onsdag 11 april 2018

Dunkirk

@@@
Vrångmannen gick ner i både brygga och spagat och tokhyllade hela vägen in i kaklet och bortom (som han alltid gör när Christopher Nolan är i farten). Jag är inte lika lättflörtad och vill bli bjuden både på middag och tre flaskor vin innan jag släpper till. Nolan är en av de mest spännande regissörerna vi har idag utan snack. Och det här är absolut riktigt bra. Stundtals är det magiskt och mästerverksnivå. Men långt ifrån hela tiden. Eftersom att det är en krigsfilm blir det också naturligt att man jämför med Spielbergs mästerverk Saving Private Ryan, Stones mästerverk Plutonen, Coppolas mästerverk Apocalypse Now och Gibsons nära-nog-mästerverk Hacksaw Ridge. Dunkirk når inte upp till någon av dessa filmer. Det är ett onödigt hoppande i tid, vi får inte lära känna karaktärerna tillräckligt mycket och för att vara såpass mycket pang-pang och action är det ovanligt långdraget och segt på sina håll. Kanske hade jag för stora förväntningar som inte gick att uppfylla, men nog tycker jag att Nolan borde lyckats skapa något betydligt bättre än det här. Inte dåligt som sagt, men inte det mästerverk man hyllar den för heller. Kul dock att detta är andra filmen Tom Hardy gör med Nolan där han sitter med en mask för hela nyllet filmen igenom.
/Surskägget

tisdag 10 april 2018

Brawl in Cellblock 99

@@@@
Hahahaha dra åt helvete vilken slakt. Vince Vaughn började sin karriär som en seriös dramaskådis innan han valde ett annat spår i livet och blev megastjärna som komiker. Med sin lite trötta blick och ordsvada som inte är av denna världen funkade han klockrent som (anti)-hjälte i filmer som Old School, Wedding Crashers, Unfinished Business, The Internship och The Watch. Men nu verkar det som att gamle Vaughn vill bli tagen på allvar igen. Nyligen hade han en biroll i krigsdramat Hacksaw Ridge och nu kliver han in i rollen som Barney, en gammal boxare som bara vill leva sitt enkla liv och ta hand om sin fru (Jennifer Carpenter) och deras snart födda bebis. Meeeeeen livet vill inte som Barney vill och det slutar illa. Riktigt illa. Bakom-galler-illa. Och sen blir det riktigt pissilla. Vaughn är perfekt i rollen och säljer in karaktären klockrent med små, små nästintill omärkliga ansiktsgester och tonlägen. Manus och regi står S. Craig Zahler för och det är tydligt att snubben studerat sin Tarantino stenhårt. Det är en karaktärsdriven och långsam film som då och då exploderar i osannolikt våld på gränsen mellan det överdrivet komiska och äckligt realistiska. Zahler är för mig helt okänd men har tidigare regisserat och skrivit Bone Tomahawk som verkar vara gjord i samma anda av långsamt och splatter (Vrångmannen recenserar här). Brawl in Cellblock 99 kommer inte att vara för alla och den stryker ingen medhårs. Fan vad jag älskar sånt.
/Surskägget

måndag 9 april 2018

Cloverfield 1-3


Cloverfield var en liten lågbudgetrulle i found footagegenren som var en Godzillahyllning som skickligt skapade bra spänning och action med små medel. Eftersom att den drog in sina stålars var uppföljarna givna. Men JJ Abrams i producentstolen var smart nog att inte göra direkt uppföljare utan filmer som utspelade sig i samma universum men som inte hade något direkt med varandra att göra. Både jag och Vrångmannen gav första filmen en trea i betyg då det begav sig (vilket är 10 år sedan nu, jebus vad det springer undan) och efter att ha sett om den nu vill jag nog sätta dit ett plus på det betyget. I övrigt håller jag med mig själv med vad jag skrev för 10 år sedan (läs här). Intressant att notera är dock att en hel del av de då ganska okända skådisarna har gått vidare och fått fina karriärer. Lizzy Caplan (The Interview, Hot Tub Time Machine, Now You See Me 2), Jessica Lucas (Gotham, Pompeii), Theo Rossi (Sons of Anarchy), TJ Miller (Deadpool 1+2) och Odette Annable (Banshee, 2 1/2 Män) är inte så illa pinkat i en och samma film. Okej, nu till del 2 och 3.

10 Cloverfield Lane
@@@@
Michelle (Mary Elizabeth Winstead) packar sin bil och drar från stan. Trött på sin pojkvän och trött på sitt liv är det dags för byte. Men hon råkar ut för en trafikolycka och tuppar av. När hon piggnar på är hon inlåst i en bunker med Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr). Howard hävdar att kriget brutit ut, att luften inte går att andas uppe på ytan och att kärnvapen duggar tätt från alla håll och kanter. Men det är något med Howard som inte känns helt rätt. Så Michelle slits mellan att tro att hon faktiskt är kidnappad av två dårar och att tro på Howard. Detta bygger upp en tät stämning som underhålls fint av samtliga tre skådisar. Goodman har nog inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski och Winstead som vi sett i Scott Pilgrim vs The World, Die Hard 4.0 och A Good Day To Die Hard gör lätt sitt livs roll här. Med små medel håller man uppe spänningen konstant och när eftertexterna rullar är man lika svettig som Winsteads karaktär. Mycket bra film som rekommenderas varmt.
/Surskägget

The Cloverfield Paradox
@
Zzzzzzzzz. Vad fan är det som händer? En trist och förutsägbar sci-fi rulle som följer det klassiska mönstret att om man har ett gäng personer i en rymdstation uppe i rymden så kommer allt gå ut helvete. Så ja, allt som kan lossna och/eller explodera gör det. Men vi bryr oss inte för vi har redan sett det bättre utfört i mängder med filmer tidigare. Inget nytt under eller över solen.
/Surskägget

söndag 8 april 2018

Annihilation

@@
Manusförfattaren och regissören Alex Garland har gjort en hel del riktigt bra rullar. Med manus till 28 Dagar Senare, Sunshine och Dredd fick han så chans att även kliva in i registolen med Ex-Machina vilket han gjorde med bravur. Tyvärr är hans andra försök med både manus och regi inte helt lyckat. Mest för att vi har sett det förr. Från honom dessutom. Vi har en liten grupp forskare som ger sig ut på farligt uppdrag och en efter en blir de antingen dödade eller galna, eller både och. Garland nyttjar ofta ett lugnare tempo så att vi ska lära känna våra karaktärer ordentligt och ger oss tid att sjunka in i hans värld. Så även här. Skillnaden är att vi inte bryr oss om karaktärerna och att världen vi ska sjunka in i inte är speciellt intressant. Natalie Portman leder ensemblen, men känns ärligt lite malplacerad och obekväm i rollen. Tessa Thompson (från Thor Ragnarök, Creed och Dear White People), Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez och vår egna Tuva Novotny bildar resten av truppen med Oscar Isaac i en liten men viktig biroll. Ingen sticker direkt ut vilket inte beror på skådisarna i sig som gör bra jobb, men mer på ointressant skrivna karaktärer. Manuset är överlag väldigt tomt på innehåll och i det stora hela är det här en film man absolut kan strunta i.
/Surskägget