Triple 9

@@@
Mängd med duktiga skådisar i en hyfsat realistisk snutthriller i stil med Training Day, End of Watch, Heat, The Town och Rampart. Vi får följa ett gäng skurkaktiga snutar som är duktiga på att utföra bankrån. De blir pressade av ryska maffian att utföra en riktigt våghalsig kupp och enda sättet för dem att få bort alla snutar är att mörda en snut. Hett i hälarna på dessa skurkaktiga snutar är allas vår tuffaste Woody Harrelson som den ärrade gamla veteranen som sett och hört allt. Han hjälper även unge herr Casey Affleck att bli torr bakom öronen. Actionsekvenserna är snyggt utförda med bra drag utan att kännas alltför orealistiska och skådespeleriet överlag är det verkligen inget fel på. Förutom nyss nämnda herrar har vi Kate Winslet, Chiwetel Ejiofor, Anthony Mackie, Gal Gadot och Teresa Palmer i de större rollerna. En skön rulle som kanske inte är nåt superspeciellt men som helt klart är värd en titt.
/Surskägget

Steve Jobs

@@@@
Okej här vi en riktig dialogfilm med skådisar som får briljera i att hålla långa svepande monologer. Med manus av Aaron Sorkin vet vi att dialogen kommer vara bra och att storyn kommer gräva ner sig djupt i den person man porträtterar. I detta fall Steve Jobs om ni inte redan fattat av filmens titel. Michael "jag är med i allt just nu" Fassbender glider in som Jobs och gör ett kanonjobb. Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlbarg och övriga birollsinnehavare backar upp honom väldigt starkt i regi av Danny Boyle. Sorkin har valt att berätta Jobs liv ur tre specifika händelser, lanseringen av Macintoshen 1984, lanseringen av Nextdatorn 1988 och lanseringen av iMac 1998. Vi får följa Jobs och hans vänner, bekanta, kollegor och fiender samtidigt som han förbereder sig inför att kliva på scen. Sorkin lyckas på detta vis skapa ett porträtt av en person och de kring honom utan att för den sakens skull följa Jobs från vagga till grav. Själva lanseringarna utspelar sig i princip i realtid och den information om Jobs liv vi får får vi hela tiden från de personliga mötena och lika många gånger av det som inte sägs som av det som sägs. Vissa kommer säkert tycka att det här är en pratfilm där folk babblar på i oändlighet, andra kommer gilla den för det genialiskt stora i det till synes enkla.
/Surskägget

Steve Jobs

@@
Danny Boyle har tagit sig an ett manus av Aaron Sorkin om datajätten Steve Jobs, med Michael Fassbender och Kate Winslet i huvudrollerna. Det som börjar rätt bra blir nästan outhärdligt. Efter två timmar är man alldeles grötmätt i öronen av allt kacklande. Filmen är uppbyggd lite som en pjäs med några nyckelscener backstage innan Jobs (Fassbender) ska hålla sina produktpresentationer (1984-1998). Sorkin som ofta är en hejare på rapp dialog skriver här omkull sig alldeles. Bra skådisar. Danny Boyle gör ett snyggt, om en för honom lite stelt, hantverk av det snackiga manuset. Vi får tyvärr inte den schyssta biografin vi hade hoppats på utan en ganska konstig rulle som lyser till ibland. Att hyllningarna står som spön i backen för Steve Jobs (one of the movies...) är tämligen ofattbart. Nu har jag fått ont i huvudet.
/Vrångmannen

Insurgent

@
Ännu en av många Hunger Gamesliknande kopior som löper amok på biograferna nu i jakt på ungdomars surt förvärvade stålars. Detta är del två i en boktrilogi som dock kommer att bli fyra filmer när det översätts från den skrivna sidan till den vita duken. Varför envisas typ alla göra fyra filmer av tre böcker nuförtiden? Divergent som första filmen hette var knappt okej, och uppföljaren är fyrahundra resor sämre. Man engageras inte i nåt här. Inte i karaktärerna, inte i handlingen, inte i världen, inte i låtsaskänslorna mellan tjejen och killen i huvudrollerna. Det här är så tråkigt trots att man plöjt ner miljoner och åter miljoner i snygga CGI-effekter och allt vad det kan vara. Hur man kan bränna så mycket pengar och ändå inte prestera en bra slutprodukt är ofattbart. Inte ens fans av böckerna kan väl bli engagerade av denna trista soppa där skådisarna ser ut att vilja åka hem så fort som möjligt och kolla om senaste lönechecken dumpit ner än. Det är så trist, så tamt och lamt att man inte ens orkar bli upprörd.
/Surskägget

Divergent

@@
Ännu en såndär utspelas-i-en-nära-framtid-där-staten-styr-och-ställer-och-folk-blir-uppdelade-i-sekter-och-måste-tävla-mot-varandra-för-att-överleva-med-en-ung-tjej-som-hjältinna-bok-som-blir-film-för-att-Hunger-Games-gick-så-bra-så-nu-vill-vi-kräma-ut-så-mycket-som-möjligt-ur-samma-publik-film som det är så nerlusat av numera efter Hunger Games fantastiska framgångar. Den här följer mönstret. Tonårstjej har dolda krafter ingen annan har och upptäcker dem pö om pö samtidigt som hon hinner bli kär i två killar varpå de slåss om henne utan att slåss (med andra ord de gnabbas om hennes uppmärksamhet). Dock finns en ljusning här och det är att hon denna gång inte blir kär i två snubbar utan bara en. Det känns nästan lite friskt och fräscht vid det här laget. Resten är dock inte så kul. Det puttrar på, det är lite halvsnygg CGI, det är lite halvintressant framtidsstory och det är lite halvbra gjort rent allmänt. Det kan å andra sidan dåligt sex också vara och måste jag välja mellan att se den här och ha dåligt sex väljer jag dåligt sex.
/Surskägget

Movie 43

@@
Sketchfilm med stora kändisar som medverkar i de olika segmenten (Hugh Jackman, Kate Winslet, Anna Faris, Emma Stone, Richard Gere, Dennis Quaid, Naomi Watts, Kate Bosworth, Halle Berry, Kristen Bell, Uma Thurman, Gerard Butler, Chloe Grace Moretz och många många fler..). Den har sågats vid fotknölarna av en enad kritikerkår och har väl samlat på sig en sisådär niotusen Golden Razzienomineringar för bl.a urk på (film)burk. Nu är ju jag den näst omognaste människan jag känner (Surskägget är nummer ett) och tycker ju att det här är bitvis underhållande larv. Allt håller ju inte på långa vägar. Det är väldigt låg nivå på humorn med mycket kroppsvätskor och sexskämt. Garvar gör jag i alla fall åt det bisarra och det finns något smått befriande med hela grejen, att Hollywoodeliten totalt slängt ut vettet genom fönstret och "busar" till det. En dum rulle som ibland också är fnissigt skoj. Skådisarna verkar ha semester och garvade nog mest av alla.
/Vrångmannen

Contagion

@@@@

Steven Soderbergh har alltid varvat smarta "art movies" med stora säkra Hollywoodproduktioner. Contagion är hans smarta "art movie" från 2011 (Haywire var hans actionrulle samma år) och handlar i korthet om vad som händer när ett nytt virus utan vaccin börjar sprida sig med dödlig utgång över världen. Vi får följa ett stort antal människor (Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Marion Cotillard och Elliott Gould bl a) som på olika sätt kommer i kontakt med detta virus samtidigt som först tusentals, sedan hundratusentals och sen miljontals med människor världen över dör samtidigt som en desperat jakt på ett vaccin pågår. Det är en väldigt dokumentär känsla över filmen vilket är precis som Soderberg brukar gilla att ha det och skådisarna tar in oss i storyn och får oss som åskådare att uppleva all nervositet, skräck och panik deras karaktärer upplever. En egentligen rätt så långsam och karaktärsdriven film som ändå känns som en up tempo actionfilm. Hatten av Mr Soderbergh.

/Surskägget

Julkalendern 20 dec: The Holiday

@@@-

Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.

/Vrångmannen

@@@+

Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.

/Surskägget

Titanic

@@@@@
Jag kommer ihåg att jag såg den här på en pressvisning någon vecka innan premiären 1997. Jag gick ut ur salongen och var övertygad om att jag sett ett mästerverk. Det var en klockren femma. Mycket vatten (hahaha vatten! Titanic! Sug på det ett tag…) har runnit under många broar sedan dess och trots 11 Oscars och I’m on top of the world ma började jag misstänka att jag byggt upp filmen för mycket. Det handlar trots allt bara om ett skepp som sjunker. Hur bra kan det vara? Men efter att ha sett om den för första gången på 12 år kan jag bara kapitulera inför James Camerons geni. Han har verkligen skapat ett mästerverk som har överlevt tidens tand. Visst, man vet hur filmen ska sluta. Titanic sjunker. Det vet vi. Men som det brukar vara med riktigt bra historier är det inte slutet som är intressant, utan resan dit. Och trots filmens tre timmar har jag inte tråkigt en enda sekund. Jag vet att det finns skeptiker som kallar detta för romantiskt tjafs, tjejfilm, etc, men alla de kan dra något gammalt över sig. DiCaprio, Winslet, Zane och alla andra är strålande i sina roller och Camerons manus och regi är utan anmärkning. En sann klassiker och ett riktigt mästerverk som överlevt tidens tand och som lär hänföra generationer framöver.
/Surskägget

Little Children

@@@@
Och på tal om Revolutionary Road kan vi här titta på en annan rulle med Kate Winslet som har lite samma tema. Förort. Kraschat äktenskap. Sorg. Förortslivet för övre medelklass kan ibland vara hemskt långtråkigt när man är mamma/pappaledig. Det får Kate Winslet och Patrick Wilson (som ni sett i bl a Hard Candy och Running With Scissors) erfara. Där träffas de dag ut och dag in på lekplatsen och vid simbassängen. Hemma får de ingen uppskattning och naturligtvis börjar de dras till varandra och inleder ett förhållande. Samtidigt ränner en dömd pedofil runt i kvarteren och väcker upprörda känslor hos de flesta föräldrar. Little Children är inte en film för alla. Min farsa t ex skulle hata den och gäspa sig igenom den (men släng på Black Hawk Down åt honom så är han nöjd). Vi andra som gillar dessa lite långsammare filmer där karaktärsutveckling är viktigare än ett sprängt moderskepp från yttre rymden (fast de filmer är också bra dammit) har mycket att glädjas åt här. Det finns en sorts nerv genom hela filmen som är svårdefinierbar. Det händer till synes inte mycket men under ytan händer extremt mycket hela tiden. Skådisarna är lysande och regissören Todd Field har skapat en snygg film med en historia som sakta drar in en mitt i handlingen. Minnesvärd.
/Surskägget

Revolutionary Road

@@@
Jag ska erkänna att jag faktiskt direkt efter att ha sett den var sjukt besviken och tänkte ge den max två i betyg. Men sen insåg jag att filmen var bra och värd en trea - minst - men att jag hade så sjukt höga förväntningar att den helt enkelt inte lyckades nå dit. För jag gillade allt med den. Leo DiCaprio & Kate Winslet i huvudrollerna. Sam Mendes i registolen. 50-tal och sprickan i den fasad alla "lyckliga" äktenskap på den tiden förmodligen hade. Och visst är både Leo och Kate bra, men jag hade nånstans förväntat mig mer. Och visst är storyn bra om deras äktenskap som inte bara knakar i fogarna utan skriker i högan sky. Meeeeeeen jag förväntade mig mer. Det finns ett par sjukt nerviga scener där Leo och Kates förhållande dör i flammor framför våra ögon och hade det varit mer av den nerven och tonen i filmen hade det här kunnat bli precis hur bra som helst. Som det är nu är det lite för många transportsträckor mellan topparna för att nå upp till den nivån det borde legat på.
/Surskägget

Oscarsgalan och enkäter

Då har vi klarat av tre enkäter kring Oscarsgalan, Bästa Film, Bästa Manliga och Bästa Kvinnliga. Ni tror följande:

Slumdog Millionaire eller The Curious Case of Benjamin Button som vinnare av Bästa Film.
Mickey Rourke som vinnare av Bästa Manliga.
Kate Winslet som vinnare av Bästa Kvinnliga.

Bästa Film är svårtippat i år. Ingen av de filmer jag sett har impad storligen på mig. The Reader är en knapp tvåa, Frost/Nixon en okej rulle och Slumdog Millionaire en bra film men inget mästerverk på något sätt. Måste säga att jag tror på Benjamin Button (trots att jag inte sett den) just för att den är en kopia av Forrest Gump och Forrest kammade hem det mesta det året. Dessutom är det synd och skam att Fincher inte fått typ sju Oscars vid det här laget.

Bästa Manliga måste bli Rourke. Annars äter jag liksom von Pluring upp mitt plommonstop med lite salt till.

Bästa Kvinnliga är också lite svårare. Winslet har vind i seglen nu och lite tippad favorit. Och visst, hon gör bra ifrån sig i The Reader, men filmen suger ju purjo och såååå jävla fantastisk är hon inte. Streep gör ju ett jättejobb som ilsken nunna i Doubt och är filmens stora behållning och Oscarsjuryn gillar ju sina old timers som går in och visar var skåpet ska stå. Meeeeen mitt hjärta klappar alltid för Angelina och eftersom att det är Clintan som regisserat (och för att Angie enligt vad jag hört är riktigt bra) borde det övertyga de flesta i Oscarsjuryn att hon ska kamma hem sin andra statyett.

Surskäggets tipsrad:
Benjamin Button, Rourke, Jolie. Ni kan gratulera mig till mina tre rätt på måndag.

Vrångmannens tipsrad:
Slumdog Millionaire, Rourke och Winslet.
Winslet har kammat hem massor av andra feta priser för den här rollen precis som Rourke gjort för The Wrestler och det brukar vara det absoluta tecknet på att Oscarn är nära. Benjamin Button vinner ICKE bästa film (tyvärr kanske för Fincher är värd en guldgubbe) så här har ni facit alltså, inte hos pruttskägget.

The Reader

@@
Tyskland 1958. En femtonårig grabb blir kär i en trettiosexårig kvinna som förför honom och inleder ett förhållande med honom. En viktig del av deras förhållande handlar om att han läser böcker för henne. Tiotalet år senare står hon anklagad för att ha varit nazist och dödat mer än 300 personer i koncentrationsläger. Hon tar på sig skulden för att ha varit den ledande i den grupp om sex kvinnor som står på de anklagades bänk, nånting som den forne pojken vet är felaktigt. Han tiger dock som muren och hon får livstids fängelse. För att sona detta svek börjar han läsa in böcker på kassettband som han skickar till henne.
Kate Winslet spelar den kvinnliga huvudrollen och är rätteligen Oscarsnominerad för den (däremot inte sagt att hon bör vinna). Hon spelar den resoluta och bestämda Hanna trovärdigt och utan att överdriva vare sig mimik eller sina repliker. Ett riktigt bra jobb. Mannen i vuxen ålder spelas av Ralph ”gud hjälp mig jag är både förstoppad och bajsnödig” Fiennes som är så tråkig att titta på att man börjar önska att Kevin Costner skulle dyka upp med sitt stenansikte istället. Och det är det här som är filmens stora problem.
Första halvtimmen, fyrtio minuterna är riktigt bra. Winslet övertygar som mest under den här delen och kärleksrelationen mellan henne och tonårspojken är intressant med nerv och spänning. Sen kommer Ralph ”det finns statyer som är mer livfulla än jag” Fiennes in i bilden och filmen tappar allt. Bitar av rättegångsscenerna är okej, men hade det inte varit för den starka första halvtimmen hade den här rullen fått en etta direkt. Att den är nominerad för både bästa film och bästa regi är ett hån mot Oscarsstatyetten.
/Surskägget
PS. När jag satt och tittade på filmen kom jag på mig själv att tänka: "Hmm, tänk om det var en 36-årig man som förförde en 15-årig flicka, skulle jag tycka att deras kärleksrelation kändes lika okej som jag tycker att den gör nu när det är en kvinna som förför en tonårspojke?" Jag vet inte. De Lolitafilmatiseringar som finns är fascinerande men på sitt sätt upprörande (precis som boken egentligen). Varför det är så antar jag är en annan diskussion, men det kan vara värt att ha i åtanke när man ser filmen.

Finding Neverland

@@@@+
En helt fantastisk film som jag av nån anledning inte hunnit med förrän nu. Johnny Depp spelar JM Barrie som skapade Peter Pan. Tydligen inspirerades han av en familj bestående av en änka och hennes fyra grabbar som försökte komma över sin fars död. Med sitt egna äktenskap i spillror börjar Barrie hänga med änkan (för övrigt spelad av Kate Winslet) och grabbarna mer och mer och ur detta växer historien om Peter Pan fram. Depp är som vanligt lysande. Har den här killen nånsin gjort nåt riktigt uselt? Jag tror fan inte det. Han är helt enkelt en av sin generations allra bästa skådisar som aldrig varit rädd för att utmana och testa udda roller i udda filmer (just den här är kanske inte så udda, men ni fattar vad jag menar). I registolen sitter Marc Forster som bl a har Monster's Ball och Stranger Than Fiction på meritlistan (nu har han väl precis lagt sluttouchen på nästa Bondrulle så vi får se hur det kommer gå) och i hans regi blir det här en färgsprakande och visuellt skitsnygg film med två toppskådisar. Bara att buga och bocka.
/Surskägget