måndag 26 februari 2018

Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

torsdag 8 februari 2018

The Lobster

@@@@@
I framtiden är det förbjudet att vara singel. Hittar man ingen partner så förvandlas man enligt lag till ett valfritt djur. Punkt. The Lobster är min introduktion till filmmakaren Yorgos Lanthimos underbart knepiga värld. Har redan sett den två gånger och känner att jag väldigt snart måste se om den igen. Det är konstigt hur det kommer en liten konst-konstig rulle från flanken och bara knockar en. Vad är det här egentligen? Romantisk satir? Grå science-fiction? Svart komedi? Förmodligen alla tre nämnda och mer därtill. En Roy Andersson-rulle på Red Bull? Colin Farrell är mycket bra här, och spelar mot typ, som den tystlåtne och urvattnade David som skickas till ett slags partnerpensionat av staten där man, om man har tur, lyckas hitta sin själsfrände bland andra singlar. Annars så... Jag älskar allt med den här filmen. Älskar. Den borde skrämma vår vän Surskägget till skogs (den ÄR "artsy-fartsy" Skägget) men han har överraskat oss förr, hahaha! Bloggens första betygsfemma slinker således in lite fint här redan i februari. Fantastisk film.
/Vrångmannen

fredag 2 februari 2018

The Hitman's Bodyguard

@@
”Det där nya som skulle vara så bra” – Bob Hund
Upplägget är i princip felfritt och flera trailers har lockat med känslan av ”årets actionkomedi”. Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson och Salma Hayek verkar ha haft det skoj och de är faktiskt den enda behållningen i den här röriga röran. The Hitman’s Bodyguard är bitvis rolig TROTS ett svagt och klyschigt manus, med larvig och tillgjord dialog. Den ÄR bitvis rolig eftersom Reynolds och Jackson, med sin sköna kemi, kan få de uslaste av repliker att bli underhållande. Sen har vi ju det här med actionscenerna... Gah! Så oinspirerat och trist! Lite dataanimerade explosioner, lite pang pang, några skittråkiga slagsmål. Allt genom linsen på en galet viftande handkamera så man vill kräkas. WTF liksom?! Det tar sig dock konstigt nog mot slutet då någon förmodligen föreslaget ett stativ, ett storyboard eller liknande till regissören. Slutstriden blir således hyggligt koreograferad action. Hyggligt. Som sagt, våra huvudrollsinnehavare går skuldfria här. De har ett tungt lass att bära och gör det med glädje. Regissören Patrick Hughes (The Expendables 3) och manusförfattaren Tom O’Connor (nån skräpig B-rulle direkt till dvd med Bruce Willis, vad är det här?!) är dock ingen skön kombo. Vart är Shane Black när man behöver honom?
/Vrångmannen

@@
Måste hålla med Vrångis i det här fallet. Jag ville så gärna, så gärna att det här skulle vara the rocking and a the rolling rock-a-rolla som trailern lovade oss (LOVADE!!!) att det skulle vara. Men trailern ljög för oss. Ljög säger jag. Reynolds har ju charmen som den luttrade och trötte livvakten. Jackson är ju alltid bäst som skurk med hjärta. Men. Det. Här. Är. Trist. Actionscenerna är sådär med undantag för en biljakt på trånga smala Amsterdamgator/broar (den är däremot toppen faktiskt) och manuset är tunnare än pappret det skrevs på. Ja var fan är Shane Black när man behöver honom?
/Surskägget

torsdag 1 februari 2018

The Great Wall

@@
Vi lämnar dokumentärfilmernas härliga värld och kastar oss rakt in i sagornas. I alla fall för en liten stund. Här får vi den svärdsviftande legosoldaten Matt Damon i hästsvans som ofrivilligt hjälper kineserna att försvara sig mot en armé av uråldriga monster. Den kinesiska muren byggdes alltså i den här berättelsen för att stänga ute dessa gläfsande kretin, men de har nu blivit så många och så farliga att J.R.R Tolkien skulle ramla ur sin skrivarstol och fjärta okontrollerat om han levde. Naturligtvis är den vita noble mannen mycket bättre än alla de andra urinvånarna (trots att han är en rutten tjuv!) och SPOILER ALERT räddar dagen och får tjejen. Hahaha! Boom! The Great Wall är faktiskt lite av ett grymt skämt. Det är en väldigt estetiskt snygg och påkostad produktion av filmskaparen Yimou Zhang, som tidigare bjussat på vackra äventyrsrullar som House of the Flying Daggers, Curse of the Golden Flower och framför allt Hero med Jet Li i huvudrollen. Själen från dessa filmer infinner sig stundtals men det blir ofta riktigt pajigt. Matt Damon gör vad han ska för den fina lönechecken, men han känns så sjukt fel här. Som om han har gått vilse. På plussidan så hade jag inte speciellt tråkigt när jag såg The Great Wall. Hyfsat ös och en smula matinékänsla ändå. Har liksom bara glömt det mesta. Det var monster och Damon typ? Minns knappt. Och det, som vi alla vet, är ju aldrig ett bra tecken.
/Vrångmannen

@
Neeeeeeeej det här gåååååååååår inte att titta på. Vad i helvete gör Matt Damon i den här sörjan? Hade det varit Nicolas Cage hade jag köpt det, filmen hade fortfarande varit lika sopig, men då hade man förstått varför för med Cage i huvudrollen förväntar man sig inget annat än sånt här skräp. Fy fan! Fula gröna CGI-monster är det också. Stäng av! Sluta titta!
/Surskägget