onsdag 26 juli 2017

Kärlek 3000

@
En film som öppnar med en textruta som förklarar att den är: "en söt komedi utan onda skurkar eller action så ta det för vad det är" är direkt ute på hal is för om regissören inte vågar lita på att publiken kommer att fatta det själva så finns det noll självförtroende inblandat vilket inte är det bästa när man ska presentera en långfilm på marknaden. Man följer sedan direkt upp med en minuts voice over där vi får hela, och jag menar hela, filmen summerad inklusive den lilla twist som finns varpå man på riktigt inte har nån som helst anledning att se filmen. Varför man väljer att göra så här är en gåta för mig. Kanske för att man visste att man hade ett lövtunt manus, nackkrypande usel dialog och en story som knappt håller för en kortfilm än mindre en långfilm. Shahriyar Latifzadeh som långfilmsdebuterade med denna film och sedan dess inte gjort fler långfilmer drog på sig en massa hattar när han gjorde denna. Manus, regi, huvudroll och producent känns helt klart som fyra hattar för mycket. Den som kommer undan med hedern i behåll i denna annars skrattretande sörja är Hanna Alström i den kvinnliga huvudrollen, henne har vi sedan dess sett i bl a Kingsman, En Gång i Phuket och Tillbaka till Bromma.
/Surskägget


Hesher

@
Gud vilket bajsnödig artsy-fartsy, pretto-så-man-kräks-film det här var då. Kollade lite på imdb och där haglar högsta betyg som om detta var det bästa som gjorts i filmväg sedan typ Gudfadern. Det folk verkar missa är att duktiga skådisar inte automatiskt innebär att man får en bra film. Visst är Joseph Gordon-Levitt, Natalie Portman, Rainn Wilson och Devin Brochu duktiga och visst gör de bra prestationer. Det innebär dock inte att filmen blir bättre eller mer intressant för det. Storyn är makalöst dålig, manuset obefintligt och karaktärerna gör saker man aldrig skulle komma undan med i verkliga livet vilket hade varit okej om det här var en pruttkomedi eller actionstänkare men det här ska vara ett drama ur livet och då blir det bara dubbelt så fånigt när karaktärerna inte lirar. Oavsett har man material för kanske 45 minuter här och så drar man ut på det i 1 timme och 45 minuter istället. Resultatet blir en seg sörja som Surskägget somnar till.
/Surskägget

måndag 24 juli 2017

Boondock Saints

@
Rulle som har kultstatus om jag förstått saken rätt och som jag hört en hel del gott om. Sedan såg jag den. Jisses vilket skräp. Willem Dafoe spelar över så det står härliga till. Norman Reedus och Sean Patrick Flanery är helt bortkomna i huvudrollerna som de irländska bröderna som ballar ur helt á la Natural Born Killers möter Dexter typ. Sedan är det en bunt b-skådisar som är så bedrövliga att man sitter och skruvar på sig när de har sina scener. Hur det här kan klassas som kult eller "kul", "ballt", "actionspäckat" etc är ett mysterium. Sjukt trist och dålig film som bör undvikas med alla medel.
/Surskägget

Happy Tears

@
Indiefilmernas drottning Parker Posey i en riktigt sömnig indiefilm som osar pretto och lider av taffligt skriven dialog och tunna karaktärer. Demi Moore dyker upp som syrra till Posey och Rip Torn som deras demente far. Den enda som kommer undan med värdigheten intakt är Ellen Barkin som gör en alkoholiserad lyckosökerska riktigt trovärdigt. Resten av filmen not so much.
/Surskägget

lördag 22 juli 2017

CHiPS

@@@@
JAAAAAAAA! Äntligen! I slutet av 70- och början av 80-talet fanns det tre teveserier jag älskade och följde slaviskt. Det var Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och CHiPS eller California Highway Patrol som förkortningen stod för. Som liten knodd bodde jag i San Francisco och då var det extra spännande att man då och då kunde se dessa motorcykelburna snutar på motorvägarna när man åkte med farsan i bilen. Givetvis trodde jag att serien var på riktigt hahaha! The times, the times. Både Starsky & Hutch (som vi tydligen inte recenserat på bloggen!) och Dukes of Hazzard har ju redan gjorts till film på 2000-talet och nu äntligen är det dags för CHiPS. Och snacka om fullträff. Manus, regi och ena huvudrollen görs av Dax Shepard och har får till en riktigt skön rulle. Tillsammans med Michael Pena är han en CHiPS-snut som ska lösa fallet. Givetvis är Shepard och Pena helt olika (en är ovårdad och rookie, en är välvårdad veteran etc) men där de flesta buddy movies stannar vid klichéerna tar Shepard det hela till nya nivåer och låter rookien på ett sätt vara vassare än veteranen, låter en av karaktärerna vara pillermissbrukare och den andre sexmissbrukare hahaha. Det ger liv och en känsla av äkthet till karaktärerna som är perfekt avvägt mot all dårskap de tar sig för. Vincent D'Onofrio är klockren som onda skurken och balanserar snyggt mellan allvar och komedi utan att spela över. CHiPS har det mesta jag vill se i en film. Det är explosioner med jämna mellanrum, oneliners och skämt mest hela tiden, snygga soliga kaliforniska miljöer, bil- och motorcykeljakter, överdrivet mycket blod, omotiverade tuttar och omotiverad nakenhet rent generellt, en hyfsad genomtänkt story och plot, en elak och farlig skurk och snygga, tuffa brudar. Det är bara att hålla tummarna att Dax får göra en uppföljare.
/Surskägget

fredag 21 juli 2017

Fist Fight

@@@
Ice Cube verkar vilja bli den nya komedikungen med sin patenterade ilskna blick och arga utbrott i Ride Along 1+2 och 21 respektive 22 Jump Street. Här tar han det till en helt ny nivå som den argaste och farligaste läraren på hela high school. Den betydligt mildare och lugnare Charlie Day från underbara teveserien It's Always Sunny in Philadelphia samt Horrible Bosses 1+2 kämpar liksom alla andra lärare att behålla sitt jobb och när det står mellan Day och Cube väljer Day sig själv vilket leder till stenhårda konsekvenser från Cubes håll. Efter skolan är det dags för stryk. Hahahaha, man tar alltså gamla klassiska ungdomsslagsmålet efter skolan och låter två lärare göra upp istället. Lysande. Mycket av filmen är snott mer eller mindre rakt och upp ner från briljanta 80-talsklassiker Three 'O Clock High men med en ny och modern twist. Cube är kanon som den ilskne läraren och Day är toppen som den milde snälle läraren och det bjussas på mängder med oneliners och gags. Tracy Morgan och Jillian Bell dyker upp i sköna små biroller och är galnast, framförallt Bell har inga gränser hahahaha! Det här är en skön underhållande komedi med mängder av garv. Räcker långt.
/Surskägget

torsdag 20 juli 2017

Mystic River

@@@@
Efter gårdagens fiasko i Crackers hoppar vi fram till en film där Sean Penn är fantastisk och som har en story som är lysande i regi av Clintan. Den första bok av Dennis Lehane som mig veterligen blev filmatiserad (andra är t ex Gone Baby Gone och Shutter Island) och utspelar sig Lehanes vana trogen i Bostons arbetarkvarter. Vi får träffa tre barndomsvänner (Tim Robbins, Kevin Bacon och Penn) som efter ett trauma i barndomen har växt isär på äldre dagar. När Penns tonårsdotter (Emmy Rossum) hittas mördad blir det förstås stor uppståndelse i de gamla kvarteren. Det blir upp till Bacon som nu är snut tillsammans med sin partner Laurence Fishburne att hitta mördaren. Penn tänker dock inte vänta på att polisen gör sitt jobb och nyttjar sina gamla maffiakontakter för att skaka fram ledtrådar som kan leda honom rätt. Snart nog pekar allt mot Robbins och det blir jobbiga tider för alla inblandade. Clintan leder sina skådisar med van och varm hand och både Penn och Robbins gick hem med varsin Oscarstatyett den kvällen för Bästa Manliga Huvudroll respektive Bästa Manliga Biroll. Väl värt till bägge herrar och nog hade även herr Bacon gjort sig förtjänt av en statyett. Lehane hittar sätt att skriva trovärdiga karaktärer och att komma på en handling som är jobbig och spännande på samma gång. Det här är tummen upp hela vägen.
/Surskägget

onsdag 19 juli 2017

Crackers

@
Sean Penn och Donald Sutherland i nån sorts farsartad historia där man ska knycka stålars från en gubbe som äger en pantbank. Det är mycket snack och lite verkstad i en film från 1984 som känns mer som 70-talets dokumentärkänsla än 80-talets glitter och glamour. Inget att hänga i julgran och inget att se ens om man är världens absolut största Sean Pennfan.
/Surskägget

tisdag 18 juli 2017

The Babysitters

@
Den var promotad som en 2000-talets Risky Business fast med en tjej i huvudrollen istället för Tom Cruise. Kan inte riktigt se likheterna överhuvudtaget. Där Risky Business var en underhållande och lättsam komedi om en tonårskille som lyckas strula till det över en helg när hans föräldrar är borta är det här en film om tonårstjejer som börjar sälja sex till pappor till de barn tjejerna barnvaktar. Alla tjejerna porträtteras endast som pengakåta och alla slänger sig in i det nya "yrket" utan en sekunds betänkligheter. "Jaha, knulla snubbar som är trettio år äldre än mig för pengar när jag själv bara är 15? Okej, låter kul, när börjar jag?". Det här är unket, trist och bedrövligt. Varför John Leguizamo valde att ställa upp i den här vete fan.
/Surskägget

måndag 17 juli 2017

Moana (svensk titel Vaiana)

@@@@
Disney är tillbaka med en ny animerad liten pärla. Här får vi följa Moana (röst av Auli'i Cravalho) en ung kvinna som bor med sina föräldrar kungen (Temuera Morrison) och drottning (Nicole Scherzinger) på en Hawaiiliknande ö och drömmer sig bort ut i stora vida världen. Men kungen är stenhård, ingen får segla bortom revet och ut på stora havet. Ingen! Inte ens kungens dotter Moana som vackert får nöja sig med att sitta på strandkanten och drömma och drömma. Till en dag när hon blir utvald av havet för att rädda världen och ger sig ut på en resa fylld av magi och äventyr med endast den trogna hönan Heihei som sällskap. Snart nog stöter hon ihop med halvguden Maui (Dwayne Johnson) en otroligt skrytsam och egotrippad buffel som tror att han är både världens och alla människors räddare och bäste vän. Det krävs allt av Moanas tålamod för att få ner honom på jorden. Vad kan man säga? En film för hela familjen helt klart. Animeringarna är skitsnygga, Johnson och Cravalho har skitbra kemi även om det bara är deras röster som dessutom spelades in vid helt olika tillfällen som det brukar vara i Hollywood, och storyn innehåller lika delar skratt, spänning, musik och äventyr. Hatten av.
/Surskägget

söndag 16 juli 2017

12 Rounds

@@
Upplägget är rätt ballt. Snut (John Cena) råkar på gangster som kidnappar hans fru och ger Cena 12 uppdrag han måste klara under tidspress för att ha chans att få återse frugan i livet. Jag kan helt klart se detta koncept gjort av t ex Richard Donner i en Dödligt Vapenfilm varpå det skulle rocka och rolla. Nu är det Renny "jag gjorde Die Hard 2 vilket är mer än du gjort din sopa" Harlin som står bakom den här och han får tyvärr inte till det. Jag gillar Harlin men hans senaste par rullar de senaste par åren har inte tillhört favoriterna direkt. Det skjuts och sprängs och det är oneliners och muskler och allt det där men det vaknar liksom aldrig till liv.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte nåt liknande för ett gäng år sedan.

lördag 15 juli 2017

Meltdown

@
HAHAHAHAHA! Nej det här gååååår inte att titta på. Jag stängde av efter ca 40 minuter för då höll jag på att klösa ögonen ur mig. Det är möjligt att det hela ändrar inriktning senare i filmen och blir en stjärtsparkande-Jet-Li-är-astuff-karatesnubbe-film men de första 40 är nån sorts tramsig Hong Kongsk fars som är det tristaste och tråkigaste jag sett på år och dagar. Kan de sluta ha sämst humor i Hong Kong? Vad är det här?!
/Surskägget

fredag 14 juli 2017

Ögonvittnet

@
Men vad i helvete vad det här för sunk? En av få 80-talsfilmer jag inte såg då det begav sig och inte missade jag nåt för det. Sigourney Weaver är journalist som gräver i ett mord och William Hurt är vittnet som hjälper henne. Gud vad trist och tråkigt. Det händer ingenting i 120 minuter och sen går eftertexterna igång. WTF!
/Surskägget

torsdag 13 juli 2017

Soylent Green

@@
Shit i helvete vad vissa filmer åldras något så in i bomben horribelt. En framtidsdystopi från 1973 som utspelar sig 2022 med Charlton Heston i huvudrollen. Har fått både klassikerstatus och kultstatus och för mig är regissören Richard Fleischer egentligen bara känd för att han gjorde uppföljaren till Conan dvs Conan - Förgöraren och därmed dödade det som kunde blivit en hel serie filmer. Soylent Green hade nog mer budget än Conan men som sagt filmen har åldrats så sjukt mycket. Det är fula tjockteveapparater, konstiga omoderna videospel och allt möjligt trams. Det enda som man faktiskt har prickat in ganska bra är att det hela utspelar sig i en värld där bristen på mat i kombination med stora miljöförstöringar är det stora problemet för världens befolkning. Lösningen på problemet heter Soylent Green, en sojaprodukt som ska räcka till allt och alla. Eller? Heston är snuten som kommer på en riktigt jobbig konspiration på spåren och twisten på slutet tillhör faktiskt en av filmhistoriens ballaste än idag.
/Surskägget

onsdag 12 juli 2017

Blow Out

@@@@
En gammal Brian De Palmaklassiker med John Travolta, Nancy Allen och John Lithgow. Sägs vara en av Quentin Tarantinos absoluta favoritfilmer (men å andra sidan sägs väl nästan alla filmer vara Tarantinos absoluta favoritfilmer) genom tiderna och en av de största anledningarna till att han såg till att Travolta fick vara med i Pulp Fiction. I korthet går det ut på att en ljudtekniker (Travolta) är ute och spelar in lite bakgrundsljud som ska användas i en film han jobbar på. Av misstag råkar han få med ett skottljud på sin inspelning och genast är han inblandad i en politisk härva där Nancy Allen är i fokus och Lithgow följer efter som en heeeeeelt galen psykopatisk mördare lejd av de högre politiska makterna. Oj oj oj. De Palma får med det mesta i den här. Som vanligt när det gäller De Palmas tidigare filmer är det mycket inspirerat av Hitchcock och vi får en thriller som är spännande in i sista slutsekunden. Travolta och Allen har väldigt fint och naturligt samspel och Travolta visar prov på att han faktiskt är en duktig skådis och inte bara en snygg dansare (Saturday Night Fever låg inte så långt bort i tiden trots allt). Men det är Lithgow som snor alla scener han är med i. Snubben är livsfarlig och galen på riktigt (alltså inte på riktigt men han spelar så bra så det känns så).
/Surskägget

tisdag 11 juli 2017

Criminal

@@@
En helt okej spionthriller med Kevin Costner i en sån roll som passar honom som bäst, en där han får spela helt tom på känslor. Passar perfekt med hans stenansikte och minimala känsloregister. Ja jävlar vad jag alltid ska dunka in den kängan i hans ansikte så fort jag recenserar en film han är med i. Men han har ju på riktigt ett enda ansiktsuttryck och då blir det ju lätt stelt och tråkigt. Okej, skitsamma. Tillbaka till filmen. Premissen går ut på att Ryan Reynolds är CIA-agent som blir dödad av skurkar och sedan får sitt minne inplanterat i Kevin Costners skalle. Costner som är livstidsdömd superfarlig kriminell lyckas snart smita från CIA men störs av att han har Reynolds minnen i sin skalle vilket leder till att han söker upp Reynolds änka (Gal Gadot). Givetvis har han skurkarna i bakhasorna och det finns gott om tillfällen för sköna actionsekvenser. Det här funkar absolut en regnig söndag och är man sugen på lite spionaction som är sådär lite lagom ball är det här helt klart en rulle att kolla in.
/Surskägget

måndag 10 juli 2017

Entourage

@@@
Inför den här filmen gick jag tillbaka till arkivet och såg om samtliga åtta säsonger av den briljant teveserien som är löst baserad på Mark Wahlberg och hans polare, agenter, managers, PR-folk etc. Behövdes det för att kunna njuta av filmen? Ja och nej. Har man sett serien nångång i sitt liv är det inte viktigt att gå tillbaka för att fräscha upp minnet. Visst gör filmen små nickningar till vissa saker i serien, men har man bara koll på karaktärerna så behöver man inte se om allt. Har man däremot inte sett serien alls så kan det bli svårt att få ut allt man skulle vilja ur filmen. Skaparna bakom filmen har liksom lite bestämt sig för att man förmodligen har sett teveserien om man ser filmen och studsar rakt in i handlingen utan att ge nån som helst bakgrund eller liknande kring vare sig karaktärerna eller var de befinner sig i livet. Teveserien är genomgående @@@@ i min bok och tyvärr når filmen inte riktigt upp dit. Det blir en rätt schysst avrundning på serien, men å andra sidan hade vi en rätt schysst avrundning redan i säsong åtta. Jag hade hoppats på att man skulle köra all-in i filmen och vara större, galnare och ballare än i serien men det var man inte heller. Allt som allt så bör man absolut se filmen om man är ett fan av serien. I annat fall kan man skippa den.
/Surskägget

söndag 9 juli 2017

2xJonathan Demme

Demme har regisserat hur mycket som helst och är som mest känd för två riktiga klassiker, När Lammen Tystnar och Philadelphia. Han dog tidigare i år och här kommer två av hans mindre kända filmer som en liten hyllning från oss.

Rachel Getting Married
@@@@
Kym (Anne Hathaway i en kanonroll) har studsat in och ut ur diverse rehabkliniker i tio års tid för sina problem med narkotika och alkohol. När det är dags för systern Rachel (Rosemarie DeWitt) att gifta sig får Kym permis från sin nuvarande klinik och åker hem. Där väntar ett klassiskt bröllopskaos med en pappa som hittar på ursäkter åt Kym och håller henne bakom ryggen hela tiden, en styvmamma som inte vill lägga sig i, en mamma (en lysande Debra Winger) som inte kan förlåta och en syster (Rachel dårå) som är glad att Kym är där för hennes bröllop men som hatar henne för att all fokus hamnar på henne och hennes drogberoende. Dessutom finns det en hemsk hemlighet i familjen där Kym är i fokus och som driver hennes drogberoende och självskadebeteende. Det här är ett riktigt välspelat familjedrama som biter sig fast under huden. Demme regisserar skickligt sina skådisar och bygger upp en spänning som går att ta på. Scenen mellan Hathaway och Winger där de äntligen ger utlopp för alla sina känslor är så svettig att man knappt vet var man ska ta vägen. En stor liten film.
/Surskägget

Ricki and the Flash
@@@
Ricki (Meryl Streep) vägrar att ge upp drömmen om att lyckas med musiken. Hon harvar på i ett litet garageband som tjänar in sina stålars på att spela covers i en liten bar. Pengarna räcker knappt till och hon lever från ena dagen till den andra. När hon efter många, långa år bestämmer sig för att åka och träffa sin ex-man (Kevin Kline) och sina barn inför ett stundande bröllop ryker de förstås ihop allihopa. Ricki åker hem med svansen mellan benen men blir till slut bjuden på bröllopet mot alla odds. Där kliver hon upp på scenen för att ge sin son den enda present hon kan - en sång. Tystnaden går att ta på när Ricki kliver upp och river av Springsteens "My Love Will Not Let You Down" varpå Ricki givetvis river hela huset och får upp alla på dansgolvet. Demme bjuder på mycket musik och mycket känslor och ett familjedrama som på sätt och vis inte skiljer sig jättemycket från Rachel Getting Married. Streep är stabil liksom Kline, men filmen når inte upp till det där magisk lilla extra. Kanske för att det är så mycket musik så att det stundtals känns som att man tittar på en lång musikvideo. Det här blev Demmes sista spelfilm och som sådan är den en helt okej avslutning på en lång karriär.
/Surskägget

lördag 8 juli 2017

David Brent: Life on the Road

@@@@
HAHAHAHAHAHA allas vår favoritchef är tillbaka! Ricky Gervais slog igenom med dunder och brak när han skrev och spelade huvudrollen i The Office, en fejkad dokumentär om ett gäng kontorsarbetare i en sliten liten byhåla i England. Det fanns givetvis många sköna karaktärer och roligast av alla var chefen David Brent, en man som inte hade nån som helst självdistans och som alltid lyckades gräva ett lite djupare hål av pinsamheter än vad som borde vara normalt. Gervais låter Brent åka på all möjlig skit, han får sparken, han åker på misslyckade kändisturnéer och han får aldrig till det med damerna. Mot slutet glimrar det dock till och Brent, alltid lika positiv och framåt, får äntligen en liten, liten vinst som vi som tittare kan ta med oss. Filmen följer samma koncept som teveserien och de två specialarna som släppts. Brent kämpar på i motvind och gräver sin egen grav i allt snabbare tempo. Den här gången ska han sparka liv i sin gamla dröm om att lyckas som musiker trots att han är för gammal och inte har vare sig sångröst eller låtmaterial för att lyckas hahaha. Men Brent är som sagt alltid positiv, skrapar ihop ett band som gör det för pengarna enbart, och drar ut på en miniturné som är allt annat än lyckad. Hahaha stackars Brent. Slutet gott, allting gott dock och vi lämnar Brent med hopp om att han får till en bättre framtid för sig själv. Gervais har lyckats igen med både manus och framförallt sin rolltolkning av Brent. Hahahaha! Blickarna! Garven! Sluuuuuta!
/Surskägget

fredag 7 juli 2017

Spider-Man: Homecoming

@@@@@
JAAAAAAAAAA! Äntligen har de fått till en Spindelmannenfilm precis som den ska vara. Inget ont om Raimis Spidderullar (rebooten The Amazing Spider-Manfilmerna pratar vi inte högt om) med Maguire, jag gillade alla tre skarpt. Det var fullt ös, medvetslös och man fick en bra röd tråd genom alla tre filmer. Det man dock missade lite var känslan från serietidningarna. För att vara mer precis, känslan från 70-talet och tidigt 80-tal. När Peter Parker verkligen var en finnig tonåring som aldrig fick till det förrän han drog på sig masken och spöade skurkar hela tiden babblandes en massa skönt nonsens. Vi fick en fin försmak av detta redan i Captain America: Civil War när Spidde dök upp i ett par minuter och tack och lov införlivade man förhoppningarna nu i långfilmen. Det här är löjligt underhållande, kul och snyggt med en lagom balans mellan serietidningsstuk och verklighet. Tom Holland som Parker/Spidde är som född för att spela rollen och jag ser fram emot många fler filmer i den här serien. Michael Keaton som Gamen, eller Vulture som man säger nu när alla ska heta de engelska originalnamnen, är perfekt och raderar det enda frågetecknet jag hade inför den här filmen. Handen på hjärtat, Gamen är inte den mest spännande av Spiddes alla motståndare. Men Keaton och manusteamet har lyckats modernisera en skurk som faktiskt kändes rätt passé redan när han dök upp i serietidningsrutorna back in the day. Jag som älskar Spindelmannen tillsammans med Läderlappen (ja ja Batman som kidsen säger idag) har äntligen fått den Spiddefilm jag velat se sedan jag plockade upp min första Spiddetidning för en sisådär 38 år sen. Halleluja!
/Surskägget

How To Be Single

@@
Jag vet inte. På papper tyckte jag det här såg rätt intressant ut. Dakota Johnson, Rebel Wilson, Leslie Mann och Alison Brie som fyra brudar i New York som jagar in och ut i dejtingträsket och försöker "överleva" som singlar. Okej, jag förväntade mig ingen Woody Allensk New Yorksaga med kärlekstrassel och knäppa karaktärer, men en trevlig och underhållande liten romcom med små garv och igenkänning i 90 minuter. Men mnja. Mnja. MNJA! Visst får Wilson in ett par stora garv, visst. Men mnja. Mnja. Mann är alltid bra och duktig både som komedienne och som dramaskådis, men mnja. Johnson och Brie har framtiden för sig, absolut. Men mnja. Mnja. Det är inte dåligt, det är inte bra, det är mnja.
/Surskägget

torsdag 6 juli 2017

The Shallows

@@@@
Wow, äntligen en hajfilm som rockar till skillnad från senaste årens många lågbudgethajfilmer som Sharknadofilmerna och alla Mega-Shark vs Bla Bla Bla som poppat upp hos vartenda lågbudgetbolag som har en dator med specialeffekter för att skapa stora och dåligt animerade hajar. Här snackar vi en enkel och välberättad story som definitivt höjer pulsen hos denne extremt hajfobiske recensent. Ända sedan jag som alldeles för ung pojk såg Spielbergs mästerverk Hajen har jag knappt kunnat bada i badkar och ändå dragits till hajfilmer som en nattfluga till ljus. Oavsett är det mesta i hajgenren skit (undantag finns givetvis och här vill jag slå ett slag för Renny Harlins underskattade pärla Deep Blue Sea). The Shallows tillhör också undantagen för jäklar vilket ös! Blake Lively som fortfarande kanske mest är känd för sina år på Gossip Girl har väl aldrig riktigt impat på mig förut, men här levererar hon helt klart. Storyn är som sagt busenkel. Jänkartjej tar sig till en undangömd och öde strand nånstans i Sydamerika för att få surfa långt bort från turister och annat löst pack. Givetvis finns det ingen täckning, taxistationer, hotell eller folk där för det är lååååååååångt bort från allt och öde. Sa jag öde? Allt rullar på fram till att en stor elak jävla vithaj bestämmer sig för att Blake nog blir en bra middag. Det mesta av filmen utspelar sig på en liten, liten klippbit som sticker upp över havsytan där Blake med svåra sår efter första attacken försöker överleva och klura ut hur i helvete hon ska ta sig i land utan att sluta som ett mellanmål i hajmagen. Det här är spännande och svettigt från start till slut. Blake gör en kanoninsats och regissören Jaume Collet-Serra (Unknown, Non-Stop, Run All Night) har koll på hur man med små medel håller intresset uppe.
/Surskägget

onsdag 5 juli 2017

2xClooney

 The Ides of March
@@
Ett politiskt drama baserat på verkliga händelser. Ryan Gosling jobbar för politikern George Clooney som är mitt uppe i ett omval. Gosling är ung och idealistisk och tror verkligen på att politik kan förändra folks liv till det bättre. Snart nog inser han dock att Clooney skiter i det mesta förutom att bli omvald. Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti är de äldre PR-gubbarna som varit med hundra varv och inte har några skrupler alls. Evan Rachel Wood är den lika unga och idealistiska motsvarigheten till Gosling i andra lägret och Marisa Tomei också gammal i gamet. Det pratas mycket politik. Hela tiden faktiskt. Skådisarna är kanon, men handlingen såååå tråkig. Sluta prata ihjäl mig i varje jävla politisk film som görs vad är det här?!?!?!
/Surskägget

Money Monster
@@@
Här är Clooney en tevekändis vars program går ut på att rekommendera tittarna var de ska satsa sina pengar på börsen. Han har koll på vilka aktier som kommer gå upp och vilka som kommer att rasa. Eller ja, så mycket koll man nu kan ha på börsen där allt går upp och ner lite hux flux. Julia Roberts är hans producent och är på väg att sluta. Då, sista showen ihop, dyker en smått förbannad kille upp med bomb och pistol i direktsändning och skyller på Clooney att han torskat sina livs besparingar. Efter ett par rafflande (fan vad fint att använda ett ord som rafflande 2017) scener inser vi att det ligger en hund begraven och att det råder konspirationer och oenigheter i den ekonomiska världen (gasp!). Clooney och Roberts har bra kemi och det puttrar på i en rätt underhållande film som dock ganska snabbt bleknar ur minnet.
/Surskägget

tisdag 4 juli 2017

Headshot

@@@
Hahahaha här satsar vi på lite skönt ultravåld i stil med The Raidfilmerna (liknelsen ligger också nära till hands då det är samma skådis, Iko Uwais, som har huvudrollen i bägge Raidfilmerna och även denna). Vi rör oss i den undre världen i Indonesien där Iko sköljs upp på en strand i en liten by med en skottskada i huvudet. Han överlever och börjar sakta men säkert komma tillbaka till livet tack vare en duktig doktor som tar hand om honom. Iko minns dock inte varför han blivit skjuten och har överlag väldigt lite minnen från tiden innan uppvaknandet i sjukhussängen. Snart nog står det dock klart att en mäktig maffiaboss är ute efter honom och när maffiaklanen kidnappar doktorn lackar Iko ut och ger sig ut på bärsärkarturné hahahaha. Fighterna är skönt överdrivet galna, blodet sprutar i mängder mest hela tiden och som alltid när det kommer till de här "nya" vågen av karaterullar från Indonesien och Thailand så ser det ut att göra ont konstant för att liv är billigt och man kan offra en stuntman eller fem. The Raidfilmerna är lite mer actionstinna och har ballare scener överlag men det här är helt klart en bra underhållande actionstänkare.
/Surskägget

måndag 3 juli 2017

Now You See Me 2

@@
Första rullen var en sådär lite lagom underhållande romp som kanske inte lämnade några jättebestående intryck men som var småmysig medan man tittade och hade ett par rätt kul twister och svängningar i handlingen. Uppföljaren försöker sig på samma sak men trots att det bara är ett par månader sedan jag såg den minns jag den i princip inte alls. Det finns en rätt snygg lite Mission: Impossibleliknande scen i nåt sorts hypermodernt bankvalv och så är det nåt med att nåns pappa blev mördad. Ja, mer än så har inte fastnat. Vi får nästan hela gänget igen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Mark Ruffalo, Dave Franco, Michael Caine och Morgan Freeman är kvar och Lizzy Caplan och Daniel Radcliffe har kommit till) och återigen är det en rätt så underhållande liten bagatell när man tittar med skillnaden att det var mer bagatell än underhållning i rond 2.
/Surskägget

Resident Evil: Retribution och Resident Evil: The Final Chapter



Vi har tidigare recenserat det som då var Resident Eviltrilogin och sedermera även fjärde filmen Resident Evil: Afterlife samt att Vrångmannen ressade den sista delen Resident Evil: The Final Chapter. Dock hoppade vi av nån anledning över femman, Resident Evil: Retribution, så den kommer här tillsammans med min syn på sista rullen. Jag har också sett om samtliga filmer så en snabb justering av mina tidigare betyg kommer här:

Resident Evil - @@@
Resident Evil: Apocalypse - @@
Resident Evil: Extinction - @@@
Resident Evil: Afterlife - @@@

Resident Evil: Retribution
@@@
Här gäller det att hänga med i svängarna. Vi har ju vetat ett tag att det finns möjlighet till att skapa kloner. Nu visar det sig att i princip alla större karaktärer som varit med tidigare i filmerna egentligen har varit kloner och att Umbrella skapar hundratals kloner för att testköra scenarier i fejkuppbyggda städer där man släpper loss zombies för att se hur klonerna reagerar och hur lång tid det tar innan zombiesarna tagit över. Det innebär att Milla syns i ett par roller samt att man plockar in Michelle Rodriguez och Oded Fehr med flera andra som dött i tidigare filmer. Det hoppas friskt mellan de olika klonerna och de riktiga karaktärerna och actionsekvenserna står som spön i backen. Dessutom bjussas det en hel del på små blinkningar till de tidigare filmerna i serien. Snyggt.
/Surskägget

Resident Evil: The Final Chapter
@@
Inte alls så dålig som Vrångmannen tyckte men visst blir det lite väl mycket snabba klipp och skakig kamera som förstör lite av upplevelsen. Här är det sista fighten och vi tar oss tillbaka till samma Umbrellafacilitet där vi började serien i ettan en gång i tiden. Milla gör sin grej och Anderson (regissören alltså) knyter ihop säcken snyggt med bra tillbakablickar och en röd tråd från tidigare filmer. Kul också att Ali Larter kommer tillbaka. Inte så mycket att gnälla på men inte heller något sådär magiskt lysande heller. Det funkar och det är bra så.
/Surskägget

Darkman 1-3

Darkman
@@@@
Sam Raimi var länge regissören nummer ett i undergroundkretsar efter sin klassiska Evil Deadtrilogi. Darkman var hans första på ett större filmbolag och vilken klockren actionstänkare Raimi slängde ur sig. Peyton (Liam Neeson) är en forskare som är på vippen att få till konstgjord hud för att hjälpa t ex brännskadeoffer. Hans problem är att huden bara håller i 100 minuter innan den smälter samman. Men innan han hinner lösa problemet glider maffiabossen Durant (Larry Drake) in och spränger hela labbet i småbitar tillsammans med Peyton. Åtminstone är det så det först ser ut. Men Peyton överlever mirakulöst och får då förstås nytta av sin teknik där han kan skapa syntetisk hud som dessutom kan likna vem som helst. Darkman är född! Raimi briljerar som vanligt med sina innovativa kameraåkningar, sin originella berättarstil och sina allmänna genialitet. Neeson är klockren som Darkman och det är action mest hela tiden. En klassiker som måste ses om man inte redan sett den.
/Surskägget

Darkman II - The Return of Durant
@
Oj jävlar vad snabbt utför det gick när Raimi inte längre satt i registolen. Arnold Vosloo tog över i rollen som Peyton/Darkman och är lååååångt ifrån samma klass som Neeson. Den här är dessutom gjord direkt till video så budgeten är inte den högsta vilket avspeglar sig. Darkman är en intressant karaktär som Raimi så skickligt visade oss i första filmen. Här pissar man helt på arvet och slarvar bort vad som kunde blivit riktigt bra.
/Surskägget

Darkman III - Die Darkman Die
@
Men herrejisses! Just när man inte trodde att det kunde bli sämre än tvåan så blev det det. Mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Gör er en tjänst och se aldrig den här (se inte tvåan heller, men framförallt inte den här). Vilket skit!
/Surskägget