söndag 31 oktober 2010

The Spiderwick Chronicles

@@@
Familjefilm baserad på böcker med samma namn. Har inte läst böckerna och hade inga förväntningar eller förhoppningar på den här rullen. Det var mest nåt att glo på med ungarna en fredag innan de gick och la sig så att jag kunde slänga på The Last Boy Scout eller nåt åt det hållet. Trodde att det här skulle vara ännu en i raden av ganska uddlösa sagorullar riktade mot barn som jag mest skulle sova mig igenom. Tack och lov visade det här sig vara en ganska actionspäckad historia baserad på gamla sägner där det finns en parallell värld till vår fylld till bredden av magiska varelser som drakar, troll, knytt, älvor och liknande. Familjen Grace bestående av två tvillinggrabbar, storasyster och mamma flytter efter skilsmässa från pappa till ett gammalt halvt fallfärdigt hus som släkten ägt i generationer. Ganska snart upptäcker ungarna att gammelmorfar en gång i tiden upptäckt den dolda världen och att han skrivit ner alla sina upptäcker i en bok som storelakingen Mulgarath vill ha tag på för att ta över världen. De hittar boken och försätter sig själva i stor fara när Mulgarath inser att boken finns tillgänglig och börjar jaga dem. Mängder med fighter och actionscener följer och tempot och intrigen håller helt klart för även en vuxen att inte somna. Vissa monster är kanske lite för läskiga för ungarna som satt med kuddar nära till hands för att gömma sig i när det blev lite för mycket. Slutscenen blir som vanligt i monsterfilmer lite fånig när specialeffekterna inte räcker till för att visa monstret så mycket som man gör, men vägen dit är spännande mest hela tiden.
/Surskägget

torsdag 28 oktober 2010

Due Date

@@@@
Hahahahahahaha snälla snälla snälla Zach Galifianakis jag orkar inte längre. Du har tagit sönder nåt i mig. Varje gång jag ser dina tomma ögon och ditt stora skägg skrattar jag tills jag gråter. Sen skrattar jag lite till. Och sen när jag inte trodde att det fanns mer skratt i mig pressas det sista fram tills jag blöder näsblod. Sist var det nåt som lät som ett träd som faller i skogen (men om du inte har tio fåglar i handen hur ska du då kunna bevisa det!) (DET!) i trakten av mina lungor och sedan dess har jag varit en halv man. Du och din regissör Todd Phillips gav oss underbara, härliga Baksmällan som direkt klev upp på topp-tio roligaste komedier nånsin och i sanning är en modern klassiker. Due Date lyckas väl, handen på hjärtat Zach, inte bli riktigt samma mästerverk men fy helvete vad rolig den är. Den smyger sig på en som en köttätande amfibie. Lurar lite i vassen först och slänger sig sen över en som en vild och blodtörstig zebra. Ju längre filmen går desto galnare och roligare blir det. Och Zach, jag måste säga att Robert Downey Jr är perfekt motbalans till dig. Du är slut och tom och galen som du ska vara, och han är "the straight guy" som ska göra dina skämt ännu roligare. Fast det roligaste blir när vi i vissa scener inser att han förmodligen är dubbelt så galen som du med skillnaden att han döljer det bättre. Att ni tagit en av de roligaste road tripfilmerna nånsin, Raka Spåret Till Chicago, och uppdaterat den till nutid utan att på nåt sätt kopiera den är fantastiskt. Konceptet med två omaka personer som tvingas åka bil tvärs över USA tillsammans är lysande. Speciellt när det finns en viktig tid att passa för den ene av er. Marijuanascenen, Mexikoscenen, runkscenen, skottlossningsscenen...det är svårt att välja när det finns så många scener som gör att jag viker mig dubbel av skratt. Och som alla de bästa komedierna finns det hela tiden små stänk av riktigt allvar som ibland gör att skrattet fastnar i halsen. Vilket är perfekt Zach. Dels för att du får visa att du är mer än ett stort skägg, och dels för att en komedi med bara runk- och brajskämt aldrig blir lika bra som en film med lite hjärta inslängt i galenskaperna. John Hughes visste det. John Candy visste det. Och tydligen vet både du och Todd Phillips det. Hade jag suttit med en hatt på mig nu hade jag lyft på den. Tack Zack. Tack!
/Surskägget

Halloweenenkät

Blev utmanad av Glory Box att svara på några skräckfrågor såhär inför Halloween. Självklart. Nu kör vi!

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Michael Myers eftersom han:
1. Har en äcklig vitmålad Kapten Kirkmask på sig.
2. Det går inte att döda honom, bara stoppa honom tillfälligt om du har tur. 3. Han promenerar ikapp dig hur fort du än springer och han hittar dig vart du än gömmer dig.
4. Det går inte att resonera med ren ondska.

Den jag är minst rädd för att träffa är Surskägget även om han också är en hiskelig fiktionsfigur.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Michael Myers. Alltid. Jason är en pajas men en rätt tuff sådan.

Freddy Krueger eller Pinhead?
Pinhead. Noll humor och stenhårt dömande.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Film4fucksake 2009 eller 2010 hahaha! Skämt åsido. Varför ska det vara så omöjligt att göra en hyfsad rulle på bananasförfattaren Dean R Koontz tidigare verk? De är ju färdiga b-rullar med omslag. Twilight Eyes t.ex. Den börjar i allafall schysst.
/Vrångmannen

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Myers är en lite elakare jävel. Voorhees har tuffare mask. Myers hugger med köksknivar. Voorhees har en tuff machete (men mindre kuk förmodligen). Myers kryper i skuggorna. Voorhees är glider runt i skog och mark. Det är med andra ord ganska jämnt. Men det som väger över till Myers fördel är att Voorhees lät mamma springa runt och mörda åt honom i första filmen. Vad fan är det för liten cry-baby som inte kan sköta sitt eget dödande?! Bah!

Freddy Krueger eller Pinhead?
Krueger alla gånger. Pinhead alltså, seriöst, buhuhu jag bor i en liten kub, buhuhu, öppna kuben så kommer jag å tar dig. Buuuu bu bu! Nä men öppnar man inte kuben kan du sitta och gråta i ett hörn. Krueger kommer åt en så fort man somnar, vilket man förr eller senare måste göra hur mycket kaffe eller Red Bull man än dricker.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Om en duktig regissör skulle kunna få ett vettigt manus baserat på en Stephen Kingroman (har hänt ett par ggr trots allt, men försvinnande få med tanke på hur många Kingrullar som finns där ute som suger) skulle jag vilja se Cell (det har gått rykten att den ska göras av Eli Roth vilket jag verkligen inte hoppas) (andra rykten säger att det blir en TV-film vilket jag verkligen verkligen inte hoppas). Cell som bok är en actionspäckad zombiesplatterskräckis som kan bli hur cool som helst på bioduk. Men som sagt, rätt regissör och rätt manus först och främst.
/Surskägget

söndag 17 oktober 2010

Predators

@@
Peppen inför den här filmen har åkt berg och dalbana. Vissa dagar trodde jag det skulle bli årets actionstänkare och vissa dagar var jag övertygad om att den skulle vara skräp. Nu när jag har sett Predators blir jag sugen på att se originalet om och om igen och det är väl nästan det bästa man kan säga om denna. Det är väl hyfsat välgjort, en bunt soldater (bl.a Adrien Brody som tuffing...) från jordens alla hörn släpps ner på en planet för att bli jagade av Predators. Det springs lite fram och tillbaka och det sägs repliker som ska vara tuffa men är det inte. Robert Rodriguez har producerat denna men han kan inte varit så involverad för då borde det blivit bättre. En totalt oinspirerad och onödig rulle tyvärr och letar man efter lite hjärndött spektakel så finns det massor av andra rullar att se istället. Massor.
/Vrångmannen

Machete

@@@+
Robert Rodriguez är tillbaka med en ny stjärtsparkare som hyllande ska se ut som den gjordes på 70 och/eller 80-talet. Machete är en ex-snut i Mexiko som ska kräva hämnd på vad som verkar allt och alla. Steven Seagal är överdrivet tuff skurk, Robert De Niro är en elak senator och Michelle Rodriguez och Jessica Alba är tuffa brudar som sparkar stjärt när det behövs. Lindsay Lohan visar tuttarna och kroppsdelar flyger åt alla håll för Danny Trejo är Machete och Machete gillar sin MACHETA! Det här är löjligt underhållande, galet våldsamt med massor av humor. Jag får ändå känslan av att regissören Rodriguez börjar göra lite samma rullar. Vi har liksom sett att han kan detta och vi hajar att han hyllar mexikaner i alla sina filmer och att han älskar den här sortens genrefilm som han hyllar och stjäl från. Han kan nog göra Machete 2 i sömnen men förhoppningsvis faller han inte i den fällan utan utmanar sig själv i framtiden. Nåväl ska inte klaga för mycket utan ser väl om denna någon gång i framtiden och garvar lika gott då. Ibland behövs det inget mer.
/Vrångmannen

onsdag 13 oktober 2010

Iron Man 2

@@@@
Första Iron Manrullen sparkade stjärt och tog namn och det var härligt att se en vuxen actionserietidningsstänkare som balanserade perfekt mellan "mogen" handling och "störtlöjlig" action. Tvåan är precis som jag hoppades en klockren fortsättning som tar vid där ettan slutade och som bjuder på exakt samma mix av intressant och för genren smart handling med överdrivet spektakulära actionsekvenser. Downey Jr är som vanligt alldeles briljant och man har uppenbarligen anpassat mycket av dialogen till att passa Downey Jr som handen i handsken. Det är snabba, rappa, många repliker ofta levererade till synes spontant (men förmodligen väl repeterat) pang mitt i nån av de andra skådisarnas repliker. Klassisk Downey Jr med andra ord.
Tyvärr har Terrence Howard i rollen som Iron Man Tony Starks bäste vän Rhodey ersatts av Don Cheadle (tydligen över pengabråk samt att Howard ansågs svår under inspelningen av ettan). Cheadle är en bra skådis men tycker inte att han passar lika bra i rollen som Howard. Tack och lov slänger man in Mickey Rourke i en tung roll som superskurk. Fan vad den mannen kan leverera! Och min blivande fru Scarlett Johansson gör en bitvis anonym roll som S.H.I.E.L.D.-agenten Romanoff som dock har en av de ballaste nu-ska-vi-ta-oss-in-på-ett-väl-försvarat-ställe-scen sen Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss sköt sönder hissentrén i slutet av första Matrixfilmen. Jävlar vilket stänk och ös hon (och hennes stuntkvinna) bjussar på där. Att regissör Jon Favreau fortsätter pumpa in högoktanig hårdrock som soundtrack gör verkligen inte saken sämre. Nu ser vi fram emot trean och så Avengersfilmen förstås.
/Surskägget

@@@+
Iron Man 2 håller nästan måttet och ÄR en värdig uppföljare. En skönt ösig rulle precis som ettan även om den bjuder på hela hur-han-blev-till scenariot som alltid är charmigt i en superhjälteaktig rulle (Se första Spiderman t.ex) och kanske lite mer klockren humor. Inget att klaga på här egentligen. Superunderhållning i genren och jag slutade bry mig om för många plotholes eller att vissa grejer anses som overkliga och larviga så fort jag satte mig i biomörkret eftersom det är en SAGA! Jag är extremt omottaglig den typen av diskussion när det gäller den här typen av fiction. Punkt.
/Vrångmannen

torsdag 7 oktober 2010

Centurion

@
Neil Marshall fick kultstatus efter genomusla Dog Soldiers som de flesta av nån mysko anledning verkar tycka är rocka-n-a-rolla-häftig men som är så trist, seg, ospännande och kolla-in-den-uppstoppade-mupparna-dockan-som-ska-vara-farlig-varulv-dålig så t o m gamla 40-talsvarulven med Lon Chaney Jr känns som ett actionspektakel på amfetamin i jämförelse. Efter det gjorde han The Descent om några tjejer som kryper i mörker i 90 minuter (gäsp) och lyckades plötsligt få till en härlig 80-talsnostalgistänkare med underbara Doomsday. Skulle han lyckas med Centurion också? Eller var Doomsday bara en lyckoträff? Tyvärr visade det sig snabbt att Centurion är lika dålig som Dog Soldiers. Ungefär samma upplägg (en liten grupp tuffa och macho soldatsnubbar blir jagade i vildmarken och dödade en efter en) som i Dog Soldiers med undantag för att soldaterna är romare och varulvarna elaka pikter (utspelas under Romarrikets glada dagar m a o). Grejen är bara att upplägget inte funkar alls. Romarna är där och våldtar och plundrar de stackars pikterna som bara vill leva ifred men som måste försvara sig mot övermakten som försöker stjäla deras land. Därför tycker man inte ett dugg synd om våra hjältar romarna när de snubblar sig genom det iskalla och karga landskapet. Snarare önskar man att pikterna har ihjäl alla fortast möjligt, om inte annat för att man då kan slänga filmen långt ut i skogen där den hör hemma. En film som vill vara Sagan Om Ringenhäftig i sina stridsscener men som blir Asterix & Obelixfånig med datoranimerat blodstänk som är så uselt gjort att killen som skapade specialeffetkerna till Megalodon borde få en Oscar i jämförelse.
/Surskägget

@
Ett sjukt bortkastande av tid på alla sätt och vis. Jag är så jävla arg.
/Vrångmannen

tisdag 5 oktober 2010

Snabba Cash

@@@

Wow. Det går ju att göra vettig, underhållande, spännande och cool action i Sverige också. Det har ju försökts göra lite gangsterrullar tidigare men ingen har varit bra med undantag för Under Ytan som egentligen står och stampar med foten i knarkdramagenren mer än knarkgangstergenren (är det nån som ens viskar 9 Millimeter nu dödar jag er med Paolo Robertos kokbok!). Snabba Cash är baserad på Jens Lapidus superduperbästsäljare med samma namn. Efter att ha läst de fyra första meningarna på uppföljaren "Aldrig Fucka Upp" blev jag för alltid avskräckt från att komma i närheten av Lapidus "författarskap" nånsin igen då karlen skriver som en kratta och jag bara kan anta att Snabba Cash är lika uselt skriven. Dock är storyn kanon och det faktum att han var först med att förvandla Stockholm till lika gangsterhäftigt som New York á la Gudfadern ska han förstås ha cred för.

I filmen har lilla oskyldiga Stockholm blivit en stor, rå och kall stad där gangstertyperna härskar och det vackra Stureplansfolket är precis så känslokalla och råa som mytbilden av dem alltid visar. Vi får följa JW (Joel Kinnaman) som är fattig norrlandsgrabb som kämpar för att komma in bland det fina folket, Jorge (Matias Padin) en förortskille med digert brottsregister som rymt från finkan och ska fixa en stor kokaindeal och Mrado (Dragomir Mrsic) en serbisk hitman som börjar ifrågasätta sitt onda liv tack vare att han fått ta hand om sin dotter sedan mamma drogat ner sig. Givetvis vävs deras tre olika livsöden ihop och snart nog tickar klockan obönhörligt närmare och närmare katastrof.

Kill Your Darlings brukar jag säga gång på gång. Hade rullen varit 90 min är jag säker på att betyget åkt upp ett snäpp, men med ytterligare 20 min är det en hel del scener som faktiskt inte behövs och som drar ner både tempo och tålamod en hel del. Slutuppgörelsen annonseras tidigt och sen sitter man bara och väntar på att filmen ska komma dit nångång already! Efter slutuppgörelsen hastar man igenom de röda trådarna och knyter ihop lite halvilla. Men som helhet är detta riktigt, riktigt bra för att vara svensk film. Shit, det är fan bra även med Hollywoodmått mätt. Det är bara att lyfta på hatten för en film jag hade noll förväntningar på.

/Surskägget

måndag 4 oktober 2010

Robin Hood

@@@
Äntligen en film med Russell Crowe där han inte går runt med en halv skinkmacka i hängandes i mungipan hela tiden med svullna hamsterkinder och ölmage. Ridley Scott står för regin vilket är femte gången i ordningen han och Crowe gör film tillsammans. Gladiator är fortfarande den bästa rulle de två herrarna spottat ur sig. A Good Year, American Gangster och Body of Lies har varit allt annat än mästerverk. Robin Hood är inte heller den ett mästerverk men för en gångs skull är det åtminstone spännande och lite drag till skillnad från nyss nämnda magplask. Storyn om Robin Hood känner de flesta till (snabb summering för de som bott i rymden: Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga) och här har man försökt hitta en ny vinkel samtidigt som man behåller tillräckligt mycket för att det ska kännas igen. Vi träffar nu Robin på väg hem från korstågen och får sedan följa hans väg när han äntrar brittisk mark för första gången på 10 år. Politiska intriger och smutsigt spel följer och trots att Robin bara är en enkel pilbågsskytt lyckas han hamna mitt i alla dessa politiska rävspel. Kanske lite för lång (2.20) för sitt eget bästa, men fullt öst medvetslös större delen av tiden. Max von Sydow gör en stor biroll som gammal blind gubbe och gör den riktigt bra. Cate Blanchett är Marion men man tänker bara på henne som alvdrottning och sen undrar man varför hennes kläder är skitiga.
/Surskägget
Vrångmannen skrev också om filmen.

fredag 1 oktober 2010

Cloudy With A Chance of Meatballs

@@
Okej animerad rulle om uppfinnare som lyckas uppfinna en maskin som får det att regna mat från himlen. Önska köttbullar och det regnar köttbullar. Önska pizza och det regnar pizza. Önska utrotningshotad pandastek och inget händer för det här är EN BARNFILM KOM IGEN!!! Alltså, det var ett par månader sen jag såg den och tänkt recensera den ända sen dess men har liksom glömt bort hela filmen ungefär fem minuter efter att jag såg den. Jag var vare sig uttråkad eller jätteunderhållen medan jag tittade. Det var aldrig uselt men aldrig riktigt bra heller. En ganska grå och intetsägande film som jag ändå inte känner förtjänar en etta. Det är knepigt det där ibland. Ungarna verkar tycka samma sak. I vanliga fall vill de se om en film typ 15 gånger på raken kommande fem veckor efter att de sett den första gången. Den här filmen är det ingen av ungarna som bett att få se igen.
/Surskägget

Waiting

@@@
På en restaurang ska en ny kille, Mitch (John Francis Daley) börja jobba. Chefen säger åt honom att hänga på veteranen Monty (Ryan Reynolds) och lära sig allt om hur saker och ting funkar från honom. Problemet är att Monty är en slacker av rang och gör allt för att jobba så lite som möjligt och ändå tjäna så mycket dricks som möjligt. Monty tar med Mitch på en resa genom restaurangens kvällsservering där vi också får lära känna Serena (Anna Faris när hon fortfarande var söt = innan alla jävla plastikingrepp), Raddimus (en överkåt och hysteriskt rolig Luiz Guzmán), den snuskigt äcklige kocken Floyd (Dane Cook), hyperarga Naomi (Alanna Ubach) och neurotiske Dean (Justin Long). Vi får följa varje servitör/tris när de brottas med sina problem och sina kunder och naturligtvis sprinklas det lagom doser humor under dessa små scener. Waiting fångar på både ett verkligt och humoristiskt sätt hur det kan vara att jobba på restaurang. En liten rulle som bjussar på en hel del värme och humor. Inget mästerverk på nåt sätt men absolut en sevärd och trevlig film.

/Surskägget