A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

The Girl on the Train

@@@@
Spännande, intressant och lite annorlunda thriller som framförallt är otroligt välspelad av Emily Blunt, Haley Bennett och vår egna Rebecca Ferguson. Ja, det här är något så ovanligt som en film där tre kvinnor har huvudrollerna och männen bara är biroller i deras värld. Uppfriskande. Det som gör det än mer speciellt är att alla tre karaktärer på sina egna sätt är helt slut i huvudet hahahaha. Blunt spelar Rachel som till en början verkar helt normal tills vi inser att hon är tokalkoholist och att hon stalkar sitt ex Tom (Justin Theroux) och hans nya tjej Anna (Ferguson). Anna å sin sida var Toms älskarinna när Rachel och Tom fortfarande bodde ihop och slåss med näbbar och klor för att Rachel ska dra åt helvete trots att det faktiskt är Anna som kommit in från flanken och snott åt sig Tom. Mitt i detta har vi Megan (Bennet) som lider av psykiska besvär sedan hennes bebis drunknat när Megan råkat somna med bebisen i badet. För att dämpa ångesten knullar hon runt med allt och alla samtidigt som hennes man Scott (Luke Evans) drömmer om att de ska bilda familj. Allt det här vävs naturligtvis ihop i ett rätt ordinärt mordfall som berättas på ett annorlunda sätt som känns uppfriskande. Framförallt är det Blunt som ska ha cred som lyckas gestalta en mycket trasig människa och som levererar ett perfekt fyllo utan att det känns överspelat eller overkligt. Att spela full är svårt och Blunt gör det spot on. Nicolas Cage fick ju en Oscar när han var fyllo i Las Vegas, men Blunt blev inte ens nominerad. Ibland finns det verkligen ingen rättvisa i världen.
/Surskägget

@@@
Blunt-Oscarsnominerings-blundern är skandal på hög nivå. Hon är grym i den här! Filmen är ett snyggt, lite segt och ok thrillerdrama.
/Vrångmannen

The Snow White Chronicles - The Huntsman: Winter's War

@
I kategorin längsta och onödigaste titel vinner väl den här rätt överlägset? Första filmen om Snövit, hennes sju dvärgar och kampen mot onda drottningen och hennes spegel var en knappt okej fantasyaction som inte gjorde många glada. Varför man överhuvudtaget satsar på en uppföljare är mycket märkligt. Kristen Stewart var vettig nog att hoppa av så henne slipper vi (vilket är en bonus förstås) och istället har man lurat Emily Blunt och Jessica Chastain att ställa upp i den här dyngan. Theron är tillbaka som elaka drottningen (även om hon är med i typ tio minuter) och stackar Chris Hemsworth måste skrivit ett dåligt avtal med första filmen som tvingar tillbaka honom för en tvåa för annars förstår jag inte vad han har här att göra. Det här är så trist och tråkigt så man baxnar. En fantasyaction måste ju vara ball och cool. Det ska hända grejer och spännande och häftigt och så vidare. Här är det lite mnja mnja jaha mnja nähe. Gäsp och ta mig härifrån.
/Surskägget

Your Sister's Sister

@@@
Jag vet inte varför men jag hade uppfattat denna som en relationskomedi. Istället fick jag ett relationsdrama och det tog ett tag innan hjärnan hann ställa om sig. Vi får träffa Jack (Mark Duplass från bl a Safety Not Guaranteed och teveserien The League) som nyss förlorat sin bror Tom. Jack är bästa vän med Iris (Emily Blunt från allt som gjorts nyligen) som tidigare varit ihop med Tom. Iris har en lesbisk syster, Hannah (Rosemarie DeWitt från bl a The Watch och nyinspelningen av Poltergeist) som ovetandes för Iris precis gjort slut med sin flickvän. Av en slump hamnar alla tre i Iris och Hannahs pappas sommarstuga och där sätter så klart intrigerna igång. Man märker att alla tre skådisar är väldigt engagerade i den här filmen. Det är nog lite av ett skötebarn. 99% av filmen är det bara de tre i bild och till stor del upplevs nästan filmen som en pjäs då det är många och långa dialogscener (en del blir lite väl långa). Någon borde vågat ryta ifrån och sagt: "Kill your darlings" men det var det ingen som gjorde och då blir det lite långdraget här och där. Man har även vissa problem med trovärdigheten på sina ställen i manuset (t ex ligger den lesbiska tjejen lite väl snabbt med snubben) men överlag är det underhållande. Man ska se den för tre duktiga skådisar som verkligen går in för sina roller.
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

Sicario

@@@@
Vrångmannen tog i så att han sprack när han recenserade den här för ett tag sedan. Så bra som en femma är detta inte. Jag är till och med rätt tveksam till min betygsfyra och ger den enbart för att Benicio del Toro är så sjukligt jävla bra (som alltid ska tilläggas) att hans närvaro i bild gör att filmen åker upp ett helt betygssnäpp. För om vi ska vara ärliga är handlingen och filmen i sig inget speciellt. Faktum är att vi har sett det förr. Traffic t ex berättar i stort sett samma historia men ljusår bättre. Det känns som att regissören Denis Villeneuve fick ett manus på 80 minuter i händerna och drog ut på det till 120 minuter. Det är mycket, mycket dödtid här. Vi snackar en scen där man åker bil i 20 minuter. Seriöst. Vi sitter i en bil. I 20 minuter. Inte speciellt spännande eller häftigt alls faktiskt. Det finns ett par sådana scener. Det draaaaaaas ut och slutar aldrig. Räddningen heter del Toro och även Josh Brolin gör en kanonroll. Emily Blunt i huvudrollen har det pratats mycket om. Hennes roll och karaktär är dock väldigt blek. Hon slängs in helt ovetandes i situation efter situation som sedan någon annan reder ut. För att vara en huvudroll är hennes karaktär sjukligt passiv (ungefär som Arthur Dent i En Liftares Guide Till Galaxen). Saker och ting händer runt karaktären som mest bara glider runt och inte skapar eller åstadkommer något eget överhuvudtaget. Det är sjukt synd att manusförfattaren inte satsade lite mer krut på att skapa en mer intressant karaktär. Blunt gör vad hon kan med rollen, men rollen i sig lämnar föga utrymme att glänsa i. del Toro och Brolin fick de köttiga karaktärerna, Blunt åkte på en blek kopia. Ju mer jag tänker på det, desto mer är detta en betygstrea. Så nu blev det det. Med ett plus för del Toro.
@@@+
/Surskägget

Wild Target

@@@
Brittisk gangsterkomedi. Här är det Bill Nighy som är en åldrar lönnmördare som anses vara bäst i världen. Hans far var lönnmördare och hans far innan honom så Nighy kommer från ett långt respekterat led av folk som dödar folk för pengar. Framförallt är det ingen som vet hur Nighy ser ut och det är precis så han vill ha det. Snabbt in, döda och lika snabbt ut innan nån ens hinner fatta vad som hänt. Nackdelen är förstås att han inte har några som helst vänner och att han därmed är lite klumpig socialt. Emily "jag är sötast vadårå" Blunt är tuffa bruden som glider runt och snor lite här och snor lite där för att hanka sig fram i livet. När Blunt lurar en miljonär på en dyr tavla får hon ett pris på sitt huvud. Meeeeeen Nighy kan inte förmå sig att döda henne så han tar sig an henne istället. Därmed skickas lönnmördare nummer två ut på jakt efter henne och Nighy (spelad av Martin Freeman). Det bjussas på rätt så många garv genomgående och både Nighy och Blunt gör bra roller. Däremot är det en hel del transportsträckor och det faktum att superunga Blunt skulle falla för supergamla Nighy känns inte helt rimligt eller fräscht.
/Surskägget

Sicario

@@@@@
Redan under första minuten av Sicario, då avgrunds-mardröms-skräckfilmsmusiken drar igång under en FBI-räd mot ett knarkhus, så känner jag hur pulsen ökar och jag får en härlig känsla av att det här kommer att bli något speciellt. En vuxen genrefilm för vuxna. Det enda jag vill säga om handlingen är att det handlar om kriget mot knarkkartellerna vid gränsen mellan USA och Mexico. Regissören Denis Villeneuve har gått från klarhet till klarhet med bl.a imponerande Enemy (2013) och Prisoners (2013) bakom sig. Frågan är ändå om han någonsin kommer att kunna toppa den här filmen i framtiden. Vi får se. Benicio Del Toro är bra som alltid och Josh Brolin likaså, men om det inte bjuds på en Oscarsnominering till Emily Blunt, som FBI-agenten Kate Macer, så blir jag vansinnig. Hon är makalöst bra. Sicario är hittills årets mest välgjorda, snygga, spännande, ruggiga och tänkvärda action-thriller. Bio för vuxna kan ibland vara fantastiskt.
/Vrångmannen

Edge of Tomorrow

@@@@
Vrångmannen och Surskägget här. Det här blir vår första gemensamma recension på bloggen, sen vi startade för många år sedan. Vi är nästan löjligt överens. Idén med Groundhog Day möter Starship Troopers är fantastisk och när vi får vår Tompa i sin bästa Jerry McGuire möter Mission Impossiblerullarna-form så är det här oslagbart. Det är som när Juggernaut börjar springa, det går bara inte att stoppa (vet du inte vem Juggernaut är så är du inne och nosar på fel blogg). Vi här på redaktionen (hahahahahahaa!) älskar ju vår Cruise och vår stjärtsparkaraction. Att fantastiska Emily Blunt (Surskäggets nästa fru tydligen...) spelar en minst lika rockande krigare gör inte saken sämre. Det här är utan tvekan sommarens härligaste och häftigaste rulle och det bjussas på en skön story som "snor" kärleksfullt från alla klassiker i genren men ändå behåller sin egen stil. Mycket humor, busig matinékänsla, full fart och som sagt, en Tommy Raggarsväng i högform. Vi här på redaktionen (hahahahahaa!) är larvigt nöjda och kanske är det vinet från V.I.P balkongen på Rigoletto som talar men vi ger den ett fnittrande unisont (och lätt sluddrande): "Hurra!".
/Vrångmannen och Surskägget

The Five-Year Engagement

@@@

Jason Segel som vi alla älskar från How I Met Your Mother tog saken i egna händer och skrev det briljant manuset till Dumpad (Forgetting Sarah Marshall) som lanserade honom inte bara som en tevekomiker utan som en fullvärdig kassako även på bio. Het som han är numera fick han äran att skriva en ny kärlekskomedi. Precis som i Dumpad är det en kärlekskomedi som inte följer mallen. Men där Dumpad var hysteriskt rolig mest hela tiden, är The Five-Year Engagement mestadels betonad på dramat i ett förhållande på dekis. Segel är pojkvännen till Emily Blunt i ett förhållande som på ytan ser perfekt ut men som är rätt skakigt då både han och hon har helt annorlunda drömmar. De försöker hela tiden anpassa sig efter den andre vilket bara leder till att ingen av dem är lycklig egentligen. De flesta scener skulle kunna vara riktigt roliga, men Segel har valt ett dystrare spår och filmen i sig är ganska mörk mestadelen av tiden. Kanske är det orättvist av mig att förvänta mig ännu ett komiskt mästerverk, men jag blev helt enkelt lite besviken på denna dramakomedi som jag kände borde gett mer. Segel och Blunt är både bra i sina roller, men det är liksom nånting som saknas.

/Surskägget

Looper

@@@
Superhyllad sci-fithriller som inte alls håller var sig så mycket som den lovar eller så mycket som alla ger den cred för. Regissören/manusförfattaren Rian Johnson har tidigare gjort den mycket underhållande, spännande och annorlunda Brick (en sorts film noir i high schoolmiljö) och givetvis var man peppad inför denna, speciellt då den fått så bra vitsord (vår egen Vrångman vred sig in och ut för att ge den stående ovationer). Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen. I framtiden är tidsresor möjliga. Dock är de förbjudna då de mest ställer till elände och besvär. Det hindrar dock inte maffian från att utnyttja tidsresor till att skicka tillbaka diverse folk de vill ha dödade. Mördaren, en så kallad Looper, får veta var och när han ska vara på en viss plats, vips dyker det upp en snubbe från framtiden och PANG! problemet löst. Enda kruxet är att för eller senare så skickas Loopern från framtiden tillbaka i tiden så att Loopern i nutid får döda sig själv. Fast sitt äldre jag från framtiden. Joe (Joseph Gordon-Levitt som ung och Bruce Willis som gammal) är en Looper men missar att döda sig själv när han dyker upp vilket leder till att maffian i nutid börjar jaga honom samtidigt som han jagar sig själv. Alla trådar pekar mot Sara (Emily Blunt) och hennes grabb som bor på en ödslig bondgård. Det är lite snurrigt ibland och jag tycker att en del grejer blir ologiska i tidsresescenariot trots att Rian Johnson gjort sitt bästa för att skapa en så trovärdig tidsresevärld som möjligt. Både Gordon-Levitt och Willis gör stabila insatser men den som sticker ut och som man minns mest är Emily Blunt. Hon gör verkligen en kanoninsats och skapar en karaktär som verkligen känns som kött och blod, både skör och stark på samma gång. Med det sagt finns det vissa transportsträckor som känns lite onödiga och som sagt en del saker som inte passar in i den uppbyggda världens logik som trasslar till det. En bra film på alla sätt, men inget mästerverk.
/Surskägget

Gullivers Resor

@@
Jack Black som Gulliver i en modern och uppdaterad tappning av Jonathan Swifts gamla 1800-talsmästerverk Gullivers Resor? Nja. Black kör sin grej (lite lagom koko-crazy och spelar gitarr och sjunger hitte-på-sånger) och är kär i Amanda Peet men vågar inte säga nåt innan han via en storm hamnar i Lilliputt där alla är små, små, små och han är superjätte. Efter en viss skepticism accepterar folket honom (alla förutom en elak general) och han börjar bygga upp ett nytt liv där han lever som en kung. Det dras lite skämt om vår populärkultur, Black kör lite kiss- och bajsskämt, Jason Segel har en ganska intetsägande roll som Blacks minipolare, Emily Blunt är söt men tuff prinsessa och Billy Connelly är kung och säger typ en rolig replik. Det puttrar på och allt som händer har vi listat ut när vi såg filmaffischen och allt är för barn så det blir väldigt PK, t o m så PK att ungarna börjar tycka det är rätt trist. Nja, denna kan man skippa.
/Surskägget

The Adjustment Bureau

@@@@
David (Matt Damon) är en lokal Brooklynpolitiker som gör sig redo att bli inröstad som kongressman. Samma kväll det är rösträkning träffar han genom en slump Elise (Emily Blunt). Båda känner enorm attraktion till varandra men blir åtskilda innan de hinner byta nummer med varandra. Trots att mötet var otroligt kort kan David inte släppa Elise ur tankarna. Ett år senare råkar han via slumpen träffa henne igen. Samma attraktion som sist. De byter nummer och livet känns perfekt. Tills David kliver in i sin kompis kontor och ser att några mysko snubbar tydligen fryst tiden och håller på och manipulerar omgivningen. Som alla normalt funtade människor ballar David ur och försöker fly. Han tillfångatas och får förklarat för sig att de mysko snubbarna är en sorts änglar som sköter hand om jorden och människorna. Ibland ger de vissa människor en diskret knuff i ryggen för att Den Stora Planen ska löpa på utan farthinder. David blir varnad att inte säga nåt till nån och att glömma Elise då hon inte ingår i Davids plan. Men kan ens Gud och hans änglar hålla äkta kärlek åtskild? Filmen är baserad på en novell av Philip K. Dick (mest känd som författare till boken Do Androids Dream of Electric Sheep som filmatiserades som Blade Runner) och hans blandning av sci-fi och filosofi kommer väl till sin rätt i händerna på förstagångsregissören George Nolfi. Damon och Blunt är ett perfekt kärlekspar på duken. Personkemin är fantastisk och scenerna dem emellan är en ren njutning att titta på. Efter att ha sett Damon i mängder av thrillers och actionspektakel var det riktigt kul att få se honom i ett romantiskt drama och Blunt levererar helt klart sin bästa roll hittills. Kanske den bästa kärleksfilmen sen Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Lost In Translation.
/Surskägget

@@@@
Spännande, stämningsfull, romantisk, smårolig och mellankolisk. Jag är helt på skäggets sida.
/Vrångmannen

The Wolfman

@
Auuuuuuuuauuuuuuuauuuuuuuuuuuuhooooooooooooooooooow!!!!!!!!!!!!!!!! Om det där är varulvens plågade skri mot månen eller mitt gråtskrikande medan jag genomled den här sörjan lämnar jag öppet för tolkning.
/Surskägget

@@@-
Ytterligare en rulle som faktiskt inte är så dålig som skägget påstår. The Wolfman är långt ifrån perfekt och inspelningen var tydligen en galen upplevelse i sig (de fick bl.a byta ut regissören mitt under pågående inspelning). Precis som Drive Angry så är det här skräp men puttrigt underhållande sådant. Lite vargtjut, lite zigenare, lite gamla London, lite dimmiga heder och blodigt värre. Man märker tydligt hur de jobbat efter principen "vi känner att vi har en flopp på gång men då får vi fan i mig se till attt det inte blir tråkigt". Jag är ledsen skägget för jag vet att du blir argare än grannen när vi festar men det här är faktiskt underhållande skräp. Underhållande. Skräp.
Du tvingar mig nu för övrigt se den utskrattade och mördade rullen Red Riding Hood som du ger ett kalasbetyg. Jag hoppas att den är ok. Jag tror inte det men jag hoppas. Hardwicke. Twilight. Hur ska jag ens orka?
/Vrångmannen