I vår evigt pågående serie om intressanta, roliga, spännande, fascinerande, superkända, talanglösa eller bara udda regissörer kommer turen nu till Sofia Coppola. Hon har en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna på sin resumé så det var helt klart på tiden att vi tittar närmare på hennes verk.
Virgin Suicides (1999)
@@@@
Vi får James Woods, Kathleen Turner, Kirsten Dunst, Josh Hartnett, Scott Glenn, Danny DeVito och av nån anledning gamle Streets of Fireskådisen Michael Paré som egentligen sedan just Streets of Fire aldrig varit med i nåt av värde. Ingen dålig line-up när det är en regissörs debutfilm. Men så har ju Sofia ett halvkänt efternamn efter en sisådär lite halvkänd mästerregissör...Debuten visar direkt prov på det som kom att bli lite av Sofias signum, nämligen en halvdistanserad blick på händelserna som utan att kommentera eller lägga värderingar i det vi får se låter karaktärerna och deras liv utspela sig för oss själva att uppfånga det vi vill från berättelsen. Det är karaktärsdrivet med fokus på skådisarnas insatser och puttrar på i ett lugnt tempo som fångar "livet" utan pekpinnar. Religiösa föräldrar möter rebelliska tonåringar med bittra resultat. Mycket fin debut som ledde rakt till en av filmhistoriens absolut bästa filmer.
/Surskägget
Lost in Translation (2003)
@@@@@
Ett lysande manus som bedrägligt enkelt berättar en fantastisk kärlekshistoria som inte borde kännas romantisk (gammelgubbe och tonårstjej blir faller för varandra vilket borde uppfattas som snuskgubbigt men aldrig blir det) men som ändå blir det. Bill Murray gör väl här en av sitt livs roller som Hollywoodstjärnan Bob Harris som är i Tokyo för att motvilligt spela in reklamfilm för whisky. På samma hotell bor nygifta Charlotte (Scarlett Johansson) i äldre tonåren vars man är fotograf och hela tiden ute på uppdrag. Charlotte driver runt Tokyo och hotellet uttråkad och övergiven. Tills hon känner igen Bob och börjar snacka med honom. Ganska direkt utvecklas en vänskap mellan dem som hela tiden eskalerar mot tvättäkta kärlek. Tokyo bildar en otroligt vacker bakgrund till historien och Murray och Johansson har fantastisk kemi. Det här är en såndär feelgoodfilm jag kan slänga på i princip närsomhelst och alltid bli glad av.
/Surskägget
Marie Antoinette (2006)
Somewhere (2010)
@@@
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en Hollywoodskådis på toppen av sin karriär med en ny ball och häftig actionrulle på väg ut på marknaden. Men Marco verkar rätt uppgiven över sitt liv. Han bor och ägnar det mesta av sin tid på superkända hotellet Chateau Marmont i LA där kändisarna flockas. Är det inte fest i Marcos rum har han två tvillingsystrar på plats som strippar för honom tills han somnar däckad på sprit och piller. Men så flyttar dottern Cleo (Dakota Fanning) in och Marco upptäcker att hans liv är fan så mycket roligare när han umgås med dottern istället för tvillingstrippor. En ganska enkel moralkaka till film men med skön stämning och en lysande insats av både Dorff och Fanning. Coppola har en förmåga att kräma ur det mesta ur sina skådisar. Tyvärr blir slutet lite väl öppet och vi i publiken får ingen upplösning eller svar på vad som ska hända i Marcos liv nu. Ibland funkar sånt bra, men här undrar man mest varför man investerat 90 minuter i något som aldrig fick ett egentligt slut. Fram till dess en klockren film men betyget åker ner ett snäpp direkt på grund av det lama slutet.
/Surskägget
The Bling Ring (2013)
@@@
Baserad på en verklig händelse där ett gäng uttråkade ungdomar som bodde i LA med hjälp av Internet lyckades ta reda på kändisars adresser och när de var bortresta för att sedan göra inbrott och knycka märkeskläder och smycken. Några som råkade ut för ligan var Paris Hilton, Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Det allra sjukaste med den här storyn är att många av kändisarna inte hade koll på att de blivit bestulna. Hilton har så mycket smycken och prylar att ett par försvunna ringar eller örhängen eller skor inte höjer några ögonbryn. Coppola har lyckats få Hilton att öppna upp sin överdådiga lyxvilla och vi får en direkt inblick i hennes överkonsumtion av värdesaker som tappar värde för Paris då hon har miljontals av allt. Som vanligt lotsar Coppola sina skådisar med säker hand och de flesta för mig okända unga talangerna levererar riktigt bra. Filmen i sig är intressant men lyfter aldrig riktigt upp till de riktigt höga höjderna. Den subtila kritiken mot kändishetsen och ungdomars intresse för kändisskap är lite blasé och borde fokuserats bättre. Då hade nog också filmen fått snäppet högre i betyg.
/Surskägget
@@@@
