Avengers: Infinity War

@@@@@
Dra åt helvete med en rostig spik vad satan i gatans sjuhelvete jäkla bra det här var. Peppen inför den här har varit total och Jebus vad den levererar. Släng in alla hjältarna vi redan lärt oss att älska i sisådär 18 filmer innan den här och vi har den galnaste, mest stjärnspäckade serietidningsactionextravaganzan vi nånsin sett på en bioduk. Det här är lätt den bästa Marvelfilmen hittills och det är inte illa med tanke på konkurrensen. Marvel har ju överlag spottat ur sig 18 väldigt starka filmer innan den här med några få undantag (Guardians of the Galaxy är jag inget jättefan av, speciellt inte tvåan och Black Panther var ju sådär alltså). Det börjar med en rejäl smäll direkt och sedan tar det bara full fart framåt. Det är helt magiskt hur man lyckats smälla in så mycket actionsekvenser och fortfarande kunna berätta en historia. Dessutom har man lyckats skapa en klockren skurk i Thanos (Josh Brolin) som faktiskt på ett sätt har helt rätt i sin galenskap. Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man borde göra exakt så som han vill med hela universum för att det då skulle bli betydligt bättre för jorden, miljön och den hälft av befolkningen som överlever. Samtidigt är det förstås en helt koko-bananas-plan så det är inget någon normal person skulle överväga. Balansen där är snygg. Filmen överlag är snygg, specialeffekterna är så bra så att allt måste vara på riktigt och inget kan vara inspelat framför en grön skärm hahaha. Funkar det då att ha ALLA hjältar i en och samma film? Absolut! Att rabbla rollistan skulle ta hela dagen så det skiter vi i, och ni vet ju ändå vilka som är med. Är det nåt jag saknar så är det att jag gärna skulle velat ha lite mer Captain America och Black Widow, de får kanske lite för lite tid på duken. Men Spindelmannen kliver in och levererar med busig entusiasm och då är jag fem bast igen med en Spiddetidning i mina händer och lever mig in i den underbara karaktär Spidde är. Eftersom att jag inte vill dra till med spoilers finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det här lever upp till hypen utan problem och jag har redan köpt biljett för titt nummer två.
/Surskägget

Rough Night

@@@
En blandning av briljanta och extremt nattsvarta Very Bad Things och Bridesmaids. Här är det ett gäng brudar som drar till Miami på möhippa och blir wild and crazy medan snubbarna stannar hemma på en tam svensexa där det mest spännande på hela kvällen är vilket rödvin på provningen som är godast. Därnere i Miami spårar det snabbt ur med sprit, koks och en manlig strippa som en av tjejerna av misstag sedan dödar. Eftersom att detta är en pruttkomedi går resten av filmen ut på hur tjejerna ska dölja att de dödat en strippa utan att åka fast för mord. Hahahaha. Knäppskallarna. Scarlett Johansson kliver in och visar prov på att hon faktiskt är en helt okej komedienne men det är framförallt Jillian Bell och Kate McKinnon som bjussar på de stora garven. Bell är helt slut som Johansson bästa vän, åtminstone är hon det i sitt eget huvud, och hatar McKinnons karaktär som verkar vara alltför bundis med Johansson. McKinnon å sin sida spelar en heeeeeelt väck australiensiska som knappt vet var hon befinner sig hälften av gångerna hahahaha. Det här är en helt okej liten komedi som har ett par stora garva, en helt okej premiss och ett gäng schyssta komiker i rollerna. Däremot finns det ett par, tre partier där filmen saktar ner och går lite väl mycket på tomgång för att det ska kunna bli ett högre betyg.
/Surskägget

Ghost in the Shell

@@
Baserad på en japansk animé med samma namn så har här Scarlett Johansson axlat manteln i huvudrollen som tuff stjärtsparkande brud vars hjärna sitter i en robotkropp. Hon jobbar för vad hon tror är det good guys och jagar en annan stjärtsparkande robot som använder sig av Michael Pitts hjärna (ni har sett honom i bl a Bully, Boardwalk Empire och Murder By Numbers). Ju mer Scarlett jagar Michael desto mer inser hon att det kanske är så att Michael är hjälten och att företaget hon jobbar för är skurkarna. Ja ni vet. Vi har ju sett den twisten förr. Jag har en gång i tiden sett den animerade Ghost in the Shell men det var så länge sedan så jag minns det inte överhuvudtaget och kan inte säga om man fångat den bra eller dåligt här. Det jag kan säga är att det blir lite för mycket fokus på CGI ibland, det är lite spretigt i handlingen mest hela tiden och Scarlett är betydligt tuffare som Black Widow i Marvelrullarna än hon är här vilket är synd då hon har potential att vara tuffast och farligast. Allt som allt en okej film som inte höjde pulsen nämnvärt men som kan vara värd att kolla in om man råkar vara ett Scarlettfan eller fan av originalfilmen.
/Surskägget

Sing

@@@@
Hur kul kan en animerad film om sjungande djur vara egentligen? Hur kul som helst visade det sig. Jag var sjukt skeptisk när denna film kom på tal en fredag, speciellt som det inte var vare sig en Disney eller Pixar, men gav mig för husfridens skull. Det var ju tur det annars hade jag missat denna sköna rulle. Universal Studios har slängt in sig på allvar i kriget om att producera bra animerad film och spottar här ur sig en rulle värdig Pixar på alla sätt och vis. Vi får följa en teaterägare som är på väg att gå i konkurs och förlora sin älskade teater. Han har en sista chans att dra in pengar så att det ska räcka att rädda allt och får en snilleblixt. En talangshow. Alla älskar talangshower. Sagt och gjort så drar han igång en djurens version av Idol. Mängder med djur från när och fjärran dyker upp och vid dagens slut har han valt ut de bästa akterna som ska få tävla i en rafflande final inför en hänförd publik. Eller? Det är mycket som kan gå fel och det mesta gör det. Slutet gott, allting gott förstås och innan vi kommer dit har vi fått en hel del drama, en hel del humor och en hel del lysande musik. Dessutom har man skapat en av de absolut roligaste karaktärerna nånsin i animerad film i en ålderstigen gammal ödletant med emaljöga. HAHAHAHAHAHAHA! Hon är heeeeeelt slut och emaljögat blir som en egen karaktär hahahahahaha! Röstmässigt är det Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, John C. Reilly med flera som ger karaktärerna liv.
/Surskägget

Captain America: Civil War

@@@@
Jajamän, del tre håller för förväntningarna. Även om jag kan tycka att tvåan fortfarande är den starkaste i trilogin (och rent generellt den näst bästa filmen i hela Marvelserien med enbart första Avengers som bättre) så ligger del tre inte så långt efter. Vi öppnar upp med en fartfylld actionsekvens direkt som knyter ihop säcken en del från tvåan innan det är dags för lite sammanfattande handling. Det intressanta är att man här precis som i Batman v Superman: Dawn of Justice tar tag i ett problem som jag alltid funderat på men som ingen serietidningsfilm riktigt berört förrän nu. Nämligen det enkla faktum att en hel del vanligt folk dör som flugor medan hjältarna pucklar på skurkarna. Visst är det coolt att se 40 ton Hulk jaga utomjordingar rakt genom ett hus som sedan rasar omkull. Det vi inte får se dock är förstås de hundratals människorna som dör i raset. De råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle helt enkelt. Batman anklagar Superman för detta. Här är det general Ross (William Hurt) som via FN anklagar Avengers och vill tvinga dem att skriva på ett avtal som ger FN bestämmande rätt över Avengers. Detta i sin tur delar upp Avengers i två läger med Iron Man i täten för de som tycker att man ska skriva på och Captain America i täten för de som tycker att en påskrift är lika med att bli schackpjäser utan egna tankar eller samveten. För Cap'n är det lite för likt vad Hydra en gång var. Häri ligger lite av filmens svaghet. Det är aldrig helt kristallklart varför Iron Man och Cap'n väljer som de gör och deras argumentation för och emot sina respektive ståndpunkter är lite svajiga. Förståeligt förstås eftersom att man måste se till att karaktärerna kan komma överens i nästa Avengersfilm. Balansen mellan att låta hjältar puckla på varandra utan en direkt skurk hanteras väl. Skurken finns i bakgrunden och vi kan heja på både Iron Mans och Cap'ns respektive lag utan att det känns för konstigt. Filmen introducerar också Black Panther som en jävligt ball karaktär vi genast vill ha en egen film om och framförallt äntligen en Spider-Man värd namnet efter att Raimi sa upp sig från registolen. Här är det old school Spidey som gäller, full med oneliners och massa snacka medan han slåss. Precis som det ska vara. Mitt gamla Spideyhjärta klappar extra varmt för denna härliga boost efter de två urtrista Amazing Spider-Manfilmerna. Mer sånt.
/Surskägget

Hail, Caesar!

@
Nej. Nej. Nej. Bröderna Coens senaste duger inte till någonting. Vad sysslar dessa herrar med? Maken till tråkig och tröttsam (om än lite färgglad) "komedi" får man leta efter. Otroligt tjatig rulle om några "busiga" incidenter i Hollywood på 50-talet. Toppnamn som Scarlett Johansson, George Clooney, Tilda Swinton och Josh Brolin kastas här helt bort. Jonah Hill är toppbillad men är på riktigt med i 45 sekunder. Visst fnissade jag till en och annan gång och det finns ett par scener som sticker ut, men i princip hela Hail, Caesar! är ett stort förvirrande magplask. Jag såg den, tror jag, för nu är den borta. Poff bara. Fy fan. Jag blir så jävla förb...SKÄRPNING!
/Vrångmannen

Hitchcock

@@@
Anthony Hopkins spelar Alfred Hitchcock precis när han drar igång inspelningen av det som kom att bli skräckmästarens förmodligen mest kända film, Psycho. Idag kan det kännas lite fånigt att kalla honom skräckmästare då många av filmerna snarare upplevs som thrillers eller faktiskt är rena deckarfilmerna. Dock satte Psycho en helt ny standard för vad skräck var och kan helt klart kallas för världens första slasher. Stämningen i den är magisk och trots att vi aldrig får se en massa blod och knivar i kött så är det precis det som publiken tror sig se tack vare Hitchcocks skickliga hantverk. Ett hantverk som delades med frugan Alma (spelad av Helen Mirren) som sällan fick någon cred på sin tid. Filmen Hitchcock är dels en berättelse om deras äktenskap och förhållande och dels en berättelse om inspelningen av Psycho. Hitchcock är känd för att ha varit en krävande och rätt jobbig regissör, speciellt för de kvinnliga skådisarna. För en filmvetare som jag själv är det här givetvis en intressant historisk resa. För alla andra tror jag inte filmen ger så mycket såvida man inte vill se två skickliga skådisar (Hopkins och Mirren dårå) ta sig an två intressanta karaktärer.
/Surskägget

Avengers: Age of Ultron

@@@@

”Hey big guy...”. Så var det alltså dags för uppföljaren till THE HULK SMASH HIT OF THE SEASON The Avengers. Hur står den sig då mot den första? Mycket väl tycker den här Vrångmannen, som redan sett uppföljarmonstret två gånger på bio. Joss Whedon vet vad han sysslar med och får alla Marvelfans att dregla över de små detaljerna såväl som de stora slagen. Mycket humor, mycket action och allt ser som vanligt ut som att det har kostat en triljard yen (vilket förmodligen är sant). Förutom "the usual suspects", Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulken (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner) så får vi även möta två nya lirare, Scarlet Witch (Elisabeth Olsen) och Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson från Kick-Assrullarna). Det är naturligtvis svårt att toppa ettan. Jag anser att den var helt perfekt i sin balla genre. Många av filmerna som fokuserar på de enskilda hjältarna är skitbra (Iron Man, Iron Man 3 och Captain America: The Winter Soldier, i synnerhet) men det är schysst att se dem alla samlade i rättvisans och fredens (?!) tecken. I dessa dagar av FÖR dyra filmer, späckade med specialeffekter och stjärnor så har man nog blivit lite avtrubbad och trött på det hela. The Avengers var den absoluta höjdpunkten och det kommer nog dröja tills vi ser något liknande i serietidningsmått mätt igen. Avengers: Age of Ultron kommer dock rejält nära och hamnar helt klart på min good side, även om jag måste erkänna att jag börjar bli rätt mätt på den här typen av filmpizza.

/Vrångmannen

@@@@
Bam-daba-dam-bam-bam! Serietidningsös utan dess like har vi blivit sjukt bortskämda med på senare år. När man dessutom får en bra ramhandling som dels är spännande ur ett actionäventyrsscenario och dels faktiskt ger oss en inte speciellt smickrande spegelbild på ett samhälle som är en bra bit in i ett övervakningsträsk inte ens Orwell kunde föreställt vet man att det är bra skit. Första Avengersfilmen är precis som Vrångmannen skriver snäppet bättre än allt annat. Dock tror jag att tvåan har potential att segla upp på en femma i betyg efter ett par tittningar till. Efter att ha sett alla andra nio filmer på raken under en sjukt lång maratonhelg framför teven kände jag mig lite mätt när jag väl fick provsmaka del två. För det är ett sjujäkla ös och smart handling i den här precis som i ettan. Hade det här varit del ett hade man skrikit: "JAAAAAAAAAAAAA!!!" och gett den en femma direkt. Som det är nu är man lite bortskämd med alla andra Marvelfilmer som i princip utan undantag varit helt jävla fabulöst bra. Mätt helt enkelt.
/Surskägget

Lucy

@@
Hade hoppats på så mycket mer med den här. Luc Besson i registolen igen (han verkar vara tillbaka på allvar nu som regissör efter en längre tid som enbart manusförfattare och producent) och Scarlett Johansson och Morgan Freeman i huvudrollerna. Trailern rockade dessutom som fan. Såg ut att kunna bli en ascool sci-fiactionstänkare i stil med The Matrix eller nåt åt det hållet. Istället får vi en ganska platt historia som flummar ut i nån sorts hörni-allihopa-kan-vi-inte-bara-vara-snälla-med-varandra-och-naturen-hörni-kom-igen-då-historia som bara känns som ett enda stort pekfinger i nyllet på en. Scarlett är bra även om det finns en hel del kvar att ge från hennes sida. Jag tänker dock att det är Bessons fel i detta fall, då det är hans jobb som regissör att kräma ur det bästa ur sina skådisar. Jag hoppas Scarlett fortsätter göra actionstänkare då hon har det i sig att kunna bli en ny ball actionbrutta och varva det med lite mer seriösa roller här och där. Oavsett är detta en film du lätt kan hoppa över om du inte råkar vara ett superfan av antingen Besson eller Scarlett.
/Surskägget

@
Jävlar, vad sämst.
/Vrångmannen

Lucy

@
Av alla förbannade jävla skitfilmer som någonsin gjorts någonsin någonsiiiin så måste den här ta alla pris. Åtminstone på senare år. Den är så jävla dålig på alla plan så det svider i mig att jag ens ödslar ord på den, och ännu mer varför jag ödslade min tid att se skräpet. Allt och alla är jättedåligt hela tiden i 87 minuter. ALLT och ALLA. Man skulle kunna säga att det enda bra med rullen är att den är jättekort men det skiter jag i. Den är för lång. Alldeles för lång. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte varit så förbannad för det är MINST en kalkon, kanske två. Luc Besson var en gång i tiden en riktigt bra och intressant filmskapare. Samma kille som skapade Det stora blå (!), Nikita och Léon har alltså på äldre dar gått och blivit sämst. Uwe Boll-sämst. Skrivit halvfjärtade manus till halvfjärtade franska actionfilmer och tröttproducerat samma. Dra nåt gammalt över dig Besson (helst dig själv). Det är förhoppningsvis slutsnuskat nu men skitfilmen verkar ju ha gått rätt bra på biograferna och det gör mig ännu argare.
/Vrångmannen

Under the Skin

@@@

Blir inte klok på det här och det är säkert meningen. Det är vackert, märkligt, mycket artsy-fartsy, lite småtråkigt och fascinerande på samma gång. Scarlett Johansson spelar en rymdvarelse som åker runt i Skottland och raggar upp ensamma män för att ”sluka” dem. Under The Skin är ingen enkel rulle utan kräver en koncentration och ett intresse som jag ibland hade svårt att uppehålla, trots att jag faktiskt aldrig sett någonting liknande. Antingen är det stor filmkonst (och bitvis tycker jag det) eller så är det pretentiöst slöseri med tid. Det är något lockande med filmen, i dess design, stämning och annorlundahet, men den känns mer som ett experiment än en film. Svajar lite inför betyget men landar ändå till sist på en trea. Tydligen så filmades liftarna som Scarlett plockar upp med en dold kamera och fick senare veta att de var med i en film. Bara det.
/Vrångmannen

Don Jon

@@@@
Joseph Gordon-Levitt har gått från klarhet till klarhet som skådis och är en av de där skådisarna man ser fram emot att få se nästa film med i princip oavsett vad filmen handlar om eller vilka andra som är med. Här visar han dessutom prov på att han är en manusförfattare och regissör att räkna med framöver också. Jon (Gordon-Levitt själv) är en enkel kille som gillar en handfull saker riktigt jävla mycket. Sin lägenhet, sin bil, sin familj, sin kyrka, sin kropp. Och sin porr. Framförallt sin porr. Han älskar sin porr så mycket faktiskt att han föredrar att porrunka framför att ligga med tjejer på riktigt. Vilket han i o f s gör typ hela tiden ändå. Faktum är att livet är en enda lång radda av one night stands och mängder med porrunkningar mellan besöken i kyrkan, gymmet och familjehemmet. Tills han träffar Barbara (Scarlett Johansson). Då förändras allt. För första gången en tjej som inte bara ligger med honom direkt utan som faktiskt ställer lite krav tillbaka. Jon blir kär. Men kan inte sluta titta på porr. Vilket inte är bra då Barbara hatar porr mer än det mesta. Så Jon börjar smussla med sitt porrtittande vilket hans kurskamrat Esther (Julianne Moore) upptäcker. Och så har vi ett triangeldrama. Gordon-Levitt är jättebra i rollen som Jon, men framförallt är det som manusförfattare och regissör han briljerar här. Johansson och Moore gör både kanonroller. Johansson lyckas med konststycket att gå från sjukt attraktiv till sjukt oattraktiv utan att ändra annat än sitt beteende och Moore lyckas få med sig både vishet, djup och sorg till sin karaktär. Kul också att Tony Danza får göra en comeback som Jons pappa (och vet du inte vem Tony Danza är ska du skämmas!). En lågmäld film (som man säger när det mest är karaktärsdrivet) som kanske inte är för alla, men som kommer glädja dem som fattar desto mer.
/Surskägget
PS. Vrångmannen gav Gravity @@@@+ men Don Jon bara @@@-. Jebus Christmas!

The Directors - Sofia Coppola

I vår evigt pågående serie om intressanta, roliga, spännande, fascinerande, superkända, talanglösa eller bara udda regissörer kommer turen nu till Sofia Coppola. Hon har en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna på sin resumé så det var helt klart på tiden att vi tittar närmare på hennes verk.

Virgin Suicides (1999)
@@@@
Vi får James Woods, Kathleen Turner, Kirsten Dunst, Josh Hartnett, Scott Glenn, Danny DeVito och av nån anledning gamle Streets of Fireskådisen Michael Paré som egentligen sedan just Streets of Fire aldrig varit med i nåt av värde. Ingen dålig line-up när det är en regissörs debutfilm. Men så har ju Sofia ett halvkänt efternamn efter en sisådär lite halvkänd mästerregissör...Debuten visar direkt prov på det som kom att bli lite av Sofias signum, nämligen en halvdistanserad blick på händelserna som utan att kommentera eller lägga värderingar i det vi får se låter karaktärerna och deras liv utspela sig för oss själva att uppfånga det vi vill från berättelsen. Det är karaktärsdrivet med fokus på skådisarnas insatser och puttrar på i ett lugnt tempo som fångar "livet" utan pekpinnar. Religiösa föräldrar möter rebelliska tonåringar med bittra resultat. Mycket fin debut som ledde rakt till en av filmhistoriens absolut bästa filmer.
/Surskägget

Lost in Translation (2003)
@@@@@
Ett lysande manus som bedrägligt enkelt berättar en fantastisk kärlekshistoria som inte borde kännas romantisk (gammelgubbe och tonårstjej blir faller för varandra vilket borde uppfattas som snuskgubbigt men aldrig blir det) men som ändå blir det. Bill Murray gör väl här en av sitt livs roller som Hollywoodstjärnan Bob Harris som är i Tokyo för att motvilligt spela in reklamfilm för whisky. På samma hotell bor nygifta Charlotte (Scarlett Johansson) i äldre tonåren vars man är fotograf och hela tiden ute på uppdrag. Charlotte driver runt Tokyo och hotellet uttråkad och övergiven. Tills hon känner igen Bob och börjar snacka med honom. Ganska direkt utvecklas en vänskap mellan dem som hela tiden eskalerar mot tvättäkta kärlek. Tokyo bildar en otroligt vacker bakgrund till historien och Murray och Johansson har fantastisk kemi. Det här är en såndär feelgoodfilm jag kan slänga på i princip närsomhelst och alltid bli glad av.
/Surskägget

Marie Antoinette (2006)

Somewhere (2010)
@@@
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en Hollywoodskådis på toppen av sin karriär med en ny ball och häftig actionrulle på väg ut på marknaden. Men Marco verkar rätt uppgiven över sitt liv. Han bor och ägnar det mesta av sin tid på superkända hotellet Chateau Marmont i LA där kändisarna flockas. Är det inte fest i Marcos rum har han två tvillingsystrar på plats som strippar för honom tills han somnar däckad på sprit och piller. Men så flyttar dottern Cleo (Dakota Fanning) in och Marco upptäcker att hans liv är fan så mycket roligare när han umgås med dottern istället för tvillingstrippor. En ganska enkel moralkaka till film men med skön stämning och en lysande insats av både Dorff och Fanning. Coppola har en förmåga att kräma ur det mesta ur sina skådisar. Tyvärr blir slutet lite väl öppet och vi i publiken får ingen upplösning eller svar på vad som ska hända i Marcos liv nu. Ibland funkar sånt bra, men här undrar man mest varför man investerat 90 minuter i något som aldrig fick ett egentligt slut. Fram till dess en klockren film men betyget åker ner ett snäpp direkt på grund av det lama slutet.
/Surskägget

The Bling Ring (2013)
@@@
Baserad på en verklig händelse där ett gäng uttråkade ungdomar som bodde i LA med hjälp av Internet lyckades ta reda på kändisars adresser och när de var bortresta för att sedan göra inbrott och knycka märkeskläder och smycken. Några som råkade ut för ligan var Paris Hilton, Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Det allra sjukaste med den här storyn är att många av kändisarna inte hade koll på att de blivit bestulna. Hilton har så mycket smycken och prylar att ett par försvunna ringar eller örhängen eller skor inte höjer några ögonbryn. Coppola har lyckats få Hilton att öppna upp sin överdådiga lyxvilla och vi får en direkt inblick i hennes överkonsumtion av värdesaker som tappar värde för Paris då hon har miljontals av allt. Som vanligt lotsar Coppola sina skådisar med säker hand och de flesta för mig okända unga talangerna levererar riktigt bra. Filmen i sig är intressant men lyfter aldrig riktigt upp till de riktigt höga höjderna. Den subtila kritiken mot kändishetsen och ungdomars intresse för kändisskap är lite blasé och borde fokuserats bättre. Då hade nog också filmen fått snäppet högre i betyg.
/Surskägget

Captain America: The Winter Soldier

@@@@
Bam-da-da-bam-da-da-bam-bam-bam-da! Här är fullt ös medvetslös när vi får följa den störste amerikanske krigshjälten genom tiderna. Den gode kaptenen jobbar fortfarande för att anpassa sig till modern tid (ni minns väl att han blev nedfrusen i slutet av första filmen och upptinad en sisådär 60 år senare) och att hitta sin roll i världen. Till skillnad från de flesta andra Avengers jobbar Captain America fortfarande åt och för S.H.I.E.L.D. och mer eller mindre direkt i filmens inledning får vi följa med på ett uppdrag som går ut på att rädda lite gisslan. Efter snurrar det på fort med mord, förräderi och en superhemlig infiltrationsplan av ärkeskurken Red Skulls gamla nazigäng HYDRA. Som om inte allt detta vore nog, måste vår vän kaptenen kliva upp och möte den i princip odödlige sovjetiske supersoldaten enbart känd som The Winter Soldier. Det sparas sannerligen inte på krutet i uppföljaren till första filmen och actionsekvensen i slutet matchar helt klart den i The Avengers (även om Avengers är lite tuffare bara för att vi har alla Avengers samlade på bild). Det är som ni förstår maaaaaaaaffigt mycket action. Chris Evans fortsätter övertyga som Captain America och Samuel L. Jackson är sådär råbarkad tuff som Nick Fury. Men den som verkligen stjäl filmen (och som borde få en egen film som jag redan nämnt i andra recensioner) är Scarlett Johansson som Black Widow. Tack och lov får hon mängder med tid på bioduken men trots det längtar man efter mer. Allt som allt är detta en perfekt serietidningsactionstänkare som ger blodad tand och som det ska bli jäkligt kul att se om när den släpps på BluRay.
/Surskägget

The Whale

@@@@
Mer späckhuggare. Den här gången ute i det fria. Vid en liten kanadensisk fiskeby poppade en dag en späckhuggarunge upp. Man beräknade att den var ca 2 år gammal. Av någon anledning hade den irrat bort sig från sin familj. Späckhuggare är annars extremt familjeorienterade och att försvinna från sin flock måste varit hjärtskärande och jobbigt för den lille gynnaren. Matmässigt var det inga problem. Fisk fanns det gott om och vid den åldern hade han redan lärt sig jaga. Värre var den sociala kontakten. Inga andra späckhuggare så långt ögat kunde nå. Så vad göra? Ta kontakt med de enda andra varelserna i närheten som verkade vara hyfsat vettiga - vi människor. Den lilla valen poppade upp så fort en båt var i närheten och älskade när folk saktade in och ägnade honom ett par minuters uppmärksamhet. Han lät sig gärna bli klappad. Han hämtade pinnar som drev runt i vattnet så att han och människorna kunde leka med pinnarna tillsammans. Han vinkade med fenan, snurrade runt och var allmänt glad. Snart nog bestämde fiskeministeriet att detta inte kunde fortgå. Alltid fanns det någon människa som var dum i huvudet och som skulle skada den lilla valen. Därför förbjöds all kontakt med honom. Vilket tog hårt på valen som blev mer och mer isolerad och därmed också mer och mer inriktad på att folk skulle leka med honom. Ryan Reynolds och dåvarande flickvännen Scarlett Johansson har producerat denna fina saga, för det är i alla aspekter en riktig saga där djur och människa kommer varandra nära och hittar sätt att kommunicera. Det är ett finstämt porträtt inte bara över valen utan även över den lilla staden och hur de allra flesta av oss har ett gott hjärta. En liten stor film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget
PS. Den lilla valen har även gett upphov till en spelfilm kallad Luna med Jason Priestley i huvudrollen. Vad jag kan utläsa av imdb verkar den handla om i princip samma sak som denna dokumentär.

Liten filmrapport från det stora äpplet

Vrångmannen här. Nyss hemkommen från semester i New York. Tre rullar blev det:

Gravity (IMAX, 3D)

@@@@+

Sjukt enkel historia som är lika sjukt spännande, välspelad, välskriven och välgjord (effekterna, herregud hur gjorde dom?!). Sandra Bullock spelar ingenjören Ryan Stone som tillsammans med astronauten Matt Kowalski (George Clooney) försöker överleva ett haveri i rymden då ett reparationsuppdrag av en satellit går åt helvete. Att se rullen på en fet IMAX biograf i 3D gjorde den inte sämre. Det känns som att 3D (och IMAX) uppfanns för just den här filmen. Maken till vackert "foto" har sällan skådats och ibland kändes det som om man var mitt i rymden bredvid våra hjältar. Filmen har en lätt poetisk och mycket mänsklig touch tack vare regissören Alfonso Cuarón (Children of Men, Great Expectations, nån av Harry Potterrullarna..) men ryggar aldrig för otroligt nervkittlande spänning och bang for the buck. Allt i perfekt symbios. Min enda invändning är kanske att den ibland kändes lite repetitiv. Det balanseras dock upp av att filmen klockar in på 91 minuter. Gravity fingrar hela tiden på perfektion tack vare alla inblandade och betygsfyran är mycket stark. Jag har aldrig velat vara i rymden så lite och så mycket efter att ha sett filmen.

/Vrångmannen

Machete Kills

@@

Fan. Jag ville ju att det här skulle vara så bra. Grindhousekänslan har bytts ut mot James Bondparodi. Lite småskoj, väldigt våldsamt och slarvigt. Efter ett tag börjar man ändå skruva på sig och vill att det ska ta slut. Vad hände? Fan. Macheteeeeeee!

/Vrångmannen

Don Jon

@@@-

Småkul dramakomedi skriven och regisserad av Joseph Gordon-Levitt. Jon (Levitt) är en snygg kille som kan få vilken tjej han vill. Han är också besatt av porr och tycker inte att sex i verkligheten ens kommer i närheten av att masturbera till porren han frekvent besöker på internet. En dag träffar han Barbara (Scarlett Johansson) och blir förälskad. Hon är hans raka motsats och älskar romantik på bio men äcklas av porr. Hilarity ensues.

Tillägg: såg den här på den ballaste biografen jag besökt i mitt liv och käkade middag och drack öl samtidigt. Besök den om du får chansen)

/Vrångmannen

The Avengers

@@@@@

JAAAAAAAAAAAA! Hulk smash! Hahahahahahaha! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist gick och såg en film på bio två gånger samma helg. Jag kan nog inte minnas att jag gjort det alls i vuxen ålder faktiskt. Den här helgen hände det. Det lilla försiktiga alstret (...) heter The Avengers och är en film om superhjältar mot superskurkar, en slags skitdyr sagofilm för en smula äldre barn där det händer saker hela hela tiden och man behöver inte analysera särskilt mycket utan bara hänga med som på tivoli. Självklart får vi Joss Whedon (manus och regi) eftersom han utan tvekan var det perfekta valet då han 1) tydligen vet hur man skriver humor och action för en ensemble (Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly, Dollhouse) för att sen rama in det snyggt och 2) är ett stort gammalt fan av Marvels superhjältar och serier i allmänhet. The Avengers är alltså Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), The Hulk (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner). Ni har säkert sett en eller flera av filmerna där de själva figurerar i titelrollen. Nu är de ett omaka team som måste lösa fallet (hahaha!). The Avengers måste samarbeta för att rädda jorden från total undergång då halvgudar och aliens attackerar (för att förklara väldigt enkelt). Filmen är två och en halv timme lång men känns som knappt hälften. Man blir elva år igen i ett par timmar d.v.s den billigaste ungdomskälla eller tidsmaskin man kan lägga vantarna på. Man blir vild av all humor, action, spänning och glädje och efter filmen kan man inte riktigt prata för man har just upplevt något rackarbajsarballt utöver det vanliga. Det känns som om filmen kostat en miljard (och det har den, två t.o.m, i alla fall i svenska kronor). Jag har gillat de flesta superhjältefilmer på den senaste tiden för sån är jag. Den här spöar dom allihop. Den är absolut bäst i sin genre på mycket mycket länge och jag bara längtar tills den kommer  i smaskig utgåva för lilla hemmabion så jag kan se den igen och igen. Minns ni att jag såg den två gånger? Betyget blev detsamma bägge gångerna. Vi snackar full pott. Nu ville jag palla äpplen och leka Star Wars på gården men det fick jag tydligen inte för de allra flesta. Jävla livet. Suger hårt ibland. Då är det väl tur att vi har The Avengers 2 att se fram emot så att man kan bli barn för ett par timmar igen, eller hur?

/Vrångmannen

@@@@@
Ja det är bara att kapitulera. Det här är utan tvekan den bästa superhjältefilmen ever. Att se samtliga tuffa superhjältar vi lärt känna i tidigare filmer banka skiten ur skurkarna är extremt underhållande och tillfredställande. Sista halvtimmen är en furiös actionkavalkad med more bang for the buck per minut än vad samtliga Michael Bay rullar haft nånsin. Vrångmannen har redan sagt det som behöver sägas. Jag avrundar med att nämna att Robert Downey Jr verkligen är en skådis i en klass för sig själv. När han är på duken spelar det ingen roll att han är omgiven av hyfsat duktig folk som Sam L. Jackson, Jeremy Renner, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo eller Chris Evans. Det är Downey som äger scenen. Det är en fröjd att se honom visa var skådespelarskåpet ska stå och lämna de andra i hans damm. Den här kommer rulla varm så fort den släpps på dvd. Och då hoppas vi på en director's cut med två timmar till.
/Surskägget

We Bought A Zoo

@@@
Cameron Crowe ger oss ett verklighetsbaserat feelgooddrama med Matt Damon och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Benjamin (Damon) har precis förlorat sin fru till cancern och måste nu försöka komma över sorgen samtidigt som han ska se till att de två barnen fortfarande har en trygg och bra miljö att växa upp i. Överallt påminns han om sin fru och allt är jobbigt. En dag får han nog, säger upp sig från jobbet och säljer huset. Det nya huset han köper är perfekt. Framförallt för att han får ett zoo på köpet. Nu gäller det att restaurera zoot och lappa ihop familjen lagom till sommarens öppnande. Sedvanliga klipp där Damon och kompani spikar, sågar och fixar fram till att inspektören kommer för att inspektera. Den extremt elake inspektören som bara letar fel och gottar sig åt att inte godkänna ett zoo. Och det är väl i den här vevan filmen börjar gå lite på sparlåga. Vi har sett det förr, det är lite för långt och lite för ointressant och malplacerat efter första halvans fina berättande av en familj i kris som försöker läka sig själv med lite udda metoder. Damon är riktigt bra som Benjamin och Scarlett gör en stabil insats som zootjejen som blir nya kärleken. Men framförallt är det Elle Fanning (yngre syster till Dakota) som lyser starkast som bondtjejen som blir kär i Benjamins son. Vi såg henne senast leverera hårt i Super 8 och fortsätter hon karriären såhär kommer hon helt klart tillhöra toppskiktet när hon blir vuxen.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte för en gångs skull ganska likadant. Och precis som han skriver är musiken mitt i prick hela tiden.

We Bought a Zoo

@@@+
Cameron Crowe bjussar på en upplyftande men också gripande historia baserad på verkliga händelser. Benjamin (Matt Damon) blir änkling, tar sina två barn och köper ett hus på landet. Enda problemet är att köpet av huset även inkluderar ett gammalt nedgånget zoo fullt av djur tillika vänliga djurvänner (bl.a Scarlett Johansson). Försöket att återställa djurparken till sin forna glans blir en metafor för att laga den trasiga familjen. Kärleksfullt finlir med en hel del humor och stora som små sentimentala gester (som jag oftast köper för jag är en blödig jävel). En fin film och är hälften sant så är den ännu finare. Crowe fläker också på med ett schysst soundtrack. Han kan sina låtar Mr Rolling Stone. JA jag grinade en gång under filmen. En. Vadårå?
/Vrångmannen

Min fru!

Min fru var med i teve nyss!
/Surskägget