King Arthur: Legend of the Sword

@
Hahahahaha! Nej. Nej. Bara nej. Krigselefanter större än slotten dom smashar sönder. Jätteormar. Jättefladdermöss. Jätteråttor. Jättevargar. Jättevålnad i rustning i jätteflammor. Allt är jätte. Sen kan vi ju naturligtvis inte klara oss utan en Lock, Stock and Two Smoking Barrels-dialog (Guy Ritchie registered trademark) där det låter som om alla ska råna en bank i östra London. Vad är det här?! Av alla versioner... Har karln gått och blivit LOTR-avundsjuk på äldre dar? "Oi?! Ooooi?! Where's me fantasy then guv'nor?!".

Svärdet i stenen är i alla fall med en liten stund. Så man ÖVERHUVUDTAGET FATTAR VILKEN SAGA DET ÄR MAN TITTAR PÅ!

Någonstans gömd i all röra så finns här en lite bättre film, som då och då visar sitt ansikte. Precis när man börjar känna att "ok, lugna ner sig nu, det här är kanske inte så pjåkigt faktiskt" så blir man sparkad till marken igen. Och igen. Och igen. I slow motion. Ur alla möjliga kameravinklar.
/Vrångmannen

@ och @@@@@
Stundtals är det här så pajigt så man knappt vet var man ska ta vägen. Å andra sidan är det stundtals då det faktiskt funkar och man får en känsla för att det här kanske inte är så dumt trots allt. Framförallt är jag underhållen hela tiden. Speciellt när det är överdrivna, dåliga CGI-djur i jättestorlek hahahaha. Ni vet hur det kan vara. Så dåligt så att det blir bra. Det är exakt vad den här rullen är. En underbar fantasykomedi som aldrig var tänkt att vara komedi men om man ser den som en komedi är den toppen. En klassisk etta-femma som man säger i branschen. Hahahahaha! Att Ritchie sen helt utan att skämmas kliver in och snor rakt upp och ner från LOTR, Star Wars, Snatch, Conan och till och med gamle fantasykonstnären och legenden Frank Frazetta får man leva med.
/Surskägget

Dom Hemingway

@@@@
HAHAHAHAHA SLUUUUTAAAAA!!!! Såhär rolig får man fan inte vara. Jude Law är Dom, en smågangster som suttit ett gäng år på kåken utan att avslöja vem chefen för ligan är. Nu när han kommer ut ska ha få sin belöning för att han höll käft och det är ett gäng miljoner. Meeeeeeen självklart är Dom så jävla pantad så att det mesta går åt helvete för honom. Klassisk brittisk gangsterfilm har blandats med klassisk brittisk humor och resultatet är makalöst bra. Och just när man tror sig veta var filmen ska ta vägen gör den en sväng åt helt fel håll och allt rasar samman igen för Dom. Hahahaha! Law är otrolig som Dom. Roligast ena stunden och farligast nästa. Han ÄR en psykopat, det är för bra gjort, det går fan inte att skådespela, man måste vara så knäpp på riktigt. Den här rollen borde man kastat Oscarsstatyetter på Law för, men han blev ju inte ens nominerad sjukt nog. Se till att få tag på den här lilla pärlan och se den och se om den. Det är sällan man blir såhär pass bra underhållen.
/Surskägget

@@@
Inte fullt så toppen som Surskägget påstår, men helt klart en lite annorlunda, skuvad och underhållande gangsterrulle med sköna karaktärer och en makalöst bra Jude Law. Kalas för stunden, men sen borta. Boff bara.
/Vrångmannen

Enemy At the Gates

@@@@
Stalingrad 1942. Tyskarna har ockuperat staden och ryssarna slåss desperat för att hålla tillbaka nazisterna som är bättre utrustade. Mitt i detta stora slag får vi följa två män spelade av Jude Law (ryssen) och Ed Harris (tysken). Bägge är krypskyttar och målet är att dels döda så många fiendesoldater som möjligt, men först och främst att se till att döda den andre. Bägge är förstås supergrymma på krypskytte och smyger runt i ruinerna i Stalingrad och jagar varandra. Lite som American Sniper på sätt och vis. Regissören Jean-Jacques Annaud (I Rosens Namn) har skapat en realistisk och smutsig krigsfilm som återskapar den mardröm som måste varit Stalingrad. Staden blir som ett eget levande väsen och överallt lurar döden. Det är snyggt filmat, spännande mest hela tiden och med skådisar som Law och Harris kan vi räkna med att få levande karaktärer av kött och blod. Samtidigt är detta inte en dokumentär på något sätt. Annaud levererar mastiga krigsscener med stora förluster för båda sidor och i handlingen vävs även en kärlekshistoria in i form av Rachel Weisz som Law blir kär i. Lagom delar verklighetsförankring och Hollywoodspänning med andra ord.
/Surskägget

Spy

@@@@
Melissa McCarthy sätter ribban en gång för alla. Efter att ha klivit in i rampljuset i en underbar biroll i Bridesmaids har hon spottat ur sig okej rullar som saknat det där lilla extra för att få en välförtjänt fyra i betyg (tänker på t ex Identity Thief, The Heat och Tammy). Men med Spy får hon äntligen till en riktig homerun och slår ut bollen ur parken. Det är en enkel röd tråd genom filmen som tillåter henne att snubbla från den ena komiska sekvensen till den andra utan att det känns som en bunt småscener eller sketcher som satts ihop lite provisoriskt. Med lagom små hyllningar till Bond är detta ingen parodi på spiongenren utan en actionkomedi som helt klart står på egna ben. McCarthy är perfekt i rollen som CIA-agenten som jobbat på kontor hela sitt liv men som nu blir utslängd på fältet för att fånga farliga superskurken (en lysande Rose Byrne). Även om McCarthy är den komiska stjärnan i filmen ska vi absolut inte glömma birollerna som hjälper till att lyfta både McCarthy och resten av filmen. Främst tänker jag på nyss nämnda Byrne men även Jason Statham och Jude Law som alla tre bjussar på minst lika stora garv som affischnamnet självt. Framförallt Byrne är helt slut och efter att först ha sett henne som seriös dramaskådis i rullar som Sunshine, 28 Veckor Senare och The Place Beyond The Pines är det kul att se att hon klivit in i komedivärlden med sköna roller i bl a Bad Neighbors och The Internship. Hoppas hon håller sig till det spåret.
/Surskägget

@@@@
Makalöst skitkul. Ge oss nu en tvåa...och en trea... Franchise! Franchise! Franchise!
/Vrångmannen

Side Effects

@@@
Emily (en toppenbra Rooney Mara) väntar på att hennes make snart ska släppas ut ur fängelset där han suttit i några år för ekonomisk brottslighet. Emily är deprimerad, ofokuserad, knaprar piller och försöker i samma veva ta livet av sig. Hon blir slussad till en psykiatriker (Jude Law) för att få hjälp och blir satt på starkare medicinering. Är detta verkligen den hjälp hon behöver eller är det precis tvärtom? Det är frågan som Side Effects INTE tar upp hahaha! Istället är det en hyggligt lagom underhållande thriller. Tyvärr får denne vrångman lite känslan av "var det allt?" och då blir det inga toppenbetyg här inte. Habila skådisar och igen som så ofta ett manus som borde ha setts över för det lilla extra. Steven Soderbergh (Sex Lies and Videotapes, Ocean's Eleven, Contagion...allt det där, allt det där) har meddelat någonstans att han ska sluta som filmskapare och det kanske är tråkigt för många. Å andra sidan ser jag en bättre film här om någon annan än Soderbergh hade gjort den. Hur som helst. Hitchcock extra-super-duper-light har ingen dött av och det är hyggligt underhållande. Det är inte så svårt att hänga med i vändningarna när allt skrivs i ansiktet på en. Allt UTOM om antidepressiva medel är bra eller dåligt. Det är det enda du får tänka över själv och det är alltid något.
/Vrångmannen

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

@@@

Robert Downey Jr är tillbaka som mästerdetektiven Basil Mus...öh jag menar mästerdetektiven Sherlock Holmes med Dr Watson vid sin sida i Jude Laws skepnad. Precis som i första filmen har man tagit böckernas anda och dunkat in enorma mängder adrenalin och action. Dessvärre är själva storyn där Holmes störste och farligaste ärkefiende, professor Moriarty, ska starta världskrig större delen av tiden väldigt rörig (precis som meningen du just läste tre gånger för att få ordning på den). Att man likt en egen Holmes måste sitta och hänga med i alla namn, diaboliska planer och flashbacks för att ha en susning om vad fan som försigår förtar en hel del av känslan. Med det sagt är det här ändå en helt okej uppföljare. Kemin mellan Downey Jr och Law är intakt från ettan och de fortsätter att gnabbas och kivas om allt och inget. Guy Ritchie visar återigen prov på att han är en duktig actionregissör, men vi börjar tröttna litegrann på alla slowmotion flashforwards där Holmes går igenom en fight i skallen innan vi får se den igen "på riktigt". Tycker också att man slarvar bort Moriarty som Holmes värste ärkefiende. Man får aldrig riktigt en känsla av att Moriarty är sådär farlig som han är i böckerna. Visst, lite smart sådär, men aldrig ett tvättäkta hot mot Holmes. Synd. Filmens stora minus är dock Noomi Rapace. Med tanke på att hon läser repliker på modersmålet svenska som om hon haltade på styltor krävs ingen filmexpert för att lista ut att när hon läser repliker på engelska låter det som om hon var enbent och haltade runt på styltor. Styltigt med andra ord (eller exakt samma ord faktiskt). Hon har en min filmen igenom och jag väntar nu bara på när hon och Kevin "Stenansiktet" Costner ska spela in en romantisk komedi tillsammans.

/Surskägget

@@@
Här tycker vi precis likadant jag och Skägget. Är det vår i luften hahaha?! Inget mer att tillägga förutom att Noomi Rapace gled in på en räkmacka i Hollywood och är pinsam att titta på i den här rullen. Jag är ledsen och vill inte vara elak men fan jävlar vad dåligt, ge mig en peruk så hoppar JAG in istället. Hon kanske blir bättre och säkrare med tiden (och på vägen förstör hon efterlängtade Prometheus). Jag gillade henne åtminstone i Millenniumrullarna. Där var hon snarare det enda som var ok. Hon skulle kanske hållit sig till svensk produktion men samtidigt pengarna. Gud pengarna.
/Vrångmannen

Contagion

@@@@

Steven Soderbergh har alltid varvat smarta "art movies" med stora säkra Hollywoodproduktioner. Contagion är hans smarta "art movie" från 2011 (Haywire var hans actionrulle samma år) och handlar i korthet om vad som händer när ett nytt virus utan vaccin börjar sprida sig med dödlig utgång över världen. Vi får följa ett stort antal människor (Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Marion Cotillard och Elliott Gould bl a) som på olika sätt kommer i kontakt med detta virus samtidigt som först tusentals, sedan hundratusentals och sen miljontals med människor världen över dör samtidigt som en desperat jakt på ett vaccin pågår. Det är en väldigt dokumentär känsla över filmen vilket är precis som Soderberg brukar gilla att ha det och skådisarna tar in oss i storyn och får oss som åskådare att uppleva all nervositet, skräck och panik deras karaktärer upplever. En egentligen rätt så långsam och karaktärsdriven film som ändå känns som en up tempo actionfilm. Hatten av Mr Soderbergh.

/Surskägget

Repo Men

@@

I en nära framtid kan man köpa sig mekaniska organ så man slipper vänta på att organdonatorer med rätt blodgrupp ska dö så man kan få leva vidare med en ny fräsch lever eller fungerande hjärta. In med ett mekaniskt hjärta bara så är det tuta å köra som gäller. Kruxet är förstås att detta inte är gratis. Har man inte råd att pynta hela summan på ett bräde kan man lägga upp det på en härlig avbetalningsplan. Skulle det nu slumpa sig som så att man missar tre avbetalningar så kommer firman och hämtar tillbaka organet. Vilket förstås innebär att du dör. Hey, tuff skit och hårda papper som man säger i branschen. Jude Law och Forest Whitaker jobbar som repo men, en förkortning av repossesion men vilket betyder att de är snubbarna som knackar på när din mekaniska lunga ska återtas. De är gamla soldater liksom alla repo men då folk sällan ger ifrån sig sina organ utan att bråka lite först. Allt är frid och fröjd tills Jude Law får ett mekaniskt hjärta efter en olycka. Plötsligt får han en annan förståelse för de människor som inte klarar avbetalningarna. Han är liksom en av dem. Det leder till att han inte kan sköta sitt jobb vilket leder till att han sackar efter med sina avbetalningar vilket leder till att Whitaker måste hämta hem det där hjärtat vilket leder till ett showdown mellan två hårda soldatsnubbar som måste banka skiten ur varandra. Filmen borde vara mycket bättre, temat ligger rätt i tiden och klassikern med två forna vänner som måste mötas i kamp funkar ju ofta bra på film. Problemet är att filmen är lite för oengagerande för att det ska bli spännande, dessutom lite för lång med sina två timmar. Klipp ner den till 1.30 kanske 1.40 så tempot ökas på och sluta dra ut på slutet så jävla mycket. Då skulle ett snäpp till på betyget åka dit direkt. Och kan Hollywood sluta casta Liev Schreiber i alla företagschefsskurkroller som finns tillgängliga för tillfället? Tack.

/Surskägget

PS. Lägg märke till att Jude Law har riktigt håriga Karl-Alfredunderarmar. Skrämmande.

Sherlock Holmes (2009)

@@@@

Precis som Vrångmannen skrev i sin recension för ett par månader sen så är Sherlock Holmes en av de mest filmatiserade gestalterna enbart med undantag för Dracula (vem av de två som faktiskt är filmatiserad mest vete fan). Konstigt nog har jag grym koll på många Dracularullar men in princip inte en enda Holmesrulle (vilket osökt leder en in på konspiratoriska idéer om att det bara görs massa b-rullar om Holmes i England som aldrig ser dagens ljus nån annanstans än på de brittiska öarna). Hursomhelst är Sherlock Holmes självklart en av de mest fascinerande litterära karaktärerna som skapats. Har själv slukat alla böcker om denne fantastiske detektiv både en och två gånger (och tror fan jag ska sätta mig och läsa dem en vända till nu efter att ha sett filmen) och det var riktigt kul att se Guy Ritchies actionstänkare med en fullständigt lysande Robert Downey Jr i rollen som Sherlock. På ett sätt påminner den lite om gamla Tempelmysteriet (är det ens nån förutom jag som kommer ihåg den? Älskade den som liten grabb) i det att man väver in Sherlock Holmes och ockultism och svart magi, men i det stora hela är det förstås pangpangaction och full fart och fläkt hela tiden som gäller. Det är snyggt, det är smart och det är fullt ös medvetslös hela tiden. Jude Law som Dr Watson är klockren som sidekick till Downey Jr och deras smågnabbande filmen igenom är klockrent - ett modernt radarpar är fött!

/Surskägget

Sherlock Holmes (2009)

@@@+

Först ut i år blir alltså Sherlock Holmes med Robert Downey Jr som mästerdetektiven och Jude Law som hans trogne kollega Dr Watson. Jag läste någon gång att Sherlock Holmes är den mest filmade romanfiguren i världshistorien (tvåa var Dracula..eller var det tvärtom?). Nytt denna gång är att Holmes är en jävel på att slåss och det är även Watson (som gammal soldat innan han blev doktor). Annars är det precis som vanligt. Holmes är charmig, har en SJUK slutledningsförmåga, gillar sin violin och sin narkotikum (även om detta bara hintas). Lord Blackwood, en ond mystiker, mördar unga kvinnor a'la ritual på löpande band för att få oanade krafter genom svart magi (var inte oroliga, det här får vi reda på i de första galet fartfyllda 5 minuterna). Holmes och Watson stoppar honom men katt och råttaleken har bara börjat. Sherlock Holmes är en sån där rulle där man struntar lite i sakfel och att det t.ex inte fanns "fjärrkontroll" på en tiden. Detta är ett välgjort och fartfyllt äventyr i det Viktorianska London och det formligen osar stämning av scenografin. Robert Downey Jr är (åter igen) som född för att spela den här rollen och Jude Law visar även han var skåpet ska stå. Rachel McAdams (Mean Girls, Red Line m.fl) är också riktigt bra som den ljuva men ack så tuffa och farliga Irene Adler. Skamligt underhållande är ordet och Guy Ritchie visar här för första gången att han kan göra riktig film (ja, jag sa det, ja, jag har sett Snatch och gillar den meeeeen RIKTIG FILM!). På minussidan så kan ett par actionscener kanske kännas lite väl sökta och larviga (ni fattar vad jag menar när ni ser rullen) men som helhet är det här en skön nyårsraket till saga och jag ser i allafall fram emot en uppföljare. The game is afoot!

/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec: The Holiday

@@@-

Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.

/Vrångmannen

@@@+

Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.

/Surskägget

I Love Huckabees

@
Det finns en liten handfull rullar som blandar drama, humor och ytterst märkliga händelseförlopp med rätt skumma karaktärer (tänk Royal Tennenbaums, Punch-Drunk Love och The Life Aquatic t ex). I Love Huckabees hamnar definitivt i den här kategorin filmer. Dustin Hoffman och Lily Tomlin är existensialistdetektiver (säg det tre gånger snabbt) som tar sig an den förvirrade miljökämpen Jason Schwartzman som vill hitta sig själv och meningen med livet. Typ. Till sin hjälp får han en annan klient spelad av Mark Wahlberg. Det snackas en jävla massa trams, det händer en jävla massa skumma grejer och hel- och halvkända skådisar dyker förbi i diverse större och mindre biroller (Isabelle Huppert, Jude Law, Naomi Watts, Tippi Hedren, Jonah Hill, Isla Fisher, Talia Shire och Shania Twain). Blir det roligare för det? Nä. Det är mycket snack och lite verkstad och ett jävla slöseri på en massa talang.
/Surskägget