Spider-Man: Homecoming

@@@@@
JAAAAAAAAAA! Äntligen har de fått till en Spindelmannenfilm precis som den ska vara. Inget ont om Raimis Spidderullar (rebooten The Amazing Spider-Manfilmerna pratar vi inte högt om) med Maguire, jag gillade alla tre skarpt. Det var fullt ös, medvetslös och man fick en bra röd tråd genom alla tre filmer. Det man dock missade lite var känslan från serietidningarna. För att vara mer precis, känslan från 70-talet och tidigt 80-tal. När Peter Parker verkligen var en finnig tonåring som aldrig fick till det förrän han drog på sig masken och spöade skurkar hela tiden babblandes en massa skönt nonsens. Vi fick en fin försmak av detta redan i Captain America: Civil War när Spidde dök upp i ett par minuter och tack och lov införlivade man förhoppningarna nu i långfilmen. Det här är löjligt underhållande, kul och snyggt med en lagom balans mellan serietidningsstuk och verklighet. Tom Holland som Parker/Spidde är som född för att spela rollen och jag ser fram emot många fler filmer i den här serien. Michael Keaton som Gamen, eller Vulture som man säger nu när alla ska heta de engelska originalnamnen, är perfekt och raderar det enda frågetecknet jag hade inför den här filmen. Handen på hjärtat, Gamen är inte den mest spännande av Spiddes alla motståndare. Men Keaton och manusteamet har lyckats modernisera en skurk som faktiskt kändes rätt passé redan när han dök upp i serietidningsrutorna back in the day. Jag som älskar Spindelmannen tillsammans med Läderlappen (ja ja Batman som kidsen säger idag) har äntligen fått den Spiddefilm jag velat se sedan jag plockade upp min första Spiddetidning för en sisådär 38 år sen. Halleluja!
/Surskägget

Cowboys & Aliens

@
Här gick det ganska käpprätt åt helvete. Massor av pengar. Massor av stjärnor (Daniel Craig, Olivia Wilde och Harrison Ford för att nämna några få). En högst stabil regissör i genren (Jon Favreau) och allt allt allt, with sugar on top. Premissen är väl tagen från locket på en gammal lunchlåda (eller en graphic novel i mängden...) med cowboys och rymdmonster och det var tydligen gott så. Det fanns egentligen ingenting jag inte gillade med det här. Tills jag såg filmen. Ett påkostad sömnpiller där det knappt går att hänga med i svängarna, trots att det går rätt långsamt. Rörigare får man leta efter. Det finns en desperation någonstans som genomsyrar produktionen. Som om filmmakarna halvvägs in upptäckte att det höll på att gå åt pipan. "Kom igen hörni! Gilla det här snälla! Det är ju i alla fall cowboys...och aliens!". Jag kanske är hård med betyget, men fa-an alltså. Surskägget var en smula snällare när det begav sig, men jag anar att han ångrar detta idag.
/Vrångmannen

The Wolf of Wall Street

@@@@@

Egentligen är det lite löjligt att det dröjt ända till nu för oss att recensera en av förra årets bästa filmer (om inte till och med den bästa). Direkt efter att man klev ut från biosalongen ville man springa in och se den igen. Tre timmar kändes som tre minuter. Komedi, drama, action, spänning, knark och sex. Allt det där, allt det där. Precis så här bra blir det när några av världens absoluta bästa inom sina yrken får alla pengar de behöver för att berätta en story som är lite för knäpp men sann. Leo DiCaprio spelar huvudrollen som galningen och Wall Streethajen Jordan Belfort som under tidiga 90-talet lekte rövare och roffade åt sig för mycket pengar från de rika och gav till sig själv (och några få lyckligt utvalda polare). Hela tiden rörde sig Belfort i lagens gråzon med jämna utflykter till det som var direkt olagligt. Som han uttryckte det när någon av hans säljare blev tveksamma till att driva igenom en olaglig affär: ”Var ser du hellre att pengarna är, i deras eller din ficka?”. Största fickan tillhörde dock Belfort själv givetvis. Och som det spenderades. Kokain, lyxyachter, superlyxherrgårdar, lyxfru, älskarinnor, sportbilar etc osv. Inte så illa av en grabb som knappt tagit sig genom plugget som liten. Dock besitter Belfort ett munläder utan dess like och kan sälja sand i Sahara. Scorcese regisserar DiCaprio som fångar galenskapen perfekt (jag har även läst Belforts självbiografi på vilken filmen är baserad och den är inte ens hälften så bra även om den innehåller en hel del mer tokiga knarkupptåg) och i birollerna ser vi Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Rob Reiner och Jon Favreau som alla levererar maximalt. Framförallt Hill och McConaughey ger några av sina livs bästa roller här (även om McConaughey vann en Oscar för en annan rulle borde han fått en för den här också). Jobbar man som säljare måste man se den här filmen, allt annat är tjänstefel, däremot är den sjukt underhållande för alla andra också.

/Surskägget

@@@@@
Makalöst jävla skitbra. Allt det där, allt det där.
/Vrångmannen

Julkalendern 15 dec

Lite mer blandat 90-talskul. Bl.a en av de roligaste förtexter/intron till en film någonsin, någonstans, någon gång hahahaha!


/Vrångmannen & Surskägget

Zookeeper

@
Kevin James är polare med Adam Sandler och rolig i dennes filmer (I Now Pronounce You Chuck & Larry och Grown Ups). Men på solokvist i t ex Paul Blart: Mall Cop eller som här i The Zookeeper blir det liksom aldrig lika bra. James spelar en zooskötare som är snäll mot alla djuren så när han planerar att sluta för att imponera på sin före detta flickvän Stephanie börjar djuren prata med honom i hopp om att han ska bli kvar. Samtidigt börjar en romans spira mellan James och sötaste kollegan Rosario Dawson som är enda anledningen att den här filmen går att genomlida överhuvudtaget. Det här är tråkiga klichéer staplade på varandra och då spelar det ingen roll att rösterna till djuren görs av Nick Nolte, Sylvester Stallone, Cher, Jon Favreau och givetvis Adam Sandler själv. Egentligen kanske det är en tvåa i betyg men jag blir så ledsen när så mycket pengar och begåvning går åt och bara trist kommer ut i andra änden.
/Surskägget

@
Det här är så uselt så jag vet inte vart jag ska börja. Kidsen kanske tycker det är skoj eftersom djuren kan tala. Vill jag se djur som kacklar så går jag på krogen.
/Vrångmannen

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Iron Man 2

@@@@

Första Iron Manrullen sparkade stjärt och tog namn och det var härligt att se en vuxen actionserietidningsstänkare som balanserade perfekt mellan "mogen" handling och "störtlöjlig" action. Tvåan är precis som jag hoppades en klockren fortsättning som tar vid där ettan slutade och som bjuder på exakt samma mix av intressant och för genren smart handling med överdrivet spektakulära actionsekvenser. Downey Jr är som vanligt alldeles briljant och man har uppenbarligen anpassat mycket av dialogen till att passa Downey Jr som handen i handsken. Det är snabba, rappa, många repliker ofta levererade till synes spontant (men förmodligen väl repeterat) pang mitt i nån av de andra skådisarnas repliker. Klassisk Downey Jr med andra ord.

Tyvärr har Terrence Howard i rollen som Iron Man Tony Starks bäste vän Rhodey ersatts av Don Cheadle (tydligen över pengabråk samt att Howard ansågs svår under inspelningen av ettan). Cheadle är en bra skådis men tycker inte att han passar lika bra i rollen som Howard. Tack och lov slänger man in Mickey Rourke i en tung roll som superskurk. Fan vad den mannen kan leverera! Och min blivande fru Scarlett Johansson gör en bitvis anonym roll som S.H.I.E.L.D.-agenten Romanoff som dock har en av de ballaste nu-ska-vi-ta-oss-in-på-ett-väl-försvarat-ställe-scen sen Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss sköt sönder hissentrén i slutet av första Matrixfilmen. Jävlar vilket stänk och ös hon (och hennes stuntkvinna) bjussar på där. Att regissör Jon Favreau fortsätter pumpa in högoktanig hårdrock som soundtrack gör verkligen inte saken sämre. Nu ser vi fram emot trean och så Avengersfilmen förstås.

/Surskägget

@@@+

Iron Man 2 håller nästan måttet och ÄR en värdig uppföljare. En skönt ösig rulle precis som ettan även om den bjuder på hela hur-han-blev-till scenariot som alltid är charmigt i en superhjälteaktig rulle (Se första Spiderman t.ex) och kanske lite mer klockren humor. Inget att klaga på här egentligen. Superunderhållning i genren och jag slutade bry mig om för många plotholes eller att vissa grejer anses som overkliga och larviga så fort jag satte mig i biomörkret eftersom det är en SAGA! Jag är extremt omottaglig den typen av diskussion när det gäller den här typen av fiction. Punkt.

/Vrångmannen

Couples Retreat

@+
Den här filmen har alla förutsättningar för att ha kunnat bli riktigt bra. Vince Vaughn och Jon Favreau har skrivit manus (och de har Swingers och Made på meritlistan). De är dessutom med i filmen tillsammans med Jason Bateman, Kristen Bell, Jean Reno, Malin Åkerman och hon en av de där från Sex in the City. Det handlar om fyra par som åker till en lyxig kurort nånstans i karibiska havet för att vad de tror ha kul, åka jetski, softa i laguner, se vattenfall och supa sig dyngraka på paraplydrinkar. Istället måste de gå igenom parterapi, vilket passar somliga och somliga inte alls. Det finns massa potential för klassiska scener i hela filmen, men antingen faller skämten platt, uteblir helt eller dras ut på alldeles för länge. Vince glimrar till ibland och levererar några riktigt sköna Vince Vaughnmonologer, men det är alldeles för sällan och långt mellan. Jag vill ju gilla det här, men det går inte. Filmen klockar in på närmare 110 minuter. Jag önskar att nån följt Stallones råd från 80-talet, en film ska inte vara längre än 90 minuter. Ett snabbare tempo hade räddat en hel del. Nu fattar jag vad de vill åstadkomma utan att det levereras. For shame, for shame.
/Surskägget

@
Det värsta en komedi kan utsätta dig för är att inte vara rolig. Så långt tror jag vi är överens. Jag trodde aldrig att Jason Bateman, Vince Vaughn och Jon Favreau tillsammans framför kameran kunde vara skittråkiga. Jag visste att de kunde vara medelmåttiga tillika skitskoj men det här suger bara så jävla hårt. Precis som Surskägget poängterar så finns det potential i grundidén men varenda scen misslyckas med vad som skall åstadkommas, de lite seriösare scenerna är patetiska och de "humoristiska" momenten en stor gäspning. Men jag hajar. Alla inblandade ville ha en skön betald semester i Karibien och då behöver man ju inte ens anstränga sig för att göra en hyfsad film eller hur? Får nästan Göta Kanal 2 att framstå som ett gulligt försök. Yeah, you heard me.
/Vrångmannen

Iron Man

@@@@-

Jag hade inte alls läst mycket om Marvelsuperhjälten Iron Man när jag klev in i biografen. Jag visste att det var en man i en "järndräkt" som sparkade stjärt typ. Tony Stark (Robert Downey Jr) är en dryg, charmig miljardär och ett teknologiskt geni som bygger och säljer STORA vapen. Efter en livsomvändande upplevelse så beslutar han sig för att använda sina pengar och sin kunskap till att göra gott. Klassiskt upplägg för en hjälte. Rullen är skitsnygg, ball, rolig, mycket hårdrock och förvånansvärt välskriven och välspelad av alla inblandade. Robert Downey Jr lägger ner minst lika mycket själ och jobb i denna som han gjorde i t.ex Chaplin och övriga prettorullar han tidigare gjorde i ett drogrus. Iron Man lyckas också med konsstycket att vara aktuell (Irakkriget) och på sina håll kännas ytterst trovärdig. Jon Favreau (skådis turned regissör, polare med Vince Vaughn, Swingers, Made...etc etc) visar här prov på att han är minst lika kompetent som många andra A-list regissörer i Hollywood och spottar ur sig en smaskig serietidningsrulle på rätt sida om linjen (Spiderman, X-Men). Lysande insatser från supporting cast som Jeff Bridges, Gwyneth Paltrow och Terrence Howard och ett genuint manus som tar sig tid att berätta historien gör att man förlåter att det på vissa ställen är lite actionfattigt. Klassisk första film där allt bygger upp inför en större tvåa men vilken första film! Skönt också att ÄNTLIGEN sitta i en biosalong däe folk hurrar, garvar och drar på andan i gemensam upplevelse. Det var fan inte igår! Popcorn någon?

/Vrångmannen