Avengers: Infinity War

@@@@@
Dra åt helvete med en rostig spik vad satan i gatans sjuhelvete jäkla bra det här var. Peppen inför den här har varit total och Jebus vad den levererar. Släng in alla hjältarna vi redan lärt oss att älska i sisådär 18 filmer innan den här och vi har den galnaste, mest stjärnspäckade serietidningsactionextravaganzan vi nånsin sett på en bioduk. Det här är lätt den bästa Marvelfilmen hittills och det är inte illa med tanke på konkurrensen. Marvel har ju överlag spottat ur sig 18 väldigt starka filmer innan den här med några få undantag (Guardians of the Galaxy är jag inget jättefan av, speciellt inte tvåan och Black Panther var ju sådär alltså). Det börjar med en rejäl smäll direkt och sedan tar det bara full fart framåt. Det är helt magiskt hur man lyckats smälla in så mycket actionsekvenser och fortfarande kunna berätta en historia. Dessutom har man lyckats skapa en klockren skurk i Thanos (Josh Brolin) som faktiskt på ett sätt har helt rätt i sin galenskap. Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man borde göra exakt så som han vill med hela universum för att det då skulle bli betydligt bättre för jorden, miljön och den hälft av befolkningen som överlever. Samtidigt är det förstås en helt koko-bananas-plan så det är inget någon normal person skulle överväga. Balansen där är snygg. Filmen överlag är snygg, specialeffekterna är så bra så att allt måste vara på riktigt och inget kan vara inspelat framför en grön skärm hahaha. Funkar det då att ha ALLA hjältar i en och samma film? Absolut! Att rabbla rollistan skulle ta hela dagen så det skiter vi i, och ni vet ju ändå vilka som är med. Är det nåt jag saknar så är det att jag gärna skulle velat ha lite mer Captain America och Black Widow, de får kanske lite för lite tid på duken. Men Spindelmannen kliver in och levererar med busig entusiasm och då är jag fem bast igen med en Spiddetidning i mina händer och lever mig in i den underbara karaktär Spidde är. Eftersom att jag inte vill dra till med spoilers finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det här lever upp till hypen utan problem och jag har redan köpt biljett för titt nummer två.
/Surskägget

Thor: Ragnarök

@@@@
Hahahaha javisst, exakt såhär ska en slipsten dras. Redan i första Thorfilmen satte man ribban för hur denna karaktär skulle porträtteras, nämligen med en stor dos humor. När det till stor del försvann i del två blev också den filmen en av de svagare i den serie Marvelfilmer som knyter ihop de två första Avengersfilmerna. Tack och lov har man tagit den sköna humorn tillbaka i trean, och dessutom boostat den en hel del nivåer. Kanske är det regissören Taika Waititis förtjänst. Han har regisserat bl a Flight of the Concords och What We Do In The Shadows och han tar helt klart med sig den typen av humor in i detta actionspektakel som är Thor. Chris Hemsworth repriserar rollen som Thor och gör det med en självklar pondus nu när han gjort karaktären i fem filmer. Charmig och med glimten i ögat glider han igenom filmen som den självklare åskguden som växt som människa en hel del sedan han var hetsig "tonåring" i den första filmen. Lika självklar är Tom Hiddleston som Loke och pendlar lekande lätt mellan att vara schysst och att vara elak. Loke är trots allt inte alltigenom ond, det får vi aldrig glömma. Cate Blanchett gör en helt okej dödsrikesdrottning, Idris Elba är med lite för lite som Heimdal, Jeff Goldblum är en magiskt bra ny karaktär som heter Grandmaster, Mark Ruffalo är alltid bra som Bruce Banner, Anthony Hopkins känns lite blasé som Oden, Karl Urban som skurksidekick känns helt onödig som karaktär så det är relativa nykomligen Tessa Thompson (Westworld, Creed) som lyser allra klarast som en försupen valkyria på jakt efter hämnd eller total glömska beroende på vad som kommer först. Precis som trailern har lovat osar hela filmen skönt 80-tal utan att för den sakens skull kännas mossig eller dammig. Det är hippt och modernt men väldigt 80-tal ändå. Perfekt kombo. Musiken är en skön blandning av Carpenter möter C64 och höjer helt klart stämning på rätt sätt. Jag är nästan på vippen att slänga dit en femma i betyg för det finns inga egentliga fel (dessutom fick Spider-Man: Homecoming en femma på samma grunder) men spar den till nästa titt.
/Surskägget

Blackhat

@@
Michael Mann har gett oss ett gäng klassiker och sköna rullar som Heat, Den Siste Mohikanen, Insider och Collateral. Han har en viss drömsk känsla i sina filmer som mest framkommer i Ali och Miami Vice och som vi också får en slev av här i hans senaste rulle. Tyvärr är större delen av filmen en mardröm. En superhackare (Chris Hemsworth) som sitter på kåken släpps fri mot att han ska hjälpa FBI att fånga en annan superhackare. Vägen leder till Kina och massa skurkar där. Till skillnad från de allra, allra flesta stories får vi inte se skurken förrän nästan 75% in i filmen. Det här tar bort väldigt mycket av spänningen. Eller så är det bara att filmen är rätt trist större delen av tiden. Vi får ett par rejäla shoot-outs men det är egentligen bara en som stannar kvar i minnet och den sista scenen där det skjuts mitt bland folk som firar nån sort festival och som inte alls reagerar på att det regnar kulor kors och tvärs är bara märklig. Nej, ettan ligger inte långt bort men Manns generella skicklighet räddar detta från komplett fiasko.
/Surskägget

Ghostbusters (2016) - Extended Cut

@@@
Ghostbusters från 1984 är en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en sån där magisk film där alla stjärnor och planeter bara hamnar helt rätt och allt blir perfekt. Från den egentligen ganska enkla, men charmiga storyn, till karaktärerna, till skådisarna, till musiken, till regin osv. Det är faktiskt mer eller mindre självmord att ens försöka återskapa nåt som är i närheten av detta. Ghostbusters II (1989) är t ex ett haveri värre än Titanic. Så när man nu gör nån sorts remake/hyllning av den gamla superklassikern kan man inte ha några större förhoppningar. Men så har vi Kristen Wiig, Melissa McCarthy och Kate McKinnon i huvudrollerna (för de av er som aldrig tittar på film kan jag bara kortfattat säga att de tre tillhör den lilla exklusiva skaran komiker om kanske 15-20 personer som just nu är roligast och hetast) och då höjs ju intresset och förhoppningarna rejält. Och de är bra. Framförallt Wiig och McKinnon är sjukt roliga. McCarthy är faktiskt förvånansvärt anonym i jämförelse. Men när man har ett ganska rörigt manus att förhålla sig till och vissa scener aldrig tycks ta slut så tar det aldrig riktigt fart. Visst, extended cut är runt en kvart längre än bioversionen så det kan säkert spela in, men grundstoryn håller inte vare sig det är femton minuter mer eller mindre. Är den bra? Ja. Är det en klassiker? Nej. Och då spelar det ingen roll att Aykroyd/Murray/Ramis/Weaver gör små cameos.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant.

The Snow White Chronicles - The Huntsman: Winter's War

@
I kategorin längsta och onödigaste titel vinner väl den här rätt överlägset? Första filmen om Snövit, hennes sju dvärgar och kampen mot onda drottningen och hennes spegel var en knappt okej fantasyaction som inte gjorde många glada. Varför man överhuvudtaget satsar på en uppföljare är mycket märkligt. Kristen Stewart var vettig nog att hoppa av så henne slipper vi (vilket är en bonus förstås) och istället har man lurat Emily Blunt och Jessica Chastain att ställa upp i den här dyngan. Theron är tillbaka som elaka drottningen (även om hon är med i typ tio minuter) och stackar Chris Hemsworth måste skrivit ett dåligt avtal med första filmen som tvingar tillbaka honom för en tvåa för annars förstår jag inte vad han har här att göra. Det här är så trist och tråkigt så man baxnar. En fantasyaction måste ju vara ball och cool. Det ska hända grejer och spännande och häftigt och så vidare. Här är det lite mnja mnja jaha mnja nähe. Gäsp och ta mig härifrån.
/Surskägget

Avengers: Age of Ultron

@@@@

”Hey big guy...”. Så var det alltså dags för uppföljaren till THE HULK SMASH HIT OF THE SEASON The Avengers. Hur står den sig då mot den första? Mycket väl tycker den här Vrångmannen, som redan sett uppföljarmonstret två gånger på bio. Joss Whedon vet vad han sysslar med och får alla Marvelfans att dregla över de små detaljerna såväl som de stora slagen. Mycket humor, mycket action och allt ser som vanligt ut som att det har kostat en triljard yen (vilket förmodligen är sant). Förutom "the usual suspects", Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulken (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner) så får vi även möta två nya lirare, Scarlet Witch (Elisabeth Olsen) och Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson från Kick-Assrullarna). Det är naturligtvis svårt att toppa ettan. Jag anser att den var helt perfekt i sin balla genre. Många av filmerna som fokuserar på de enskilda hjältarna är skitbra (Iron Man, Iron Man 3 och Captain America: The Winter Soldier, i synnerhet) men det är schysst att se dem alla samlade i rättvisans och fredens (?!) tecken. I dessa dagar av FÖR dyra filmer, späckade med specialeffekter och stjärnor så har man nog blivit lite avtrubbad och trött på det hela. The Avengers var den absoluta höjdpunkten och det kommer nog dröja tills vi ser något liknande i serietidningsmått mätt igen. Avengers: Age of Ultron kommer dock rejält nära och hamnar helt klart på min good side, även om jag måste erkänna att jag börjar bli rätt mätt på den här typen av filmpizza.

/Vrångmannen

@@@@
Bam-daba-dam-bam-bam! Serietidningsös utan dess like har vi blivit sjukt bortskämda med på senare år. När man dessutom får en bra ramhandling som dels är spännande ur ett actionäventyrsscenario och dels faktiskt ger oss en inte speciellt smickrande spegelbild på ett samhälle som är en bra bit in i ett övervakningsträsk inte ens Orwell kunde föreställt vet man att det är bra skit. Första Avengersfilmen är precis som Vrångmannen skriver snäppet bättre än allt annat. Dock tror jag att tvåan har potential att segla upp på en femma i betyg efter ett par tittningar till. Efter att ha sett alla andra nio filmer på raken under en sjukt lång maratonhelg framför teven kände jag mig lite mätt när jag väl fick provsmaka del två. För det är ett sjujäkla ös och smart handling i den här precis som i ettan. Hade det här varit del ett hade man skrikit: "JAAAAAAAAAAAAA!!!" och gett den en femma direkt. Som det är nu är man lite bortskämd med alla andra Marvelfilmer som i princip utan undantag varit helt jävla fabulöst bra. Mätt helt enkelt.
/Surskägget

Rush

@@@@
För några år sedan konstaterade jag och Vrångis att Ron Howard var regissörernas Opel. Med några få undantag (Apollo 13, Willow) är det mesta sådär. Nu kom ännu ett undantag. Rush är den sanna historien om de två Formul 1-förarna Niki Lauda (spelad av Daniel Brühl) och James Hunt (min frus nya favorit Chris Hemsworth). Dessa två var så stora och kända som någon Formel 1-förare kunde bli på 70-talet. Och varandras perfekta motpoler. Lauda var kylig, på gränsen till arrogant, och körde som en robot, perfekt men lite trist. Hunt däremot var en riktig partysnubbe som alla älskade, som var flamboyant och utåt och körde galet och på gränsen. Ibland var han bäst och ibland sämst men aldrig tråkig. Säsongen 1976 står de på kulmen av sina respektive karriärer och ska göra upp. Vem ska bli världsmästare? Allt ser ut att gå Laudas väg tills han kraschar och nästan dör. Hunt kommer ikapp poängmässigt och mot alla odds lyckas Lauda tillfriskna tillräckligt för att slutföra de sista omgångarna. Det blir med andra ord en kamp in till sista varvet! Som vanligt bjussar det verkliga livet på mer spännande stories än 1 000 manusförfattare i Hollywood kan koka ihop och det här är verkligen spännande hela vägen. Howard har även gjort en riktigt snyggt 70-talsrulle med allt det hemskt bruna som hörde tiden till i form av kläder och liknande. Alla röker HELA tiden, och Hunt super som en älg i princip fram till att han ska ratta sin Formel 1-bil. Både Hemsworth och Brühl är båda riktigt bra i sina roller och Howard lockar fram både det mänskliga och det mer actionfyllda i storyn. Förvånansvärt bra med tanke på Howards senaste par alster där Tom Hanks jaga ledtrådar i fyra timmar per film.
/Surskägget

Thor: The Dark World

@@@
Marvelfilmerna kring Avengershjältarna har hittills alla hållit väldigt hög klass. Iron Mantrilogin är kanongrym, Avengersfilmen i sig är fantastisk och nu börjar uppföljarna till Captain America och Thor trilla in för att rundas av med en tredje del efter Avengers 2 får man gissa (här måste jag dock påpeka att jag absolut skulle velat haft en Black Widowtrilogi också, tycker det är lite snålt att hon får små gästroller i de andra trilogierna men inte en egen, hon är ju sjukt kick-ass och cool!). Det jag älskade med första Thorfilmen var att Kenneth Branagh i registolen tycks ha insett att "hörni allihopa, det här handlar om en stor musklig blond Fabiokopia som svingar en alldeles för stor hammare i tid och otid" och att det som koncept faktiskt är lite b. Som motvikt slängde Branagh därför in mängder med små skämt som visade prov på att man inte tog sig själva på något som helst allvar. Thor snubblade runt som värsta Charlie Chaplin mellan de stenhårda actionsekvenserna samtidigt som den stora ramhandlingen som spänner genom alla Marvelfilmer som har med Avengers att göra fick en hel del berättat. Det var snyggt, mycket action och glimten-i-ögat hela vägen. Uppföljaren gör som uppföljare brukar göra. Mer av allt. Mer action. Mer snygga effekter. Mer tillkrånglad handling. Men, och det här är ett stort men, mindre humor och knappt nån glimten-i-ögat alls. Därmed blir Thor 2 en vanlig superhjälteactionrulle och eftersom att det fortfarande i grund och botten handlar om en Fabiokopia med för stor hammare (man börjar undra vad han kompenserar för med den jättehammaren) halkar Thor 2 efter jämfört med Iron Man och Captain America. Bra, men inte lysande.
/Surskägget

@@@
Bra, men inte lysande.
/Vrångmannen

Snow White & The Huntsman

@@

Vad håller Charlize Theron på med? Här har hon chansen att spela Johnny-Depp-i-en-Tim-Burton-film-over-the-top-överdrivet och därmed säkra en av de bästa häxorna på film i modern tid. Istället method actar hon skiten ur rollen och det blir bara så fel och helt distanslöst vilket bara ger karaktären en känsla av overklighet. För ska man spela häxa i en sagofilm, om än mörk och svart, så kan man inte spela häxan som om det var ett biopicdrama och en Oscarsnominering väntandes runt hörnet. För då kommer häxan kännas malplacerad och därmed overklig. Men spela henne hahahahaha-krax-krax-galen och alla kommer köpa att detta är en superfarlig sagohäxa (jämför med Mila Kunis briljanta tolkning av onda häxan i Oz The Great And Powerful). Och hade Theron spelat henne så hade Oscarsnomineringen varit given (kolla Depp och hans superöverdrivna Jack Sparrow). Med det sagt hade en annorlunda rolltolkning av Theron inte räddat den här filmen ändå. Full med en miljard luckor i manus och en huvudrollsskådis som är tråkigare än tråkgrå färg. Jaaaa jag vet att alla alltid rackar ner på Kristen Stewart men hon är ju tråååååååååkig. Ett ansiktsuttryck hela tiden som om hon vore en botoxad Kevin Costner. Vad är det här vad är det här!??!?!? Chris Hemsworth är väl okej som hjälten som hjälper Snövit (a k a Stewart) men han önskar nog att han höll sig till Thorfranschisen enbart efter att ha sett slutresultatet. Ganska trist och oengagerat mestadels hela vägen med ett par väldigt få ljuspunkter på vägen.

/Surskägget

Red Dawn (2012)

@@@@
Ingen var väl mer skeptisk än jag när jag såg att man skulle göra en remake på gamla 1984-klassikern Röd Gryning. Vad fan, den är en modern klassiker och inget man bara häver ur sig på nytt hur som helst. Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey, Harry Dean Stanton, alla slogs de mot ryssen som invaderade USA. Go Wolverines! Vilket ös! Med lika delar motvilja som skepticism slog jag mig så till slut ner för att ögna igenom remaken. Och jävlar vad positivt överraskad jag blev. Man har behållit alla aspekter som gör första filmen så bra med några små skiftningar. T ex är det nu Nordkorea som invaderar USA och inte ryssen (även om ryssen är med på ett hörn). Detta gör det givetvis betydligt mer rätt i tiden och även skrämmande likt verkligheten. Men actionsekvenserna är många och tätt på varandra, karaktärerna enkla att gilla och skådisarna mer än okej. Självaste Thor själv, Chris Hemsworth, kliver in i Swayzes roll som den äldre brorsan som alla andra dras till. Han har rätta karisman och talangen för att klara av det utan problem. Sedan är det en hel drös av det nya, unga Hollywoodgardet som sluter upp. Josh Hutcherson (Hunger Games), Adrianne Palicki (Friday Night Lights, G.I. Joe: Retaliation), Connor Cruise (Tompas son), Isabel Lucas (Daybreakers, Immortals, Transformers) får sällskap av Jeffrey Dean Morgan (Watchmen) och nyss nämnde Thor…eh jag menar Hemsworth. Det finns en del luckor, den främsta är hur fan de promenerar in och ut mellan Nordkoreanernas avspärrningar utan större problem, men överlag spelar det ingen roll. Go Wolverines!
/Surskägget

The Avengers

@@@@@

JAAAAAAAAAAAA! Hulk smash! Hahahahahahaha! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist gick och såg en film på bio två gånger samma helg. Jag kan nog inte minnas att jag gjort det alls i vuxen ålder faktiskt. Den här helgen hände det. Det lilla försiktiga alstret (...) heter The Avengers och är en film om superhjältar mot superskurkar, en slags skitdyr sagofilm för en smula äldre barn där det händer saker hela hela tiden och man behöver inte analysera särskilt mycket utan bara hänga med som på tivoli. Självklart får vi Joss Whedon (manus och regi) eftersom han utan tvekan var det perfekta valet då han 1) tydligen vet hur man skriver humor och action för en ensemble (Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly, Dollhouse) för att sen rama in det snyggt och 2) är ett stort gammalt fan av Marvels superhjältar och serier i allmänhet. The Avengers är alltså Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), The Hulk (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner). Ni har säkert sett en eller flera av filmerna där de själva figurerar i titelrollen. Nu är de ett omaka team som måste lösa fallet (hahaha!). The Avengers måste samarbeta för att rädda jorden från total undergång då halvgudar och aliens attackerar (för att förklara väldigt enkelt). Filmen är två och en halv timme lång men känns som knappt hälften. Man blir elva år igen i ett par timmar d.v.s den billigaste ungdomskälla eller tidsmaskin man kan lägga vantarna på. Man blir vild av all humor, action, spänning och glädje och efter filmen kan man inte riktigt prata för man har just upplevt något rackarbajsarballt utöver det vanliga. Det känns som om filmen kostat en miljard (och det har den, två t.o.m, i alla fall i svenska kronor). Jag har gillat de flesta superhjältefilmer på den senaste tiden för sån är jag. Den här spöar dom allihop. Den är absolut bäst i sin genre på mycket mycket länge och jag bara längtar tills den kommer  i smaskig utgåva för lilla hemmabion så jag kan se den igen och igen. Minns ni att jag såg den två gånger? Betyget blev detsamma bägge gångerna. Vi snackar full pott. Nu ville jag palla äpplen och leka Star Wars på gården men det fick jag tydligen inte för de allra flesta. Jävla livet. Suger hårt ibland. Då är det väl tur att vi har The Avengers 2 att se fram emot så att man kan bli barn för ett par timmar igen, eller hur?

/Vrångmannen

@@@@@
Ja det är bara att kapitulera. Det här är utan tvekan den bästa superhjältefilmen ever. Att se samtliga tuffa superhjältar vi lärt känna i tidigare filmer banka skiten ur skurkarna är extremt underhållande och tillfredställande. Sista halvtimmen är en furiös actionkavalkad med more bang for the buck per minut än vad samtliga Michael Bay rullar haft nånsin. Vrångmannen har redan sagt det som behöver sägas. Jag avrundar med att nämna att Robert Downey Jr verkligen är en skådis i en klass för sig själv. När han är på duken spelar det ingen roll att han är omgiven av hyfsat duktig folk som Sam L. Jackson, Jeremy Renner, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo eller Chris Evans. Det är Downey som äger scenen. Det är en fröjd att se honom visa var skådespelarskåpet ska stå och lämna de andra i hans damm. Den här kommer rulla varm så fort den släpps på dvd. Och då hoppas vi på en director's cut med två timmar till.
/Surskägget

Thor

@@@@
En av Marvels märkligaste (och faktiskt ointressantaste) hjältar (och det märkliga med honom är att han är en gud som plötsligt skulle ha svårt mot vanliga dödliga skurkar, liksom hallå?) som man som svensk alltid haft lite svårt för (jänkarna slaktade hela den nordiska mytologin rätt rejält med Thor) visade sig bli sjukt underhållande popcornfilm. Där asamytologin inte blir riktigt lika slaktad som i serietidningarna dessutom. Kanske för att britten Kenneth Branagh håller i regispakarna och som sådan har lite bättre koll på asatron än jänkarna. Eller så är jag bara fördomsfull, vem vet? I vilket fall har man här fångat mytologin betydligt bättre än i serietidningarna även om man fortfarande tar sig stora friheter (asiatiska och afrikanska asagudar? skulle liksom inte tro det) och sekvenserna som utspelar sig i Asgård gör att jag skulle vilja få en hel film baserad på asagudarna och de många mustiga och coola historier som finns kring dem (tänk er Ragnarök på film, wicked). Odin (ja vi kör jänkarnamnen på karaktärerna eftersom att de heter så i filmen) (för övrigt spelad av Anthony Hopkins) börjar bli gammal å ska lämna över tronen till Thor (Chris Hemsworth) som dock är lite för arrogant och hetsig för att bli en bra kung. När Thor dessutom förstör den fred med frostjättarna Odin lyckats bevara under många år slutar det med att Odin slänger ut Thor från Asgård ner till jorden och tar bort hans krafter. Först när Thor lär sig lite ödmjukhet och fattar att man som kung ska tjäna sitt folk och inte tvärtom får han bli värdig Mjölner igen. På jorden träffar han söta professorn Jane (Natalie Portman) som tillsammans med sina kollegor söta Darcy (Kat Dennings) och Erik (Stellan Skarsgård) lovar att hjälpa honom när de efter en viss tvekan fattar att snubben inte är förrymd mentalpatient. I kulisserna smyger Loki (Tom Hiddleston) och försöker ta över tronen själv och döda Thor. Under resans gång bjussas det på så mycket härligt testosteronpumpande dumaction att jag förlåter halvstyltig dialog, halvplatta karaktärer och en del hål i manuset. För till syvende och sist snackar vi serietidningsactionfilm här och inte en ny filmatisering av Shakespeare om nån nu trodde det. Att Hemsworth verkar ta Thor lite med en klackspark, en stor dos självdistans och ett stort leende på läpparna hjälper göra det hela lite charmigare. Visst är Thor bara nån sorts mellanfilm som ska presentera karaktären Thor så vi alla vet vem han är när det blir dags för den "riktiga" filmen The Avengers nästa år, men som matinérulle är det här sjukt underhållande. Som vanligt kan alla som inte fattar det här gå och se om nåt fem timmar långt östtyskt svartvitt existentiellt nattsvart självmordsdrama om lidande poeter med grynig dålig bild och halvtaskigt ljud.
/Surskägget