I vår evigt pågående serie om intressanta, roliga, spännande, fascinerande, superkända, talanglösa eller bara udda regissörer kommer turen nu till Sofia Coppola. Hon har en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna på sin resumé så det var helt klart på tiden att vi tittar närmare på hennes verk.
Virgin Suicides (1999)
@@@@
Vi får James Woods, Kathleen Turner, Kirsten Dunst, Josh Hartnett, Scott Glenn, Danny DeVito och av nån anledning gamle Streets of Fireskådisen Michael Paré som egentligen sedan just Streets of Fire aldrig varit med i nåt av värde. Ingen dålig line-up när det är en regissörs debutfilm. Men så har ju Sofia ett halvkänt efternamn efter en sisådär lite halvkänd mästerregissör...Debuten visar direkt prov på det som kom att bli lite av Sofias signum, nämligen en halvdistanserad blick på händelserna som utan att kommentera eller lägga värderingar i det vi får se låter karaktärerna och deras liv utspela sig för oss själva att uppfånga det vi vill från berättelsen. Det är karaktärsdrivet med fokus på skådisarnas insatser och puttrar på i ett lugnt tempo som fångar "livet" utan pekpinnar. Religiösa föräldrar möter rebelliska tonåringar med bittra resultat. Mycket fin debut som ledde rakt till en av filmhistoriens absolut bästa filmer.
/Surskägget
Lost in Translation (2003)
@@@@@
Ett lysande manus som bedrägligt enkelt berättar en fantastisk kärlekshistoria som inte borde kännas romantisk (gammelgubbe och tonårstjej blir faller för varandra vilket borde uppfattas som snuskgubbigt men aldrig blir det) men som ändå blir det. Bill Murray gör väl här en av sitt livs roller som Hollywoodstjärnan Bob Harris som är i Tokyo för att motvilligt spela in reklamfilm för whisky. På samma hotell bor nygifta Charlotte (Scarlett Johansson) i äldre tonåren vars man är fotograf och hela tiden ute på uppdrag. Charlotte driver runt Tokyo och hotellet uttråkad och övergiven. Tills hon känner igen Bob och börjar snacka med honom. Ganska direkt utvecklas en vänskap mellan dem som hela tiden eskalerar mot tvättäkta kärlek. Tokyo bildar en otroligt vacker bakgrund till historien och Murray och Johansson har fantastisk kemi. Det här är en såndär feelgoodfilm jag kan slänga på i princip närsomhelst och alltid bli glad av.
/Surskägget
Marie Antoinette (2006)
Somewhere (2010)
@@@
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en Hollywoodskådis på toppen av sin karriär med en ny ball och häftig actionrulle på väg ut på marknaden. Men Marco verkar rätt uppgiven över sitt liv. Han bor och ägnar det mesta av sin tid på superkända hotellet Chateau Marmont i LA där kändisarna flockas. Är det inte fest i Marcos rum har han två tvillingsystrar på plats som strippar för honom tills han somnar däckad på sprit och piller. Men så flyttar dottern Cleo (Dakota Fanning) in och Marco upptäcker att hans liv är fan så mycket roligare när han umgås med dottern istället för tvillingstrippor. En ganska enkel moralkaka till film men med skön stämning och en lysande insats av både Dorff och Fanning. Coppola har en förmåga att kräma ur det mesta ur sina skådisar. Tyvärr blir slutet lite väl öppet och vi i publiken får ingen upplösning eller svar på vad som ska hända i Marcos liv nu. Ibland funkar sånt bra, men här undrar man mest varför man investerat 90 minuter i något som aldrig fick ett egentligt slut. Fram till dess en klockren film men betyget åker ner ett snäpp direkt på grund av det lama slutet.
/Surskägget
The Bling Ring (2013)
@@@
Baserad på en verklig händelse där ett gäng uttråkade ungdomar som bodde i LA med hjälp av Internet lyckades ta reda på kändisars adresser och när de var bortresta för att sedan göra inbrott och knycka märkeskläder och smycken. Några som råkade ut för ligan var Paris Hilton, Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Det allra sjukaste med den här storyn är att många av kändisarna inte hade koll på att de blivit bestulna. Hilton har så mycket smycken och prylar att ett par försvunna ringar eller örhängen eller skor inte höjer några ögonbryn. Coppola har lyckats få Hilton att öppna upp sin överdådiga lyxvilla och vi får en direkt inblick i hennes överkonsumtion av värdesaker som tappar värde för Paris då hon har miljontals av allt. Som vanligt lotsar Coppola sina skådisar med säker hand och de flesta för mig okända unga talangerna levererar riktigt bra. Filmen i sig är intressant men lyfter aldrig riktigt upp till de riktigt höga höjderna. Den subtila kritiken mot kändishetsen och ungdomars intresse för kändisskap är lite blasé och borde fokuserats bättre. Då hade nog också filmen fått snäppet högre i betyg.
/Surskägget
Visar inlägg med etikett kirsten dunst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kirsten dunst. Visa alla inlägg
söndag 20 april 2014
onsdag 19 februari 2014
Melancholia
@@
När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget
När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget
torsdag 4 juli 2013
Bachelorette
@@@Fyra tjejkompisar som känt varandra sedan skolåren har spridits för vinden på sina äldre dagar och håller nu mest kontakt över telefon. När före detta mobbade Becky (en lysande Rebel Wilson som du skrattade ihjäl åt i Bridesmaids) berättar att hon ska gifta sig tar det nästan knäcken på alltid perfekta Regan (en kanon Kirsten Dunst) som ville vara först i kompisgänget med att gifta sig. Istället tar hon givetvis på sig jobbet som brudtärna på allra största allvar och ser till att arrangera allt och lite till. När det väl börjar närma sig bröllop är det även dags för möhippa och Gena (en magnifik Lizzy Caplan) och Katie (en så rolig Isla Fisher att du skrattar ihjäl dig) flyger in till New York för att vara med. Självklart går allt som kan gå snett rent åt helvete och snart nog är det inbördes krig mellan tjejerna om vems fel som är vad och hur fan de ska lösa det. Med James Marsden i en liten med kanonrolig biroll och Adam Scott (från Stepbrothers hahahahaha!) som dryg ex-pojkvän till Gena är detta till en början av fantastisk skrattfest. Tjejerna (och framförallt Isla Fisher) bjuder på sig själva så det står härliga till och de hinner bryta mot minst fyrtio tabun innan filmen oförklarligt nog går från att vara en variant av Baksmällan till att bli en variant av vilken-annan-romcom-som-helst. Tyvärr är andra hälften av filmen väldigt mycket standard 1A som bromsar upp och sänker betyget rejält. Det finns några scener man knappt tror är sanna även där (hej igen Isla Fisher) men i det stora hela är det mer transportsträckor än nåt annat i andra hälften. Synd för det här hade potential att bli en sån kanonkomedi som man kunde gå tillbaka till gång på gång och skratta ihjäl sig till. Fortfarande sevärd, men borde blivit så mycket bättre.
/Surskägget
Etiketter:
adam scott,
isla fisher,
james marsden,
kirsten dunst,
komedi,
lizzy caplan,
rebel wilson
onsdag 28 september 2011
Melancholia
@@@Det senaste dystra alstret från det danska “galna” “geniet” Lars Von Trier. Melancholia handlar om Justines (Kirsten Dunst) lyxiga bröllop där vänner och familj är samlade. Justines syster (Charlotte Gainsbourg från Von Triers förra konstskräckis ”Antichrist”) har lagt ner mycket tid och möda på bröllopsplaneringen och är besviken på Justine eftersom hon verkar ta allt med en klackspark. Bröllopet verkar sakta men säkert gå mot en katastrof samtidigt som en riktig katastof kommer krypande. Jordens undergång. Komplicerade känslor, karaktärer och intriger följer alltså. Detta är numera vardagsmat för Von trier och vi känner helt klart igen oss. Melancholia både överraskar och inte. Den är vacker, långsam, välspelad och bitvis jävligt tråkig rent ut sagt. Som helhet är den ok om man orkar med de lätt pretentiösa bitarna och jag gjorde det denna gång därav betyget. En annan dag hade jag kanske inte varit så nådig. Kirsten Dunst vann Guldpalmen för bästa skådespelerska och med all rätt. Lars Von Trier harvade om Hitler och nazisterna och fick inget mer än förakt och en avstängning från alla visningar i Cannes. Alla rycker på axlarna. Se Melancholia om du är på humör för lite vacker konstfilm med duktiga skådisar eller om du vill bli arg eller somna.
/Vrångmannen
fredag 12 november 2010
Marie Antoinette
@@Sofia Coppola har redan skrivit in sig i mitt filmhjärta för all framtid med Lost In Translation. Vad hon än gjorde innan (Virigin Suicides som jag också gillar skarpt) eller efter den spelar mindre roll då den är så fantastisk att jag blir nostalgisk, gråtmild, glad och varm nu när jag sitter och skriver det här bara av att tänka på den. Med det sagt hade jag en del förväntningar på Marie Antoinette som dessutom späddes på av alla hyllningar den fick då det begav sig (herregud var det så länge sen som 2006?). Tyvärr lever filmen inte upp till nånting. Visst, miljöerna och kostymerna är löjligt påkostade och hyperöverdrivet färgglatt snygga (på gränsen till det outhärdliga faktiskt) och Kirsten Dunst i titelrollen är precis så charmigt söt och go och glad som rollen kräver men allt är yta och inget är substans (lite som Avatar nu när jag tänker på det). Man får ingen känsla för vem Marie Antoinette var som person, hennes tankar, drömmar, funderingar, ingenting. Visst, vi fattar att hon gillade att shoppa mycket och festa mycket men inte ens det presenteras annat än glättigt ytligt. Visst, poängen med filmen kan mycket väl vara att det bara ska vara yta och glättigt för att visa hur ytlig och glättig Marie var men tycker man kan presentera även det på ett djupare sätt. När eftertexterna börjar rulla har man liksom redan glömt filmen för inget av värde eller mening har egentligen passerat ens ögon. Snyggt men trist om än inte dåligt. Knappt okej helt enkelt.
/Surskägget
Etiketter:
drama,
kirsten dunst,
kostymer,
marie antoinette,
snyggt,
sofia coppola
måndag 21 december 2009
Julkalendern 21 dec: Little Women
@@@@Nej jag skäms inte att ge den en fyra! Winona Ryder är sötast och bäst och därmed basta! Detta är ännu en i raden av många inspelningar av en mycket populär bok med samma namn (en annan riktigt bra version är den från 1933 med Katharine Hepburn i huvudrollen) och det är lätt att förstå varför den filmatiserats gång på gång. Det är en tidlös berättelse om syskonskap, kärlek, uppväxt och familj. Och jul förstås. Även om inte hela filmen utspelas kring julen får vi många fina scener från julfirandet hos familjen March som det hela handlar om. Vi får träffa fyra systrar March spelade av Ryder, Samantha Mathis, Claire Danes och Trini Alvarado (även Kirsten Dunst spelar en av systrarna som mindre). Det är mitt under inbördeskriget i USA och pappan är ute och på slagfältet. Mamma Susan Sarandon får ta hand om ruljangsen hemma samtidigt som döttrarna blir kära i Christian Bale och Eric Stoltz, åtminstone tills Gabriel Byrne dyker upp och snor Ryders hjärta. Fullt med duktiga skådisar med andra ord och för alla som gillar sina kostymfilmer är detta förstås rena rama....wait for it...julafton!
/Surskägget
@@+
Nö nö nö nöööö! Tjejerna är glada. Nö nö nö nöööö! Nu hände det något tragiskt. Nö nö nö nöööö! Dom håller ihop i vått och torrt. Nö nö nö nöööö! Skruva på stråkarna så tårarna rinner och pengarna flödar..
Hehehe ok jag ska vara hyggligt snäll. Den här snyftaren är klockrent riktad åt en kvinnlig publik om man ska vara Hollywoodpengsynisk och de som förmodligen älskade den gamla romanklassikern. Så vitt jag förstår det så har Little Women filmats flertalet gånger genom åren (bl.a med Katherine Hepburn 1933) och även satts upp som pjäser och dyligt. Nö nö nö nöööö! Jänkarnas alldeles egna Barnen från Frostmofjället (fast mer påkostad och med stora stjärnor). Inget för den här vrånga gamla gubbjäveln men den är väl knappt ok, typ.
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

