Julkalender 24 dec

Vrångmannen och Surskägget önskar er alla en God Jul och riktigt Gott Nytt År! Vi är tillbaka i januari.

Julkalendern 24 dec - 80-talskomedier

Ja då är det dags att öppna sista luckan för i år. Och det bästa har vi självklart sparat till sist. 80-talet bjussade på några av de bästa komedierna. Många av dem har vi redan recenserat men nu är det dags att öppna upp för många av de där sköna rullarna vi inte hunnit med än. En del är mindre kända än andra. En del är fantastiskt roliga, en del är sådär och en del borde aldrig gjorts. Men 80-talsfaktorn och nostalgin är hög och det här är helt enkelt ännu ett bevis för att 80-talet var bästa årtiondet för film. Se även vår 80-talshighschoolspecial, vår 80-talsleadingladyspecial och vår 80-talsactionfilmspecial.
Med det sagt: God Jul & Gott Nytt År!!! Vrångmannen & Surskägget will be back 2011.

18 Again! (1988)
@@
Komiker: George Burns
Skrattfaktor: Hehe…
George Burns som var gammal redan när humorn uppfanns var känd för sina dräpande och kvicksnabba oneliners. Charlie Schlatter som spelar mot honom var och är det inte. En klassisk byta-kropp-komedi som var så populär på 80-talet där Burns och Schlatters andar byter plats och vips är gammelgubben fast i en ung spänstig kropp där han kan springa runt och härja med brudar och alkohol bäst han vill. En del roligheter uppstår, men överlag är det en knappt okej rulle som man lätt glömmer efter att ha sett den.
/Surskägget

Vice Versa (1988)
@@@
Komiker: Judge Reinhold
Skrattfaktor: Hehehehehe!
En av de bättre byta-kropp-komedierna som kom. Fred Savage (numera regissör av bl a vissa It’s Always Sunny In Philadelphia-avsnitt, men då känd som grabben i En Härlig Tid) funkade bra som grabben med pappans kropp i sig, och Judge Reinhold är störtskön som liten grabb fast i en vuxen kropp. Lagom busig och mysig och självklart med en sensmoral var det här den byta-kropp-film man oftast valde att kolla på när man var sugen på en film i den genren.
/Surskägget

En Fisk Som Heter Wanda (1988)
@@@
Komiker: John Cleese, Michael Palin
Skrattfaktor: Hahaha…
En film som alltid varit mer hyllad än den förtjänar. Kritiker och publik gick i brygga och skrattade sig halvt fördärvade åt en superelak Kevin Kline som fick stackars Michael Palin att knapra på levande fiskar. Fast riktigt så jäkla rolig är den inte. Visst, den har absolut sina stunder, Cleese är trots allt Cleese och som sådan alltid rolig, men att slänga fyror åt ett par schyssta garv och inte mer kan man inte göra. Slutet gott allting ångvält heter det ju för er som sett den och för er som inte sett den så har en ångvält en del att göra med slutet.
/Surskägget
Amazon Women on the Moon (1987)
@@
Komiker: Arsenio Hall, Steve Guttenberg, Phil Hartman, The Dice Man, m fl
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Sketchfilm som dundrar från den ena till den andra sketchen utan någon som helst röd tråd förutom att det är en sorts parodi på sci-firullar i c-träsket emellanåt. Min favorit är stackars Arsenio Hall som kommer hem och har en riktigt dålig dag där alla apparater går sönder och exploderar och skadar honom tills han faller ut genom fönstret på 100:e våningen hahahaha! Makalös. Men mycket är knäppt, knäppt, knäppt även om mycket är riktigt dåligt också. Högt och lågt blandas hejvilt, men sevärd är den absolut för sina höjdpunkter.
/Surskägget

K-9 (En Snut På Hugget) (1989)
@@@
Komiker: James Belushi, Ed O’Neill
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Det skulle varit intressant att ha sett både John och James Belushi i samma rulle. Även om John kanske hade mer talang är James absolut inte en dålig komiker som har koll på tajming och humor. Här får han istället spela mot Jerry Lee, en schäferhund, som spelar polishunden ööööh Jerry Lee…Det är ett klassiskt omaka-par-upplägg där Belushi och hunden från början inte alls kommer överens för att till sist bli bästa kompisar. Inget speciellt egentligen men har alltid gillat den här rullen. Belushi är riktigt bra i den och schäfern är ju så söööööt.
/Surskägget

Howard the Duck (1986)
@@
Komiker: Howard the Duck, Jeffrey Jones
Skrattfaktor: Hehehehe…
Jag tror på riktigt att alla i hela den västerländska världen där filmen gick att se de tre dagar den gick på bio dissade den här filmen stenhårt och skrattade hårt och rått åt den. Dock inte för att man tyckte den var speciellt kul. Det var mer än skratta-åt-grej än skratta-med-grej. Jag har däremot alltid gillat den här. Visst, det är inte en bra film, men samtidigt har den en viss charm i sin uselhet som gör att man måste gilla den. Dessutom är Lea Thompson skitsöt i den och bara det måste ju vara värt en tvåa. Specialeffekterna är så usla så klockorna stannar och hela idén att ha en huvudroll som så tydligt är en docka när det ska låtsas att det inte är en docka kan vara det dummaste George Lucas (som producent) fått för sig. Meeeeeen kom igen kom igen. Lite garv och en galen Jeffrey Jones (rektorn från Fira Med Ferris) räcker till en tvåa alla gånger.
/Surskägget

Crocodile Dundee (1986)
@@@@
Komiker: Paul Hogan
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Vi som hade Sky Channel då det begav sig (innan 67 kanaler utan nåt på fanns i var mans hem, även kallat det glada 80-talet) kunde avnjuta The Paul Hogan Show. Det var ett sketchprogram i samma anda som Benny Hill. Ett par dåliga ordvitsar, lite sexskämt och allmänna galenskaper utgjorde kärnan i programmet. Paul Hogan var en rolig australiensare men faktum är att han aldrig skulle blivit mer än en tevekändis hemma i Australien och en b-kändis i England om det inte hade varit för att han skrev och hade huvudrollen i en av 80-talets största filmsuccéer. Crocodile Dundee har det där lilla magiska extra som med jämna mellanrum infinner sig. Storyn är enkel. New Yorkjournalist (Linda Kozlowski) träffar bushsnubbe (Paul Hogan) och tar med honom till det stora äpplet. Från djungeln till storstadsdjungeln och olika världar som krockar. En av filmerna som rullade hemma på VHS:n med jämna mellanrum på 80-talet och som jag nyss såg om. Fortfarande lika bra. Humor möter stort hjärta. Det är bara att kapitulera.
/Surskägget

One Crazy Summer (1986)
@@@@
Komiker: Bobcat Goldthwait, John Cusack
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAAAAAA!
Regissören Savage Steve Holland (bara namnet Savage Steve är ju fantastiskt) gav oss även lika lysande Better Off Dead (även den med Cusack). Savage Steve gillar ju att blanda högt och lågt (mest lågt) och i den här rullen lyckas han få in en kärleksstory mellan Cusack och Demi Moore (när hon fortfarande var naturligt söt och inte den plastkopia vi ser springa runt idag) samtidigt som vi blir bjudna på allehanda galenheter med Bobcat Goldthwait i spetsen. Som komiker är Goldthwait helt otrolig egentligen. Hans utseende får en ju att vilja garva direkt och så slänger han på sig sin galna skrikiga röst och då är det färdiglekt. Hahahahaha! Kolla även in ”skurken” i filmen. Det är skådisen som spelade pappan i Twisted Sisters tidiga musikvideor. Scenen när han stänger och öppnar sin ytterdörr flera gånger och tittar ut för att han tror att folk står där och ska göra dumheter är lysande!
/Surskägget

Hjärtlösa Typer (1986)
@@@
Komiker: Danny DeVito, Bette Midler, Judge Reinhold
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Rike Danny DeVito är sjukt less på sin fru Bette Midler. Så han hyr några skumma typer att kidnappa henne. Hans plan är att aldrig betala ut lösensumman så att de till slut ska döda henne. Problemet är att kidnapparna är helt inkompetenta och egentligen väldigt snälla paret Judge Reinhold och Helen Slater (ni vet, tjejen som spelade Stålflickan i hyfsat usla Supergirl). Midler är fantastisk som bortskämd, elak och heeeelt vild rikemansfru som Slater och Reinhold får kämpa för att hålla i schack. DeVito gör likaledes en fantastisk roll som den galne och sure maken som bara vill att kärringen ska dö. En stor hit på 80-talet som känns lite bortglömd idag. Den förtjänar helt klart ett par visningar till.
/Surskägget

En Natt På Stan (1988)
@@
Komiker: Elisabeth Shue
Skrattfaktor: Hehehehe…
Elisabeth Shue ska vara barnvakt åt några snorungar. Självklart går allt åt helvete och ungarna och hon ägnar större delen av natten att irra runt från den ena galna och farliga situationen till den andra. Eftersom att detta är en familjefilm vet vi att inget kommer gå snett och när morgonsolen börjar titta fram är alla hemma i säkerhet utan att mamma och pappa vet ett skit. Okej rulle som var roligare ju yngre man var men som inte har mycket att hämta nu när man är ett gammalt skägg!
/Surskägget

Blind Date (1987)
@@@
Komiker: Bruce Willis
Skrattfaktor: Hahahahahahahahahahahaha!
Bruce Willis skulle snart sparka igång sin actionhjältekarriär med Die Hard, men var fortfarande mest känd som komiker och den roliga halvan av Par i Trubbel a k a Moonlighting (teveserien som gjorde honom känd). Premissen för denna film är lika enkel som lysande. Willis ska på en blind date med Kim Basinger. Innan träffen varnar Willis polare honom för att han ska undvika att bjuda Basinger på alkohol. Inte ens ett endaste glas vin. Willis tycker det låter märkligt men går med på det. Sjs ett endaste glas vin. Willis tycker det låter märkligt men går med på det. nger på alkohol. Zach änd som komiker och den rälvklart dröjer det inte länge förrän Basinger fått i sig lite alkohol och det visar sig nu att hon spårar helt så fort hon får i sig en endaste liten droppe. Med timide och försiktige Willis i hälarna (det är inte ofta han spelar en lugn och fin snubbe så passa på och njut av hans nördroll i den här) flänger Basinger runt på stan på fyllan och skapar kaos. Roligt kaos. Hahahahaha! Visst filmen är inget mästerverk, men Willis och Basinger har schysst samspel och Basinger är faktiskt en riktigt lysande komedienne när hon lägger den sidan till. Vet inte om den går att få tag på längre, men får du chansen så se direkt.
/Surskägget

Airplane! (Titta Vi Flyger) (1980)
@@@+
Komiker: Leslie Nielsen, Lloyd Bridges
Skrattfaktor: Hahahahaha….HAHAHAHAHAHA!
En drift med 70-talets katastroffilmer som många gånger utspelade sig på flygplatser och i stora jumbojetar som på ett eller annat sätt skulle explodera eller inte kunde landa. Hysteriskt rolig när den kom, men har väl tappat en del med åren. Fortfarande riktigt, riktigt rolig på sina ställen. Den långa kön för att spöa skiten ur en hysterisk kvinna bland det roligaste du kan se, däremot kanske autopilotskämtet känns lite daterat idag. Hursomhelst är det en klassiker bland komedier och som sådan bör du ha sett den minst tre gånger.
/Surskägget

Två Systrar För Mycket (1988)
@@@
Komiker: Lily Tomlin, Bette Midler
Skrattfaktor: Hahahahaha!
En sen natt föds på samma sjukhus två olika tvillingpar, det ena till en fattig familj och det andra till en rik familj. Den ganska trötta barnmorskan förväxlar dock bebisarna och det slutar med att ena av den fattiga tvillingbebisen hamnar med den rika familjen och tvärtom. Spola fram tills tvillingarna är vuxna och Lily Tomlin och Bette Midler får chans att spela dubbelroller som rika och bortskämda ”tvillingar” och fattiga ”tvillingar”. Naturligtvis korsas deras vägar och en hel del knäppa galenheter uppstår innan allt reder ut sig på slutet. Lily Tomlin är faktiskt betydligt roligare än många tycks tro och tillsammans med Bette Midler är hon rena rama radarparet. En småknäpp komedi vilket inte är så konstigt eftersom att regissören är Jim Abrahams som gjort Airplane!, Hot Shots 1+2 och Top Secret!
/Surskägget

Cluedo – Mordet är Fritt (1985)
@@@
Komiker: Michael McKean, Madeline Kahn, Tim Curry
Skrattfaktor: HAHAHAHAHA!
Älskar den här filmen, verkligen älskar den. Visst, jag kan inte ge den mer än en trea i betyg för som film är den inte bättre än så, men det betyder inte att jag inte tycker den är helt fantastisk ändå. Bara idén att göra spelfilm av brädspelet Cluedo är briljant. Släng sen in General Senap och Herr Grön i ett hus och låt morden börja! HAHAHAHAHA! Tim Curry är heeeeeelt slut och det händer så många knäppa grejer hela tiden att jag knappt orkar skriva det här medan jag tänker på dem. HAHAHAHA!/Surskägget

Johnny Dangerously (1984)
@@@@
Komiker: Michael Keaton, Joe Piscopo, Danny DeVito
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHA! Fargin icehole HAHAHAHA!
Johnny (Michael Keaton) är en av de farligaste gangstrarna i 30-talets New York. Fast egentligen är han ganska snäll och blev bara gangster för att kunna betala för mammas sjukhusräkningar eftersom att familjen var så fattig att de inte hade råd annars. Det här är en rulle som tyvärr försvunnit helt från radarn. Faktum är att detta borde vara en komediklassiker känd av alla och envar. Keaton är briljant i rollen och Piscopo som Danny Vermin är så hård hahahaha så det knappt går att bli hårdare (eller som han själv säger: I enjoy collecting protection money, putting whores to work, loan-sharking. I enjoy planting bombs in people's cars. These are a few of my favorite things.). Filmen är späckad med knäppa oneliners och snubbelhumor man inte tror är på riktigt. En av mina komedifavoriter från 80-talet.
/Surskägget

Par I Damer (1987)
@@@
Komiker: Bette Midler, Shelley Long, George Carlin
Skrattfaktor: Hehehehehehehehe!
Shelley Long är rikemansflickan och Bette Midler horan som råkar hamna i samma teaterklass. Självklart kommer de inte överens och det blir inte bättre när de inser att de båda två legat med Peter Coyote. Han ska ha sprängts till döds, men damerna vet bättre och börjar jaga honom tvärs över hela USA i hopp om att han ska välja en av dem. Midler och Long är ett perfekt par i den här rullen. Long som stroppig och Midler som sleazy funkar som handen i handsken och kemin mellan dem när de sakta börjar inse att de faktiskt gillar varandra är riktigt bra. Lite väl standard på sina ställen, men en schysst komedi som tyvärr känns lite bortglömd.
/Surskägget

Beetlejuice (1988)
@@@@
Komiker: Michael Keaton, Jeffrey Jones
Skrattfaktor: Hahahahaaaaheheheheheheee!
Den första Tim Burtonfilmen jag såg och man kan väl säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Var hårt inne i en Winona Ryderperiod och det skadade definitivt inte att hon var med i den här. Ryder spelar tonårsdottern till Jeffrey Jones och Catherine O’Hara. Familjen flyttar in i ett hus ute på landet och Ryder håller på sedvanligt tonårsvis på att dö av tristess. Döda på riktigt är Geena Davies och Alec Baldwin, paret som ägde huset innan och som la ner tid och pengar på att renovera det fint. De blir förskräckta när de nya ägarna flyttar in och försöker skrämma bort dem genom att spöka. Problemet är att de är för snälla som spöken och det närmaste som händer är att de blir polare med Winona. I ett sista desperat försök att spöka ordentligt kallar de på herr Beetlejuice (Keaton) som är det elakaste (och roligaste!) spöke du nånsin sett. HAHAHAHAHA Keaton är heeeeelt slut som Beetlejuice och rollen låter honom dessutom vara det HAHAHAHA! Burton drar på med allt som kännetecknar honom vad gäller det visuella och det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
/Surskägget

Just One Of The Guys (1985)
@@
Komiker: Eeeeh…
Skrattfaktor: Hehe. He.
En tidig feministisk komedi…eller så feministiskt det blev 1985 när allt var neon och glamour och alla tjejer i alla tonårskomedier alltid visade tuttarna. Terry (Joyse Hyser) har allt hon behöver för att komma in på journalisthögskolan. I alla fall tills hennes lärare utser ett annat reportage som det bästa och inte hennes. Drömmarna håller på att falla isär, men Terry är övertygad om att läraren bara utsåg det andra reportaget som bättre för att det var en kille som skrev det. Hon går därför undercover som kille på en annan skola för att kunna skriva en avslöjande artikel att killar har det lättare i livet än tjejer (som sagt, så feministiskt det blev 1985). Minns den här väldigt vagt men självklart öser man på med de skämt man kan tänka sig, d v s en tjej blir kär i Terry i tron att hon är kille, Terry blir kär i en av killarna och det är pinsamt för Terry att vara i omklädningsrummet. Hehe. He. Typ.
/Surskägget

North Shore (1987)
@@
Komiker: Njaa…
Skrattfaktor: Hehe. Eh?
Storstadskille flyttar till Hawaii för att surfa. Blir där utskrattad av tuffa surfgrabbarna för att han är sämst på en bräda. Blir kär i söt Hawaiiflicka (Nia Peeples då jättekänd från teveserien Fame) som hjälper honom lära sig surfa. Får respekt och blir en vinnare. Det bjussas på ett par enstaka garv här och där, men överlag ska man se den här rullen för surfingscenerna där många av dåtidens giganter var med. Och för att Nia Peeples är söööööööötast!
/Surskägget

This Is Spinal Tap (1984)
@@@@@
Komiker: Christopher Guest, Michael McKean
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAHAHAHA!
Alla rockband i hela världen har sett den här rullen minst trehundraelvatusen gånger i turnébussen. Helt enkelt för att filmen på ett briljant och genialt sätt fångar exakt hur fånigt det ibland kan vara att vara med i ett rockband på en turné som går sådär. Rockbandet Spinal Tap har med sig dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner som även står för regin vilket är lysande casting) under vad som ska bli deras stora comebackturné. Allt som kan gå åt helvete går förstås åt helvete. Vi får mini-Stonehenge, dansande dvärgar, ”äggkupor” som inte öppnar sig som de ska, felbokningar, irrande runt backstage på jakt efter vägen till scenen, this goes to eleven och allmän rocknrolldekadens. HAHAHAHAHA! Släng in cameos från Dana Carvey, Billy Crystal, Fran Drescher, Angelica Huston och Fred Willard (HAHAHAHA FRED WILLARD HJÄLTEN!!!!) så blir det ännu roligare. Smell the glove!
/Surskägget

Young Einstein (1988)
@
Komiker: Yahoo Serious
Skrattfaktor: Gäääääääääääsp…
Yahoo Serious drog in 100 miljoner dollar på den här filmen. Ser jag honom ska han få känna på 100 miljoner käftsmällar. Och träffar jag de som gick på bio för att se det här skräpet som gav Yahoo 100 miljoner ska jag ge dem 100 miljoner käftsmällar var också. Gud vilket skräp!
/Surskägget

License To Drive (1988)
@@@
Komiker: Corey Haim, Corey Feldman
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
The two Coreys på höjden av sina karriärer i den film som var den sista riktigt bra rullen nån av dem var med i. Den har allt en 80-talstonårskomedi ska ha. Corey Haim misslyckas med att ta sitt körkort men har lovat sexiga Mercedes (Heather Graham i sin första roll) att de ska ut och åka. Så han snor farsans bil och sticker ut på stan med Corey Feldman. De plockar upp Heather och så bär det av på stan. Självklart går allt fel som kan gå fel och the two Coreys slängs från den ena galna situationen till den andra. Håll framförallt utkik efter James Avery (från Fresh Prince i Bel-Air) som Haims superarga körkortsexaminator. HAHAHAHAHA!
/Surskägget

Disorderlies (1987)
@
Komiker: The Fat Boys
Skrattfaktor: Heh…..
Fat Boys var en hyfsat känd rapgrupp på 80-talet som hade ett par monsterhits först med Wipe Out där de samplade Beach Boys och sedan med The Twist där de samplade Chubby Checker. Landsplågorna var ett faktum och singlar spelades hela tiden överallt. Självklart ska man som rappare med självrespekt göra film. I denna är de tre stycken helt inkompetenta sjukvårdare som anställs att ha hand om en sjuklig gammal miljonär (Ralph Bellamy). Lika inkompetent var manusförfattaren och även de riktigt usla ö-skådisarna på undangömda teveprogram är Oscarsvinnare i jämförelse med Fat Boyskillarna.
/Surskägget

The Wild Life (1984)
@@@+
Komiker: Rick Moranis, Eric Stoltz, Lea Thompson
Skrattfaktor: Hahahahahahahaha…
Cameron Crowe följde upp sitt manus till Fast Times At Ridgemont High med detta manus som är en sorts lös fortsättning. Vi får nu följa ett gäng ungdomar som gått ut high school och antingen kämpar med slavjobb eller festar sig genom college. Chris Penn är lysande i samma typ av roll som Sean Penn gjorde i Fast Times, och Eric Stoltz klockren som the straight guy till Penns crazy guy. Tyvärr har inte den här fått samma genomslagskraft som Fast Times, och även om Wild Life inte är riktigt lika bra är den fortfarande så pass bra att den förtjänar att ses av den stora allmänheten.
/Surskägget

Tough Guys (1986)
@@@
Komiker: Kirk Douglas, Burt Lancaster, Eli Wallach
Skrattfaktor: Hahahahahaha!
Kirk och Burt släpps som gamla gubbar ut ur fängelset där de spenderat större delen av sitt vuxna liv. Det är tänkt att gubbarna är för gamla för att hamna i trubbel och resten av sina dar ska de leva i frid på sina pensionspengar. Riktigt så är det förstås inte. Eli Wallach är lönnmördare som väntat 30 år på att gubbarna ska bli frisläppta så att han kan döda dem enligt det kontrakt han tog sig an ett helt liv tidigare. Problemet är att han är så gammal och närsynt hahahaha att ha ihjäl folk inte är så enkelt längre. Wallach är lysande som den snubblande gamle gubblönnmördaren och Kirk och Burt har mycket bra samspel och lättsam dialog mellan varandra. En trivsam liten komedi om ålder och brott.
/Surskägget

Bill & Ted’s Excellent Adventure (1989)
@@@
Komiker: Keanu Reeves, Alex Winter, George Carlin
Skrattfaktor: Hahahahahahahaha!
Rollen som Keanu var perfekt att spela med sitt stenansikte. Tonårskillarna Bill & Ted är som en blandning av Beavis & Butt-Head och Wayne & Garth. De har ungefär lika mycket i IQ som ett dammkorn och älskar musik. I framtiden är det deras musik som bringar fred i världen men just nu hotas denna framtid för att de är på väg att misslyckas med sina betyg i Historia i skolan. Därför skickas Rufus (Carlin) tillbaka i tiden för att hjälpa dem lyckas. Bill & Ted passar på att använda Rufus tidsmaskin för att åka tillbaka i tiden och ta med sig en bunt historiska personer till sin tid för att få godkänt på sitt prov. Hahahaha! Hela filmen är så korkad på ett så briljant sätt att det bara är att kapitulera. Just när man tror att grabbarna inte kan bli dummare så blir de det. HAHAHAHA!/Surskägget

Arthur (1981)
@@@@
Komiker: Dudley Moore, Liza Minnelli
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHA!
Arthur (Moore) glider runt genom livet härligt überpackad utan ett enda bekymmer i världen. Så länge det finns lite sprit är han glad och begär egentligen inget annat av nån. Arthur ska dessutom få ärva sjuka mängder pengar med villkoret att han gifter sig med Susan (Jill Eikenberry), en kvinna han har noll känslor för men som passar in i finsocieteten Arthurs liv kretsar kring. Så möter han fattiga Linda (Minnelli) som han blir kär i. Pengarna eller kärleken, vad ska Arthur välja? Dudley Moore bjussar på så många sköna garv i den här rullen att det är knäppt. Kanske hans mest kända roll utöver ”10” som förmodligen mer är känd för en halvnaken Bo Derek än för Moores insatser. Hursomhelst är det skrattfest mest hela tiden med lagom dos moral och hjärta.
/Surskägget

Midnight Run (1988)
@@@@
Komiker: Charles Grodin, Robert De Niro
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Alla som sa att DeNiro borde göra fler komedier efter att ha sett Släkten Är Värst måste ha missat denna komiska pärla. Han borde alltid göra komedier för här är han makalös. Grodin (hahahaha orkar inte karln!) är före detta revisor åt maffian som hoppat av och gömt sig. En borgensman skickar De Niro för att hämta Grodin till rättegången vilket retar FBI som försökt hitta Grodin länge. Även maffian tänker hämnas och som om det inte vore nog är det en annan prisjägare som också vill åt Grodin för att komma åt prispengarna. Galna jakter följer och De Niro och Grodin som först inte gillar varandra blir förstås vänner ju mer tiden lider. Grodin är sjukt rolig och De Niro som sylvass prisjägare som mjuknar bjussar också på fler garv i minuten än många komiker lyckas med i en film. Riktigt jäkla bra rulle.
/Surskägget

Tre Män & En Baby (1987)
@@@
Komiker: Steve Guttenberg, Ted Danson, Tom Selleck
Skrattfaktor: Hehehehe…
Baserad på en fransk rulle var detta en av det årets största kassasuccéer. Tre ungkarlar som delar lya får en dag en liten bebis på halsen efter att mamman bara lämnat ungen utanför dörren med en lapp som förklarar att Jack (Danson) är pappan. Hur ska tre grabbar anpassa sina liv för att ta hand om en liten bebis? Humorn är ofta baserad på det enkla myten att snubbar inte klarar av bebisar och självklart att det ska bytas bajsblöjor på de mest idiotiska och därmed roliga sätt. De tre herrarna Guttenberg, Danson och Selleck var på toppen av sina karriärer (jag vet, svårt att tro idag) och hade bra samspel. Standardmall 1A med lite söttsött gullegullgull och hey det funkar för stunden.
/Surskägget

Skjut Inte På Min Kompis (1986)
@@@
Komiker: Billy Crystal, Gregory Hines
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha!
Crystal och Hines är Chicagosnutar och bästa vänner som är lika rappa i käften som de är på att sy in skurkar. När de ska sätta dit knarkkungen Julio blir de nästan dödade i eldstriden och deras chef skickar dem på semester. Väl på plats i Key West bestämmer de sig för att vinter, kyla och skurkar inte är kul och en bar i värmen är bättre. De återvänder för att knyta ihop de lösa trådarna och får reda på att Julio är ute. Nu måste de sätta dit honom innan de kan leva loppan i Key West. Crystal och Hines har fantastisk kemi tillsammans och den ena levererar oneliners roligare än den andre. Samtidigt är det en ganska smutsig och realistisk skildring av den press undercoversnutar lever under. Action och realism å ena sidan och tokhumor å andra sidan skulle kunna blivit fel. Faktum är att det funkar bra. Underskattad rulle som inte blev den jättesuccé den kanske förtjänade att bli.
/Surskägget

Something Wild (1986)
@@@
Komiker: Jeff Daniels, Melanie Griffith
Skrattfaktor: Hehehehehehehehe!
Den här typen av busenkla komedier gjorde nog fan bara på 80-talet. Allt var gladare och enklare på nåt sätt. Melanie Griffith raggar upp Jeff Daniels på ett café för att släpa med sig honom på en high schoolreunion. Daniels är stel kontorsråtta och hon vild och frigjord tjej. Det som börjar som en liten flört växer sig starkare. Det stora problemet är dock ex-pojkvännen Ray Liotta som är elakast och farligast. Här krånglar man inte till det i onödan, det bjussas på ett par garv och lite allvar. Bäst är nog Liotta som helt galen i huvudet och man blir fan rädd för honom på riktigt. Griffiths stora genombrott.
/Surskägget

Titta Han Snackar (1989)
@@@
Komiker: Kirstie Alley, Bruce Willis, John Travolta
Skrattfaktor: Hehehehehehe!
Kärlekskomedi sedd ur en bebis perspektiv. Singelmamman Alley försöker hitta kärleken. Mikey, hennes lilla bebis (vars röst görs av Willis och som bara vi som åskådare kan höra), vet precis vilka snubbar som är rätt och vilka som är fel. Problemet är bara att mamma inte förstår honom. Till slut hittar hon rätt ändå i Travolta. Slutet gott allting gott. Lite för familjevänlig för att bli så där strålande kul, men Willis som Mikeys röst är förstås riktigt kul. Alley och Travolta gör sin grej och det hela funkar som söndagsmatiné. Fick två uppföljare på 90-talet men då hade folk för länge sen slutat bry sig.
/Surskägget

Nyckeln Till Framgång
@@@@
Komiker: Michael J. Fox
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha!
Michael J. Fox är grabben från landet som flyttar in till storstan (New York i det här fallet) för att börja jobba upp sig i världen. Via sin multimiljonärsfarbror får han jobb längst ner på företagsstegen i postrummet men hans ambitioner är betydligt högre än så. Snart har han bluffat till sig ett hörnkontor och låtsas att han är viktig affärsman vilket naturligtvis leder till den ena katastrofen efter den andra. Och inte blir det bättre när farbrors fru börjar intressera sig för honom – för att få honom i säng! HAHAHAHAHA! Fox är förstås lysande i den här typen av roll där han både får vara snabbtänkt, smart och tuff samtidigt som han är stressad, nervös och fumlig. Han balanserar perfekt mellan de båda och bjussar på många stora garv.
/Surskägget

Stir Crazy (1980)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Gene Wilder
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Den här rullen är så jävla knäpp hahahaha. På ett bra sätt. Pryor och Wilder ska åka från New York till Hollywood för att söka jobb där. På vägen tar de massa småjobb för att ha råd att åka. När de jobbar på en bank utklädda till jättefåglar (ja du läste rätt) får några bankrånare en smart idé, lånar dräkterna när Pryor/Wilder har lunch, rånar banken och gissa vilka som åker dit? Resten av filmen utspelar sig på fängelset och planer på hur de ska rymma. Wilder och Pryor har klockren kemi och spelar båda två på sina styrkor. Lite föråldrad rulle som ändå har en bunt stora skratt.
/Surskägget

See No Evil, Hear No Evil (1989)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Gene Wilder
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Självklart ville man efter jättesuccén med Stir Crazy få Pryor och Wilder att jobba ihop igen. Det dröjde nio år men till slut fick man till det. Den här gången är Pryor en blind snubbe och Wilder en döv snubbe som återigen blir anklagade för ett brott de inte begått. Tillsammans måste de nu rentvå sina namn och leda varandra mot fallets lösning utan att dö på kuppen. Pryor som blind är helt fantastisk, han lyckas med konststycket att inte blinka en enda gång han är i bild och det känns verkligen som att han är blind på riktigt. Det är skådespeleri. Filmens manus är ju lite sådär, men Pryor och Wilder är så sköna snubbar att det räcker rätt så långt.
/Surskägget

Borta Bra, Hemma Värst (1988)
@@@@
Komiker: Richard Pryor, Dana Carvey
Skrattfaktort: HAHAHAHAHAHAHA!
Fantastisk lite halvt bortglömd pärla som bara måste ses om du får chansen. Pryor får nytt jobb och ska flytta med familjen som inte är helt nöjda. Ungarna vill inte flytta bort från sina polare och frugan trivs bra där hon är. Men efter diverse om och men går flyttlasset. Ungefär allt som kan gå fel går naturligtvis fel, bland annat lejer Pryor en ung Dana Carvey att köra Pryors SAAB. Det visar sig dock att Carvey har en bunt olika personligheter den ena knäppare och farligare än den andra och det är bara plåt kvar av bilen när han väl kommer fram hahahaha! Lysande är också Randy Quaid som otroligt irriterande granne. Och så har vi snubben som säljer huset. We’re taking it with us! HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

The Toy (1982)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Jackie Gleason
Skrattfaktor: Hahahahaha
Pryor var ju inte bara en grym komiker, han kämpade även en hel del för att ändra på det unkna rasistiska sociala system som råder i USA. I den här rullen blir han lejd av Gleasons miljardärskaraktär för att vara leksak åt Gleason ytterst bortskämde son. Pryor tar väldigt motvilligt sig an jobbet och försöker härda ut att bli behandlad som skit så länge han kan tills det brister för honom. På vägen lär sig både Gleason och grabben att människor faktiskt är lika mycket värda oavsett hudfärg.
/Surskägget

Värsta Gänget (1989)
@@
Komiker: Charlie Sheen, Tom Berenger
Skrattfaktor: Hehehehehehe…
En bunt baseballspelare som det inte gått vidare bra för/är till åren/lider av skador får sista chansen när en ny ägare tar över Cleveland Indians. Vad de inte vet är att den nya ägaren räknar med att de ska vara sämst och förlora allt. Detta för att hon ska kunna flytta laget från Cleveland till Miami och sparka alla. Självklart går det inte riktigt som hon tänkt sig. Sport och humor går hand i hand och här bjussas det väl på alla klichéer i boken och några till. Det är lite halvroligt hela tiden men blixtrar aldrig till. Okej rulle som fick alldeles för många uppföljare som bara blev sämre och sämre.
/Surskägget

Back To The Beach (1987)
@@+
Komiker: Frankie Avalon
Skrattfaktor: Hehehehehe!
Parodi på och drift med 60-talets surfarrullar som ungdomar fick godta att se på alla de drive-inbiografer som fans utspridda över hela USA. Å andra sidan satt alla bara och hånglade i bilarna så ingen brydde sig väl vad som visades på duken i vilket fall. Frankie Avalon hade sin storhetstid i dessa filmer och spelar en karaktär som är alla klichéer i boken sammanklistrade till en. Det busas lite på stranden, det busas lite på surfbrädorna och så busas det lite mer på stranden till ett riktigt schysst soundtrack. Tämligen okänd rulle som faktiskt är helt okej med tanke på liten budget och i princip enbart okända namn (söta Lori Loughlin var väl hyfsad känd vid tidpunkten men vem minns henne idag?).
/Surskägget

My Best Friend Is A Vampire (1988)
@@@
Komiker: Robert Sean Leonard
Skrattfaktor: Hehehehehe…
Lite udda rulle som jag misstänker de flesta faktiskt inte sett. Inga jättestjärnor som dragplåster (Leonard är väl mest känd som en av studenterna i Döda Poeters Sällskap) men fylld av härlig 80-talskänsla och en hyfsat originell vampyrstory. Leonard blir biten av kvinnlig vampyr och vägrar först inse faktum innan han till slut måste gå med på att han faktiskt blivit vampyr. Som den snälle kille han är dricker han grisblod han köper hos lokala slaktaren istället för att skada människor. Sakteliga börjar han anpassa sig till sitt nya liv när en vampyrjägare börjar jaga honom. Hahahahaha!
/Surskägget

Weekend at Bernie’s (1989)
@@@
Komiker: Andrew McCarthy
Skrattfaktor: Hahahahaha.
Två grabbar (McCarthy och Jonathan Silverman) som försöker ta sig upp i karriären upptäcker ett litet bokföringsfel som leder till att deras chef Bernie vill döda dem (han är lite halvt inblandad med maffian liksom). Han ska ha en stor fest i sitt strandhus och bjuder dit dem för att döda dem medan de tror att deras stora karriärskliv är i antågande. Det ena leder till det andra och maffian dödar Bernie och grabbarna låtsas sen att Bernie är vid liv vilket leder till fler mordförsök på honom från maffian. Hahahaha! Det är lika knäppt som det låter. Stackars Bernies lik blir släpat hit och dit och grabbarna gör allt för att ingen ska fatta att han är död.
/Surskägget

Jakten På Sam Cooper (1983)
@@
Komiker: Steve Guttenberg
Skrattfaktor: Hehehehe
Guttenberg är osynlig och blir jagad av CIA (eller om det är FBI eller om det är nåt annat statligt organ, whatever!). Under tiden blir han kär i en snäll tjej som hjälper honom och sen också blir kär i honom och då har sex med honom (eftersom att han är osynlig ligger hon näck på sängen å åmar sig lite). Guttenberg är väl lite halvkul och större delen av tiden får vi bara höras hans röst. Okej rulle som du glömt när du sett den.
/Surskägget

När Harry Mötte Sally (1989)
@@@@
Komiker: Billy Crystal, Meg Ryan
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha.
Romcommarnas stora romcom. Alla andra kärlekskomedier jämförs väl fortfarande med den här och Meg Ryans fejkade orgasm på ett café är filmhistoria. Billy Crystal är klockren i rollen som Ryans bäste vän och Ryan föddes med all förmodan för att vara med i just den här filmen (kan hon sluta plastikoperera nyllet så hon ser ut som Jokern, vad fan!). Älskar att Crystals karaktär är så pessimistisk att han alltid läser sista sidan i en bok så att han vet hur den slutar om i fall att han skulle dö innan han hinner läsa klart boken.
/Surskägget

Vem Satte Dit Roger Rabbit? (1988)
@@@@
Komiker: Bob Hoskins, Roger Rabbit
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHA!
En nyskapande blandning av tecknad och riktig film (har gjorts förr men här tog man ett par kliv framåt i utvecklingen). Öppningsscenen är fem minuter helt tecknad film i bästa Tom & Jerrystil där kaninen Roger försöker rädda Baby från att göra illa sig när mamma är borta. Plötsligt ryter nån ”Bryt!” och det visar sig att de tecknade figurerna lever på riktigt i vår värld. Hahahahahaha! Hoskins är privatdeckare som först blir lejd för att avslöja Rogers frus otrohet men som sen måste rädda Roger när denne blir oskyldigt anklagad för mord på filmdirektör. Självklart gillar inte Hoskins tecknade figurer och samarbetet är skakigt. Nånstans sitter tonåringar fortfarande och har lite för snuskiga fantasier om Jessica Rabbit, Rogers tecknade rödhåriga och mycket sexiga fru. Hahahaha!
/Surskägget

Zapped! (1982)
@@
Komiker: Scott Baio? Eeeeeh, ok…
Skrattfaktor: Hehe.
Kultklassiker som inte är nåt vidare egentligen men som bjussar på tillräckligt med tuttar och sexskämt för att ha blivit poppis bland tonårskillar långt innan American Pie var påtänkt. Baio är nörd som efter en labbolycka utvecklar telekinesi. Nu när han kan flytta på saker med sina tankar är det bara en tidsfråga innan han får kjolar att blåsa upp och behåar att flyga av. Slutscenen när det är Prom Night och Baio släpper lös sina krafter på alla närvarande är en orgie i flygande kläder och nakna tonåringar. Shit, de hade verkligen ingen skam i kroppen på 80-talet hahahahaha!
/Surskägget

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Julkalendern 23 dec: The Family Man

@@-
Men vad är det här? Vad ÄÄÄÄR D-E-T H-Ä-R?!! Nicholas Cage spelar en rik börsmäklare som får tillfälle att se hur hans liv egentligen skulle ha sett ut om han hade gift sig med sin ungdoms kärlek. Det blir plötsligt vardag i förorten med barn, kåk och amorteringar men också mycket saknad kärlek i juletid. Vad hände med Nicolas Cage? Var inte han ballast och bäst förr (Vampire’s Kiss, Wild at Heart, Leaving Las Vegas, The Rock.. etc)? Rullarna han gör nuförtiden är oftast anskrämliga (med undantag för Lord of War som är FANTASTISK!). Antingen har han världens sämsta manager eller också gör han vad som helst för pengar och kan faktiskt inte läsa. Suck. Julstämningen är självklart hotad men jag ska hålla fanan högt och...zzzzzzzZZZZZZ!
/Vrångmannen

@
Jag håller med Vrångmannen i mångt och mycket av det han skrev i sin recension förutom att jag tycker filmen är sämre än han anser. Detta för att jag kommit underfund med att den här filmen är betydligt farligare och hemskare än den vid första anblick ser ut att vara. Faktum är att den här filmen måste vara ondskan själv och därför rekommenderar jag verkligen alla att undvika att se den. Varför undrar ni? Jo, såhär är det. Nic Cages filmer INNAN The Family Man: Rumble Fish, Birdy, Raising Arizona, Mångalen, Vampire's Kiss, Wild At Heart, Red Rock West, Leaving Las Vegas, It Could Happen To You, Kiss of Death, Trapped In Paradise, The Rock, Con Air, Face/Off, Snake Eyes, Bringing Out The Dead och Gone in 60 Seconds. Nic Cages filmer EFTER The Family Man: Kapten Corellis Mandolin, Windtalkers, Matchstick Men, National Treasure 1+2, The Weather Man, The Wicker Man, Ghost Rider, Next och Knowing. Ni ser mönstret va? Innan The Family Man gjorde han bra rullar, efter The Family Man har han bara gjort skit med Lord of War som enda undantag (Adaption är vare sig bra eller dålig, den bara är). Med andra ord passa er för The Family Man innan förbannelsen drabbar er också!
/Surskägget

Julkalendern 22 dec: Polarexpressen

@@@

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Tillbaka Till Framtiden) lattjade lite med att spela in riktiga skådisar och sedan animera dem långt (nåja) innan han gjorde sköna Beowulf med en nyutvecklad teknik för en skum blandning av animerat och riktigt. I Polarexpressen känns animeringen mer animerad än i Beowulf (fattar knappt själv vad jag menar) och det märks att detta var en teknik i utvecklingsstadiet. Tom Hanks gör både röst och ansikte åt en tågkonduktör (han gör ytterligare fyra roller bl a som Tomten) på Polarexpressen, ett tåg på väg till självaste Jultomtens verkstad. Med på tåget har vi en liten pojk som börjat tvivla på Jultomtens existens men som nu får chansen att se att Tomten verkligen finns. Han råkar självklart ut för en mängd små äventyr under resans gång och även en bunt små äventyr när han väl är på plats i Nordpolen. Snygg animering, hyfsade actionsekvenser och bra tempo bjussas det på, men storyn är kanske inte alltid den mest originella eller övertygande. Kom dock ihåg att detta är en rulle för barn, och som sådan fyller den helt klart sin funktion.

/Surskägget

Julkalendern 21 dec: Little Women

@@@@

Nej jag skäms inte att ge den en fyra! Winona Ryder är sötast och bäst och därmed basta! Detta är ännu en i raden av många inspelningar av en mycket populär bok med samma namn (en annan riktigt bra version är den från 1933 med Katharine Hepburn i huvudrollen) och det är lätt att förstå varför den filmatiserats gång på gång. Det är en tidlös berättelse om syskonskap, kärlek, uppväxt och familj. Och jul förstås. Även om inte hela filmen utspelas kring julen får vi många fina scener från julfirandet hos familjen March som det hela handlar om. Vi får träffa fyra systrar March spelade av Ryder, Samantha Mathis, Claire Danes och Trini Alvarado (även Kirsten Dunst spelar en av systrarna som mindre). Det är mitt under inbördeskriget i USA och pappan är ute och på slagfältet. Mamma Susan Sarandon får ta hand om ruljangsen hemma samtidigt som döttrarna blir kära i Christian Bale och Eric Stoltz, åtminstone tills Gabriel Byrne dyker upp och snor Ryders hjärta. Fullt med duktiga skådisar med andra ord och för alla som gillar sina kostymfilmer är detta förstås rena rama....wait for it...julafton!

/Surskägget

@@+
Nö nö nö nöööö! Tjejerna är glada. Nö nö nö nöööö! Nu hände det något tragiskt. Nö nö nö nöööö! Dom håller ihop i vått och torrt. Nö nö nö nöööö! Skruva på stråkarna så tårarna rinner och pengarna flödar..
Hehehe ok jag ska vara hyggligt snäll. Den här snyftaren är klockrent riktad åt en kvinnlig publik om man ska vara Hollywoodpengsynisk och de som förmodligen älskade den gamla romanklassikern. Så vitt jag förstår det så har Little Women filmats flertalet gånger genom åren (bl.a med Katherine Hepburn 1933) och även satts upp som pjäser och dyligt. Nö nö nö nöööö! Jänkarnas alldeles egna Barnen från Frostmofjället (fast mer påkostad och med stora stjärnor). Inget för den här vrånga gamla gubbjäveln men den är väl knappt ok, typ.
/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec: The Holiday

@@@-

Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.

/Vrångmannen

@@@+

Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.

/Surskägget

Julkalendern 19 dec: It's A Wonderful Life

@@@@@

Ni kanske trodde att vi skulle spara den här filmen till julafton i vår kalender eftersom att det är tradition i USA att köra den varje jul (ungefär som vi har Kalle Anka och Karl-Bertil) meeeeeen icke! Detta är förstås en av de inte bara bästa julfilmerna, utan en av de riktigt stora klassikerna genom tiderna. Regissören Frank Capra är en av pionjärerna inom Hollywoodfilmen och gav oss utöver denna klassiker även såna tidlösa filmer som It Happened One Night (med Clark Gable och Claudette Colbert), Mr Deeds Goes to Town (med Gary Cooper och sedan gjord av Adam Sandler som Mr Deeds) och Mr Smith Goes to Washington med James Stewart som även har huvudrollen i denna rulle. I korthet går det ut på att George Bailey (Stewart) får det knackigt ekonomiskt och funderar på självmord. Precis innan han ska hoppa från en bro kommer hans skyddsängel och visar George hur livet för de efterlevande och för staden skulle kunna se ut efter Georges död. Det är en dyster syn som möter George och som får honom att inse hur mycket han älskar sin familj och sina vänner och hur mycket de faktiskt älskar och behöver honom. Slutet gott, allting gott och George bestämmer sig för att livet är värt att leva trots allt. I slutet när alla står kring julgranen och sjunger Auld Lang Syne plingar det till i en av bjällrorna i granen vilket betyder att Georges skyddsängel fått sina vingar och blivit riktigt ängel. På med tårkanalen och njut av en riktigt God Jul!

/Surskägget

Julkalendern 18 dec: Black Christmas (1974)

@@@@
Vill ni bli lite skrämda i jul? Det här är en klassisk skräckthriller som än idag håller måttet. Den är riktigt riktigt obehaglig på bästa tänkbara sätt, t.o.m den svenska titeln: Stilla Natt Blodiga Natt är bra! Några tjejer, som bor vid ett universitet där de pluggar, blir kvar över jul när de flesta dragit. Plötsligt börjar telefonen ringa och en galen mansröst (japp, g-a-l-e-n!) vräker ur sig obsceniteter. Tjejerna roas lätt förskräckta av detta först men snart övergår snusket till dödshot. Det går snart upp för dem att de faktiskt inte är ensamma i huset. I mörkret. I natten. Black Christmas inspirerade John Carpenter till att göra Halloween och visst finns det många likheter. Oblodig men väldigt skicklig terror som använder mediet till fullo. Tydligen är den baserad på verkliga händelser och detta gör det bara jobbigare. En mycket bra kanadensisk rysare av Bob Clark som i stort sett bara gjort skit annars. Vad hände där? Här har han dock lyckats totalt. Jag kommer nog inte sova inatt för jag blir fan rädd bara jag skriver om skiten!
/Vrångmannen

P.S. Undvik den bedrövliga remaken från 2006.

Julkalendern 17 dec: Surviving Christmas

@@@

Hahahaha Ben Affleck i en julfilm. Då blir det väl bra? Damn straight att det blir! Ben spelar en ensam miljonär som betalar en familj att låtsas vara hans riktiga familj över julen och att dessutom göra det som han minns sina jular som liten med samma traditioner som då (som naturligtvis inte liknar familjens traditioner). De tycker förstås att det är märkligt men vill inte tacka nej till så feta pengar som erbjuds. Dock är ju Ben en riktigt pain-in-the-ass-snubbe som har noll koncept om verkliga livet och lever i sin rika lilla låtsasvärld. Självklart krockar rik vs fattig och många komiska situationer med hyfsat seriösa undertoner inträffar tills alla lär sig lite av varandra och blir bättre människor (hey! det är en goddamn julfilm! vad hade ni förväntat er? marsmänniskor som skjuter skallen av alla?). Utöver herr Affleck ser vi James Gandolfini (i helskägg hahahahahahaha), Christina Applegate och Udo Kier (hahahaha!) i en liten roll. Julstämning i stil med Bad Santa men inte lika elak.

/Surskägget

Julkalendern 16 dec: How the Grinch Stole Christmas

@
Den här filmen borde vara betydligt bättre egentligen, men Jim Carrey i grön Grinchsminkning blir aldrig rolig. Ron Howard i registolen har smällt på med en jäkla massa julstämning i form av blinkande lampor, julgranar överallt, dekorationer i varje gathörn och ett perfekt snötäcke. Problemet är att han smäller på för mycket så överdosering på pepparkaksgubbar, julnissar och julbockar är ett oundvikligt ont. Det i sin tur gör att man nästan börjar hata, om inte julen, så den lilla staden med de idiotiska invånarna nästan lika mycket som Grinchen. Eller som jag skrev i en kortare, mer kärnfull recension av filmen när vi gick igenom Ron Howards historik som regissör: "Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!" Där har ni det. Men om man önskar sig att få jul nertryckt i halsen tills det sprutar ut glögg genom öronen kanske det kan vara nåt för just dig.
/Surskägget

@@
Jim Carrey är faktiskt helt ok i den här rullen, i synnerhet gillar väl ungarna hans galna tokerier. Såg den på TV en trött eftermiddag någongång i långt-bort-i-stan. Medger att jag kollade ointresserat med ett halvt öga men garvade väl till då och då åt en del tokerier. Baserad på en barnbok jag aldrig ens tittat i men fattar att den är stor i staterna. Inget för Vrångmannen alltså (som är en finsmakare av helt oresonabla proportioner och bjussar på facit efter facit!) men går säkert hem klockrent hos barnen. Tokerier.
/Vrångmannen

Julkalendern 15 dec: Scrooged

@@@
Berättelsen ”En julsaga” från 1843 av Charles Dickens har i modern tid tolkats i oändligt många versioner, i synnerhet för TV. Här får vi en sprallig och påkostad version för stora duken från det glada 80-talet med en Bill Murray i toppform. Han spelar den grinige och själviske Frank Cross som leder ett framgångsrikt tv-bolag och kunde skita en hel hink i vänner, familj och framför allt julen (ett av julprogrammen han producerar visar tomten som mördarmaskin med automatvapen i högsta hugg hahaha!). I sedvanlig tradition får Frank nattligt besök av tre spöken. De visar honom julens riktiga innebörd samt lär honom en läxa så han skall bli snäll farbror. Scrooged är en underhållande julkomedi och faktiskt roligare idag än vad jag minns den från VH…VS…tiden då man hade film på klumpigt vis i plastig, tjock rektangel! Bill Murray är som sagt i skön form och garven är många trots att filmen inte riktigt lyfter. Scrooged lyckas till slut, om än hysteriskt paketerad, med att ge en riktig julstämning precis som den klassiska förlagan. Gott så.
/Vrångmannen

@@
Älskade den här som ung pöjk. Men istället för att gå runt och minnas den med glädje och värme i kroppen såg jag om den för nåt år sen och kunde krasst konstatera att tidens tand farit hårt åt denna lilla julfilm. Första halvtimmen eller så innan alla spöken börjar dyka upp är det faktiskt riktigt bra. Murray är så dryg och elak att man vill kasta en lussebulle i nyllet på honom (alternativt trycka upp en julgran där solen inte skiner). Men så kommer spökena, Murray får se en bunt alternativa jular, han blir blödig och vek på gamla dagar, specialeffekterna är sämre än vad 80-talsfilmer brukar ha generellt och det mesta blir en ganska trött och tradig julgröt vi önskar vi sluppit. Den får en tvåa i betyg för första halvtimmen, för att Murray är ganska kul nästan hela tiden (även om han är klart under par) och för den härliga Al Green/Annie Lennoxduetten Put A Little Love In Your Heart.

/Surskägget

Julkalendern 14 dec: The Nightmare Before Christmas

@@@@

När Tim Burton producerar julfilm förstår man snabbt att detta inte är ännu en standardrulle med glättiga plastjulgranar, tomtar i mängder och allmänt mys. Nej, i denna dockfilm skickas vi till en liten stad som kretsar kring det årliga Halloweenfirandet. Alla som bor i staden är spöken, häxor, zombies eller skelett som vår hjälte Jack Skellington. Det är han som är den officiella ringledaren varje Halloween och han som kommer på nya och förbättrade idéer varje år. Problemet är att Jack börjar tröttna på att enbart fira Halloween hela tiden. Han vill göra nåt annat vilket han får den dagen han av misstag råkar hamna i Julstaden. Snabbt snor han konceptet med Santa Claws och presenter och tar med sig hem till Halloweenstaden fast i en lite mer skrämmande tappning än vi vanliga dödliga är vana vid.

Filmen är fylld med en bunt härliga sång- och dansnummer signerade Burtons hovleverantör av musik Danny Elfman. Skivan är underbar att slänga på under julafton som ett skönt avbrott mellan Absolute Christmas IV och Svenska Julhits XVI. Dockorna och miljöerna är otroligt vackra och detaljrika och storyn passar både vuxna och barn som kan hitta olika saker att roas av.

/Surskägget

Julkalendern 13 dec: The Money Train

@@-
Wesley Snipes och Woody Harrelson är styvbrorsor och bägge poliser. Harrelson spelar bort sina pengar och blir skyldig maffian såna summor så de hotar honom till livet (hur hotar man en polis till livet och kommer undan med det åååååh?!). Snipes och Harrelson planerar då att råna ”The Money Train” som med pansar och tung bevakning fraktar pengar genom tunnelbanan mitt på självaste julafton . Det här är en tråkig, ospännande och ganska platt actionthriller men julstämningen vägrar låta mig se endast det negativa. Woody och Wesley har väl en rätt skön jargong ibland och Jennifer Lopez i en tidig roll (också hon polis!) gör inte ont på ögat. Synd på en annars så klockren etta i betyg.
/Vrångmannen

@@
Det här är en rätt så onödig film. Visst, ibland vill man bara ha väldigt enkel och basic dumaction, men då är det liksom bättre att slänga på nåt med Seagal så får man ju i alla fall sina elaka aikidokast på ögat. Money Train är inte usel men långt ifrån bra. Typ knappt okej. Lopez visar tutten vill jag minnas men inte ens det höjer temperaturen på detta julfilmsmagplask.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec: Gremlins

@@@

När jag var liten och den här rullen gick på bio (vi snackar 1984) och framförallt sedermera när den kom på VHS så var det helt klart en av favvorullarna som sågs om och om igen. Söta lilla Mogwai som efter lite vatten på sig spottade ur sig ett gäng inte lika söta hårbollar som dessutom åt efter midnatt och blev till Gremlins. Spänningen! Fartfylldheten! Komiken! Phoebe Cates (som ville gifta sig med mig innan det blev Kevin Kline)! Dessa elaka små monster som skapade oreda i julfriden var både läskiga och roliga på samma gång, och scenen i köket där diverse hushållsapparater används för att döda Gremlins på kreativa sätt var fantastisk. Även slutet i varuhuset var nagelbitande och spännande. Hade du frågat mig då hade jag sagt en femma. Sen växte jag upp och såg den inte på ett gäng år. När jag väl såg om den för ett par år sen föll hela min världsbild. Taffliga effekter, rätt trist tempo, tråkiga skämt och en huvudperson med noll karisma (hej Zach Galligan, vad gör du idag?). Och även om Phoebe Cates fortfarande ville gifta sig med mig var det inte samma sak. Hade du frågat mig då hade det blivit en etta. I mitten av ett och fem ligger tre och tills dess att jag ser om den är det där betyget hamnar.
/Surskägget

@@@@
Måste erkänna att det var över 20år sedan jag såg den här filmen. Känns helt galet nu när det slog mig. På den tiden det begav sig såg jag den nog minst 20 gånger på video precis som Skägget och älskade den. Även jag var sjukt tonårsförälskad i Phoebe Cates och på den tiden var effekterna grymma. Perfekt blandning av skräck och skratt med en av filmhistoriens kanske gulligaste varelser, Gizmo. Roligt också att filmen var barnförbjuden på bio i Sverige när den kom 1984 men barntillåten i USA hahaha! Sverige var ändå skönt på gamla Sven Melandertiden. Eftersom jag inte sett om Gremlins i vuxen ålder (men planerar att göra detta asap!) och eftersom att jag är fylld av glada minnen och den heliga julstämningen så måste betyget bli som jag minns den. Fantastiskt.
/Vrångmannen

Julkalendern 9 dec: Kiss Kiss Bang Bang

@@@@@
Manusförfattaren Shane Black (Dödligt Vapen, Den Siste Scouten, Long Kiss Goodnight) regidebuterar här med eget manus. Black gillar ju sina tuffa karaktärer och sin tuffa dialog. Resultatet är den här gången galet bra. GALET BRA! Harry (Robert ”Ge mannen alla priser” Downey Jr) spelar en småtjuv som genom några galna incidenter hamnar bland Hollywoods toppskikt mitt under juletid och spås mot alla odds en karriär som skådis. Han springer på sin gamla barndomskärlek som själv flyttat till Hollywood för att bli skådespelerska och känslor uppstår. Allt ser ut att gå vägen för Harry. Plötsligt hamnar han i en härva av mord och intriger. Downey Jr’s berättarröst guidar tittarna genom filmens äventyr och ibland talar han direkt till publiken: ”And you? How 'bout it, filmgoer? Have you solved the case of the the dead people in L.A.? And stop picking at that, it'll just get worse”. Hahaha! Metan funkar klockrent och balansen mellan allvar och satir är perfekt. Harry får hjälp av kändisdetektiven Perry (en lysande Val Kilmer) och de blir motvilligt tvungna att lösa fallet. Grymt rolig och smart dialog bland all spänning och intrig. En mycket annorlunda vinkel på en rätt vanlig deckarhistoria och fullt av sköna biroller. Filmen är fan i mig i det närmaste perfekt. Nej fan det är den! En perfekt rulle! En av de få filmer jag sett fler än en gång på bio. Köp den idag på DVD till er själva så får ni helt klart en RIKTIGT GOD FILMJUL!
/Vrångmannen

@@@@
I grunden är detta en deckarthriller av gammeldags film noirsnitt. Men istället för Humphrey Bogart och James Cagney bjussas vi på Robert Downey Jr och Val Kilmer. Deckarstoryn får ge vika för så mycket annat kul, framförallt det ständiga skämtandet där karaktärerna är fullt medvetna och att de är med i en film. Jag älskar sånt. Dialogen mellan Kilmer och Downey är stundtals hysteriskt rolig, och filmens kvinnliga huvudroll Michelle Monaghan (som har det underbara namnet Harmony Faith Lane i filmen, hahahaha) får dunka ut ett par riktigt minnesvärda repliker hon med. Otroligt kul film som dock definitivt inte är för alla. Man måste nog ha ett visst filmintresse för att gilla alla sköna metaprylar hela tiden. Men har man det älskar man det här. Varför får inte Shane Black göra mer filmer för? Hans dialoger/stories är otroliga!
/Surskägget

Julkalendern 8 dec: The Santa Clause

@@
Det fanns en gång en kille som hette Tim Allen. Han hade en komediserie på amerikansk teve som var oförskämt stor och populär (mest minnesvärd nu i efterhand på grund av att den gav oss Pamela Anderson i sin första större roll). Eftersom att Tim hade erövrat tevemediet tyckte han att han borde vara störst på bio också. The Santa Clause skulle vara den film som skickade honom högst och längst upp på stjärnhimlen (istället blev Toy Story där Tim gör Buzz Lightyears röst störst och ingen minns hur Tim ser ut längre även om alla känner till hans röst). The Santa Clause är en klassisk familjejulfilm från Hollywood. Vi får träffa den stressade affärsmannen Scott (Tim Allen) som knappt har tid för julen. Men det slumpar sig som så att han oavsiktligt har ihjäl den riktige jultomten och därmed per automatik blir nästa jultomte på magisk väg. Helt plötsligt växer tomteskägg och tomtemage på Tim som trots att han gör sitt bästa för att inte bli jultomte naturligtvis blir det ändå. Scott lär sig att julen och familjen är det finaste som finns och alla blir lyckliga. Det bjussas på ett par skämt på vägen men är alldeles för gullenuttigt för att bli riktigt bra.
/Surskägget

Julkalendern 7 dec: Trapped In Paradise

@@@

En lite bortglömd film som förtjänar ett bättre öde än att hamna längst bak i lågprishyllan. Tre kriminella bröder (Nic Cage, Dana Carvey och hahahaha Jon Lovitz!) genomför världens enklaste bankrån i en liten sömnig småstad vid namn Paradise på självaste Julafton! Som de ser det är det enkla pengar, snabbt in och lika snabbt ut och innan nån ens fattat att de varit där är de redan på en varm söderhavsö med bikinibrudar och paraplydrinkar. Meeeeeeeeeen det visar sig att det inte är riktigt så lätt att komma iväg från den lilla staden som de först trodde. Faktum är att invånarna är så vänliga att de är för vänliga och gör det svårt för de innerst inne goda bröderna att bara dra. När dessutom ena brorsan ljuger så fort han öppnar munnen och andra brorsan inte kan hålla fingrarna i styr blir det ett rent elände för den sista brorsan. HAHAHAHAHAHA! Många fina stunder och skämt i den här. Både Carvey och Lovitz är hysteriskt roliga på sina ställen och Nic Cage funkar bra som tryggt ankare mellan deras tokigheter. I ett vackert vinterlandskap på självaste Julafton kan filmen naturligtvis bara sluta på ett sätt - slutet gott, allting gott!
/Surskägget