John Wick 2

@@@@
Hahahaha såna här filmer älskar jag verkligen. Det är serietidning, superöverdrivet, för adrenalinstint och machouppblåst. Alla pratar i oneliners. Alla skurkar är James-Bond-skurk-ondast med vilda planer om världsherravälde, pengar och makt. Hjälten är fåordig, karg, tuff, stenhård, livsfarlig, principfast in absurdum, bäst på det han gör, dödar utan att blinka på tvåtusen olika sätt och har givetvis ett hjärta av guld som blöder för de svaga i samhället. Och vill givetvis bara bli lämnad i fred och leva sitt liv i lugn och ro hahahaha. Keanu Reeves är perfekt i den här typen av roller. Han behöver bara se lagom tuff ut, knappt säga fem meningar och spöa alla hela tiden. Jag gillade redan första filmen och här får vi bara mer av allt. Det överdrivs mer i våldet, det är mer blod, det är fler dödade och det är mer serietidning. Vi får också en djupare inblick i den hemliga lönnmördarvärlden som det skrapades lite på ytan på i första filmen. Underbart! Jag ser verkligen fram emot trean.
/Surskägget

@@@@
Hahahaha! Ja.
/Vrångmannen

Julkalendern 6 dec - The Man of Tai Chi

@@@
Keanu Reeves väljer att ställa sig bakom kameran för första gången i karriären. För en del kan ju sånt bli väldigt lyckat, se t ex Robert Redford som är minst lika skicklig regissör som han är skådis. Nu är ju inte Reeves en Redford hur man än jämför, men Reeves rattar skutan med till synes van hand och det märks att han hållit stenhård koll på syskonen Wachowski under Matrixåren och hur de jobbat. Det är stiliserat och snyggt och skulle på ett sätt ha kunnat utspelat sig i Matrixvärlden. Tyvärr saknas ett riktigt bra manus för att det ska lyfta rejält, men vi får en trevlig stunds underhållning med många fina fighter. Reeves själv håller sig vist nog i bakgrunden och överlåter huvudrollen åt Tiger Hu Chen som han lärt känna under just Matrixinspelningarna. Givetvis kan inte Keanu låta bli att dyka upp alls och kniper därmed skurkrollen som är ganska nedtonad och får rätt lite tid på vita duken. Förmodligen för att Reeves inte ville ha för mycket att göra när han faktiskt har fullt upp med att regissera för första gången. Slutfighten är dock mellan Chen och Reeves och tyvärr blir det här tydligt att Chen vet vad han håller på med medan Reeves har lärt sig att slåss på film. Det är en snygg fight som hade kunnat bli så mycket bättre. Allt som allt helt klart värd en titt och lämnar mersmak för fler karatefilmer i regi av Reeves.
/Surskägget

Eli Roth x 2

Eli Roth är inte bara en hardcore filmnörd och bästa kompis med Quentin Tarantino. Han är själv manusförfattare och regissör också. Bland annat så har han bjussat på skräckisar som Cabin Fever och Hostel 1 & 2. Oavsett vad man tycker om dessa rullar så kan jag här lite snabbt meddela vad jag tycker om hans senaste två alster.

The Green Inferno
@
Den här hyllningen till 70-talets minst sagt kladdiga kannibalfilmer spelades in 2013, men släpptes i år. Inte släpptes som en fis då utan släpptes för folk att se med sina egna ögon. Först är det skittråkigt halva filmen och rätt fult (vilket kanske är meningen) och sen är det äckelpäckel med infödingar från regnskogen som naturligtvis är onda och hungriga. De slaktar våra snälla ekohjältar för att få sig en middag eller tre. Skitdåligt. Vad är det här? O.s.v. En av huvudrollerna "spelas" av Roths fru, Lorenza Izzo.
/Vrångmannen

Knock Knock
@
Keanu Reeves är helyllefamiljefadern som när fru och barn rest bort får påhälsning i huset av två unga kvinnor, som säger sig ha gått vilse i regnet. Kvinnorna har något helt annat i åtanke än att låna telefonen och torka lite grann. De är galna i deras hela huvuden. Vad som kunde ha blivit en tät och provokativ home invasion-thriller blir här en lång gäspning till sängkammarfars. Otroligt ospännande med ofrivilligt komiska skådespelarinsatser. Skitdåligt. Vad är det här? O.s.v. En av huvudrollerna "spelas" av Roths fru, Lorenza Izzo.
/Vrångmannen

Bill & Ted's Bogus Journey

@@
Bill & Ted's Excellent Adventure blev en smyghit och kultfilm och självklart ville man då göra en uppföljare. Tyvärr. Detta blev inte på långa vägar lika charmigt och kul som första filmen. Tvärtom är det en hel del långa transportsträckor i filmen och Reeves som vid det här laget hade hunnit bli en betydligt större stjärna än när han spelade in första filmen ser mest ut som att han längtar tillbaka till Point Break och den sköna snubben Bodhi bland vågorna. Denna gång stöter de på Döden som man har lånat design av från Bergman och det är ungefär allt som är minnesvärt med filmen. Visst är det lite fler gags och skämt så det blir inte helt genomuselt värt en etta, men till stor del rätt sömnigt.
/Surskägget

John Wick

@@@@
HAHAHAHAHA JAAAAAAAAAAAAA så här ska en slipsten dras. Fullt ös medvetslös med den farligaste ensamvargen du sett sedan Cobra typ.  Keanu Reeves i titelrollen har väl haft det lite motströms efter Matrixfilmerna (Constantine hävdar jag fortfarande är sjukt underskattad, däremot var inte The Day the Earth Stood Still nåt vidare, och Street Kings kunde blivit så mycket mer) men här borde det ju lossna för honom igen. Som den iskalle professionella lönnmördaren John Wick tar Keanu tillbaka positionen som en actionhjälte på topp igen i min bok. Jävlar vad han mördar folk på löpande band i den här. Alltid på ett coolt och kinematografiskt snyggt sätt förstås. Storyn är busenkel. Dum maffiaryss ger sig på fel snubbe och dödar i processen snubbens hund. En hund som råkar vara enda minnet snubben (ja det är John Wick om ni inte fattat det än) har av sin döda fru. Snubben (Wick dårå) måste nu döda alla som hämnd. Hahahaha! One man armyfilm när den är som bäst. Enkla motivationer för att uppnå maximalt med actionpackad död. Vår egen Michael Nyqvist kliver in som ryska maffiabossen och är makalöst fantastiskt bra. Ge snubben en komedi som sidekick till Will Ferrell nu! Nu sa jag! Nyqvist levererar såna underbara oneliners hela tiden så man ligger på golvet och vrider sig av garv (på ett mycket bra sätt). Det här är helt enkelt det mesta jag vill ha i en film. Bra så!
/Surskägget

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Den glada glädjen! Allt det där, allt det där.
/Vrångmannen

47 Ronin

@@@
Keanu Reeves gör en Tom Cruise och sticker till Japan för att spela samuraj. Eller ronin i detta fall. Filmen är baserad på en verklig händelse som sedan mytologiserats i Japan och blivit en sorts spännande saga med inslag från verkligheten. Under feodaltiden smeds ränker till både höger och vänster och de olika samurajherrarna försökte alla få gunst hos Shogunen. Ibland spelade man spelet bra och ibland dåligt. Så går det för Reeves herre. Han blir mördad och en ny samurajherre tar över den andres alla undersåtar. I vanliga fall skulle samurajerna godtagit detta meeeeeen nu vet de ju att deras herre blev mördad och den hunden jagar inte monsignore! Så de samlar ihop sig, alla 47 stycken, och anfaller sin nya herres hus och hem med syftet att döda den nya herren och skänka ära åter åt sin riktige herre. Hjältemodet i detta bestod av flera delar. För det första visste de att Shogunen skulle kräva deras död om de överlevde. För det andra slogs de mot oslagbara odds (som i filmen dessutom blir ännu mer oslagbara då man slängt in en svartmagikunnig häxa som kan förvandla sig till eldsprutande drake). För det tredje fanns det ingen ära för dem själva i detta, bara säker död. Hur det nu än var överlever de bara för att tvingas till kollektivt självmord. Slutet japanskt, allting japanskt. Det bjussas på en hel del snygga och maffiga svärdsfighter, och även häxan med sin magi är precis så ondskefullt elakt bara filmskurkar kan vara. Dock är det svårt att köpa Keanu i Japan och det är tydligt att han mest är med som affischnamn så att rullen ska gå hem i Staterna. Med det sagt är det en trevlig liten överraskning och fyran ligger hyfsat nära till hands.
/Surskägget

Två snabba listor

Topp-5 tuffaste actionkaraktärerna som heter "John":
5. John Hatcher (Marked For Death, Steven Seagal)
4. John Constantine (Constantine, Keanu Reeves)
3. John McClane (Die Hard, Bruce Willis)
2. John Rambo (First Blood, Sylvester Stallone)
1. John Matrix (Commando, Arnold Schwarzenegger)

Topp-5 tuffaste actionnamnen som man aldrig skulle heta på riktigt:
5. Gibson Rickenbacker (Cyborg, Jean-Claude van Damme)
4. Mason Storm (Hard To Kill, Steven Seagal)
3. Jericho Cane (End of Days, Arnold Schwarzenegger)
2. Marion Cobretti (Cobra, Sylvester Stallone)
1. Snake Plissken (Flykten Från New York, Kurt Russell)
/Surskägget

Ett par av Swayzes 80-talsrullar

Och eftersom att vi ändå nämnde filmerna när vi pratade om Swayze tidigare kan vi köra ett par snabba recensioner också.

Red Dawn (Röd Gryning)
@@@@
De elaka sovjetkommunisterna lyckas invadera USA. Otroligt men sant. Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Charlie Sheen och några andra unga grabbar lyckas fly och gömma sig i den bergiga skogsterrängen. Snart börjar de bekämpa ryssen med det lilla vapenförråd de har i sann gerillakrigsföringsanda. Mängder med action varvas med trovärdiga karaktärer och bra dialog. Det här är 80-talsaction när den är som bäst. Wolverines!

Youngblood
@@@@
Rob Lowe bor i byhåla med sin farsa och äldre bror som haft en lovande hockeykarriär framför sig som tagit abrupt slut på grund av skada. Nu får lika talangfulle Rob en chans och sticker till farmarligan. Där blir han polare med Patrick Swayze som är den givne ledaren och poängplockaren i laget. Rob får ligga med Cynthia Gibb, vi ser knappt Keanu Reeves i en tidig roll och ständige coachen Ed Lauter skriker och härjar medan det på isen utspelas lika mycket boxning som hockey. Action varvas med tonårskärlek och lite tuffa sekvenser i slow-motion på isen. När ska de börja göra såna här filmer igen?

Dirty Dancing
@@@@
Nobody puts Baby in a corner. Swayzes riktigt stora genombrott och förmodligen den film de allra flesta tänker på när de hör hans namn. Det är 50-tal och det är inte okej att unga, judiska flickor dansar med äldre tuffa danslärare på semesterläger. Mamma och pappa är jättearga och då vet de inte ens att dottern ligger med Swayze. Besöksförbud införs och allt är tragiskt och jobbigt. Sen lyfter Swayze upp Jennifer Grey i ett dansnummer du inte sett sedan Grease och alla är så impade att de lipar. En tjejfilm? Ja. Men fuck you, jag ger tummen upp ändå.

Road House
@@@@
Pain don't hurt. Swayze är USA's (och därmed automatiskt världens) bäste utkastare/dörrvakt (förmodligen har de VM i sånt eftersom att det tycks vara så att alla i filmen vet detta om Swayze). Han lockas till en liten byhåla där en ond Ben Gazzara styr med järnhand. En konfrontation är förstås oundviklig men när Ben dödar Swayzes bäste vän Sam Elliott tar det hus i helvete och Swayze plöjer sig igenom alla Gazzaras gangsters som den värste Rambo. Jag säger det igen. 80-talet hade fan de bästa actionfilmerna. Och just det, sexiga Kelly Lynch visar tuttarna. 80-talet!!!
/Surskägget

Hardball

@@
Filmen som folk glömde. Keanu "Stenansiktet" Reeves blev super-mega-überkänd med The Matrix och direkt efter att den gjorde grandslam på biografer världen över kom super-mega-überfloppen The Watcher och så Hardball. Med tanke på att filmen handlar om att Keanu ska coache ett knattelag i baseball hoppade man väl inte jämfota av glädje över att se filmen, och trots att jag haft chans ett par gånger har jag undvikit den. Nu visade det sig att det inte var en glättig familjekomedi, utan en mer realistisk approach till genren. Keanu är notorisk spelare som har skulder till vartenda gangster i stan. För att skrapa ihop stålars börjar han coacha ett gäng tioåringar från ghettot. Där en sån här film i vanliga fall blir ha-ha-rolig, är den här bitvis tragisk och melankolisk. Förhållandena i ghettot och hur människorna som lever där har det skildras (vad jag antar) är realistsikt, och även om Keanus karaktär ändras under filmens gång känns det naturligt inte Hollywoodskt påklistrat. Summan av kardemumman? En film som inte kommer förändra ens liv, och som man inte kommer gråta över att aldrig ha sett, men om man ser den är den underhållande. Dessutom är Diane Lane med (hon borde haft en klart större karriär än hon haft) och det är aldrig fel.

/Surskägget

The Day the Earth Stood Still

@
Jag gillar originalversionen från 1951 som var en sorts naturlig reaktion på kärnvapenskuggen som vilade över världen. Storyn är densamma i båda versionerna av filmen. Rymdgubbe landar på jorden och ska utplåna alla människor så att Moder Jord ska överleva. Vi är helt enkelt dåliga människor och förstör vår fina jord och de betydligt smartare rymdgubbarna tänker inte tillåta det längre. Nånstans på vägen träffar vår vän rymdgubben en trevlig jordisk kvinna som får honom på andra tankar. Han hoppar in i sitt rymdskepp och åker hem. Slut. Så långt allt väl. Problemet med nyinspelningen är att det inte händer ett skit. Originalet är en bitvis ganska långsam film, men den har hela tiden en nerv och nåt intressant som gör att man vill titta vidare. Nyinspelningen har Keanu Reeves som tagit sitt träansikte till nya höjder (brukar gilla honom men det här var som att se en trädocka haspla ur sig repliker) och Jennifer Connelly som kanske kom till jobbet in the flesh men knappast in spirit. Efter 90 minuter somnar jag och missar den "spännande" upplösningen när Keanu kliver ombord på sitt rymdskepp och åker hem. Kunde lika gärna sovit de första 90 minutrarna också, då hade jag i alla fall gjort nåt vettigt med min tid.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget

The Day the Earth Stood Still

@
Nyinspelning av så kallad klassiker. Keanu Reeves spelar en torrboll till marsian som kommer hit och berättar att det är dags för lite armacheddar för vi är dumma mot jorden och då ska vi bort. Han kan många rymdknep och all sorts farlig magi (men på nåt sätt kan han ändå inte trolla tillbaka mina 105 min). Hans kompis är en robot. Meeeep meeeeep. Blipp blapp blupp blip blitt.
SPOILER ALERT! Vi är ändå snälla människor så då blir han lite glad ändå och John Cleese är allvarlig i 2 min. Jennifer Connelly sliter sitt hår och undrar varför hon alltid tar skådisjobb för pengar. Keanu är rymdgubbe. Tut tut.
/Vrångmannen

Constantine

@@@@
Jag vet inte varför men jag har alltid gillat den här rullen. Nu var det fjärde gången jag såg den och den funkar fortfarande lika bra. En kul grej när man ser om filmer såhär är att vissa skådisar ibland exploderar efter en biroll eller två vilket är precis vad som hände Shia LaBeouf som spelar Keanu Reeves sidekick här. Reeves spelar John Constantine som råkar ha förmågan att se änglar och demoner och som också har kunskapen att förvisa demonerna tillbaka till helvetet vilket naturligtvis är mindre poppis bland de behornade varelserna. När Djävulens son försöker ta sig genom barrikaderna mellan världarna för att sprida ett skräckvälde på jorden (vilket går stick i stäv med vadet hans far och Gud har) hamnar Constantine i mitten och måste stoppa Djävulens son för att rädda världen. Filmen är baserad på en serietidning vid namn Hellblazer och tillhör de bättre serietidningsfilmerna (mycket för att den inte alls känns som en sådan). Reeves stenansikte funkar klockrent i rollen och t o m Rachel Weisz som jag inte alls gillar i vanliga fall gör ett utmärkt jobb. Tummen upp säger Skägget!
/Surskägget

Street Kings

@@@

Keanu Reeves snut borstar tänderna, halsar vodka och rengör sin feta automatpistol allt på samma morgon innan han drar till jobbet. Aaaaaaah inte sen Cobra (Stallone, -86, mästerverk) har vi sett en sån tuffing (förutom att Cobra åt kall pizza istället för vodka..vart var VODKAN cobra?? Va?!). Inga andra paralleller dras. Gammalt manus av hårdkokte författaren James Ellroy blir ok actiondrama där alla ingredienser känns igen. Inget nytt under solen och du kan efter endast 5 min lista ut vilken/vilka som är bad guys och det är filmens STORA svaghet. Keanu Reeves är mer än ok som korrumperad, alkad snut som skjuter först och frågar aldrig och hela rullen känns hårdkokt, smutsig men lite lagom overklig. Manuset är tyvärr den svaga länken och har man läst en halv James Ellroy roman så känner man igen sig direkt på både gott och ont. En hygglig mellanrulle som gör det den ska men som kunde blivit riktigt bra med en smartare story.

Se surskäggets recension här http://film4fucksake.blogspot.com/2008/04/street-kings.html

/Vrångmannen

Street Kings

@@@
Att Keanu tillhör kategorin träansikten (permanent ordförande för gruppen är Kevin Costner) är väl allmänt känt. Ändå är han idag en av Hollywoods största affischnamn. Men hur träig han än är så funkar han, åtminstone för mig. Det är väl lite så med honom, antingen köper man hans träiga nuna eller så tycker man att han är sämst i världen. Street Kings hade en grym trailer och jag var sjukt sugen på att se den efter att ha sett trailern (som har legat här på världens bästa filmblogg också). Tyvärr infriade inte filmen alla förväntningar jag hade, men det är i och för sig sällan en film gör det. Det som är bra med filmen är skådisarna och dialogen som känns riktigt äkta. Det dåliga är att storyn är alldeles för uppenbart standard för att filmen ska kunna lyfta till de härliga höjder den kanske egentligen förtjänar. Keanu tillhör en liten styrka snutar som dödar först och ställer frågor sen. Självklart har han de hatade Internal Affairssnutarna i häcken på sig, och snart nog börjar han misstänka att nån försöker sätta dit honom med falska anklagelser. Nu behöver man inte ha sett 400 snutfilmer tidigare för att förstå vem det är som vill sätta dit honom, och det är där filmen tappar. Visst är det intressant att se resan fram till målet, men det hade varit kul om målet såg lite annorlunda ut än det gjort i 400 andra rullar. Forest Whitaker är Keanus chef, och den skådis som verkligen sticker ut i en ganska stark ensemble (Jay Mohr, Chris Evans, John Corbett, Hugh Laurie). Lite samma typ av film som Training Day (samma manusförfattare) och gillar du dina täta snutthrillers är det här filmen för dig.
/Surskägget

The Matrixtrilogin

Jag har fem minuter över innan jag måste rusa (hahaha jag hann inte så jag sparade efter Matrix2 och skrev klart en helt annan dag), så jag tänkte ägna dem åt att svara på anonyms kommentar till inlägget där vi (dvs jag och Vrångmannen) recenserade några av anonyms favvisar. Dock är vi lite besvikna anonym. Sa vi inte att du ska skaffa ett annat nick, typ GODofWaR eller nåt åt det hållet. Hursom. Anonym undrar vad vi tycker om Matrixtrilogin. Här är mina 50 cent.

The Matrix - @@@@@

När jag kom ut från biografen visste jag att jag hade sett en ny actiongeneration födas. För det har alltid varit en actionrulle som satt standard för hur action ska se ut x antal år framåt. På 70-talet var det Dirty Harry. 80 hade Snuten i Hollywood. 90 hade T2 och 00-talet har The Matrix (än har jag inte sett filmen som kommer sätta standard för 10-talet, men den lär komma). Här snackar vi action med hjärna. Handlingen är grym, de visuella effekterna är grymma, alla smådetaljer är grymma, skurken är grym och till och med träansiktet Keanu funkar topp-topp i rollen som Neo. Given klassiker.

The Matrix Reloaded - @@@@

Många tyckte att tvåan var rena bottennappet jämfört med ettan. Jag håller med att jag fram till dansscenen i grottan höll med första gången jag såg den. Men shit. Sen ökar tempot rejält och vi har några riktigt grymma actionsekvenser (slagsmålet med 4000 Mr Smiths och biljakten på motorvägen står ut mest) och handlingen får fart igen. När jag sen sett om den tycker jag att den är skön redan från start. En mycket bra uppföljare som kan kännas lite hackig på grund av att slutet är som det är. Men så kan det gå när det som egentligen är en enda lååååång film hackas upp i två delar för att få till trilogin.

The Matrix Revolutions - @@@@

Ett riktigt bra avslut på trilogin måste jag säga. Man knyter ihop det hela snyggt utan att bli rosafluffiga och gråtmilda som många andra filmer tenderar att bli. Att döda sina huvudrollsinnehavare är inte det vanligaste i Hollywood, speciellt inte när man investerat en hel trilogi i dem, men det är det som skiljer Matrix från andra filmer. Självklart lika snygg som båda sina föregångare och actionsekvenserna är det sannerligen inget fel på. Tummen upp hela vägen med andra ord.


/Surskägget

...........................................................................................


The Matrix - @@@@@

Grym klassiker. Har allt. Håller med föregående talare (som talar ur skägget!)
Nog sagt.

The Matrix Reloaded - @@@+

Inte alls så dålig som många hävdar men t.ex slagsmålet med 4000 Mr Smiths ser ut som ett Playstation 2 spel (även om idén rockar). Hur som helst en absolut hygglig rylle som tyvärr inte kommer i närheten av den geniala föregångaren.

The Matrix Revolutions - @@@

Helt ok men det är lite som att kolla på när någon spelar ett ballt tv-spel. Det är alltid skoj men helt hjärndött. Ettan var smart, tvåan var finurlig och trean är data-pang-pang.

Det har visat sig att både tvåan och trean har växt efter en andra sittning och det har nog mycket att göra med de enorma förväntningarna man hade från ettan plus att dataeffekterna imponerade inte lika mycket längre i uppföljarna som dom gjorde i ettan. När en magiker får någon att förvinna på scenen så ropar vi "oooooh" när vi sen sett det 10ggr och någon förklarat för oss hur dom gjorde så är det mer "jaha, snyggt gjort i allafall.."

/Mr Anderson aka Vrångmannen