är den franska filmatiseringen, inte Terence Hillversionen från 1991 (som för övrigt också är en etta, eller rent av endast ett streck i betyg). Jag hade väl lite förhoppningar på den här ändå. Fransmännen borde ju älska sin Lucky Luke lika mycket som sin Asterix och Jean Dujardin i huvudrollen är en bra skådis trots allt. Och det börjar bra. Till skillnad från Hills Lucky Luke har man kämpat hårt för att verkligen hitta rätt look från seriealbumen. Dujardin ser absolut helt rätt ut i rollen och mängder med små detaljer från albumen syns överallt. Meeeeeeeeeeeen det går snabbt utför och då menar jag käpprätt åt helvete utför. Tyvärr följer man inte storyn från något album utan har av någon anledning hittat på en helt egen story som suger hästballe. Det här är så fånigt, dåligt och uselt på så många nivåer att jag knappt vet var jag ska börja. Jag önskar verkligen Lucky Luke ett bättre öde än han haft på bioduken hittills. Kanske det kommer en vettig filmatisering någon dag, men för tillfället är det bättre att plocka fram de gamla klassiska seriealbumen och läsa igenom dem en vända till.
/Surskägget

fredag 9 mars 2018

Alien: Covenant

@
Men far åt Nostromo vilket skräp.
/Surskägget

torsdag 8 mars 2018

Goon: The Last of the Enforcers

@@
Goon var en liten hockeykomedi med Seann William Scott (The Stifmeister baby, yeah!) som var en liten halvunderhållande rulle i samma anda som Paul Newmans klassiska Slap Shot utan att vara något sådär superspeciellt. Uppföljaren är samma sak med ännu mer blod i slagsmålen och en tunnare story. Inget att hänga i julgran med andra ord men Scott är alltid underhållande och Liev Schreiber som den elakaste av alla elakingar på isen är alltid värd en titt. Är man inte ett fan av hockeyfilmer kan man absolut hoppa denna.
/Surskägget

onsdag 7 mars 2018

Atomic Blonde

@@@@
Ärligt var jag lite halvskeptisk när den här dök upp. Vi har sett Charlize Theron i ett rejält magplask i den här tuffa-actionbrudar-som-sparkar-stjärt-genren, Aeon Flux (som jag såg om nyligen och som om möjligt är ännu sämre vid titt två), och hennes senaste par år har innehållit några rätt så ointressanta rullar som Prometheus, Snow White and the Huntsman samt uppföljaren The Huntsman: Winter's War och trailern var sådär lite halv-b tyckte jag nog. Tack och lov är detta en riktigt rolig serietidningsactionstänkare väl värd sin titt om man gillar sina överdrivna serietidningsactionstänkare som jag råkar göra. Dessutom härlig nostalgikänsla då allt utspelar sig under 80-talet och det kalla kriget med Theron som livsfarlig dubbelspion mellan öst och väst. Regissören David Leitch är gammal stuntman och var med och roddade John Wick vilket helt klart märks här. Det sparkas stjärt till höger och vänster och slagsmålsscenerna är många gånger filmade i en enda tagning (jaaa jag vet att det är klipp, men det är gjort så att det ser ut som en tagning) och om inte alla stuntmän haltade hem med 300 blåmärken efter varje inspelningsdag skulle jag bli sjukt förvånad oavsett hur mycket de förberett sig innan på att det ska vara säkert. Bra story möter bra action och några riktigt brutala shoot-outs. Vad finns inte att gilla. Mer sånt. Mer mer mer.
/Surskägget

måndag 5 mars 2018

King Arthur: Legend of the Sword

@
Hahahahaha! Nej. Nej. Bara nej. Krigselefanter större än slotten dom smashar sönder. Jätteormar. Jättefladdermöss. Jätteråttor. Jättevargar. Jättevålnad i rustning i jätteflammor. Allt är jätte. Sen kan vi ju naturligtvis inte klara oss utan en Lock, Stock and Two Smoking Barrels-dialog (Guy Ritchie registered trademark) där det låter som om alla ska råna en bank i östra London. Vad är det här?! Av alla versioner... Har karln gått och blivit LOTR-avundsjuk på äldre dar? "Oi?! Ooooi?! Where's me fantasy then guv'nor?!".

Svärdet i stenen är i alla fall med en liten stund. Så man ÖVERHUVUDTAGET FATTAR VILKEN SAGA DET ÄR MAN TITTAR PÅ!

Någonstans gömd i all röra så finns här en lite bättre film, som då och då visar sitt ansikte. Precis när man börjar känna att "ok, lugna ner sig nu, det här är kanske inte så pjåkigt faktiskt" så blir man sparkad till marken igen. Och igen. Och igen. I slow motion. Ur alla möjliga kameravinklar.
/Vrångmannen

@ och @@@@@
Stundtals är det här så pajigt så man knappt vet var man ska ta vägen. Å andra sidan är det stundtals då det faktiskt funkar och man får en känsla för att det här kanske inte är så dumt trots allt. Framförallt är jag underhållen hela tiden. Speciellt när det är överdrivna, dåliga CGI-djur i jättestorlek hahahaha. Ni vet hur det kan vara. Så dåligt så att det blir bra. Det är exakt vad den här rullen är. En underbar fantasykomedi som aldrig var tänkt att vara komedi men om man ser den som en komedi är den toppen. En klassisk etta-femma som man säger i branschen. Hahahahaha! Att Ritchie sen helt utan att skämmas kliver in och snor rakt upp och ner från LOTR, Star Wars, Snatch, Conan och till och med gamle fantasykonstnären och legenden Frank Frazetta får man leva med.
/Surskägget

söndag 4 mars 2018

Kingsman: The Golden Circle

@@
Kingsman: The Golden Circle jobbar genomskinligt stenhårt för att vara lika skön och stjärtsparkande som ettan. Som underhållning, när man inte har något bättre för sig, så duger den väl halvhyfsat men Golden Circle är rörig och flamsig och saknar egentligen allt som gjorde Kingsman: The Secret Service så bra. Vi bjuds på dubbelt så mycket action här än i den första och det är väl ok, så man inte somnar där man sitter, men allt känns så oinspirerat och platt. En högst onödig och skitnödig film faktiskt. Kul att se Julianne Moore i en härlig psykopatroll dock. Som vanligt har jag nu glömt halva filmen, fast jag såg den nästan nyss. Under visningen, någonstans i mitten, så tänkte jag om det fanns tid i tvättstugan på lördag, om någon hade gillat mina OTROLIGA inlägg på Facebook och om jag skulle bre mig en macka eller inte. Ett sånt där surdegsbröd ni vet, med kanske lite skagenröra. Ouff, va gott! Och varför inte lite hackad rödlök (eller purjolök?) och eventuellt någon god ostskiva. Nyponsoppa?
/Vrångmannen

lördag 3 mars 2018

Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen

måndag 26 februari 2018

Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

torsdag 8 februari 2018

The Lobster

@@@@@
I framtiden är det förbjudet att vara singel. Hittar man ingen partner så förvandlas man enligt lag till ett valfritt djur. Punkt. The Lobster är min introduktion till filmmakaren Yorgos Lanthimos underbart knepiga värld. Har redan sett den två gånger och känner att jag väldigt snart måste se om den igen. Det är konstigt hur det kommer en liten konst-konstig rulle från flanken och bara knockar en. Vad är det här egentligen? Romantisk satir? Grå science-fiction? Svart komedi? Förmodligen alla tre nämnda och mer därtill. En Roy Andersson-rulle på Red Bull? Colin Farrell är mycket bra här, och spelar mot typ, som den tystlåtne och urvattnade David som skickas till ett slags partnerpensionat av staten där man, om man har tur, lyckas hitta sin själsfrände bland andra singlar. Annars så... Jag älskar allt med den här filmen. Älskar. Den borde skrämma vår vän Surskägget till skogs (den ÄR "artsy-fartsy" Skägget) men han har överraskat oss förr, hahaha! Bloggens första betygsfemma slinker således in lite fint här redan i februari. Fantastisk film.
/Vrångmannen

fredag 2 februari 2018

The Hitman's Bodyguard

@@
”Det där nya som skulle vara så bra” – Bob Hund
Upplägget är i princip felfritt och flera trailers har lockat med känslan av ”årets actionkomedi”. Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson och Salma Hayek verkar ha haft det skoj och de är faktiskt den enda behållningen i den här röriga röran. The Hitman’s Bodyguard är bitvis rolig TROTS ett svagt och klyschigt manus, med larvig och tillgjord dialog. Den ÄR bitvis rolig eftersom Reynolds och Jackson, med sin sköna kemi, kan få de uslaste av repliker att bli underhållande. Sen har vi ju det här med actionscenerna... Gah! Så oinspirerat och trist! Lite dataanimerade explosioner, lite pang pang, några skittråkiga slagsmål. Allt genom linsen på en galet viftande handkamera så man vill kräkas. WTF liksom?! Det tar sig dock konstigt nog mot slutet då någon förmodligen föreslaget ett stativ, ett storyboard eller liknande till regissören. Slutstriden blir således hyggligt koreograferad action. Hyggligt. Som sagt, våra huvudrollsinnehavare går skuldfria här. De har ett tungt lass att bära och gör det med glädje. Regissören Patrick Hughes (The Expendables 3) och manusförfattaren Tom O’Connor (nån skräpig B-rulle direkt till dvd med Bruce Willis, vad är det här?!) är dock ingen skön kombo. Vart är Shane Black när man behöver honom?
/Vrångmannen

@@
Måste hålla med Vrångis i det här fallet. Jag ville så gärna, så gärna att det här skulle vara the rocking and a the rolling rock-a-rolla som trailern lovade oss (LOVADE!!!) att det skulle vara. Men trailern ljög för oss. Ljög säger jag. Reynolds har ju charmen som den luttrade och trötte livvakten. Jackson är ju alltid bäst som skurk med hjärta. Men. Det. Här. Är. Trist. Actionscenerna är sådär med undantag för en biljakt på trånga smala Amsterdamgator/broar (den är däremot toppen faktiskt) och manuset är tunnare än pappret det skrevs på. Ja var fan är Shane Black när man behöver honom?
/Surskägget

torsdag 1 februari 2018

The Great Wall

@@
Vi lämnar dokumentärfilmernas härliga värld och kastar oss rakt in i sagornas. I alla fall för en liten stund. Här får vi den svärdsviftande legosoldaten Matt Damon i hästsvans som ofrivilligt hjälper kineserna att försvara sig mot en armé av uråldriga monster. Den kinesiska muren byggdes alltså i den här berättelsen för att stänga ute dessa gläfsande kretin, men de har nu blivit så många och så farliga att J.R.R Tolkien skulle ramla ur sin skrivarstol och fjärta okontrollerat om han levde. Naturligtvis är den vita noble mannen mycket bättre än alla de andra urinvånarna (trots att han är en rutten tjuv!) och SPOILER ALERT räddar dagen och får tjejen. Hahaha! Boom! The Great Wall är faktiskt lite av ett grymt skämt. Det är en väldigt estetiskt snygg och påkostad produktion av filmskaparen Yimou Zhang, som tidigare bjussat på vackra äventyrsrullar som House of the Flying Daggers, Curse of the Golden Flower och framför allt Hero med Jet Li i huvudrollen. Själen från dessa filmer infinner sig stundtals men det blir ofta riktigt pajigt. Matt Damon gör vad han ska för den fina lönechecken, men han känns så sjukt fel här. Som om han har gått vilse. På plussidan så hade jag inte speciellt tråkigt när jag såg The Great Wall. Hyfsat ös och en smula matinékänsla ändå. Har liksom bara glömt det mesta. Det var monster och Damon typ? Minns knappt. Och det, som vi alla vet, är ju aldrig ett bra tecken.
/Vrångmannen

@
Neeeeeeeej det här gåååååååååår inte att titta på. Vad i helvete gör Matt Damon i den här sörjan? Hade det varit Nicolas Cage hade jag köpt det, filmen hade fortfarande varit lika sopig, men då hade man förstått varför för med Cage i huvudrollen förväntar man sig inget annat än sånt här skräp. Fy fan! Fula gröna CGI-monster är det också. Stäng av! Sluta titta!
/Surskägget

onsdag 31 januari 2018

Jim & Andy: The Great Beyond - Featuring a Very Special, Contractually Obligated Mention of Tony Clifton

@@@@
Hahahahaha sluta ha världens längsta titel! Eller rättare sagt, sluta inte! Det här handlar trots allt om en egensinnig, genialisk komiker som spelar en annan egensinnig, genialisk komiker och i den processen kliver in i rollen såpass att han driver alla till vansinne vilket naturligtvis var meningen eftersom att komikern han spelar alltid drev alla till vansinne. Hahahaha! Vi snackar alltså Jim Carrey när han tog sig an Andy Kaufman i klassikern Man on the Moon i regi av geniet Milos Forman. Vad väldigt få visste då (filmen släpptes 1999) var att Carrey hade ett dokumentärteam i hälarna hela dagarna. Tanken var att man skulle släppa en film om Carreys insats och hur han method actar skiten ur sig själv och verkligen blir Andy Kaufman. Meeeeeeen när filmbolaget såg vad man filmat satte man direkt ner foten och så gömdes den dokumentärfilmen långt ner underst i en skräphög. Jag har viss förståelse. Det vi får se här är hur Carrey tappar alla begrepp, blir mer Kaufman än Kaufman själv och tar allt som kan tas till sin spets till den allra yttersta spetsen och lite till. Andy hade varit stolt om han varit kvar i livet och kunnat se detta om vi säger så. Mellan dessa gamla tagningar får vi en intervjusituation där en väldigt nedtonad och seriös Carrey sitter och berättar om varför han valde att göra som han gjorde och om hans process att förvandlas till Kaufman. Insiktsfullt till tusen och för alla fans av Carrey och framförallt Kaufman är detta ett måste.
/Surskägget

tisdag 30 januari 2018

Motivation 3: The Next Generation

@@
Första delen handlade om ett gäng skejtare som vi fick följa när de förberedde sig inför en stor tävling. Tvåan handlade om en enskild skejtare och hans karriär. Den tredje delen går tillbaka till konceptet att följa flera olika killar och deras förberedelser. Skillnaden denna gång är att i första delen var alla kända skejtare. I den här delen är de till största del helt okända och kämpar för att förtjäna en plats i toppen. Jag gillade de två första delarna. Det var inga djuplodande mästerverk men helt klart bra och informativ underhållning för stunden. Som i så många dokumentärer handlade det om att man lyckats hitta sköna personligheter. Och det är främst här det fallerar i trean känner jag. De här kidsen har inte alla gånger hittat sig själva och har kanske inte alla gånger utvecklat den typ av personlighet som är intressant att glo på i 90 minuter. Visst finns det livsöden som berör (skejtaren från Brasilien sticker t ex ut på ett positivt sätt) men överlag känns det lite väl mycket hemmavideofilm.
/Surskägget

måndag 29 januari 2018

Gaga: Five Foot Two

@@@@
Jag är inget Lady Gagafan. Visst har hon stänkt ur sig en hit eller två och visst har hon en bra pipa men för min del är det inget jag fastnat för sådär jättemycket. Den här filmen däremot gjorde att jag fick betydligt mer respekt för henne både som artist, musiker och person än jag haft tidigare. På ett sätt är detta Gagas variant av Madonnas gamla klassiska dokumentär In Bed With Madonna där vi fick följa henne på en av hennes turnéer. I Gagas version får vi följa Gaga när hon spelar in och släpper en ny skiva samtidigt som hon påbörjar repetitionerna inför sitt framträdande på Superbowl i halvlek. Vi får här en kvinna som har total kontroll på sitt artisteri och som är otroligt hängiven sitt jobb och som pushar alla andra runt henne att hela tiden sträva efter att göra bättre och bättre ifrån sig precis som hon hela tiden pushar sig själv till samma sak. Vi får också en inblick i Gaga bortom rampljuset och en fin scen är bland annat när hon spelar upp en sång för sin farmor som hon skrivit speciellt för henne. Inte ett öga torrt under den scenen. Jag är fortfarande inget övertygat Gagafan och kommer nog aldrig att bli det, men detta var en intressant och välgjord dokumentär om en intressant artist och människa.
/Surskägget

söndag 28 januari 2018

Hired Gun

@@@@
Vi har superstjärnorna. Sedan har vi folket som spelar med superstjärnorna. Som inte är bandmedlemmar. Som bara förväntas dyka upp för en lönecheck, kunna alla låtar och sticka iväg på turné när superstjärnan känner för det. Eller komma in i studion och lägga ett ballt solo för en klapp på axeln och en sedel i handen. I musikbranschen kallas de för hired guns (inhyrda torpeder typ) och därav titeln på denna dokumentärfilm. Det handlar helt enkelt om folket som är en stor och viktig del av musiken vi lyssnar på och älskar men som alltid får stå i bakgrunden och som aldrig får nån som helst cred och som närsomhelst kan bli kickade för att superstjärnan tröttnat på dem. I andra fall kan det också vara så att superstjärnan är en hygglig prick, som Alice Cooper, som gärna lyfter fram okända talanger och sedan slussar dem vidare mot egna karriärer. Här får vi träffa mängder av dessa musiker som stått i skymundan. De berättar om sina upp och ner i karriären och vad som är roligast och jobbigast med att jobba på det sätt de jobbar på. Kul och lite annorlunda vinkel på musikindustrin.
/Surskägget

lördag 27 januari 2018

Superswede: En film om Ronnie Peterson

@@@@
Jag kan inte hävda att jag är världens största F1-fan på något vis. Visst är det kul att kolla nåt lopp då och då och givetvis finns det en tjusning i att se ett gäng dårar sitta i blixtsnabba superbilar som susar förbi i trehundra knyck i kurvor jag skulle ramla omkull i om jag så kom på en cykel. Däremot har man sedan barnsben vetat om legenden Ronnie Peterson. Den ende svensk som gjort nåt avtryck i F1-världen. Och det är stort. Han är där uppe med våra andra sportlegender som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Patrik Sjöberg, Ingo Johansson och Gunde Svan (jaaaa jag vet det finns massa legendariska kvinnliga idrottare också som knäckt alla rekord i hela världen). Tyvärr dog han ju väldigt ung och fick kanske inte ens chansen att faktiskt plocka hem ett mästerskap vilket han absolut hade talang nog för att göra. Jag har alltid trott att han dog i en krasch men fick här lära mig att han faktiskt dog dagen efter kraschen på sjukhuset. Den här filmen börjar med kraschen för att sedan spola tillbaka till hans barndom och så får vi följa hans färd mot F1 dels via interjuer med vänner, familj och andra F1-stjärnor och dels via arkivklipp. Under en tid när F1 var som farligast är det härligt att se kamratskapet mellan förarna och James Hunt (legendariska britt) borde fått tapperhetsmedalj efter att helt orädd slängt sig in bland lågorna kring Ronnies bil och dragit ut honom från eldhavet. Visst fan får man en tår i ögat på slutet trots att man vet att det kommer sluta i tragik. R.I.P. Ronnie.
/Surskägget

fredag 26 januari 2018

Richard Pryor: Icon

@@@
Pryor var kungen av stand-up och dessutom en tvättäkta Hollywoodstjärna som gav oss mängder med bra filmer, mestadels komedier men även några av det mer dramatiska och seriösa slaget. Han var en stor förebild för mer eller mindre alla komiker som pysslar med stand-up idag och har inspirerat komiker världen över. Han var också en trasig kille som växt upp med en alkoholiserad och prostituerad mor i den bordell där mamma jobbade som drevs av en alkoholiserad mormor. Vilka härliga familjehögtider i den miljön det måste varit. Den här lite för korta (knappa timmen) tevedokumentären om Pryor hinner beröra både hans trassliga barndom som hans knarkeskapader i vuxnare ålder samtidigt som en del kända komiker intervjuas och berättar om hur mycket han betytt både för dem och för världen. Det som saknas är förstås Pryor själv som var död när filmen gjordes. Man hade gärna sett mer om Pryors privatliv vilket nu mest snabbspolas igenom. Sju äktenskap nämns det i förbigående att han hade och sedan går man raskt vidare till nästa karriärsgrej. Budgeten finns väl inte men hade varit intressant med mer djuplodande intervjuer och mer folk som stod honom nära.
/Surskägget

torsdag 25 januari 2018

Bowie: The Man Who Changed The World

@@
Kring en artist som Bowie kan man berätta hur mycket som helst om. Man kan ta upp hans 60-tal, hans 70-tal, 80-tal etc. Man kan prata om hans sångkarriär eller hans filmkarriär. Man kan nysta lite i hans modemedvetenhet och hans känsla av att alltid lika steget före och testa nytt. Man kan diskutera hans diverse olika karaktärer live och vad de innebar för musiken och publiken. Den här filmen vill göra allt det och lite till och då räcker inte tiden till och allt som sägs blir väldigt ytligt och väldigt lite av sådant vi inte redan visste (och då är jag inget superfan av Bowie som kan allt om honom). Filmen baseras dessutom mest på intervjuer med folk som kände Bowie och endast gamla intervjuklipp från arkiven när han ska uttala sig själv vilket inte ger den mest personliga bilden. En helt okej rulle om man vill få en snabb överblick i vem Bowie var, men inget sådär superengagerande.
Surskägget

onsdag 24 januari 2018

Williams

@@@@
Namnet Williams är ett av de mest kända inom Formel 1 och har varit ett av de tävlande stallen i över 40 år vid det här laget. Det har gått upp och ner genom åren och de riktiga guldåren på 80-talet ligger bakom dem. Å andra sidan ligger de riktiga bottenåren på 70-talet bakom dem också. Filmen följer familjen Williams, dels pappa Frank som var den som startade hela bolaget back in the day, dels dottern Claire som nu tagit över som chef för hela stallet och därmed är den enda kvinnan i den höga positionen i den annars så extremt mansdominerade sporten där kvinnor mest är med som kuttersmycken och sexig utfyllnad före och efter loppen. Mamma Virginia är död men får ändå en stor roll i filmen via de inspelade kassettband hon gjorde med den spökförfattare som skrev hennes biografi. Det är en intressant inblick i en familj som offrat det mesta för pappa Franks fanatiska driv att lyckas inom F1. Trots fatala olyckor där Franks förare dör i hans bilar till hans egna bilolycka där han blir nästintill helt förlamad så tuffar tåget Williams på och kämpar säsong efter säsong att producera bättre och snabbare bilar med bättre och snabbare förare. Höjdpunkten på filmen är en tårfylld scen där Claire läser högt ur mammans bok som pappa Frank aldrig läst och man tydligt kan se hur mycket kapitlet påverkar honom.
/Surskägget

tisdag 23 januari 2018

Inside Job

@@@@
Viktig film om hur jävla blåsta vi blir av de stora investmentbankerna, av låneinstituten och de flesta andra finansiella institut och myndigheter. I det stora hela är den här dokumentären samma story som vi fick i fiktiv form i The Big Short. Med andra ord en historia om hur det kom sig att en av de största ekonomiska, globala kriserna slog till i början av 2010-talet. Här får vi ansikten och namn på i princip alla inblandade och även de som vägrar ställa upp på intervjuer får komma till tals genom gamla intervjuer, senatutskott och liknande. Man har samlat ihop en sjujäkla massa material till den här filmen och presenterar det enkelt, avskalat och tydligt. Det är faktiskt helt sjukt hur det inte finns lagar som förhindrar den här typen av beteende och hur alla inblandade kom undan med det och nu ligger och njuter på nån sandstrand med ett par miljarder på kontot. Fy fan, man tappar ju allt hopp och all tro om mänskligheten när man ser såna här filmer.
/Surskägget

måndag 22 januari 2018

Accidental Courtesy: Daryl Davis, Race & America

@@@
Daryl Davis är musiker, föreläsare och samlare av Ku Klux Klanmedlemmars dräkter och andra typer av souvenirer från KKK. Han är också svart. Nej, han är inte knäpp. Han har en fix idé att folk bara hatar det de inte känner till. Det är svårare att hata någon man känner. Alltså ser han till att åka runt och försöka träffa så många Klanmedlemmar som bara möjligt. Han bryter ner deras barriärer och blir sakta men säkert deras kompis och i ganska många fall slutar det med att de bryter med Klanen och skänker bort alla sina kläder och prylar till Daryl. Han omvänder folk och gör världen till en bättre plats sakta men säkert helt enkelt. Den här filmen följer honom i hans strävan att göra världen till en bättre plats där alla oavsett färg på huden blir accepterade. Vi får också en liten kortare historik i de svartas historia i USA. Intressant och lite annorlunda film om en unik person.
/Surskägget

söndag 21 januari 2018

Mortified Nation

@@@
En dag fick en kille i USA snilleblixten att bjuda in sina klasskompisar på college för att höra honom läsa upp pinsamheter från sitt gamla kärleksbrev han skrev när han var typ 12. Hahahaha! Detta utvecklades sedan snabbt till att man låter folk kliva upp och läsa upp sina gamla dagböcker. Om det är nåt man vet med säkerhet om tonåringar är det att ALLT som händer i livet är det viktigaste som hänt en person i hela världshistorien nånsin och ALLT måste överdrivas gånger en miljard. Därför blir det förstås riktigt kul att höra nån läsa upp sin dagbok från när de var 14 hahahaha för minsta skitsak som ingen vuxen ens skulle höja ett ögonbryn om är DET VIKTIGASTE NÅNSIN!!!! Den här filmen är typ 80% folk som står på scen och läser högt och det är för det mesta skitkul. Sedan är det ungefär 20% där vi får träffa personerna bakom som skapade denna föreställning som finns i flera olika städer (även Malmö) där vemsomhelst får kliva upp och läsa sitt gamla trams. Hahahaha! Underbart!
/Surskägget

lördag 20 januari 2018

Nobody Speak: Trials Of the Free Press

@
Hahahaha sluuuuuuuta! Den här filmen försöker på allvar hävda att den fria journalistiken är skakad i sina grundvalar och är på tillbakamarsch för att man blir stämd när man lägger upp stulna porrfilmer på kändisar på nätet. I detta fall är det Hulk Hogan som lackade ur när en läckt film på honom och en dam hamnade på nätet och stämde skiten ur sajten som lagt upp filmen. Och vann. Rätt och riktigt enligt mig. Enligt den här filmen så är det här ett bevis för att alla åklagare i hela världen, hela rättsystemet och alla miljardärer konspirerar mot journalister och att vi snart inte kommer ha några "fria" tidningar eller nyhetssajter kvar i världen. Jebus.
/Surskägget

fredag 19 januari 2018

I Am Your Father

@@@
När jag var liten knodd och Stjärnornas Krig gick upp på bio så knallade en av de absolut elakaste skurkarna jag nånsin sett upp på bioduken. Och då hade jag ändå sett Zod i Stålmannen 2 och Toht i Jakten På Den Försvunna Skatten! Men Darth Vader, det var en helt annan femma det. Ondare skurk gick inte att hitta. Allt från det konstanta väsandet av den konstgjorda andningen, till masken, till dräkten, till rösten, till de minimala men ack så onda gesterna till användandet av Kraften till att strypa folk. Darth var så ond som man kunde bli. Den här dokumentärfilmen handlar om mannen bakom masken. David Prowse är ett välkänt namn för de flesta Star Warsfans trots att ingen egentligen sett honom (nej det var inte han som fick vara ansikte i Jedins Återkomst när masken äntligen kom av). Den här filmen ger oss dels en inblick i hans liv som styrkelyftare och skådis (han är med i A Clockwork Orange t ex) men också kring de många publika bråken mellan honom och George Lucas där Prowse inte alltid varit helt nöjd med hur han behandlats både ekonomiskt och som människa (han är t ex portad från alla officiella Star Warsevenemang). Bitvis blir det lite väl mycket fanvarning på regissören, men i det stora hela en intressant film.
/Surskägget

torsdag 18 januari 2018

Berättelsen om Pixar

@@@
Titeln säger allt om filmen. Här får vi helt enkelt, kort och koncist, ta del av Pixars historia från start till idag. Som vanligt ligger den största fokusen på den tidiga historiken och ju närmare nutid vi kommer desto snabbare hastar man igenom det. Helt enkelt för att vi här och nu inte har koll på vad som är viktigt och inte när det fortfarande håller på och händer. Hursomhelst är det intressant och kul att få intervjuer med John Lasseter och Steve Jobs som sitter och snackar om de tidiga åren och hur teknik och berättarglädje på ett snyggt sätt förenades och skapade nånting nytt. Med megasuccéer som Toy Storyfilmerna, Bilarfilmerna, Superhjältarna, Hitta Nemo, Monsters Inc. etc etc etc så får man väl lov att säga att Pixar lyckats väl. Kanske en film mest för de mest inbitna filmnördarna som vill veta mer om studion som bjussat på en hel bunt klassiker.
/Surskägget

onsdag 17 januari 2018

A Plastic Ocean

@@@
Fan vad mycket skit det finns i haven. Här i väst ser vi till att återvinna det mesta av all plast som tillverkas, men i öst och då främst vissa länder i Asien, skiter de helt och hållet i allt detta då överlevnad för dagen förmodligen känns viktigare än var närmaste återvinningsstation finns (och då finns det ingen) och då åker all plast rakt ut i närmaste vattendrag där det sedan strömmar ut i haven. Allt typ av djurliv som lever i och kring haven riskerar att få i sig en massa plast vilket sedan självklart inte bryts ner i magen utan fyller upp magsäcken tills djuren dör. I allra bästa roligaste fall kanske vi fiskar upp en firre och så får vi i oss plast också. Mums. Kittlar dödsskönt i kistan. Fy fan! Den här filmen har ett viktigt budskap men blir på sina håll kanske lite väl föreläsande med en lätt von obenattityd där filmskaparna minsann vet bäst och klappar alla oss andra lite på huvudet. Man tappar också fokus lite ett par gånger. Oavsett det är det en viktig film att se. Försök använda så lite plast som möjligt och återvinn det du använder.
/Surskägget

tisdag 16 januari 2018

Behind "The Cove" - The Quiet Japanese Speak Out

@
Hahahaha vad är det här? The Cove, en stark dokumentärfilm om delfinslakt i en japansk by, väckte en hel del ilska och avsky när den kom för ett par år sedan. Vissa japaner höll förstås inte med och gillade inte att bli utpekade som galna delfinmördare. Fair enough. Vad jag trodde skulle vara en seriös film som belyser andra fakta kring detta och visade nån sorts motpol till The Cove visade sig vara en glad japansk kvinna som tagit med sig sin hemmakamera och gått ut på stan för att filma lite. Det här är alltså AMATÖR på hög nivå. Det kommer till och med upp en textrad mitt i filmen där det står nåt i stil med: "Hon vet inte riktigt vad hon håller på med för hon har aldrig hållit i en kamera förut så ursäkta att det är rätt så värdelöst just nu". HAHAHAHA! Sluta. Sluta! Det här är inte ens en film, det här är en människas högst personliga videodagbok som inte är intressant för nån förutom henne själv.
/Surskägget

måndag 15 januari 2018

Rats

@
Sjukt onödig och ointressant film som bara går ut på att smutskasta råttor så mycket som möjligt. Synd för råttor är smarta, intelligenta djur som helt klart lider av ett riktigt dåligt rykte. Jag hade förväntat mig mer av Morgan Spurlock (fortfarande mest känd för Super-Size Me) som här bara gör bort sig totalt. Trist, oinspirerat och helt utan värde.
/Surskägget

söndag 14 januari 2018

After Porn Ends 2

@@@
För ett par år sedan recenserade jag första filmen och nu när en otippad uppföljare kom ut på Netflix kände jag att det var lika bra att se och recensera även den. Uppföljaren är exakt vad första filmen var, det vill säga en dokumentär där man intervjuar porrskådisar, kvinnliga som manliga, som lagt karriären på hyllan och därmed måste ställa sig frågan: "Jaha, nu då?". Precis som i första filmen följer intervjuerna ungefär samma mönster med före, under och efter och precis som i första filmen så ångrar de allra flesta ingenting medan några fåtal kanske valt andra karriärer idag. Det livsöde som sticker ut lite och berör mer än övriga är Janine Lindemulder som har stora problem idag tack vare sin karriär som bland annat lett till att hon inte längre får träffa sina barn. Tragiskt och jäkligt bara för att man råkat vara naken framför kameran en gång i tiden.
/Surskägget

lördag 13 januari 2018

Mostly Sunny

@@@
Berättelsen om Sunny Leone, en av världens mest kända porrskådisar och den garanterat mest kända indiska porrstjärnan. Hon är visserligen född och uppvuxen i Kanada men eftersom att hon har indiska föräldrar verkar hela Indien veta vem hon är om man ska tro den här filmen. Hon blir inbjuden som underhållare till bröllop(!) och dyker upp i alla möjliga sammanhang i indisk teve. Nu satsar hon stenhårt på att slå igenom som seriös Bollywoodskådis (om nu seriös och Bollywood går hand i hand) och har mer eller mindre lagt porrkarriären på hyllan. Filmen följer Sunny och hennes pojkvän medan de försöker orientera sig mellan alla fallgropar från porr till nåt mer seriöst. Vi får även veta en del om Sunnys bakgrund och hur de flesta av hennes familjemedlemmar vänt henne ryggen då porr inte är kosher enligt en strikt indisk uppfostran och kultur. Sunny är en söt, glad och smart tjej med skinn på näsan som det är nästan omöjligt att inte tycka om. Därmed har filmen vunnit mycket. Bitvis kan jag dock känna att regissören borde vågat gräva lite djupare för att verkligen hitta den där kärnan som verkligen är Sunny bakom alla skal.
/Surskägget

fredag 12 januari 2018

Speed Sisters

@@
Det här hade en intressant premiss men blev lite väl amatörmässigt utfört. Vi får följa fyra unga kvinnor i Israel och Palestina som kör racerbil i en speciell tävlingsform som bara verkar poppis lokalt i Israel. Hursomhelst ligger utmaningen givetvis i att de är kvinnor och sporten är starkt mansdominerad och ingen riktigt vill ta dem på allvar. Det är en film om att kämpa för sin rätt att tävla, att följa sina drömmar och att nå sina mål. Det är också delvis en politisk film som tar ställningstagande mot Israels ockupation av Palestina. Ambitionerna är som ni förstår högt satta. Dessvärre känns det mest som att nån polare har filmat tjejerna med sin lilla konsumentkamera och sedan klippt ihop det på en Mac. Resultatet är inte oävet men lite amatörmässigt.
/Surskägget

torsdag 11 januari 2018

Ice Guardians

@@@@
Jaaaaaa såhär ska en slipsten dras när det kommer till underhållande dokumentärfilm. Precis som i The Last Gladiators får vi här följa de riktiga råskinnen på isen. Snubbarna som kanske inte alltid är snabbast, som kanske inte gör flest mål, som kanske inte har bäst spelsinne. Men snubbarna som garanterat inte backar för nån och som skyddar sina mer talangfulla lagkamrater med sina liv om så krävs. Jupp, vi snackar killarna som är beredda att kliva ut på isen match efter match för att om nödvändigt slita av sig handskarna och puckla på nån annan i en blodig boxningsmatch. Där The Last Gladiators främst följde en före detta spelare som nu hade svårt att hitta rätt i riktiga livet följer Ice Guardians mängder med spelare, både de som lagt skridskorna på hyllan och de som är aktiva idag. Vi får dessutom intervjuer med läkare, journalister och publik om vad de tror, tycker och tänker om dessa busar på isen. Det är både för och emot såklart men lyssnar man på spelarna tycker i princip alla att det är en del av sporten och att sporten numera saknar en hel del spänning och säkerhet när man skapat nya regler för att försvåra för de närmast arrangerade boxningsmatcherna mitt i matchen. Intressant och underhållande.
/Surskägget

onsdag 10 januari 2018

Generation Iron 2

@@
För två år sedan recenserade jag första filmen och gav den lysande betyg. Så jag såg verkligen fram emot tvåan när jag såg att den dykt upp och slängde på den vid första bästa tillfälle. Vilken besvikelse. I stort sett är det samma film som den första fast bara sämre. Det är tråkigare utövare man fått tag på. Det är tråkigare saker som händer (eller snarare inte händer) och rent allmänt känns det som att man pressar blod ur en sten för att få med nånting av intresse överhuvudtaget. Första filmen hade en härlig dynamik där två av utövarna ställdes mot varandra och vi fick följa deras individuella kamp för att bräcka den andre i tävlingarna. Ungefär som man ställde Arnie mot Lou Ferrigno i klassiska Pumping Iron. Det saknas helt i uppföljaren. Dessutom finns det ingen med samma charm och glöd som i första filmen. Saknar man rätt folk att filma så blir en dokumentär ofta platt och tråkig. Exakt så är det här.
/Surskägget

tisdag 9 januari 2018

The Hurt Business

@@@
Film om MMA, både dess historik och dess nutid med intervjuer med mängder av utövare både från förr och från nu. Jag är inget superfan av MMA, har inte superkoll på alla fighters och kollar sällan på matcher men är helt klart underhållen av sporten när man väl tar sig tid att kolla. Här har man lyckats samla en hel del namn till och med jag har koll på och en bunt namn som enligt filmen är kända men som inte säger mig nånting alls. Man följer både män och kvinnor och man följer både de stora vinnarna och de stora förlorarna. Kort sagt försöker man få med så mycket som möjligt av hela sporten. Det lyckas man rätt väl med. Visst blir det lite kort och ytligt på sina ställen och kanske hade man som film tjänat på att antingen vara en dokumentär om sportens historia eller en dokumentär och dagens utövare och vad som verkar komma framöver. Men man lyckas balansera det hela rätt bra och även en hyfsat oinsatt person som jag själv fick ut rätt mycket av filmen.
/Surskägget

måndag 8 januari 2018

Facing Ali

@@@@
Man kommer för tid och evighet debattera vem som varit den bästa boxaren genom tiderna. Tittar man enbart på tungvikt finns det mängder med namn redan där. Tittar man sedan även på övriga viktklasser dyker det upp en hel bunt namn till. Men en som alltid kommer att toppa alla dessa listor är Muhammad Ali. Dels för att han var en riktigt skicklig boxare, dels för vad han åstadkom privat och samhällspolitiskt. Det sistnämnda är kanske en ännu viktigare del av hans arv och hans storhet. Den här dokumentärfilmen riktar in sig på att intervjua mer eller mindre alla som någonsin klev in i en ring tillsammans med honom och boxades mot honom. Alla utan undantag hyllar honom unisont både som boxare men framförallt på det personliga planet. Det är rätt mäktigt att se. Det är också ballt att se alla de här tuffa boxarna som gamla gubbar nu, fortfarande lika tuffa dock. Givetvis varvas intervjustunderna med klipp från matcherna och från privatlivet. Mycket intressant film som gav mig en ny dimension av respekt för herr Ali.
/Surskägget