Visar inlägg med etikett barnbok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnbok. Visa alla inlägg

onsdag 1 mars 2017

The BFG

@
Vi drar igång marstemat med den här "giganten". Spielberg + Disney + jättebudget + specialeffektsbonanza + omtyckt barnbok av Roald Dahl (med jättar hit och dit) borde ju vara en av årets filmer? Nehepp. Vad är det här?! Här har vi tydligen hamnat i det galna tvärtomlandet, och det är inte en annan barnbok jag pratar om. The BFG (The Big Friendly Giant, duh!) är ett riktigt oinspirerat sömnpiller till skitfilm av mannen som gav oss Hajen, E.T. och Jakten på den försvunna skatten, plus ett par dussin guldklimpar till. Alla fel här. Alla. Vilken unge orkar sitta igenom två timmar av det här? VILKEN?! Flopp på ögat. Flopp på örat. Flopp i biograferna. Skärp dig nu Steven! ÅH!
/Vrångmannen

söndag 31 oktober 2010

The Spiderwick Chronicles

@@@
Familjefilm baserad på böcker med samma namn. Har inte läst böckerna och hade inga förväntningar eller förhoppningar på den här rullen. Det var mest nåt att glo på med ungarna en fredag innan de gick och la sig så att jag kunde slänga på The Last Boy Scout eller nåt åt det hållet. Trodde att det här skulle vara ännu en i raden av ganska uddlösa sagorullar riktade mot barn som jag mest skulle sova mig igenom. Tack och lov visade det här sig vara en ganska actionspäckad historia baserad på gamla sägner där det finns en parallell värld till vår fylld till bredden av magiska varelser som drakar, troll, knytt, älvor och liknande. Familjen Grace bestående av två tvillinggrabbar, storasyster och mamma flytter efter skilsmässa från pappa till ett gammalt halvt fallfärdigt hus som släkten ägt i generationer. Ganska snart upptäcker ungarna att gammelmorfar en gång i tiden upptäckt den dolda världen och att han skrivit ner alla sina upptäcker i en bok som storelakingen Mulgarath vill ha tag på för att ta över världen. De hittar boken och försätter sig själva i stor fara när Mulgarath inser att boken finns tillgänglig och börjar jaga dem. Mängder med fighter och actionscener följer och tempot och intrigen håller helt klart för även en vuxen att inte somna. Vissa monster är kanske lite för läskiga för ungarna som satt med kuddar nära till hands för att gömma sig i när det blev lite för mycket. Slutscenen blir som vanligt i monsterfilmer lite fånig när specialeffekterna inte räcker till för att visa monstret så mycket som man gör, men vägen dit är spännande mest hela tiden.
/Surskägget

torsdag 22 april 2010

Where the Wild Things Are

@@@+
Det finns en barnbok som är 48 sidor lång mestadels bilder med typ 16 meningar text allt som allt. Den boken bestämmer sig Spike Jonze göra långfilm på. Jag tror faktiskt på allvar ingen annan skulle kunna komma undan med det. Jonze förlänger författaren Maurice Sendaks originalberättelse med lite köttigare introduktion och karaktärsutveckling, och första 30 minutrarna av filmen där vår hjälte Max (fantastiskt spelad av 13-årige Max Records, ja han heter så) känner sig mer och mer alienerad och ledsen och arg är magiska. Hade resterande timme hållt samma klass hade femman varit gjuten och ännu en modern klassiker hade varit född. Istället stannar filmen av en hel del när Max väl kommer till Vildingarnas land (svenska boktiteln är I Vildingarnas Land för den som undrar). Tempot saktar av rejält och en hel del upprepningar tuggas igenom ett par vändor. Inte så konstigt kanske. Grundmaterialet är rätt tunt (i sidantal, inte i handling, magi, äventyr och underhållning) och för att få ihop 90 minuter behövs en hel del trixande. Med det sagt är detta absolut en film som man bör se. Om inte annat för att Jonze (och Maurice Sendak naturligtvis) på ett väldigt naturligt sätt lyckas fånga all frustration och ilska man kan känna ibland som barn med ett ben på väg in i vuxenvärlden. En vacker film både emotionellt och bildmässigt som tyvärr inte blev riktigt så bra som jag hoppades på.
/Surskägget

@@@
Where the Wild Things Are är en välgjord och hyfsat underhållande bearbetning som tyvärr inte riktigt går hem hos mig. Inte så konstigt kanske eftersom den i första hand SKA vara för barn men vilken unge vill se det här idag? Det var det ingen som gjorde heller och filmen blev knappt en mediumhit på biograferna och försvann fort i Disney/Pixardjungeln. Lite tråkigt kanske men så funkar det 2010. Den genomgående indiekänslan irriterar en smula också (t.o.m soundtracket osar Juno m.fl!). Nåväl, riktigt sköna röster åt "vildingarna" (James Gandolfini, Catherine O'Hara, Lauren Ambrose) och pojken Max spelas klockrent av Max Records. Betyget blir en solid trea men helt ärligt jag har nu glömt halva filmen. Bara en känsla av stora strumpdockor och dystert finns kvar. Staffan Westerberg någon?
/Vrångmannen