The Lobster

@@@@@
I framtiden är det förbjudet att vara singel. Hittar man ingen partner så förvandlas man enligt lag till ett valfritt djur. Punkt. The Lobster är min introduktion till filmmakaren Yorgos Lanthimos underbart knepiga värld. Har redan sett den två gånger och känner att jag väldigt snart måste se om den igen. Det är konstigt hur det kommer en liten konst-konstig rulle från flanken och bara knockar en. Vad är det här egentligen? Romantisk satir? Grå science-fiction? Svart komedi? Förmodligen alla tre nämnda och mer därtill. En Roy Andersson-rulle på Red Bull? Colin Farrell är mycket bra här, och spelar mot typ, som den tystlåtne och urvattnade David som skickas till ett slags partnerpensionat av staten där man, om man har tur, lyckas hitta sin själsfrände bland andra singlar. Annars så... Jag älskar allt med den här filmen. Älskar. Den borde skrämma vår vän Surskägget till skogs (den ÄR "artsy-fartsy" Skägget) men han har överraskat oss förr, hahaha! Bloggens första betygsfemma slinker således in lite fint här redan i februari. Fantastisk film.
/Vrångmannen

Fantastiska Vidunder Och Var Man Hittar Dem

@
Världens längsta titel på en jäääääätetråkig film. JK Rowling (ni vet hon som skrev Harry Potterböckerna) återvänder till Potters värld men typ hundra år innan Harry Potter utspelar sig. Inte spelar det nån som helst roll för det här är så tråkigt så jag somnar inte bara en utan två gånger medan jag tittar på filmen. Ett tag tänkte jag spola tillbaka och kolla vad jag missat tills jag insåg att jag inte missat ett skit. Är det här ens för de allra största Potterfansen? Ingen kan väl tycka det här är det minsta intressant eller underhållande? Och redan är en tvåa på gång. WTF?!?
/Surskägget

Hart's War

@@
En film som inte riktigt vet vad den vill vara känns det som. Först är det nån sorts krigsfilmsdrama, sen blir det en fånglägerfilm och nånstans på vägen är det en Sherlock Holmsdeckare. Colin Farrell är väl helt okej i huvudrollen, Bruce Willis helt okej som the bad guy och Terrence Howard är knappt med innan nån hugger ihjäl honom. Klipp ner filmen till typ 85 minuter, skippa Sherlock Holmesdeckarbiten av det hela och du har en betydligt bättre film. Som det är nu med nästan två timmar att glo på hinner man tröttna både en och två gånger.
/Surskägget

Total Recall (2012)

@@@
Kändes som en av världens mest onödiga remakes att göra (i topp ligger en annan gammal Verhoevenfilm, Robocop) men efter att ha sett om originalet för inte så länge sedan var jag tvungen att erkänna för mig själv att den asballa, supertuffa Arnierullen jag mindes att Total Recall var, i själva verket var en rätt seg och dammig rulle som åldrats något fruktansvärt och vars specialeffekter mestadels var skit. En remake kändes därmed inte så jävla fel längre (Robocop däremot tillhör än idag ett av mästerverken inom actiongenren och en remake på den är bara så fel, fel, fel). Här är det Colin Farrell som tar på sig rollen som hjälten som kanske, kanske inte är en hemlig superagent vars minne blivit manipulerat med. Är allt som händer del i en drömvärld eller är det på riktigt? Kate Beckinsale har tagit Sharon Stones gamla roll som bad guy (consider it a divorce är en av Arnies bästa repliker även om Total Recall i sig tappat) men man har tagit den rollen, skjutit den full med steroider, pumpat in mängder med adrenalin och toppat av med ett halvt ton ondska. Beckinsale påminner ibland om en mordlysten spindel som studsar runt och bara vill ha ihjäl stackars Farrell. Sånt gillar vi. Hon är verkligen filmens stora behållning. Jessica Biel har fått Rachel Ticotins gamla roll som tuff brud och kärleken till filmens hjälte. Biel är lika söt som hon är tuff (åååååh Timberlake sluta ha all talang, för bra utseende och Biel på köpet!!!) men kemin mellan henne å Farrell är väl sådär om jag ska vara ärlig och hennes karaktär känns lite onödig. Dock gör hon det hon kan av det hela och även om karaktären i sig inte tillför speciellt mycket är det alltid kul å se Biel på duken. Specialeffekterna är snygga, actionsekvenserna många och ofta och som helhet är detta en smällkaramell av sci-fiaction som dock är bortglömd veckan efter du sett den.
/Surskägget

@@@
Instämmer med Skägget om ovan recension. Det här är lättsmält och fartfylld underhållning. MEN sluuuuuta klaga på originalet. Vad äääääär det hääääär?! Verhoevens Recall var en milstolpe i sci-firullarnas rike och det är full fart hela tiden med tuffa one liners och en Schwarzenegger i högform. Ska se om den, ge den en SEXA i betyg och se om den igen... ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
/Vrångmannen

Fright Night (1985 + 2011)

Fright Night (1985)
@@@@
Hahahahaha vilken härlig 80-talsklassiker. Stackars tonårige Charley Brewster (William Ragsdale, nej du har inte sett honom i nåt efter den här såvida du inte såg Fright Night 2) får hela sin värld vänd upp och ner när han inser att en ond vampyr (Chris Sarandon) flyttat in i huset bredvid. Till sin hjälp har han en gammal skådis som är värd för Charleys favoritteveprogram som till en början inte tror på vampyrer ett dugg men som blir övertygad ju mer bevis Charley lägger fram. Det är lika mycket skratt som skräck och balansen mellan det roliga och det läskiga är perfekt. Kul liten anekdot är att Stephen Geoffreys som spelade sidekicken Evil Ed ett par år senare gav upp sin karriär som Hollywoodskådis och studsade in i bögporrbranschen istället.
/Surskägget

@@@@
Skräcknatten (som den heter på svenska) är egentligen en femma men såg om den för något år sedan och den hamnar idag på en klockren fyra. Detta är naturligtvis ett mycket högt betyg för en skräck-komedi från 1985 då många av dessa rasar till ettor och tvåor idag, alltså håller Fright Night hög klass och står emot tidens tand. En riktigt stämningsfull och skojig klassiker.
/Vrångmannen

Fright Night (2011)
@
Utöver namnet och det faktum att det flyttar in en vampyr (i det här fallet Colin Farrell) i huset bredvid en tonåring (i det här fallet Anton Yelchin) så har filmerna inte mycket gemensamt. All charm från originalet är helt bortblåst. Blandningen av skratt och skräck existerar inte överhuvudtaget. Humorn är helt borttagen och "skräckscenerna" är så klichéstandard att inte ens den mest räddhågade skulle bli rädd. Varför Hollywood? Varför våldtar ni en sån skön gammal klassiker i hopp om att skrapa ihop några ynka futtiga få dollar mer? Varför?! VARFÖÖÖÖÖÖR!?!?!?! Jag menar, det räcker bara att jämföra affischerna för att se vilken film som är bra och vilken som är skit.
/Surskägget

@@
Ja det här var ju inget vidare men inte heller riktigt så illa som Surskägget basunerar ut ovan. Det finns en viss charm här och det börjar onekligen stämningsfullt. Colin Farrell har några sköna repliker och balanserar humor och farlighet bra. Tyvärr har filmen inte en chans mot klassikern från 1985 och någonstans tappar man bort sig fullständigt i den ganska ologiska och röriga historien, hur nu det gick till för originalet är enkelt och klockrent. Den är dessutom gjord för 3D på biograferna vilket känns både poänglöst och lite larvigt och det dödar rullen i hemmabion.
/Vrångmannen

Horrible Bosses

@@@
Jag satt faktiskt och skrattade större delen av filmen men betyget blir inte mer än tre ändå. Detta beror förmodligen på att jag hade skyhöga förväntningar. För släng ihop Charlie Day (från en av de bästa komediserierna nånsin, It's Always Sunny In Philadelphia), Jason Bateman (från en av de bästa komediserierna nånsin, Arrested Development) och Jason Sudeikis (från två av de bästa komediserierna nånsin, SNL och 30 Rock) som tre polare som ruttnat på sina galna chefer som i sin tur spelas av Kevin Spacey (galnast, argast och psykopatigast), Jennifer Aniston (sexgalen dåre) och Colin Farrell (med den fulaste comb overn du sett hahahahahaha!) (och jo, koksad och heeeeeeeeelt slut) så ska det här bli dubbelt så skoj egentligen. Charlie spelar samma karaktär som i IASIP vilket ÄR den roligaste karaktären jag sett i mitt liv, speciellt när han sätter igång och skriker med sin gälla, hesa röst om totala idiotier HAHAHAHAHAHA! då orkar jag knappt titta för det är så bra. Bateman är som vanligt helt otrolig som the straight guy som med extremt små ansiktsuttryck förmedlar så mycket knasigheter och Sudeikis hittar verkligen rätt som totalt insöad på sex så t o m Anistons karaktär nästan upplevs som en nunna. Grabbarna vill hursomhelst ha ihjäl sina chefer för att få ett bättre och mer harmoniskt liv och till sin hjälp får de Motherfucker Jones (en lysande Jamie Foxx, ge karlen lite mer komediroller igen, han kan ju det där) som dock inte är så professionell hitman som det först verkar. Som sagt, kul mest hela tiden och hyfsat högt tempo, men hade väl förväntat mig liiiiite mer helt enkelt. Kommer självklart ses om i snar framtid med ett par bärs som tilltugg.
/Surskägget

Pride & Glory

@@@
En film om korrupta snutar som är vildare, galnare och råare än de gangsters de ska sätta dit är alltid intressant att kolla på. Slänger man in Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight i mixen blir det riktigt intressant. En tät och spännande film som tyvärr inte riktigt når upp till den där fyran som den kanske egentligen borde. Mycket beror på längden. Det blir lite spretigt ibland när vissa birollskaraktärer ska utvecklas på bekostnad av att handlingen står blickstilla och stampar i ren frustration över att inte komma vidare. Hade man kapat den två och tio långa filmen till en och fyrtio tror jag på en klockren fyra. Vissa scener har en rå nerv och äkthetskänsla som kan bräda de bästa snut/gangsterfilmerna. Men eftersom att man måste se till helheten blir det helt enkelt aldrig så bra. Vill inte säga för mycket om handlingen förutom att det rör sig om korruption, knark, våld, pengar och svek i en salig röra. Extra kudos till Jon Voight som lyckas med det svåra konststycket att spela full trovärdigt. Ni vet, oftast blir det antingen lite väl fullascht i schtan eller så blir det lite jag-drack-en-lättöl-och-kallar-dig-för-min-bästa-kompis-redan. Men Voight hittar balansen helt underbart.
/Surskägget

In Bruges

@@@@
Ibland dyker det upp en liten pärla som går under radarn på alla. Det här är en sån. När jag såg trailern för ett halvår sen såg det ut som en standard torpeder-skjuter-på-varann-i-konstig-stad rulle. Snacka om falsk marknadsföring. In Bruges är en välgjord dramakomedi om två torpeder (Colin Farrell och Brendan Gleeson) som blivit skickade av sin chef från London till Bruges (Brygge??) för att låta saker och ting coola ner efter ett lönnmord. Väl i Bruges (Brygge???) så försöker dom fördriva tiden med sprit, sight seeing och långa diskussioner i väntan på att deras boss ska höra av sig med besked om vad som händer härnäst. Om man räknar med action så blir man besviken. Det är lite pangpang men inte mycket. Istället får vi en historia om kamratskap, ånger och att stanna upp och lukta på blommorna ibland. Det låter kanske tråkigt men det är det inte. Många bisarra händelser i Bruges (Brygge???) som hela staden ser ut som en saga eller dimmig dröm. Ofta roligt, lika ofta mellankoliskt. Vacker stad, vacker film, lysande dialog, skön stämning och en grym Ralph Fiennes i biroll som "bossen".
Det skoj att se annorlunda film och den här är nog det mest annorlunda jag sett på hela året. Räkna inte med boxofficesuccé i USA men räkna med en liten upplevelse om du är sugen på skönt drama.

/Vrångmannen

The Directors: Joel Schumacher

Ville se en film igår kväll men orkade inte se nåt långt så jag bläddrade lite bland alla dvd’s man har hemma som man köpt men ännu inte hunnit se (rör sig om ca 60 filmer, jag vet det är helt sjukt, men man köper och köper och hinner aldrig ikapp) och hittade gamla sköna Phone Booth med Colin Farrell. Den är bara 1.15 eller nåt sånt, men jävlar vilken tempo och vilken spänning hela tiden. Jag har sett filmen två gånger redan och är glad att kunna konstatera att den fortfarande håller. Detta ledde till att jag började tänka lite på regissör Schumacher. En del (Vrångmannen bl a) tycker ju att Number 23 som är bland det senaste Schumi spottat ur sig är crap (jag tycker den var helt okej) och vad bättre då än en snabb titt på några av Schumis rullar. Har inte sett allt han gjort, men här är några jag sett och minns.

Phone Booth - @@@@
Behövs inte sägas så mycket om den mer än jag sagt. Kort, tät och intensiv med en lysande Farrell, Forest Whitaker och Kiefer Sutherlands röst.

The Lost Boys - @@@@
Fuck yeah! Älskar den här filmen. Undrar om den inte är snudd på en femma. En av de bästa ungdomsfilmerna nånsin. The two Coreys (Haim och Feldman) när de var som bäst. Kiefer och Jason Patric i tidiga stora roller. Och Jamie Gertz. Glöm aldrig Jamie, mums (kom nu på att det behövs ett inlägg om 80-talets leading ladies, Gertz, Lea Thompson, Demi Moore och Phoebe Cates bl a).

Flatliners - @@@
Ovanligt mörk film för att vara en ”blockbuster”. Okej, har ingen aning om hur bra den gick, men har för mig att den var en hyfsad publiksuccé. Den hade ju dragplåster i Julia Roberts, Kevin Bacon och naturligtvis Kiefer Sutherland. Läkarstudenter vill komma på hemligheten med döden och kliver över dödströskeln under ”ordnade” former för att återupplivas av sina polare. Meeeeeen döden följer med tillbaka och otäcka grejer händer.

St Elmos Fire - @@@@
Ännu en av de riktigt stora ungdomsfilmerna. Dock där John Hughes valde den lätta, ljusa, humoristiska sidan blandat med tonårsångest och dramatik (Breakfast Club, Pretty In Pink etc) valde Schumi att gå på den lite mörkare, lite vuxnare vägen. Här handlar allt om vad som händer när skolan är slut och livet börjar på riktigt. Det visar sig att vare sig Emilio Estevez, Demi Moore, Judd Nelson, Rob Lowe, Andrew McCarthy eller Ally Sheedy har så bra koll på allt det där med jobb och relationer. Några av dåtidens största stjärnor i en grymt bra rulle. Vem kommer nånsin glömma en gråtande Demi på gränsen till självmord i slutet? Lysande.

Tigerland - @@@@
Första samarbetet med Colin Farrell och bland det första Farrell gjorde i Hollywood innan han exploderade till megastjärna. Schumi ska ha förstått redan då att Farrell kommer bli stor och det hade han ju rätt i. En dialogtung rulle om unga grabbar som utbildas för att skeppas till Vietnam. Farrell är snubben som ifrågasätter det mesta och därmed inte blir poppis hos befälet. Stark i sin enkelhet.

A Time To Kill - @@@+
Rollen som sydstatsadvokaten var väl rollen Matthew McConaughey var född att spela. Här kan han dra på med all sin sydstatscharm som bara han kan. Baserad på Grishams första (och bästa) bok där ung svart flicka blir halvt ihjälslagen av redneckbönder. Galen av sorg tar pappan (Samuel L. Jackson) lagen i egna händer och dödar uslingarna (och det kan de fan gott ha de jävlarna!). In kommer McConaughey för att se till att Jackson blir frisläppt i en rasistisk rättegång. Tyckte den var grymt bra när den kom på bio, sen såg jag om den nåt år senare hemma och då var den inte lika himlastormande. Har sett snuttar ur den sen dess och det verkar lite som att tidens tand har gnagt lite väl på den, men fan första intrycket består så det blir en trea plus i alla fall.

Falling Down - @@@
Michael Douglas gav alla bittra, arga, medelålders, halvt misslyckade män ett ansikte. Har en hel del poänger (bara för att klockan är en minut över kan man väl få sin frukostfralla!) och en hel del transportsträckor. Länge sen jag såg den, men vill minnas att den faktiskt var helt okej.

Bad Company - @
Anthony Hopkins och Chris Rock i en actionkomedi. Udda partners och allt det där. Nej. Nej. Nej!

Batman Forever - @@@+
Val Kilmer sög som Bruce Wayne, men han var fan bra som Batman. Nicole Kidman är sötaste Batmanbruden yet och naturligtvis är Jim Carrey lysande som Gåtan. Tommy Lee Jones som Harvey Dent kanske vi kunde sluppit (åtminstone hans usla make-up) men som helhet tycker jag ändå att den här är mer än okej. Visst, Burtons mörkare filmer är bättre än Schumis lite mer actionbetonade, men att säga att Schumi dödade Batmanfranschisen är att ta i.

Batman & Robin - @@@
George Clooney var grym som Bruce Wayne, men sög som Batman. Svårt det där. Dock är Arnold jätterolig som skurk (på ett bra sätt) oavsett vad alla andra i världen tycker. Alicia Silverstone är en puma som Batgirl, och Uma Thurman är klockren som Poison Ivy. Action galore och mindre betoning på handling. Den svagaste i serien men fortfarande en underhållande resa på alla sätt och vis.

Så Schumi har inte en så taskig historik trots allt. Och just det, vad tyckte jag om Number 23? @@@. Helt okej.

/Surskägget

..............................................................................

Hehehe Schumacher. En by the book snubbe som har gjort några höjdare men är annars lika median som Hollywood själv. Han tar sällan risker och är en to-hire regissör (oftast av Warner Bros.) som levererar publikfriare på löpande band även om det inte är något fel med det. Eftersom vi prompt ska hylla karln så har jag dunkat in några fler av hans filmer här som skägget antingen inte har sett eller glömt att recensera + satt dom i kronologisk ordning. Här kommer facit.

St Elmos Fire - @@@
Vet att surskägget ÄLSKAR sina ungdomsrullar och brat packs från 80-talet. Den här är helt ok och är riktigt underhållande och ganska svart. Twentysomethings som försöker leva sina liv. En hel del drama och humor med en förvånansvärt mogen ton. Inget att klaga på här egentligen förutom frisyrerna då kanske...och kläderna.

The Lost Boys - @@@
Älskade den när jag var liten och såg om den för ett par år sedan. Den har tappat mycket (eller så har jag blivit äldre) men den är ändå charmig. The Goonies möter Dracula. Lite för skojig för att skrämmas men när blev ni rädda för vampyrer sist? Jami Gertz som den unga skönheten var min exfru. Corey Haim och Corey Feldman var riktigt bra som barnskådisar och tillförde viss humor och lättja men det gick käpprätt åt helvete för dom när dom blev vuxna. Knark som vanligt. Feldman lyckades bli fri heroinmissbruket (om vi ska tro honom själv) men kolla upp Haim på you tube. Tragiskt som fan. En skön rulle men som var bättre när man var tonåring naturligtvis.

Flatliners - @@
Grym story och några riktigt obehagliga scener räddar inte den här soppan. Är det en thriller? Är det ett drama? En riktigt skön ensemble som hade mått bättre av ett bättre manus och en regissör som inte propsar med att blinka blå neonlampor i hela filmen. Åter igen en film som man tyckte var lite bättre när man var ung (men inte i närheten av Lost Boys). Faktiskt riktigt tradig på sina ställen och för långt mellan terrorn. Den vet helt enkelt inte vad den vill filmjäveln.

Dying Young - @
Julia Roberts är sjuksyster som ska hjälpa en cancersjuk hunk och blir förälskad i honom. Om du är tjej så är väl det här helt ok, eller? zzzzzzzZZZZZZZZZ!!

Falling Down - @@@@
Michael Douglas som hetlevrade farbrorn med smeknamnet"D-FENS". Han får sparken från sitt jobb, han fru har skilt sig från honom och tagit ungen. Något går snett i hans skalle och på hans resa hem till frun för att ställa allt till rätta så märker han hur galen världen är och vill även ställa detta till rätta, med våld om så kräver. En annorlunda rulle från Schumi (fick ett rackarns bra manus i näven) och en annorlunda roll för Michael Douglas. Med kortärmad skjorta, slips, kortklippt armefrisyr och en väska med vapen visar han upp ett porträtt av en man med (klara) problem som vill väl men världen är bara inte vad den har varit. Obehagligt, träffsäkert och när filmen kom skapade den en hel del rabalder pga av innehållet som vissa har tolkats som rasistiskt, trots att jag tycker det är tydligt att så inte är fallet. En grym rulle från A-Ö Hollywood helt enkelt.

The Client - @@@
By the book John Grisham thriller med bra skådisar (Tommy Lee Jones, nyligen avlidne Brad Renfro och Susan Sarandon). Som underhållning duger den gott men inget nytt under solen.

Batman Forever - @@@@
Nytändning för Batman då Tim Burton hade fått nog efter två höjdare. Ska vi ha The Riddler som en av skurkarna så blir det inte självklarare än Jim Carrey naturligtvis och han snor halva filmen. Skägget gillar ju sina Burtons och det är ok men den här rockar även den. Mycket action, lite mörker, mycket humor och full fart hela tiden. Val Kilmer är helt ok som Batman/Bruce Wayne.

A Time To Kill - @@@
Se The Client ovan men byt ut skådespelarna inom parentesen mot Samuel L Jackson, Sandra Bullock och Matthew McConahueylueydueyeuy.

Batman & Robin - @@
Ledsen men det här är inte bra. För mycket neon och kitsch och dåliga skurkar (Schwarzenegger och Uma Thurman). Clooney är ingen Batman och helt enkelt plastigt tråkig. Svårt att fatta vad som hände men det känns som ett helt oinspirerat slarvjobb. En tvåa får den i allafall eftersom den inte riktigt är så usel som folk vill minnas, bara nästan.

8MM - @
Nicholas Cage är detektiv och ger sig in i snuff-porrfilmsträsket för att se om en film där en ung kvinna blir mördad är riktig eller fake. Bedrövlig. Det finns en scen i filmen som är makalöst spännande och snyggt iscensatt som står ut, ungefär som att allt krut har lagts där. Uruselt.

Tigerland - @@@@
Här håller jag med skägget till punkt och pricka. Riktigt bra "vietnamrulle" med en riktigt bra Colin Farrell och ett gäng makalöst bra unga skådisar. Har inte fått den cred den faktiskt förtjänar. Om ni inte sett den så hyr den idag (eller imorgon). Starkt, trovärdigt och gripande.

Bad Company - @
I arslet på en ko.

Phone Booth - @@@+
På minimal budget med minimal inspelningstid har Schumi nästan lyckats göra en Hitchcock. En man (Colin Farrell) står i en telefonkiosk och någon siktar på honom med ett gevär från något fönster i nåt av husen. Om han inte gör som rösten i telefonen (skytten) säger så blåser han skallen av Farrell. Tight och skitspännande även om man ibland känner att allt inte är riktigt genomarbetat. Well done.

The Phantom of the Opera - @
Hatar musikaler. Hatar Fantomen på operan. Hatar den här. Att man ens ser klart skiten. Jag fattar inte. Vad är det frågan om etc etc?

The Number 23 - @
I arslet på en get. Jim Carrey är schizofren. Så! Nu behöver ni inte se eländet.

/Vrångmannen