söndag 28 februari 2010

Örnen Har Landat

@@@
Aaaah, en gammal hederlig krigsfilm med allt som hör därtill. Många kända och duktiga skådisar (Donald Sutherland, Michael Caine, Donald Pleasence, Robert Duvall, Treat Williams, Larry Hagman och till och med svenska Sven-Beril Taube), elaka nazityskar, goda amerikaner som räddar dagen, shoot-outs med k-pistar, skott i hjälmen med död som följd (vilket alltid leder till frågan varför de har de där hjälmarna på sig när de uppenbarligen inte funkar ändå), en galen själmordsplan utan odds som ändå måste utföras av de tuffaste elitsoldaterna, ära, heder och en överste som är heeeeeelt slut. Alla sköna ingredienser finns med andra ord där. Rullen är från 1976 och visst har den tappat en del sting med åren i t ex actionsekvenserna, men den är sådär busig och skön med glimten i ögat hela tiden. Typ: "ja vi vet att det här bara är en dum krigsactionrulle som inte är trovärdig alls men vadårå!?!?". Såna här härliga filmer gjordes nog fan bara förr. Och möjligtvis av Tarantino idag.
/Surskägget

Paranoid Park

@
Gus van Sant har alltid gjort lite udda, intressanta och överlag smarta filmer som Drugstore Cowboy, My Own Private Idaho, To Die For, Good Will Hunting och Elephant (jag tyckte t o m att hans remake av Psycho var ett intressant och förvånansvärt bra experiment). Men med Paranoid Park flummar han iväg helt utan mål och mening. Det handlar om kids. Det åks lite skateboard i slow-motion till drömsk musik. Några går i en skolkorridor. En snubbe hänger i Paranoid Park där man åker lite mer skateboard i slow-motion. Av misstag dödar han en tågvakt. Vi ser lite inälvor och tarmar. Det hoppas i tid och rum hela tiden utan nån annan mening än att filmen ska vara lite udda, indie och smart. Filmen är 1.20 och känns som sju svåra år med fjorton svåra plågor. Vad hände Gus? Vad i helvete hände? Vad tänkte du på när du gjorde den här? Eller satt du och räknade pengarna som Kevin Smith så skönt skämtar om i Jay & Silent Bob Strikes Back? Vad det än var så skärp dig! Sånt här skräp vill jag inte se på ögat såvida det inte kommer från en förstaklasselev på novellfilmsskolan. Och inte ens då.
/Surskägget

tisdag 23 februari 2010

This Is England

@@@
Superduperhyllade This Is England handlar om den lilla halvmobbade 12-åriga grabben Shaun som en dag blir polare med ett gäng skinnskallar som tar honom under sina vingar. De tillhör den gamla skolan skinnskallar med rötterna i Jamaicas rude boyrörelse som har noll att göra med rasismen och nazismen som sedermera blev synomymt med rakad skalle och Doc Martens. Hursomhelst spenderar Shaun sina sommarlovsdagar med skinnskallegänget och får självförtroende och vänner (t o m flickvän!) tills en festnatt när Combo dyker upp från finkan. Combo har tidigare hängt med gänget men på grund av sina uppenbara rasistiska tankar och tendenser väljer de flesta att ta avstånd från honom. Dock lyckas Combo få med sig Shaun och några till. Våldet eskalerar mer och mer tills det som väntat går överstyr.
Jag tycker att första halvan av filmen är precis så magisk och lysande som alla hyllningar gör gällande. Vi får en vacker och osentimental växa-upp-story som gör en alldeles varm i hjärtat. Sen kommer Combo in i bilden och filmen skiftar fokus till nån sorts American History X-variant som känns helt malplacerad efter den sköna inledningen. Jag förstår att regissören Shane Meadows vill berätta om politiska saker och sånt som gör honom upprörd, men jag tycker inte att första halvan och andra halvan av filmen hör ihop överhuvudtaget. Det är synd. Det blir splittrat och det förlorar styrka och värde. Fortfarande bra, men så där magiskt som det kunde varit blir det inte.
/Surskägget

In the Valley of Elah

@@@
Tommy Lee Jones är en gammal ex-militärpolis vars son kommer hem från Irakkriget bara för att försvinna från basen. Befäl ringer Jones och undrar om han sett sin son. Jones tycker detta låter konstigt att hans duktiga, hederliga och fina son bara skulle försvinna så han åker dit och börjar rota i det. Snart upptäcks det att sonen är mördad och Jones får hjälp av snygga snuten Charlize Theron att hitta mördarna.
Filmen är baserad på en sann händelse där militären inte alls var speciellt intresserade av att hjälpa till att lösa mordet. Sonens pappa fick kämpa i medvind för att överhuvudtaget få nån typ av hjälp med att hitta de skyldiga. Jones skapar ett trovärdigt porträtt av en man med både bra och dåliga sidor, och Theron är helt okej som ensamstående småstadspolis/mor med större ambitioner. Dock saknas det där lilla extra som får en film att gå från "bra" till "lysande". Vrångmannen hade liknande tankar om den.
/Surskägget

The Informers

@@@
Den här filmen borde varit mycket bättre. 1. Baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn och med manus av honom själv. 2. Med Mickey Rourke, Winona Ryder, Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Brad Renfro och en förvånansvärt bra Chris Isaak som alla gör ett mer än bra jobb, speciellt Renfro i vad som tyvärr blev hans sista film. 3. Utspelas på 80-talet och handlar om både vuxna och ungdomar som är desillusionerade och mest spenderar sina dagar med att knulla och droga eller kröka.
Jag tror att misstaget var att sätta en kille från Australien i registolen. Vad fan vet han om de lyxigaste glansdagarna i dekadensens Hollywood under tidigt 80-tal? Nej. En kille som var med då det begav sig hade behövts bakom kameran så att han (eller hon för all del) kunnat instruera sina unga skådisar hur saker och ting faktiskt var. Sen är det ofrånkomligt att jag jämför filmen med Less Than Zero med en fantastisk Robert Downey Jr och det är kanske inte helt rättvist. I vilket fall saknas en tydlig röd linje bland alla dessa olika karaktärer vi får följa och när filmen är slut känns det som att vi borde fått mer avslut kring de olika historierna. Dock gnäller jag kanske för mycket. Tycker som sagt skådisarna är riktigt bra, både kända och okända, med Renfro som absolut spjutspets tätt följd av Rourke. Gillar man sitt 80-tal (och det gör jag) är detta en rulle man helt klart bör se.
/Surskägget

fredag 19 februari 2010

Killshot

@+
Mickey Rourke är halvblodsindian och helblodsmördare åt Toronto(!)maffian. Han har alltid ihjäl alla som ser honom under ett uppdrag vilket Diane Lane och Thomas Jane råkar göra. De spelar ett skilt par som nu får slåss för sina liv. Rourke har med sig en ung hetsporre som spelas av Joseph Gordon-Levitt. Faktum är att det är Gordon-Levitt som lyser klarast i den här rullen baserad på en hårdkokt roman av Elmore Leonard (Jackie Brown, Out of Sight). Han spelar rollen som en Billy the Kid på crack utan att nånsin kliva över gränsen till det fåniga. Imponerande. Rourke går på tomgång och ser riktigt risig ut i nyllet (var han nyopererad igen månne eller har de bara sminkat honom skumt, ser ut som att han har en mask av människohud på sig vilket man i o f s kan säga att han har), Diane Lane gör det lilla hon kan av sin roll och Thomas Jane...ja Thomas Jane spelar som Thomas Jane alltid gör (tolka som ni vill men mest negativt). En knappt okej rulle som nästan klarar sig till en tvåa tack vare Gordon-Levitt.
/Surskägget

@@
Instämmer med föregående talare. Filmen är sådär härligt poänglös så man bryr sig inte efter en kvart. Joseph Gordon-Levitt är dock en fröjd att se. Han kommer att bli stor. Gillade honom som fan i Brick också. Tvåan i betyg är endast för honom. Filmen suger och Mickey Rourke ser ut som en näve hästskit. Han är ok i filmen dock.
/Vrångmannen

torsdag 18 februari 2010

Veckans Snabba Etta: Legion

@
Förra året förhandshyllade jag denna actionskräckis här efter att ha sett stjärtsparkartrailern. Det fick jag ju äta upp utan att tugga. Vilket FÖRBANNAT USELT KACK (pardon my french)! Amatörrevydåliga skådisar (Dennis Quaid, ge honom alla pris för sämsta allt!), ett förvirrat tvfilmsmanus skrivet av en 4-åring på enhjuling och gråtretande dialog. Men värst av allt. Ful och tråkig action! Den blir inte ens skojig på det viset. Det finns ingenting som är bra med Legion. INGET!! Så upprörd nu så jag kommer fan aldrig att somna.. Herregud, vad är det här?! Och nu sågar dom Scorceses nya på teven också!! Är alla emot mig nu eller VAD ÄÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄÄR?!!
/Vrångmannen

tisdag 16 februari 2010

The Directors: Peter Jackson

Peter Jackson var och är en hårt arbetande filmnörd med stor glädje för genrefilm som lyckats totalt i branschen. Han har på kuppen blivit multimiljonär men har tydligen ändå på sig sin gamla vanliga tröja, kör en gammal bil och verkar inte bry sig alls om något annat än nästa filmprojekt (detta luktar Stanley Kubrick lång väg!). Han föddes på Nya Zeeland 1961 och andades film under hela sin uppväxt. Med hjälp av vänner och bekanta samt en ytterst blygsam budget (om man ens kan kalla det budget) började han göra splatterfilm med mycket humor, fart och fläkt. Trots den otroliga framgången idag så vägrar han att filma någon annanstans än på Nya Zeeland. Hollywood får helt enkelt komma till honom.

Bad Taste (1987)
@@@
Älskade denna som tonåring. ÄLSKADE. Här har vi en galen blandning av Världsrymden anfaller, Rambo och Helan och Halvan. Hela teamet både framför och bakom kameran är polare till Jackson och filmen tog tydligen en evighet att spela in (då polare kan vara oberäkneliga i den åldern pga tjejer, fester etc hahahaha!). Filmen ser dyrare ut än den var att spela in men ser ändå skitbillig ut. Det är ett sånt drag i Bad Taste, och asgarven är många, att man vid första titten inte hinner se alla fel som hela tiden infinner sig (som så ofta när man saknar en scripta). En skön sci-fi/zombie/splatterfilm som pga dedikerat engagemang är otroligt underhållande (inte för vekmagade) trots billighetsfaktorn och man kunde redan då ana att det inte var den sista gången vi skulle få höra talas om Peter Jackson.
/Vrångmannen

@@
Nja. Att den är gjord för 25 nyzeeländska dollar och en ostmacka är tydligt, men eftersom att det är en knäpp och crazy rulle kan man förlåta det. Däremot är det för mycket fel mest hela tiden som man visst hinner märka och garven kommer inte lika ofta som en viss Vrångman gör gällande. Första halvan av rullen är bäst sen flummar den mest på. Men visst kunde man se att herr Jackson hade vision och talang, det är inget snack.
/Surskägget

Meet the Feebles (1989)
@@+
Mupparna som knarkar, svär, mördar och knullar. Jag älskar idén men kanske måste jag se om denna i vuxen ålder för att uppskatta den till fullo. Jag minns att den bitvis var kul i all råhet men också att den blev tjatig i längden (MTV generationen!).
/Vrångmannen






Braindead (1992)
@@@@
Här får vår regissör sin första "riktiga" budget och gör inte helt överraskande en galen over-the-top zombierulle. Extremt våldsam men på det där sköna teckandefilmviset och FANTASTISKT rolig. En av de bästa skräckkomedier som gjorts kommer alltså från Nya Zeeland. Brain Dead kan man se hur många gånger som helst. Nu sitter man bara i smyg och väntar på att Jackson snart återvänder till den splatterhumor som satte honom på kartan.
/Vrångmannen

@@@@
Hahahahaha, här börjar det hända grejer. Från att vara riktigt creepyläskig i introt till att bli en splatterskrattfest utan dess like vare sig förr eller senare är detta en sann klassiker. En karatesparkande präst på en kyrkogård eller en hyfsat trött men ändå pissed-off hjälte med gräsklippare. Många klassiska scener blir det. Tydligen var det den film med mest blod per sekund nånsin när den kom, och det rekordet lär väl stå sig än idag. Humor och skräck i en perfekt blandning. Det här ska ses av alla och envar.
/Surskägget

Heavenly Creatures (1994)
@@@@
Plötsligt när man tror att man ska få nästa splatterrulle av Jackson så sadlar han om! Han gör ett sagolikt mörkt drama på en verklig händelse där två skolflickor dras in i sin egen drömvärld och till slut blir mördare. Flickorna spelas fantastiskt av en ung Kate Winslet (behöver jag ens nämna en film?) och Melanie Lynskey (succé i komediserien Two and a half men). En mörkt vacker, sorglig och bitvis rolig film som ändå gjorde att vi fans undrade om Peter Jackson redan blivit för seriös för den sköna, lättsamma underhållningsbanan han tidigt styrde in på.
/Vrångmannen

@@@@
Oj oj oj. Från splatter till starkt drama på mindre än en Winslet, Jackson visar prov på att han är mer än glada amatörkillen som är duktig på splatter. Liksom Sam Raimi innan honom klarar Jackson av flera genrer och liksom Raimi har han sedermera gjort en av världens mest sedda (och bästa) trilogier. Visste faktiskt inte ens att det var Jackson när jag såg den och blev superöverraskad när jag fick reda på det. Såhär seriös film skulle väl mer-blod-per-sekund-Jackson inte kunna leverera? Men jo. Det kunde han.
/Surskägget

Forgotten Silver (1995)
@@@+
Mockumentary där Peter Jackson snubblat på en fantastisk historisk upptäckt. Nya Zeeländaren Colin McKenzie uppfann tydligen den rörliga filmen långt innan den blev ett faktum för hela världen. Denne McKenzie skall också redan 1908 spelat in världens första talfilm i Nya Zeeland (HAHAHA!). Forgotten Silver är en skojig och välgjord bagatell som fick många att tro att det var på riktigt. När man ser den förstår man varför.
/Vrångmannen



The Frighteners (1996)
@@@@
Ett fantastiskt och lite bortglömt äventyr. Michael J Fox kan se spöken och jobbar som en slags "Ghostbuster" men folk tror honom sällan. Plötsligt dyker det upp en demon i svart skepnad (påminner väldigt mycket om de senare ringvålnaderna i Jacksons Sagan om Ringentrilogi) som börjar döda folk till höger och vänster och karvar in en siffra i offrens panna. Vår hjälte tillsammans med sina sköna spökkompisar (bl.a en gammal revolverman från vilda västern och en svart man i afro och discomundering från 70-talet) måste ta klivet in i hjälterollen för att rädda dagen. En sanslöst härlig och fartfylld skräckkomedi som borde varit Peter Jacksons stora succé men floppade tyvärr på biograferna vid premiären. Har dock nått kultstatus hos filmfans världen över (i alla fall dom jag känner!).
/Vrångmannen

@@@@
Michael J. Fox i en av sina sista större roller om jag inte minns fel. De visuella effekterna var om än kanske inte banbrytande för sin tid så väldigt avancerade. Här blandar han humor och skräck igen och lyckas återigen skapa en riktigt bra rulle. Som Vrångis skriver missade biopubliken den här (kanske på grund av affischen, seriöst, en vit vägg med nåt skuggansikte av ett monster är inte det tuffaste jag sett i mitt liv) men på video och dvd har den fått kultstatus. Fox visar att han är en lysande komiker, och Jackson visar att han kan detta med underhållande film.
/Surskägget

Lord of the Rings trilogy (2001-2003)
@@@@@
Finns inte så mycket att säga om den här cineastiska milstolpen . Fantasyfilm blir inte mycket bättre än såhär och gillar man böckerna (läser dom en gång varje år) så kan man inte vara annat än helnöjd. HELNÖJD!
/Vrångmannen

@@@@@ (Ettan), @@@@ (Tvåan), @@@@@ (Trean).
Mittenfilmen är inte lika bra som de andra två vad folk än försöker säga. Faktum är att innan the director's cut så gav jag tvåan en trea och kände mig snäll. Men när ytterligare en timme fick plats på dvd:n blev det en solid fyra och den film det borde varit hela tiden. Detta är inte förstås inte Jacksons fel. Mittenboken i trilogin är den tråkigaste av de tre böckerna, så det är svårt att göra en film lika stark som ettan och tvåan när man har originalmaterialet att utgå ifrån. De här filmerna kan man skriva långa romaner om hur bra de är. Låt oss helt enkelt avsluta med kung Theodens rop: "Death! Deeeeaaaaath! DEEEEEEEEEAAAAAAAAAAATH!!!"
/Surskägget

King Kong (2005)
@@@@-
Den här är rätt så svår att recensera/betygsätta tycker jag. Den känns på tok för lång och första halvan av filmen (förutom att den är fantastiskt snygg och välgjord) är så tråkig så man nästan snarkar ihjäl sig. Plötsligt händer något mitt i och den förvandlas till ett sjukt häftigt over-the-top-äventyr utan en tråkig minut. Spektakulärt ösig action med både humor och värme. Självaste King Kong är fenomenalt ”verklig” och här visar Peter Jackson ytterligare en gång att han kan sin action, sin spänning och sina äventyr. Andra halvan väger nästan upp för den tråkiga och sega starten. Nästan.
/Vrångmannen

@@@@
Jo, jag tycker fortfarande att det är onödigt att göra en remake på King Kong. Originalet är för jävla grymt bra trots gamla specialeffekter etc, och det går inte att göra sådär jättemycket nytt med storyn. Jag menar flicka träffar apa, apa blir kär, apa dör, det är filmen oavsett hur många remakes som görs. Men samtidigt dunkar ju Jackson på med allt specialeffektskrut som finns, och det är ju hysteriskt bra i actionsekvenserna (även om man vissa gånger bara ser resten av handlingen som en kort transportsträcka från en actionsekvens till en annan). Striden mellan Kong och tre T-rexar är en modern klassiker som man kommer njuta av mången gång. Såg om den på dvd för ett tag sedan och då kändes den ännu mer helgjuten än när jag såg den på bio, framförallt kändes då starten riktigt bra med mycket karaktärsbyggande som gav en skön känsla för resten av filmen. Ja jäklar det svänger på bra och tre timmar försvinner snabbt.
/Surskägget

The Lovely Bones (2009)
@@
/Vrångmannen

måndag 15 februari 2010

The Burning Plain

@@@
Guillermo Arriaga som skrivit och regisserat denna rulle med Charlize Theron och Kim Basinger har gett oss Amores Perros, 21 Grams och Babel, rullar som är jättehyllade men som jag inte sett. Därmed inga jämförelser med tidigare verk. Däremot har jag förstått att Arriaga liksom Tarantino gillar att hoppa i tid och rum i sina filmer och inte berättar rakt upp och ner från A till Ö. Så även här. Vi får följa ett flertal parallella handlingar som först inte verkar ha nåt att göra med varandra men som vi efter ett tag förstår har väldigt mycket att göra med varandra. Jag vill inte gå in på några spoilers utan berättar bara att det handlar om kärlek och passion men även ond bråd död och tomma, ensamma människor. Direkt efter filmen tyckte jag den var riktigt bra. Sen började jag fundera på varför jag tyckte det. För när eftertexterna rullar och man pusslat ihop storyn är den ju ganska basic egentligen och hade Arriaga valt att berätta den från A till Ö utan att studsa runt i tiden hade filmen nog varit ganska platt. Den här gången räddas han av sina tidshopp men det är knappt. Hade inte Theron, Basinger och övrig ensemble känts riktigt bra och trovärdiga hade vi nog dragit ner betyget till en tvåa.
/Surskägget

Lesbian Vampire Killers

@@
En brittisk skräckkomedi om lesbiska vampyrer som ska döda alla män och omvandla alla kvinnor låter ju på papper som en rulle i min smak. Och potentialen för en klockren skrattfest (på rätt sätt) finns helt klart här. Vissa repliker är ju så skönt brittiskt roliga som egentligen bara britter kan vara roliga på, men många gånger känns det tyvärr lite krystat och helt enkelt inte lika kul. Marknadsföringsmässigt har man ju satsat på sex, sex och åter sex men i filmen är det ganska sparsamt med tuttar och lesbisk lek. Visst, vi får en uppsjö riktigt snygga damer som snabbt blir förvandlade till blodtörstiga vampyrer (ja, lesbiska sådana) men de får ingen direkt chans att spela på sin sexighet för de är ovanligt lätta att ha ihjäl. Kan tänka mig att grabbarna bakom filmen inspirerats av Evil Dead och en liten dos glada vampyrklassiker starring Ingrid Pitt från way back when. Man når inte upp till Evil Deads nivå av humor och splatter, och man når inte riktigt lika långt på sexighetsskalan som Ingrid Pitt. Nånstans mittemellan utan att våga och eller kunna ta det hela vägen. I grund och botten är det en okej rulle man kan plocka en söndagkväll när inget annat går, men som man lika gärna kan leva utan att ha sett.
/Surskägget

torsdag 11 februari 2010

Smart People

@@
Dennis Quaid i ett skägg som nästan får t o m undertecknad att bli grön av avund spelar en bitter och ointresserad universitetslärare som driver runt i livet i hopp om att hitta nån mening efter sin frus död. Han bryr sig inte om sina studenter, han bryr sig inte om sin familj och han bryr sig inte om kärleken. Det enda som verkar vara något sånär spännande i hans liv är en roman han skrivit som dock inget förlag vill ge ut. Efter en olycka hamnar han på akuten där han träffar Sarah Jessica Parker som är en gammal student till honom. Tydligen var hon kär i honom en gång i tiden och sakta spirar en ny vänskap och kärlek upp mellan dem. Detta känns inte alls bra för Quaids tonårsdotter (spelad av Ellen Page) som är lite för smart men samtidigt lite för instängd och tråkig för sitt eget bästa.
En relationsfilm som puttrar på utan att det egentligen händer speciellt mycket. Skådisarna håller hög klass allihop, men ändå känns det som att det här bara var ännu en dag på jobbet och ingen direkt la ner sin själ i det hela. En okej rulle man glömt när man sett den.
/Surskägget

måndag 8 februari 2010

Bästa filmerna 2000-2009 enligt Vrångmannen

Men GUUUUD va jobbigt det här var. Nu får det vara nog! Jag har säkert glömt flera godbitar men det skiter jag i nu. Det finns egentligen ingen inbördes ordning alls utan de 30 bästa rullarna helt enkelt. Märk också att jag ”fegar” (om du frågar Surskägget) och slår ihop Sagan om Ringentrilogin till EN fet rulle. Så jobbar JAG och tydligen många många måååånga andra.

Surskäggets lite sämre lista hittar ni här.

Topp-30 (utan rangordning):

Amélie from Montmartre
Borat
Brick
City of God
Dark Knight, The
Departed, The
District 9
Donnie Darko
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Hangover, The
Hurt Locker, The
Kill Bill vol 1
Kiss Kiss Bang Bang
Lord of the Rings (trilogy)
Lost in translation
Memento
Monsters, Inc
Moulin Rouge!
Mulholland Drive
No Country for Old Men
O Brother Where Art Thou?
Oldboy
Old School
Pan’s Labyrinth
Punch-Drunk Love
Sin City
Spirited Away
Team America: World Police
Watchmen
Zodiac

/Vrångmannen

söndag 7 februari 2010

Två snabba listor

Topp-5 tuffaste actionkaraktärerna som heter "John":
5. John Hatcher (Marked For Death, Steven Seagal)
4. John Constantine (Constantine, Keanu Reeves)
3. John McClane (Die Hard, Bruce Willis)
2. John Rambo (First Blood, Sylvester Stallone)
1. John Matrix (Commando, Arnold Schwarzenegger)

Topp-5 tuffaste actionnamnen som man aldrig skulle heta på riktigt:
5. Gibson Rickenbacker (Cyborg, Jean-Claude van Damme)
4. Mason Storm (Hard To Kill, Steven Seagal)
3. Jericho Cane (End of Days, Arnold Schwarzenegger)
2. Marion Cobretti (Cobra, Sylvester Stallone)
1. Snake Plissken (Flykten Från New York, Kurt Russell)
/Surskägget

Tyson

@@
Iron Mike Tyson var under sin storhetstid den mesta mästaren i boxning. Han spöade alla, många gånger i knock-out redan i första eller andra ronden, var snabb och orädd, tuff och hård och blandade gatuslagsmålsmentalitet med boxningsteknik. Sen åkte han in i finkan tre år för våldtäkt och när han kom ut och fortsatte boxas blev det mest skandalmatcher med avbitna öron eller spö av på papper betydligt sämre boxare. The champ blev ett skämt, förlorade alla sina pengar, vann nya pengar, förlorade allt igen och ställer nuförtiden mest upp på vad fan som helst för att få in en slant i kassan. Tack och lov har han lagt boxningshandskarna på hyllan så han slipper pissa ner sin fantastiska karriär helt (lite sköna cameos och småroller som den i Baksmällan är dock perfekt att pyssla med nuförtiden). Den här dokumentären bygger på att Tyson sitter och berättar om sitt liv samtidigt som det visas lite gamla klipp som illustrerar det han snackar om. Här gör man inga försök att vara saklig, det är Iron Mikes sanning rakt upp och ner. Hyfsat underhållande, men frågan är om man lär sig nåt man inte redan visste.

/Surskägget

3 x Dan Aykroyd

En liten minispotlight på Dan Aykroyd är aldrig fel. Han har alltid varit en av mina favoritkomiker och tycker att han hamnat lite i skymundan av sina generationskomiker som John Belushi, John Candy, Chevy Chase och Bill Murray. Vad det beror på är svårt att säga, kanske för att han oftast spelar the straight guy mot de andras knäppskalligheter. En stor skillnad är dock att Aykroyd alltid skrivit manus till filmerna de andra varit med i (Blues Brothers, Ghostbusters, Spies Like Us) och därför har jag valt att fokusera på tre filmer han skrivit som kanske inte är lika välkända som de tre exemplen ovan.

Nothing But Trouble
@@@
Det finns många knäppa komedier, speciellt från folk som har SNL-bakgrund, men frågan är om inte detta är den knäppaste komedin som gjorts. Chevy Chase är en superrik bankman som är trött och cynisk på omvärlden. Han träffar nyinflyttade Demi Moore i hissen och erbjuder att skjutsa henne till ett viktigt möte. På halsen får de två brasilianska syskon som är alldeles för rika för sitt eget bästa och som är helt slut i huvudet. För att komma undan motorvägen tar de en liten avstickare och hamnar i lilla byhålan Valkenvania som styrs stenhårt av en gammal galen domare spelad av Dan Aykroyd (som även regisserat och skrivit filmen). När Chevy åker för fort hamnar snart sällskapet framför domaren och den sjukaste komedin du nånsin sett kan ta sin början. Aykroyds sminkning som den knäppa domaren Judge Valkenheiser måste ses för att man ska kunna uppskatta hur sjukt den är. Han ser ut att vara typ 100 år gammal och när de i en berömd scen ska äta middag och Chevy misstar näsan på domaren för en kuk är skrattfesten ett faktum. Det finns så många geniala små detaljer i den här rullen som är briljanta. Chevys minspel är på topp, Akroyds hänsynslöshet som domaren är fantastisk och John Candy i en dubbelroll som en snäll polisman samt en stum och ogift dotterdotter till domaren är som vanligt för rolig för att vara på riktigt ens. Dock är helheten lite för knäpp för att räcka till en fyra eller femma i betyg. Trots det är detta en kultklassiker som måste ses.
/Surskägget
Dragnet
@@@
Snutkompisrullar gillar vi självklart (Tango & Cash, Dödligt Vapen, The Rookie etc) men där det oftast är action som är ledmotivet är det humorn som dominerar i denna rulle. Aykroyd är stele och superkorrekte polisen Joe Friday som blir ihopparad med struntar-i-alla-regler-snuten Pep Streebeck (Tom Hanks när han fortfarande var en skön komiker utan fyrtioelva Oscars i garderoben och knäppusla da vincirullar bakom sig). Självklart är de som hund och katt först, och lika självklart inser de båda att de kanske ska anamma delar av den andres karaktärsegenskaper för att bli en bättre människa och därmed bästa vänner. Det är klichéer i en och en halv timme, men det är fortfarande riktigt kul på sina ställen. Christopher Plummer som skurken är hahahahaha fantastiskt kul hahahaha orkar inte hans miner hahahaha och några scener som när Hanks och Aykroyd dansar getdans är obetalbara. Vissa partier är dock lite väl tomgång och transportsträckor mellan gagsen. Dock en bra och skön 80-talskomedi som de gjordes förr. Och det räcker gott och väl.
/Surskägget

Coneheads
@@@
Hahahahahaha! Dan Aykroyd med en kon till skalle! Han spelar utomjordingen Beldar som tillsammans med sin fru Prymatt (Jane Curtin) av misstag råkar hamna på jorden. De blir tvungna att leva här samtidigt som de försöker få kontakt med hemplaneten. För att göra saker och ting lite knepigare är de jagade av immigrationsmyndigheten hahahaha! Till slut förälskar sig Beldar och Prymatt i vår planet och hinner till och med få dottern Connie här på jorden som börjar skolan och blir ihop med Ronnie (Chris Farley HAHAHAHAHAHA!) en bilmekaniker som Beldar först inte har mycket till övers för, men som han inser verkligen älskar Connie. Efter mycket om och men tar de sig tillbaka till sin planet bara för att få reda på att man tänker invadera jorden. När invasionsplanerna till slut ska verkställas inser Beldar att han måste stoppa invasionen även om det innebär att gå emot den store ledaren på hemplaneten. Baserad på SNL-sketcher med dessa karaktärer har man ändå lyckats skapa en film som inte känns som sketch på sketch på sketch utan som har en hyfsad röd tråd och handling genomgående. Alla, och jag menar alla, roliga SNL-komiker från den tiden är med i större och mindre roller. Adam Sandler, David Spade, Phil Hartman, Kevin Nealon och Jon Lovitz, dessutom en bunt andra komiker som Drew Carey, Michael Richards, Ellen DeGeneres, Michael McKean och Jason Alexander för att inte tala om små roller av Parker Posey och Joey Lauren Adams. Kul kul kul.
/Surskägget

tisdag 2 februari 2010

The Lovely Bones

@@
Att Peter Jackson är en talangfull filmskapare är ingen nyhet. Jag hade stora förväntningar på The Lovely Bones och trailern bådade gott. Filmen är baserad på en roman av Alice Sebold och utspelar sig i början av 70-talet. Fjortonåriga Susie Salmon blir mördad på väg hem från skolan. Hon hamnar i ett slags förmak till himlen där hon blickar ner på sin sörjande familj samt sin mördare och hur han förbereder sig för nästa dåd. Det är förvisso riktigt snyggt och effektmakeriet där Susie sitter i sin "himmel" är påkostat men filmen griper aldrig tag i mig. Jag blir istället intresserad av att läsa boken (vilket är en bonus då jag allt för sällan läser fiction). Saoirse Roman är makalöst bra som unga Susie i filmen och henne kommer vi garanterat se mer av i framtiden. The Lovely Bones borde ha varit en piece of cake för Jackson som tidigare visat att han fixar både starkt drama (Heavenly Creatures) och spänning (allt annat). Istället blir det här en påkostad "Hallmarkfilm" utan djupare mening. Kanske var det ett för tungt ämne för regissören som verkar vara mer intresserad av snygga bilder och effekter. En riktig besvikelse. Nu blickar vi istället framåt mot Tintin (som Jackson regisserar tillsammans med Steven Spielberg) och The Hobbit (producent och manus). Aaaah! Där hör han hemma.
/Vrångmannen