Nyårskaramell 1 - The Meddler

@@
Nu kör vi en riktig nyårskaramell, eller rättare sagt 24 riktiga nyårskarameller. Jupp, det stämmer. Idag på självaste Nyårsafton kommer vi bjussa på en ny recension varje timme. Every hour, on the hour som jänkarna brukar säga. The Meddler blir först ut och vi får verkligen hoppas att det blir roligare filmer än så här ju längre dagen lider. Susan Sarandon spelar mamma till Rose Byrne. Inte helt otippat har de ingen vidare relation mycket på grund av att mamma Sarandon gärna lägger sig i vad dotter Byrne gör. I tid och otid dessutom. Ja, ni fattar konceptet. Det här har vi sett ungefär en miljard gånger förut och vi lär se det minst en miljard gånger till. Sarandon och Byrne har bra kemi och räddar detta standardiserade hafsverk från totalt haveri.
/Surskägget

Snitch

@@@
Det är svårt att värja sig mot Dwayne Johnsons karisma och sköna attityd. Precis lika älskad nu när han är the good guy som han var hatad av publiken när han var the bad guy i wrestlingringen innan han gav sig på Hollywood. Det här är en lite annorlunda roll mot de actionstänkare han brukar bjussa på. Han spelar en far som för att rädda sin son från mer eller mindre en livstid i fängelse går med på att hjälpa åklagarmyndigheten och polisen att infiltrera ett knarkgäng och skaffa fram information så att snuten kan låsa in gänget i finkan. Varför snuten inte hanterar detta själva kan man verkligen fråga sig men det finns väl ingen budget och ingen politisk vilja. Det riktigt sjuka är att detta är baserat på en sann historia. Knäppt. Johnson spelar en ganska lågmäld version av sitt vanliga actionstjärnejag och det går absolut att köpa att han bara är en orolig förälder som försöker göra allt i in makt för att rädda sin grabb. Vi får ett par sköna actionsekvenser såklart men överlag är det mer fokus på spänning än action.
/Surskägget

Iggy Goes Down

@@@
Lite halvmärklig indierulle om en rikemansgrabben Igby (Kieran Culkin) som inte drar jämnt med sin morsa (Susan Sarandon) och vars pappa (Bill Pullman) hamnat på hispan. Äldre brorsan (Ryan Phillippe) är inte heller till nån direkt hjälp då han mest bryr sig om att smöra för mammas älskare (Jeff Goldblum) en rik affärsman som Phillippe jobbar för. Så Igby drar till New York och hamnar hos Goldblums älskarinnas (Amanda Peet) lägenhet som givetvis betalas för av Goldblum. Peet är dock för det mesta borta och jagar heroin så Igby har lyan för sig själv. Han blir ihop med en servitris (Clare Danes) som han träffar på en fest hos Goldblum, men hon hamnar snart nog i Phillippes famn då de är närmare varandra åldersmässigt. På ytan är det här som vilken artsyfartsy indierulle om bortskämda New Yorkare som helst men helt oförberett slängs det in lite barnsex (Peets karaktär är närmare 30, Culkins runt 16, Danes karaktär kanske runt 20 but still, och bägge har sex med Culkin), en vuxen (Goldblum) spöar skiten ur ett barn (Culkin igen därå) och så avslutar man med två barn som mördar sin mamma. Mörkt värre. Välspelat är det hela vägen och alla lämnar in bra roller. Speciellt Culkin lyckas verkligen bära upp filmen på sina axlar. Intressant och annorlunda film värd och se för skådisarnas skull.
/Surskägget

Tammy

@@@
Den hetaste komikern just nu, Melissa McCarthy, spelar titelrollen som Tammy, en white trashbrud som det gått annat än bra för i livet. Efter att ha kört på en kronhjort och totalförstört sin bil kommer hon för sent till jobbet där hon får sparken. När hon väl tar sig hem upptäcker hon att hennes man är otrogen med grannen. Vad göra annat än att sticka från stan? Med sig får hon mormor (spelad av Susan Sarandon) som råkar ha pengar på fickan och en äventyrslusta. Road trip! Det blir ganska svajjigt mellan kvinnorna nästan direkt, och ju längre filmen rullar på desto mer av deras tragiska historik utspelas. För det här är en komedi med tunga dramatiska inslag som behandlar alkoholism och familjehemligheter. Skriven av McCarthy i regi av hennes man är det helt klart en film som ska visa upp McCarthys bästa sidor både som komiker och seriös skådis. Och de lyckas bra får man säga. Balansen mellan humor och allvar ligger på en bra nivå och det känns aldrig krystat som det kan göra ibland. McCarthy bjussar på sig själv och vi har några riktigt roliga scener, bl a när hon rånar ett snabbmatsställe, samtidigt som hon visar prov på att hon kan mer än att bara skrika och dratta på röven. Sarandon är som alltid riktigt stabil som den alkoholiserade mormorn och i biroller ser vi storheter som Dan Aykroyd, Gary "En Röst i Natten" Cole, Toni Collette och Kathy Bates flimra förbi.
/Surskägget

Ping Pong Summer

@@@
Liten indiebagatell som jag fann oerhört charmig mestadels för att den utspelar sig på 80-talet och även delvis för att man verkligen fångat hur en 80-talsfilm såg ut. Den skulle lika gärna ha kunnat filmats på 80-talet och sedan legat glömd i ett filmarkiv till 2014 när man slutligen släppte den till allmänheten. Kul också att Lea Thompson, denna 80-talsdrottning, är med i en biroll som mamma till tonårsgrabben det handlar om. Konceptet är lite snott av Karate Kid och andra liknande karatefilmer fast den här gången är det pingis som är sporten. Istället för macho karatekillar som sparkar skiten ur vår hjälte får vi två dryga macho pingissnubbar (hahaha ni hör ju hur macho det är) som vinner i pingis (iklädda matchande Stigakläder i gult och blått heja Sverige) över vår hjälte. Han får dock hjälp av en gammal pingismästare (spelad av Susan Sarandon som fortfarande är lite för sexig trots att hon är närmare 100 nu) och snart nog är han grym på pingis och kan vinna över busarna i en sista tuff pingismatch. Hahahaha! Det här är nog bara en film för folk som mig som a) älskar sitt 80-tal b) älskar sina tonårsrullar och c) älskar en underdoghistoria. Och ja, givetvis får han snygga bruden i slutet. Vad trodde du?
/Surskägget

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

Jeff, Who Lives At Home

@
ZZZZZZZZZ...snork, huh? What do you mean you peoplezzzzzzzzzzzzzzzzzzzz......
/Surskägget

@
ZZZZZZZZZZZZ....huh?! Who there? Who dat there?! Whoooo..zzzzzzzzzzzzz.....
/Vrångmannen

Speed Racer

@@@
Hur följer man upp en av de mest banbrytande och spektakulära filmtrilogierna genom tiderna? Om man heter Bröderna Wachowski och precis har avrundad Matrixtrilogin bestämmer man sig för att damma av en gammal japansk tecknad teveserie från 60-talet om en kille som heter Speed Racer och som är racingförare. Jag vet inte hur ni kände när filmen kom för ett par år sen, men jag var helt ointresserad. Och med tanke på att den kom och gick på bio snabbare än Blixten nyser gissar jag att de flesta kände likadant. Sedan dess har man sett den i lågprishyllan på Media Markt och varit lika ointresserad för det. Tills frugan köpte den till ungarna häromsistens och jag liksom av bara farten såg den när den ändå fanns tillgänglig. Och blev positivt överraskad. Visst, storyn är inget att hänga i julgran. Ung idealistisk racingförare (det är Speed Racer det) krigar mot elaka storföretag som tror de kan köpa alla förare och bestämma vem som får ta hem segern. Till sin hjälp har Speed den mystiske Racer X som bara råkar påminna en del om Speeds döde storebror som också råkade vara racingförare. Men det är en familjefilm och i en famljefilm kan man köpa en sån story. Hade det varit riktat till en enbart vuxen publik så nej. Men visst, hade det inte varit för de spektakulära och supersnygga specialeffekterna hade filmen fått en tvåa. För det här är snyggt. Sjukt snyggt. Där man vältrade sig i gröna, gråa, blåa och svarta nyanser i The Matrix låter man färgpaletten explodera i Speed Racer. Det är alla tänkbara färger och några till i superljusa, glittrande miljöer. De futuristiska racingbilarna- och banorna är fantastiska och de många bilscenerna snabba, snygga och sjukt underhållande. Med John Goodman och Susan Sarandon i biroller får vi en viss tyngd och Christina Ricci som Speeds flickvän är klockren i den rollen. Emile Hirsch (Into the Wild, Alpha Dog) är dock lite blek i titelrollen. Allt som allt är det en rolig resa. En bagatell visserligen men en underhållande bagatell.

/Surskägget

Julkalendern 21 dec: Little Women

@@@@

Nej jag skäms inte att ge den en fyra! Winona Ryder är sötast och bäst och därmed basta! Detta är ännu en i raden av många inspelningar av en mycket populär bok med samma namn (en annan riktigt bra version är den från 1933 med Katharine Hepburn i huvudrollen) och det är lätt att förstå varför den filmatiserats gång på gång. Det är en tidlös berättelse om syskonskap, kärlek, uppväxt och familj. Och jul förstås. Även om inte hela filmen utspelas kring julen får vi många fina scener från julfirandet hos familjen March som det hela handlar om. Vi får träffa fyra systrar March spelade av Ryder, Samantha Mathis, Claire Danes och Trini Alvarado (även Kirsten Dunst spelar en av systrarna som mindre). Det är mitt under inbördeskriget i USA och pappan är ute och på slagfältet. Mamma Susan Sarandon får ta hand om ruljangsen hemma samtidigt som döttrarna blir kära i Christian Bale och Eric Stoltz, åtminstone tills Gabriel Byrne dyker upp och snor Ryders hjärta. Fullt med duktiga skådisar med andra ord och för alla som gillar sina kostymfilmer är detta förstås rena rama....wait for it...julafton!

/Surskägget

@@+
Nö nö nö nöööö! Tjejerna är glada. Nö nö nö nöööö! Nu hände det något tragiskt. Nö nö nö nöööö! Dom håller ihop i vått och torrt. Nö nö nö nöööö! Skruva på stråkarna så tårarna rinner och pengarna flödar..
Hehehe ok jag ska vara hyggligt snäll. Den här snyftaren är klockrent riktad åt en kvinnlig publik om man ska vara Hollywoodpengsynisk och de som förmodligen älskade den gamla romanklassikern. Så vitt jag förstår det så har Little Women filmats flertalet gånger genom åren (bl.a med Katherine Hepburn 1933) och även satts upp som pjäser och dyligt. Nö nö nö nöööö! Jänkarnas alldeles egna Barnen från Frostmofjället (fast mer påkostad och med stora stjärnor). Inget för den här vrånga gamla gubbjäveln men den är väl knappt ok, typ.
/Vrångmannen