onsdag 27 augusti 2008

Barnhemmet (El Orfanato)

@@@@
Det är inte bara japaner och koreaner som kan göra äckliga spökrullar med vidriga demonbarn som får en att gråta sig till sömns (inte mig då men jag är skadad..). Spanien har visat framfötterna en hel del när det gäller spökgenren och Barnhemmet levererar på alla plan. Laura växte upp på ett gammalt barnhem när hon var liten och nu vuxen kvinna har hon köpt barnhemmet med sin man och flyttat in med deras 7-årige son. Planen är att dom själva ska starta ett barnhem för förståndshandikappade barn. Det börjar förstås hända saker direkt. Det viskas i korridorer och knarra i väggar. Kan inte avslöja mer om storyn då det är en komplicerad, intelligent, gammaldags spökhistoria paketerat i det snyggaste godispapper tänkbart. Ett riktigt spännande och sorgligt rysardrama som varmt rekommenderas till alla, förutom då kanske tjejerna som satt bakom mig på bion och efter en stund in i filmen utbrast ”Va?! Är den på Spanska?!”. Hehehe! Dom fick nog sitt i alla fall eftersom det bara minuter senare skreks något så fruktansvärt i mitt TINNITUSÖRA!!

/Vrångmannen

The Promotion

@@
Förutsättningarna för att det här skulle bli en bra komedi var goda. Seann William Scott (Stifler i American Pie) jobbar på ett typiskt stort varuhus och med slips, snedbena och alltid ett leende så längtar han efter en befordran. Han är så säker på att han ska få en så han har köpt ett hus han inte har råd med och ljuger för sin fru (läckra Jenna Fischer) att han redan är chef på bygget. Plötsligt dyker det upp en ny knäpp kanadensisk kille på varuhuset (John C Reilly) och är mer än sugen på samma befordran. Kampen kan börja. Låter det skoj? Det är det inte. Det finns ett par scener som är riktigt roliga men som helhet så verkar det inte som om filmmakarna själva vet vad det är för typ av film dom vill göra. Ska det vara svart komedi, samhällsdrama, ska det vara roligt eller indie. Det blir tyvärr en enda röra även om man ibland ler åt eländet.

/Vrångmannen

tisdag 26 augusti 2008

Get Smart

@@@+
Hahaha! Jag kan bara titta på komikern/skådespelaren Steve Carell. Han ser så jävla störd ut. Ok, det här är en remake (som vanligt Hollywood när ska NI HITTA PÅ NÅT SJÄLVA DÅ ÅÅÅÅÅH!) av tv-serien Get Smart från 60-talet som Mel Brooks (Det våras för..fill in the bans) producerade. Det är lite James Bond möter toaletthumor sådär. Filmen håller sig nära känslan Bond och toalett men naturligtvis med fetare budget/effekter och massor med pang och bom. Carell är naturligtvis perfekt i rollen som den tafatte agenten som ofta gör bort sig och det är inte långt mellan garven. Hans sexiga kvinnliga sidekick spelas av Anne Hathaway (Princess Diaries, Brokeback Mountain) och hon är lika farlig som hon är sexig. Aaaaah precis som det ska vara. Inget nytt under solen men njutfull (om en klichéfylld) underhållning och när du lämnar biografen så har du snabbt glömt filmen men så länge du sitter där så har du skitkul. Precis som en bra karusell. Inget fel med det men det blir inga oscars etc heller. Mys-pys-bus-kul (speciellt om du gillar din Bond och sett något avsnitt av den gamla serien..).

/Vrångmannen

La Zona

@@@
Mexico. En hel stadsdel har omslutits av murar, kameror och vakter. Här lever det ”finare” folket som inte vill ha med våldet, kriminaliteten och fattigdomen att göra. En natt bryter sig tre killar från slummen in i området för att stjäla. Två blir dödade (efter att dom själva mördat en gammal kvinna) och en ”oskyldig” ung kille blir kvar inne i zonen eller LA ZONA! Eftersom lagen upphålls av ett gäng utvalda i zonen så bestämmer sig folket innanför murarna att inte blanda in polisen och leta upp den unge mannen själva och utbringa hård rättvisa. Hyfsat spännande film med grymt foto och bra skådespelare. Den är aningen långsam och griper inte tag i en sådär riktigt som man kanske hade hoppats men den är ändå klart sevärd och annorlunda. Regissören Rodrigo Plá kommer vi se mer av framöver garanterat. Man ser för lite mexikansk film och den här kan utan tvekan brottas med många storfilmer som släpps på bio. Bara den hade varit lite mer spännande och tät.

/Vrångmannen

Expired

@@@@
Claire (lysande Samantha Morton) är en lite introvert och snäll kvinna som jobbar som parkeringsvakt i Los Angeles. Hon bor med sin sjuka mamma och längtar lite efter att träffa någon i sitt liv. Plötsligt dyker den introverte och minst sagt arge Jay (lysande Jason Patric) upp i hennes liv, även han parkeringsvakt, och dom påbörjar ett knackligt och ostabilt förhållande och Claire börjar sakta ställa sig frågan ”Är det bättre att ha någonting istället för ingenting?”. En lite klassisk amerikansk indierulle som ändå lyckas vara annorlunda utan forcering, rolig, tragisk, pinsam, romantisk och tänkvärd i en skön blandning. Det är en ganska svart historia som berättar om människor som inte riktigt kan hitta hela vägen fram pga deras udda personligheter. Årets stora överraskning på bio helt klart och om vi inte redan visste att parkeringsvakter (läs: lapplisa) är dom mest hatade personerna så borde vi fatta det efter den här rullen. Svart humor och mänskliga öden på hög nivå. Rekommenderas!

/Vrångmannen

Hancock

@@@+
Hancock kan ALDRIG bli en tvåa som Surskägget skriver i sin recension. Jag är ledsen men den är grymt underhållande utan att vara något märkvärdigt. Kort då. Will Smith är Hancock, en superhjälte som lever som en uteliggare och alkoholiserat sig pga av att ingen gillar honom och han försöker göra rätt men ställer till mer kaos och besvär typ river halva stan för att fånga en snattare. In kommer en PR-agent (spelad av Jason Bateman) och försöker ge Hancock en ny image så folk ska gilla honom igen och så han ska gilla sig själv. Allt det här har skägget redan skrivit så jag skippar storyn (Charlize Theron ååååååååååååh PUSS!). Det är dock allt annat än en dålig film. Tvärtom så är den annorlunda, rolig och fartfylld med coola effekter och några sköna överraskningar. En klassisk summer blockbuster som gör få besvikna. Det görs många sämre filmer i liknande genres och vi har aldrig sett en rulle som Hancock förut. Skägget! Ta skägget ur röven och sluta sura. Det här ÄR smart och lite manipulerande entertainment som snart ses i en dvdhylla nära dig och som sen glöms bort även om det känns som ett lite orättvist öde. Ge den en chans. Minst.

P.S. Gamla tv-serieskådisen Peter Berg har regisserat (han har även gjort spännande The Kingdom och briljanta Very Bad Things). Det var nog bättre att hoppa bakom kameran för framför var han lite sådär. Ser fram emot nästa utmaning Mr Berg!

/Vrångmannen

Chicago

@@
Skägget är arg på den här rullen. Skägget gillar inte musikaler. Där håller jag med honom fullständigt. Chicago är inget vidare i mina ögon/öron. Det sjungs en del, det är en rise & fall historia och det är snygg set design, snyggt foto…etc…etc. Enda anledningen jag ger den en tvåa är för att jag lyckades ta mig genom eländet (nästan). Gillar att se Renee Zellweger (smygmullig) när hon ”shakin’ that ass” men i slutändan så vill jag riva bort hud från armarna på min kropp. Sorry men det är inte en etta men fan det är nästan. Stäm mig.

/Vrångmannen

The Dark Knight

@@@@
Brittiske (?) regissören Christopher Nolan har fan inte gjort en dålig rulle till dags datum. Memento var en briljant film-noir thriller med den sköna tvisten att filmens story utspelar sig baklänges så vi ska känna huvudpersonens förvirring då han lider av extrem minnesförlust. Insomnia (2002), nyinspelning av en norsk thriller, med Al Pacino var extremt välgjord och annorlunda. I likes! The Prestige som handlade om rivaliserande trollkarlar på 1800-talet var en millimeter från mästerverk, spännande, smart och underhållande. Batman Begins (vem har missat den?) var Nolans inträde i serietidningsvärlden och det kändes ganska naturligt med hans känsla för mörka historier, spänning och udda approach till komplicerade storys som blivit förenklade i serierutor. Batman begins var ett mycket smart uppvaknande av vår gamla seriefavorit, en mogen vinkling av en av de mest komplicerade personligheterna i DC comics galleri. En riktigt bra film som trots sitt mörker och allvar aldrig tappade superhjälteglädjen och humorn, fortfarande packad med action och ett troget manus till förlagan. I och med uppföljaren The Dark Knight (vem har inte sett den nu??? Dragit hem snart 500 miljoner dollar i biointäkter i USA så att självaste Frodo rodnar) så har han tagit det ett steg längre. Filmen utspelar sig för det mesta under dagtid i staden Gotham City som Batman tagit under sina vingar. Då skurkar och banditer inte vågar ge sig ut på nattetid pga en envis Batman så försöker dom slå till dagtid. Ingen har väl lyckats undkomma Heath Ledgers (RIP) take på jokern. Lysande, otäck, full av energi och mänsklig någonstans bakom allt det kaotiska och onda. Filmen spelar som en tät thriller utan en död sekund men något nytt som lurar bakom varje hörn. En på det stora hela komplett film. Spännande hela tiden, riktiga tredimensionella karaktärer, komplicerad historia och full av action, humor och allvar. En film om ”Läderlappen” ska inte vara så här bra men ibland blir man tagen på sängkanten. Den är helt fantastisk. Två och en halv timme ska inte gå så här fort och man ska inte må så bra och vara så omskakad av en sån här rulle för det är ju LÄDERLAPPEN. TJOHOOOO!!!

/Vrångmannen

Superman Returns

@@@
Vrångmannen här. Eftersom jag har varit ”off line” ett tag så har jag låtit Surskägget göra det mesta av jobbet ett tag (han är författare så han skriver fortare och bättre än mig = han ska hålla sin gnällskäggiga mun hehe). Blir ju tvungen att svara på några av de recensioner han gett samt ge några av mina egna. Vet att skägget skrikit högt om den här länge och som han skriver i sin recension så har det svalnat en aning. Inget fel på den här rullen egentligen men Stålmannen är inte längre den kung han var i slutet av 70-talet början av 80-talet. Bortgångne Christopher ”I aint Walken” Reeves (bara kul för dom som fattar och som har humor) som spelade mannen i stål då var kungen och de första två riktiga Stålmannenrullarna som dök upp på bio (courtesy of Richard Donner, regissören till bl.a Dödligt Vapenfilmerna) är klassiker på riktigt. Så mycket hjärta och filmglädje så vi skulle kunna skriva en uppsats om det direkt…ÅÅÅÅÅÅH varför älskar jag mina parenteser så? Det här är en välgjord och underhållande rulle där alla är snygga, bad guys (Lex Luthor) är onda och de goda är goda. Tyvärr misslyckas regissören Bryan Singer med att upprepa konststycket han gjorde i X-Men, nämligen att spinna fart i nästan bortglömda superhjältar. Vet inte riktigt vad som är fel för det är en schysst rulle men någonstans har han bara inte funnit det där lilla extra helt enkelt. Anledningen att dom plockade in Brandon Routh som Superman/Lex Luthor är nog mest för at han är så jävla lik Chris Reeves. Någon speciell karisma har han inte egentligen. Filmen är bara en film som man kan ha en kul stund med men i några film/serienördars historiebok hamnar den nog inte tyvärr. Ibland är det gott så.

/Vrångmannen

måndag 25 augusti 2008

Forgetting Sarah Marshall

@@@@
Ibland dyker det upp komedier som vågar ha en seriös underton och som lyckas balansera på den där berömda gränsen mellan galen slapstickhumor och en vanlig dramatisk kärlekshistoria. Den här lyckas dessutom peta in karaktärer som ibland agerar utanför den givna mallen och som ger mig lite sånt jag inte sett en miljard gånger förr. Sånt är bra. Bara en sån sak att vi har en amerikansk komedi där vi får se den manliga huvudrollsinnehavaren helnäck men knappt en tutte säger väl allt.
Jason Segel spelar huvudrollen och har även skrivit filmen och han gör en härlig roll där han utan att missa ett beat snedsnubblar nerför stup med samma stilfullhet som han rullar ihop sig i sin egen misär (snubben påminner mig lite om Judge Reinhold faktiskt av nån anledning). Men skönast är britten Russel Brand (stor i England, okänd för mig) som spelar divig supermegarockstjärna och som är heeeeeeeeelt slut i huvudet och dessutom fått några av de allra bästa replikerna (I was gonna listen to that, but then, um, I just carried on living my life hahahahahahahahaha) tätt följd av en lysande Paul Rudd som en surfarinstruktör som inte har alla surfarbrädor hemma. Skrattfest rakt igenom. Se nu.
/Surskägget

PS. Såhär skrev Vrångmannen om filmen för nån månad sen.
@@@@
Från dårarna som gav oss såna sköningar som The 40-year old virgin, Knocked Up & Superbad kommer Dumpad (som den här heter på svenska..). Peter är tillsammans med den självupptagne Sarah (spelas av Kristen Bell från smarriga deckarserien Veronica Mars) som är tv-stjärna i het polisserie. Plötsligt en dag så dumpar hon honom för en sångare i ett stort rockband och Peter går ner i avgrunden totalt. Han drar till Hawaii för att komma från allt men gissa vilka som är där. Ett klassiskt screwball upplägg med modern touch. Jason Segel (som spelar den förkrossade Peter och har även skrivit manuset) balanserar mellankoli, personlighet och slapstick väl och filmen påminner mest om The 40-year old virgin då det finns en skön romantisk historia bakom alla gags (som även Knocked Up har men liiiite för många knarkskämt hehe). Forgetting Sarah Marshall är riktigt skoj och går sällan på tomgång. Inte långt mellan de stora garven men tillåter sig också slappna av och vara en knivsudd allvarlig. Känns som man sett en hel del av gagsen för men det gör inget. Med Hawaii som backdrop och några fantastiska biroller. Den (för mig) okände britten som spelar den totalt bombade rockstjärnan Aldous Snow ska vi se upp för i framtiden. Han är helt otrolig hahahahaaha! Se den här filmen nångång nurå! Man kan aldrig garva för mycket.
/Vrångmannen

Never Back Down

@@@
Ibland är det enkelt att jobba i Hollywood. Väntar man bara tillräckligt länge växer en ny generation tonåringar upp som aldrig hört talas om gamla hederliga tonårsrullar. Den här gången är det Karate Kid som fått en uppfräschning. Kille med ensamstående mamma (plus lillebror den här gången) flyttar till ny stad och ny skola. De har självklart ont om pengar. Han blir kär i rik snygg tjej med stort hjärta som råkar vara ihop med skolans tuffaste kille som naturligtvis är kampsportsexpert. Vår hjälte får stryk men blir sen guidad av äldre, vis mentor (den här gången från Brasilien och inte Japan då kampsporten är mixed martial arts och inte karate) och lär sig allt han behöver på en månad för att sen spöa skiten ur sin plågoande och vinna över tjejen. Slutet gott allting gott. Never Back Down följer som sagt Karate Kid rakt upp och ner. Manusförfattaren har bara ändrat namnen på karaktärerna och som sagt slängt in en slev med det mer moderna och populära mixed martial arts istället för gammal hederlig karate. Självklart funkar det ändå för storyn är tidlös och actionscenerna helt okej.
/Surskägget

söndag 24 augusti 2008

Wanted

@@@
Jag har älskat trailern till den här rullen och längtat till filmen ända sedan dess. Jag är ju som ni säkert alla vet ett enormt Angelina Joliefan, och en överdriven serietidningsactionfilm med henne i huvudrollen kan ju inte vara annat än bra underhållning. Vilket den är. Tyvärr skulle den kunnat bli så mycket bättre om man 1) valt en annan manlig huvudrollsinnehavare och 2) valt en annan regissör. James McAvoy som spelar huvudrollen är kanske mest känd som den fiktive doktorn till Idi Amin i The Last King of Scotland (en roll han gjorde jättebra). Här är han dock helt malplacerad. För regin står Timur Bekmambetov (Night Watch och Day Watch) och även om jag fattar varför man trodde att karln skulle ro det här i hamn så räcker det liksom inte riktigt hela vägen. Visst, det finns ett par skitsnygga och lite annorlunda kameraåkningar, men i det stora hela räcker inte hans visuella koncept när han verkar vara okapabel att ge bra regianvisningar till sina skådisar. Hursomhelst. Vill man ha lite pangpang, Angelina "för-snygg-för-sitt-eget-bästa-trots-att-hon-börjar-bli-lite-väl-benig" Jolie och en handling som bara är så jävla överdriven att man inte annat än kan älska den, ja då ska man se den här.
/Surskägget

The Mummy: Tomb Of The Dragon Emperor

@@@+
Så var det då dags för nummer tre i Mumienserien. Allas vår nya Indiana Jones mr Brendan Fraser drar återigen på sig skinnjackan som arkeologen Rick O'Connell och kämpar mot mumifierad ondska. Den här gången kommer mumien från Kina och är hur mycket ondare och elakare som helst än sin egyptiska variant vi hittills stiftat bekantskap med. De flesta skådisar från de två tidigare filmerna är med förutom Rachel Weisz (tack och lov för jag gillar inte henne) och ersatt av den mycket charmigare Maria Bello.
Jag tyckte tvåan var en ganska trist upprepning av den första fast med sämre humor, sämre action och tristare handling. Därför hade jag kanske inga superförväntningar på trean. Men här har man skärpt till sig och dundrar och fläskar på med precis det man vill ha. Man ger en liten nickning till förlagan Indiana Jones så klart, och sen är det fetingaction och Brendan Frasers lite halvtorra skämt för hela slanten. Självklart ingen Oscarsvinnare, men som lite pangpang i en svunnen tid (utspelas strax efter andra världskriget) är det mer än okej.
/Surskägget

Star Wars: Clone Wars

@@@
George Lucas har bestämt sig för att verkligen mjölka ur alla slantar han kan ur sin Star Warssaga. Därför kommer nu en animerad film som utspelar sig mellan tvåan och trean. Konceptet är lysande. På det här sättet kan Lucas dundra ut 30 filmer till som utspelar sig mellan de andra filmerna utan att för den sakens skull "sabotera" sina två trilogier då "mellanfilmerna" ändå är animerade och därför inte "på riktigt". Om ni förstår vad jag menar. Det innebär dock inte att det här suger.
Animationerna är riktigt snygga och även om handligen är sisådär jämfört med de "riktiga" filmerna (de onda sith har kidnappat Jabba the Hutts son och jediriddarna måste rädda sonen för att kunna använda Tattoine som en flygrutt i framtiden) är det en underhållande film då man satsat allt krut på häftiga actionscener. Jag tror det är mer action första kvarten i den här än vad det är i hela första rullen (den riktiga första, nummer fyra m a o). Däremot är den lite lång, och handlingen kunde man jobbat lite mer med. Men helt klart godkänd underhållning om man gillar sina lasersvärd.
/Surskägget

Stealth

@@@
I en nära framtid har tre superpiloter (Josh Lucas, Jessica Biel och Jamie Foxx) i USAs flotta utbildats att flyga tre hypermoderna stealthplan som inte syns på nån radar nånstans. När de är klara att ge sig ut i strid får de reda på att ett fjärde plan har utvecklats med en dator som pilot. Självklart blir den artificiella intelligensen för smart för sitt eget bästa och plötsligt är det nya superplanet en livsfarlig fiende.
Den här filmen har blivit så inihelvete totalsågad överallt att det är knappt man fattar att den fortfarande går att få tag på. Filmbolaget borde blivit så skrämda av all usel kritik att man bara begravde filmen i Nevadaöknen. Men tack och lov för mig går den att hitta för pålitliga 3 för en hundring på Willy's. Jag tycker att all negativ kritik är hel felaktig. Visst, storyn är fånig (men lever i samma gammla hederliga anda som Wargames / D.A.R.Y.L / Nr 5 Lever) och actionsekvenserna superöverdrivna - men what the fuck! Det är precis det jag vill ha en lördagkväll när biran står på bordet, chipsen och dippet är inom räckhåll och surroundsystemet står på 11. Det här är dumaction när dumaction är som bäst. Massiva explosioner, krutstänk och bomber och en sjuhelvetes massa tuffa datoranimerade flygplan som far tre cm över marken i 1000 knyck. Ibland räcker det.
/Surskägget

lördag 9 augusti 2008

Hancock

@@
Will Smith som alkoholiserad superhjälte lät på papper som en riktigt bra idé. Lite annorlunda men ändå i tidens anda med alla superhjältefilmer som rullar. Och Smith funkar som tankad superhjälte (vars krafter påminner om Stålmannens ungefär) där han försöker sätta fast skurkar och hjälpa oskyldiga men oftast mest lyckas slå sönder mer än han räddar. In kliver en PR-agent (Jason Bateman som mer eller mindre repriserar sin roll från Arrested Development ungefär, men det gör han ju bra så vadå?) och hjälper Hancock att bli nykter och i samma veva rädda sitt anseende. Batemans fru (spelad av underbara Charlize Theron) är förstås skeptisk då en full snubbe med superkrafter inte är det roligaste att ha i huset. Det finns en liten twist förstås, men det borde alla fatta vad det är efter en halvtimme ungefär. Standard komediaction med lite specialeffekter som kunde varit bättre. Okej, men inte mer.
/Surskägget

Chicago

@
Jag erkänner på en gång - jag gillar inte musikaler och därför är det kanske inte så konstigt att jag inte är sådär jätteimpad av den här filmen. Visst finns det bra musikaler (Blues Brothers t ex är och förblir en femma, Moulin Rouge likaså) men det här med att folk bara brister ut i stora sång- och dansnummer vart femte minut är mest irriterande. Låtarna i Chicago är dessutom till större delen bara sådär, och då faller ju allt som ett korthus. Skådisar är Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere (en av vår tids största mysterier, jag menar snubben är världsstjärna men har fan aldrig gjort en enda riktigt bra film utöver En Officer Och En Gentleman, nämn en - EN SA JAG!!!) och ja, de sjunger själva. Handlingen orkar jag inte ens gå in på. Hey, det är en musikal. Det sjungs mest hela tiden, vad mer vill du veta?
/Surskägget

The Libertine

@@-
Okej, jag skrev precis i Finding Neverlandrecensionen att Johnny Depp aldrig gjort nåt uselt. Och visst, The Libertine är inte usel, men den är ju inte så där strålande bra heller. Filmen är baserad på en teaterpjäs vilket märks främst i dialogen. Det är långa haranger som till slut slår knut på sig själva i sina försök att vara Shakespeariga om ni fattar vad jag menar. Det som verkligen räddar filmen är just Depp. Han är som vanligt grym. Han spelar greven av Rochester som under 1600-talet var favorit hos kungen av England som poet. Greven var även duktig på att supa hårt och knulla hårdare. Detta ledde till att han dog 33 år gammal. Depp tar grepp på greven och lyckas porträttera honom som en mångsidig karaktär full av dualiteter. Kärlek, hat, genialitet, idioti, charm, äckel - allt ryms och mer därtill. Men den styltiga dialogen och det faktum att det faktiskt knappt händer nånting rent handlingsmässigt gör att filmen i sig känns som ett enda stort sömnpiller. Endast för de mest inbitna Deppfansen (dit jag räknar mig själv) och det enbart för att se mästaren in action än en gång.
/Surskägget

fredag 8 augusti 2008

Finding Neverland

@@@@+
En helt fantastisk film som jag av nån anledning inte hunnit med förrän nu. Johnny Depp spelar JM Barrie som skapade Peter Pan. Tydligen inspirerades han av en familj bestående av en änka och hennes fyra grabbar som försökte komma över sin fars död. Med sitt egna äktenskap i spillror börjar Barrie hänga med änkan (för övrigt spelad av Kate Winslet) och grabbarna mer och mer och ur detta växer historien om Peter Pan fram. Depp är som vanligt lysande. Har den här killen nånsin gjort nåt riktigt uselt? Jag tror fan inte det. Han är helt enkelt en av sin generations allra bästa skådisar som aldrig varit rädd för att utmana och testa udda roller i udda filmer (just den här är kanske inte så udda, men ni fattar vad jag menar). I registolen sitter Marc Forster som bl a har Monster's Ball och Stranger Than Fiction på meritlistan (nu har han väl precis lagt sluttouchen på nästa Bondrulle så vi får se hur det kommer gå) och i hans regi blir det här en färgsprakande och visuellt skitsnygg film med två toppskådisar. Bara att buga och bocka.
/Surskägget

onsdag 6 augusti 2008

The Dark Knight

@@@@
Jag har fortfarande inte riktigt smält den här trots att det var ett par dagar sen jag såg den. Först och främst, ja, Heath Ledger är precis så sjukt lysande bra i den som alla säger. Hans tolkning av Jokern som en bänggalen terrorist som trots allt har en plan (även om den är stöpt ur kaos och knäppgökeri) är makalös. Det kan vara den bästa filmskurk som setts på duk sedan filmen som medium uppfanns. Scenerna mellan Ledger och Christian Bale (som repriserar sin roll som Batman) är magnifika. Det är två skådisar på toppen av sin karriär som båda är extremt närvarande. Väldigt starkt. Att regissören Christopher Nolan lyckas göra Batman ännu mörkare än nånsin tidigare, och samtidigt få till kontemporär samhällskritik mot bl a kameraövervakning är också en strålande insats. Att det nu inte blir en femma beror faktiskt på att jag tycker att filmen här och där känns lite korthuggen. Det är för första gången på evigheter jag känner att två och en halv timme inte räcker till. Den här borde varit tre timmar minst så mer karaktärsutveckling hade hunnits med. Är dock jättesugen på att se om den, och kommer självklart köpa den dubbeldiskutgåva som snart släpps på DVD. Kanske blir det en femma då för det är fan inte långt ifrån nu.
/Surskägget

Superman Returns

@@@
När jag såg den första gången satt jag och mös. Som gammalt fan av Christopher Reeves tolkningar av Stålmannen (framförallt de första två filmerna och verkligen framförallt den allra första som är ett frippin' mästerverk) var det kul att se en "uppföljare" som struntade i del 2-4 i serien och låtsades att den var del 2. Med Bryan "X-Men" Singer i registolen var det smart, fartfyllt och fullt av snygga effekter. Nu när jag såg om den måste jag erkänna att mitt intresse för filmen svalnat betydligt. Första timmen är fortfarande riktigt bra, men sen kommer ett långt parti där i princip det enda som händer är att en båt sjunker och en meteorit plumsar upp ur vattnet. Det tar en timme i anspråk och trots att det ska vara coola actionsekvenser hela tiden under den timmen är det som att filmen står och stampar vatten. Nä. Hade hellre sett mer karaktärsutveckling och framförallt en ondare plan av Lex Luthor. Men men. Filmen är fortfarande snygg och bitvis riktigt bra (kul att för första gången se på film att inte ens Stålmannens ögon är sårbara för pistolkulor) (jaaaa, den frågan har alla alltid undrat) men som helhet känns den bara sådär. Eller så var det bara att jag såg The Dark Knight precis innan och att den filmen helt enkelt rockade så mycket mer.
/Surskägget

Air Guitar Nation

@@@
Luftgitarr. En företeelse jag mest trodde brukade utspela sig på diverse för- och efterfester när man druckit lite för mycket öl och nån drar på den där Metallicalåten på stereon lite för högt. Ja, jag erkänner mig skyldig. Har hänt tusen gånger och det lär hända tusen gånger till. Men det finns ett gäng som tar det här med att spela luftgitarr till helt nya nivåer. En gång för många år sen startade ett gäng finnar VM i luftgitarr. Den här filmen handlar om de första två amerikanerna som ställer upp, C-Diddy och Björn Türoque (läs det som Born To Rock). Det hade varit väldigt lätt för filmmakarna att förlöjliga deltagarna (för det är ju en rätt så löjlig "sport") men här har man valt att vinkla det till deltagarnas fördel. Det är gjort med lite distans och glimten i ögat, och mestadels är det faktiskt riktigt kul att se alla killar och tjejer studsa upp på scen och börja veva med armar och ben till tuff rockmusik. Filmen är gladlynt och det är lätt att ryckas med i entusiasmen, men det hade varit kul att ha fått lite mer kött på benen.
/Surskägget

fredag 1 augusti 2008

Shutter (2008)

@
Det är ju bedrövligt att man ens orkar se såna här skandalremakes längre. Originalet från 2004 är en helt ok thailändsk spökrulle och den här amerikanska remaken är fruktansvärd på helt fel sätt. Ett nygift par flyttar till Japan för killen (Joshua "Dawsons Creek" Jackson) har fått ett schysst fotojobb. Det börjar spökas i foton och i lägenhet...bla bla bla och det är så ospännande och oengagerat och tack och lov kort så man vill rycka ut en tand ur käften bara för att känna nåt. Jag ödslar inte fler ord på den här rullen. Jag gör det inte säger ja!

UNDVIK!

/Vrångmannen