Dubbel Trubbel (2x Kristen Stewart)

Adventureland
@@@@
Kristen Stewart blev ju vampyrtjejen med hela världen(s alla tonårstjejer) i och med sin huvudroll i Twilightfilmerna där den ena är uslare än den andra. Tyvärr för henne var Twilightfilmerna de första jag såg henne i och gav henne därmed inte speciellt mycket cred för sin skådistalang. Men ger man henne bara en chans visar det sig att det finns en hel del som unga fröken Stewart kan bjussa på. Till exempel denna charmiga dramakomedi om att växa upp från tonårslivet till vuxenlivet. Vi får följa James (Jesse Eisenberg) som istället för att åka till Europa med polarna måste hanka sig fram på ett tivoli över sommaren för att få ihop stålarna sedan farsan hans fått sparken och inte längre har råd att pynta för resan. James hänger lite med huvudet först men lär sedan känna ett gäng sköna människor som ägarna Bobby och Paulette (hysteriskt roliga Bill Hader och Kristen Wiig), mekanikern Mike (Ryan Reynolds) och så snygga, hipp och smått trasiga Em (Kristen Stewart). På plats finns också snyggast-i-stan Lisa (Margarita Levieva) som James först tror sig vara kär i tills han inser att det faktiskt är Em som stulit hans hjärta. Det skadar inte att filmen utspelar sig 1987 och vi får massa skön musik, knäppa kläder och rent allmänt den härliga 80-talskänslan som en stor fet bonus på en redan charmig och smart skriven film. Det är lite lagom kliché varvat med lite nytt och fräscht och överlag en väldigt underhållande indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

Welcome To the Rileys
@@@@
Ett äktenskap i spillror, en död tonårsdotter, en prostituerad strippa och tre trasiga människor som på något sätt lyckas finna den inre frid de så länge letat efter när de sammanstrålar. Låter rätt mörkt och dystert och det är det. Samtidigt tillåter filmen sig aldrig att glida ner i en spiral av depression och svärta utan ligger hela tiden på en gräns där det finns en strimma hopp och glädje. Det här är en film att kolla på om man gillar skådisar som levererar då det är en helt och hållet karaktärsdriven film. James Gandolfini (R.I.P.) gör en kanonroll som Doug, den äkte mannen som gett upp på sin fru och sitt äktenskap och som regelbundet har träffar med en älskarinna. När Doug ska på affärsresa till New Orleans bjuder han med älskarinnan som dock dör innan de kommer iväg. Deppig och nedbruten irrar Doug runt på strippsyltor i brist på bättre och där träffar han på Mallory (Kristen Stewart i en paradroll) en tonåring på rymmen som jobbar som strippa och prostituerad. I henne känner han igen sin döda tonårsdotter och bestämmer sig för att ta henne under sina vingar för att på nåt sätt försöka hjälpa henne till ett bättre liv. När Lois (mästerligt porträtterad av Melissa Leo) inser att hennes make inte tänker komma hem sätter hon sig i bilen och åker till New Orleans trots det faktum att hon efter dotterns död inte varit utanför dörren till huset på flera år. Det är en fröjd att se skådisar som verkligen levererar på topp och framförallt Gandolfini stjäl ju hela filmen även om Stewart och Leo gör riktiga toppeninsatser. Ännu en indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

Snow White & The Huntsman

@@

Vad håller Charlize Theron på med? Här har hon chansen att spela Johnny-Depp-i-en-Tim-Burton-film-over-the-top-överdrivet och därmed säkra en av de bästa häxorna på film i modern tid. Istället method actar hon skiten ur rollen och det blir bara så fel och helt distanslöst vilket bara ger karaktären en känsla av overklighet. För ska man spela häxa i en sagofilm, om än mörk och svart, så kan man inte spela häxan som om det var ett biopicdrama och en Oscarsnominering väntandes runt hörnet. För då kommer häxan kännas malplacerad och därmed overklig. Men spela henne hahahahaha-krax-krax-galen och alla kommer köpa att detta är en superfarlig sagohäxa (jämför med Mila Kunis briljanta tolkning av onda häxan i Oz The Great And Powerful). Och hade Theron spelat henne så hade Oscarsnomineringen varit given (kolla Depp och hans superöverdrivna Jack Sparrow). Med det sagt hade en annorlunda rolltolkning av Theron inte räddat den här filmen ändå. Full med en miljard luckor i manus och en huvudrollsskådis som är tråkigare än tråkgrå färg. Jaaaa jag vet att alla alltid rackar ner på Kristen Stewart men hon är ju tråååååååååkig. Ett ansiktsuttryck hela tiden som om hon vore en botoxad Kevin Costner. Vad är det här vad är det här!??!?!? Chris Hemsworth är väl okej som hjälten som hjälper Snövit (a k a Stewart) men han önskar nog att han höll sig till Thorfranschisen enbart efter att ha sett slutresultatet. Ganska trist och oengagerat mestadels hela vägen med ett par väldigt få ljuspunkter på vägen.

/Surskägget

In The Land Of Women

@@
Meg Ryan ser fortfarande ut som Jokern efter att hon plastikopererat bort all sin naturliga skönhet från förr till min stora besvikelse. Hon som var söt, charmig, girl next door och drottning av romcoms ser nu så Hollywoodförstörd ut att man mest känner för att grina. Här spelar hon mamma till Kristen Stewart och gissa om de har lite familjeproblem att reda ut. För Sarah (Ryan) har åkt på cancer och vet inte om hon kommer att överleva. Lucy (Stewart) å sin sida är arg på mamma Sarah då pappan i familjen är otrogen vilket både Sarah och Lucy vet om. Lucy tycker att mamman ska agera och är arg och frustrerad över att Sarah verkar skita i det. När mjukporrförfattaren Carter (Adam Brody) flyttar in mittemot för att hjälpa sin gamla mormor ett tag blir han ofrivilligt katalysatorn som blåser liv i Sarah och Lucys konflikt och öppnar upp det mot en försoning. Man kan gärna tro att detta är en romcom där Brodys och Stewarts karaktärer ska bli kära i varandra men så är inte fallet. Det handlar mestadels om helt vanliga människoöden och slutet ger oss ingen direkt och konkret upplösning som brukligt. Detta kändes visserligen hyfsat fräscht och friskt men även en del ofokuserat då man när eftertexterna rullar inte riktigt vet vad som ville sägas. Dock en helt okej rulle om tre människor och deras känsloliv.
/Surskägget

The Twilight Saga: Eclipse

@
Jag borde vetat bättre än att ha sett den här. Så sa jag visserligen redan om tvåan men ibland så får man hjärnsläpp och så sitter man där och glor på nåt man vet på förhand kommer vara rätt så svensktevedeckarpruttuselt. Och Eclipse lever upp till alla förväntningar jag hade, vilket vill säga all uselhet som jag förutsatte levererades. Kristen Stewart fortsätter att ha två miner, en där hon blundtittar ner i marken så fort nån pratar med henne och en där hon lite tårögt tittar snett uppåt så fort nån pratar med henne. Robert Pattison glider förvirrat runt i Robert Smithfrisyr och undrar om nån skulle kunna vara så snäll och förklara varför manuset är en kopia av första och andra filmen och Taylor Lautner som supersnälla varulven Jake har tydligen fortfarande inte råd med en t-shirt (förmodligen för att gymkortet måste vara svindyrt i den där byhålan strax utanför Seattle) och springer runt och trånar efter Kristen. Precis som i ettan och tvåan älskar Kristen och Robert varandra meeeeeeeeeeeeeen Kristen måste flörta lite med Taylor också för hon slits mellan Den Stora Kärleken och Den Kanske Lite Mindre Men Lite Tryggare Kärleken. Trots att Kristen i dessa rullar är en sjukt trist och alldaglig brud med personlighet som en grå tapet på en övergiven mutterfabrik slåss alla om att få vara med henne. Hon hånglar lite än med den ene än med den andre och kan för sitt liv inte bestämma sig vem hon egentligen vill vara med. Efter närmare två timmars velande (vilket egentligen är närmare sex timmar om man räknar in de första två filmerna där hon gjorde samma sak) slåss de snälla vampyrerna och varulvarna (fortfarande sjukt ful CGI) mot några elaka vampyrer. Precis som i ettan och tvåan. Tre filmer på två timmar stycket som handlar om exakt samma sak. Dra mä baklänges med en rostig spik som Karl-Alfred skulle sagt.
/Surskägget

The Runaways

@@
Jag brukar gilla mina biopics, framförallt om rockstjärnor med all dekadens, alla droger, utflippade personligheter och galenskaper som brukar vara givna inslag i dylika filmer. Här handlar det om The Runaways, det kortlivade rockband som var bland det allra första rockbandet i världen med enbart kvinnliga medlemmar. Joan Jett var en av grundarna och hon har ju gjort sig en rätt schysst karriär efteråt. Även gitarrvirtousen Lita Ford var med och lirade gura så fingrarna brann. Filmen lägger dock fokus på Joan Jett (här spelad av Kristen Stewart) och sångerskan Cherry Currie (Dakota Fanning) vilket är synd för man skulle velat veta mer om resten av bandet. Nu får vi en ganska slätstruken historia som försöker vara dramatisk och droggalen, men som mest blir ett par hopströdda ögonblick som inte lämnar oss tittare med någon större förståelse för bandet eller personerna i det. Det dundras på med några av The Runaways bästa låtar och så får vi lite droger, kärlek och sorg mittemellan som en lång MTV-video ungefär. Synd. Här borde finnas gott om möjligheter att verkligen krypa in under skinnet på dessa coola brudar. Istället skrapas det knappt på ytan. Kristen "jag kan inte skådespela mig ur en vampyrgarderob" Stewart visar prov på att hon faktiskt är en skicklig skådis och lyckas härma Joan Jett makalöst bra. Även Dakota Fanning visar att hon är klarat av övergången mellan barnskådis och vuxenskådis med bravur. Hoppas verkligen vi får se mer av henne framöver (och helst nånting roligare än Twilightserien för guuuuuu varför ska alla vara med i den nurå).
/Surskägget

Take Me Home Tonight

@@@

Lite trist titel måste jag säga på en lagom småkul och underhållande kärlekskomedi. Matt (Topher Grace) har sedan high school varit kär i Tori (Teresa Palmer) men aldrig vågat säga nåt. Plötsligt dyker hon upp tio år senare i den videobutik Matt jobbar i och han får nys om att hon kommer vara på en fest på kvällen. Nu är det äntligen dags för Matt att ta tag i sin ungdomskärlek. Taglinen är "Best. Night. Ever." och visst är det precis den känslan som man försöker fånga i filmen. Dessutom är det en stor hyllning till 80-talet (filmen utspelas på det glada 80-talet vilket är mumma för oss 80-talsnostalgiker) och de ungdomsfilmer som gjordes då. Dock tycker jag man kunde spelat ännu mer på 80-talstemat. Det finns liksom mängder med sköna skämt man kan komma undan med (lite som i Hot Tub Time Machine). Nu fegar man lite och vågar inte gå hela vägen. Överlag är det det som är filmens problem. Man vill vara en ungdomsrulle men det handlar om tjugonåntings. Man vill vara sexpruttkomedi men släpper inte till de allra värsta skämten. Man vill vara en mysig kärleksrulle men tillåter aldrig att kärleken får för stor plats. Våga ta klivet fullt ut åt en riktning och håll er där. Det är svårt att vara alla till lags så försök inte ens. Med det sagt är det här definitivt en rulle för alla som gillar sin 80-talsungdomskärlekskomedi. Karaktärer och handling känns igen från förr och nostalgifaktor i sig räcker långt. Topher Grace passar perfekt i den här typen av roller, Teresa Palmer liknar Kristen Stewart jättemycket med den skillnaden att hon kan skådespela och Anna Faris (som Tophers syster) ser fortfarande för jävlig ut sen hon plastikopererade sitt supersöta ansikte. Varför Anna, varför? Vår framtid försvann som sand i ett timglas så fort du lät doktorn skära i dig. Varför?!?! VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!?!?!?!

/Surskägget

PS. Åh varför!?