måndag 23 oktober 2017

Fame

@@@@
När jag växte upp på 80-talet gick en teveserie som hette Fame på teve. Där fick vi följa ett gäng studenter som alla pluggade på en skola för talangfulla elever inom musik, dans och sång. Det var kärlek och drama, spänning och humor varvat med en massa sång och dans. Dessutom fick vi den klassiska repliken: "You've got big dreams, you want fame. Well fame costs. And right here is where you start paying, in sweat." Hehehe. Nostalgin. Vad jag inte visste då var att teveserien var baserad på en populär film med samma namn som gjordes ett par år innan serien dök upp i teve. Där teveserien var rätt glättig i sann 80-talsanda är filmen betydligt skitigare och trots att den dök upp 1980 känns den betydligt mer 70-tal än 80-tal. Vi får följa ett gäng olika studenter på skolan som alla har sina livsmål, funderingar och problem. Lärarna är betydligt mer i bakgrunden än vad de senare blev i teveserien. Filmen handlar om ungdomarna och vad man kan gå igenom som stressad tonåring. Jag har sett och sett om Fame flera gånger genom åren. Och den håller verkligen än idag. Alan Parker som regisserat intressant och bra filmer som Midnight Express, Mississippi Brinner och Birdy styr sina unga skådisar med skicklig hand och plockar verkligen fram det bästa ur dem alla. Rekommenderas varmt.
/Surskägget


söndag 22 oktober 2017

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

@@@
Ibland kan nåt så urbota dumt som att göra film av en åkattraktion på Disneyland bli en underhållande och miljardinbringande serie filmer. Pirates of the Caribbean är precis en sån urbota dum idé. Den som har åkt attraktionen vet att det är ganska halvmysig och stillsam lite båttur genom fejkade piratstäder. Varför film av det liksom? Filmerna är förstås allt annat än stillsamma. Det fäktas, skjuts, sprängs och slåss mest hela tiden. Dessutom får vi mängder med pirater och spöken och havsmonster så att det står härliga till. Från början var jag lite skeptisk till det hela men har nu köpt hela konceptet. Vad fan det här är exakt vad Errol Flynn hade gjort om de haft datoranimerade effekter för 300 miljarder på hans tid. Det är svärdsfäktande underhållning och tar man det bara för vad det är så har man ju sig en härlig och underhållande åktur på sisådär två timmar. Johnny Depp som den förvirrade, alkoholiserade och smått galna kapten Sparrow balanserar perfekt på gränsen till överspel och lyckas gång på gång vara rolig och charmig precis som en tvättäkta matinéhjälte ska vara. Vad femte delen i serien handlar om? Vem bryr sig? Det är pirater, spöken, skatter och en massa fäktande pangpangaction. Mer mer mer.
/Surskägget

lördag 21 oktober 2017

Blackhat

@@
Michael Mann har gett oss ett gäng klassiker och sköna rullar som Heat, Den Siste Mohikanen, Insider och Collateral. Han har en viss drömsk känsla i sina filmer som mest framkommer i Ali och Miami Vice och som vi också får en slev av här i hans senaste rulle. Tyvärr är större delen av filmen en mardröm. En superhackare (Chris Hemsworth) som sitter på kåken släpps fri mot att han ska hjälpa FBI att fånga en annan superhackare. Vägen leder till Kina och massa skurkar där. Till skillnad från de allra, allra flesta stories får vi inte se skurken förrän nästan 75% in i filmen. Det här tar bort väldigt mycket av spänningen. Eller så är det bara att filmen är rätt trist större delen av tiden. Vi får ett par rejäla shoot-outs men det är egentligen bara en som stannar kvar i minnet och den sista scenen där det skjuts mitt bland folk som firar nån sort festival och som inte alls reagerar på att det regnar kulor kors och tvärs är bara märklig. Nej, ettan ligger inte långt bort men Manns generella skicklighet räddar detta från komplett fiasko.
/Surskägget

fredag 20 oktober 2017

Fantastiska Vidunder Och Var Man Hittar Dem

@
Världens längsta titel på en jäääääätetråkig film. JK Rowling (ni vet hon som skrev Harry Potterböckerna) återvänder till Potters värld men typ hundra år innan Harry Potter utspelar sig. Inte spelar det nån som helst roll för det här är så tråkigt så jag somnar inte bara en utan två gånger medan jag tittar på filmen. Ett tag tänkte jag spola tillbaka och kolla vad jag missat tills jag insåg att jag inte missat ett skit. Är det här ens för de allra största Potterfansen? Ingen kan väl tycka det här är det minsta intressant eller underhållande? Och redan är en tvåa på gång. WTF?!?
/Surskägget

torsdag 19 oktober 2017

Are you here

@
På papper ser det helt klart intressant ut. Zach Galifianakis, Owen Wilson och Amy Poehler i en dramatisk komedi av Matthew Weiner, skaparen av Mad Men. Resultatet är dock en galet prettoaktig soppa av urspårade karaktärer och trist handling. Första halvtimmen är faktiskt bra för att sedan snabbt sjunka till noll och intet. Wilson tycks inte veta vad han ska göra av sin karaktär, Poehler är med på tok för lite och ingen vill se Galifianakis raka av sig skägget. Nej, jag hade hoppats på betydligt mycket mer och fick inget.
/Surskägget

onsdag 18 oktober 2017

Walking on Sunshine

@@
På papper en kanonidé. Man gör en romantisk musikal med enbart 80-talsmusik. Utförandet lämnar dock en hel del att önska. Att betyget blir en tvåa beror faktiskt endast på all skön musik. Resten, not so much.
/Surskägget

tisdag 17 oktober 2017

The Magnificent Seven (1960)

@@@@
Originalet (om man bortser från De Sju Samurajerna dårå). Yul Brynner är en tuff revolverman. Steve McQueen en ung och tuff revolverman. Charles Bronson en redig och tuff revolverman. James Coburn är kanske tuffast och Robert Vaughn spelar den alkade föredettingen. Eli Wallach kliver in och gör en kanonroll som skurken. I övrigt kan ni läsa handlingen i gårdagens recension av nyinspelningen från 2016. Visst har denna version tappat lite med tiden men den är fortfarande en kanonunderhållande westernrulle som helt klart måste räknas till klassikerna.
/Surskägget

Return of the Seven (1966)
@@
Yul Brynner kommer tillbaka i tvåan och repriserar sin roll som den tuffe revolvermannen vilket han är ensam om för ingen annan från ettan ville vara med (okej, många karaktärer dog men även de som överlevde tackade klokt nog nej). Det här är samma upplägg en gång till fast betydligt sämre. Sedan gjordes det ytterligare två uppföljare som ingen minns idag.
/Surskägget

måndag 16 oktober 2017

The Magnificent Seven (2016)

@@@
Remake av den gamla klassiska westernrullen med samma namn som i sin tur är en remake på ännu mer klassiska mästerverket De Sju Samurajerna. Handlingen i korthet går ut på att en liten, fattig by mitt ute i öknen hotas av ett gäng skurkar. Då invånarna själva är enkla människor som hellre odlar och föder upp kossor så har de inget att sätta emot när skurkarna kommer och gör lite som de vill. Därför hyr de in de tuffaste revolvermän de kan hitta för att döda skurkarna åt dem och försvara byn. I den här versionen är det bland andra Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio och Byung Hun-Lee som är de tuffa revolvermännen och skurken spelas av Peter Sarsgaard. De som verkligen sticker ut är just Sarsgaard och D'Onofrio som bägge två levererar på toppnivå även om det i ärlighetens namn är så att Sarsgaards karaktär är precis på gränsen till kliché. Washington är för det mesta stabil och ger alltid en viss pondus till alla sina roller och så ock här. Det är ganska mycket standardmall 1A hela vägen men regissören Antoine Fuqua ger oss ändå en skön ensemblefilm där alla karaktärer kommer till sin rätta och sista shoot-outen är snyggt filmad. Inget speciellt under solen kanske, men väl värt en titt.
/Surskägget

söndag 15 oktober 2017

Zoolander no. 2

@@@
Ben Stiller skapade karaktären Derek Zoolander för nåt modeprogram för en massa herrans år sen. Den totalt stendumme men snälle Zoolander blev snabbt en hit inom modevärlden och det dröjde inte länge innan Stiller gjorde långfilm av det hela. Plötsligt blev Zoolander och hans klassiska look Blue Steel ett världsfenomen. Alexander Skarsgård gjorde Hollywoodpremiär i en pytteliten biroll som minst lika korkad manlig modell och Owen Wilson klev in som Zoolanders främste fiende och sedermera bäste vän och tillika manlig modell Hansel. Will Ferrell gjorde en av sina roligaste karaktärer som den onde modeskaparen Mugatu och Billy Zane klev in i en liten men perfekt cameo som själv. Klassiska repliker som: "What is this? A center for ants?", "You didn't think I knew what an eugoogooly was, did you?" och "Moisture is the essence of wetness, and wetness is the essence of beauty." Dessutom tog man in Oscarsvinnande skådisen Jon Voight som levererade en av de roligaste karaktärerna nånsin i en film samtidigt som han spelade det som om han slogs för en ny Oscar. HAHAHAHAH! Nu femton år senare gör man en uppföljare. Visst är det kul att återse Zoolander och gänget och visst är det riktigt kul stundtals. Men den når aldrig upp till ettans charm och klass och kommer heller aldrig att få kultstatus. Ungefär som det brukar bli med uppföljare. Vrångmannen var på lite bättre humör än jag när han såg filmen men är helt klart inne på rätt spår.
/Surskägget

lördag 14 oktober 2017

Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

fredag 13 oktober 2017

Sausage Party

@@@@@
HAHAHAHAHA!!!! Dra åt helvete vad kul det här var. Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk när jag först fick höra talas om den här filmen. En animerad rulle om korven Frank som blir lämnad i butiken av misstag när alla andra korvkompisar blir köpta av en människa och tagna till paradiset. Frank måste kämpa sig igenom både det ena och det andra för att också få komma till paradiset och på vägen dit inser han att allt är en enda stor lögn och att paradiset egentligen är rena rama helvetet för all mat. I ärlighetens namn låter det ju lite sådär. Men bakom detta står trion Seth Rogen, Jonah Hill och Evan Goldberg som gett oss otal komediklassiker och som med denna härligt sjuka animerade film har bjussat på ännu ett mästerverk inom komedigenren. Karaktärerna är kanon, dialogen riktigt smutsig och skitig och storyn långt mycket bättre och smartare än den låter när man sammanfattar den som jag gjorde nyss. Det är sjukt uppfriskande att se en animerad film där de svär mer än i alla Tarantinofilmer ihopslagna och som inte ens låtsas vara till för kidsen. Det här är en film för tonåringar och alla vuxna som har tonåringarnas sinne kvar. Rösterna görs bland andra av Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Salma Hayek, Anders Holm, Danny McBride, Edward Norton, Nick Kroll, Craig Robinson och Paul Rudd så man har onekligen samlat in ett gäng sköna människor som alla är klockrena i sina karaktärer som diverse matvaror. Avslutningsorgien där all mat ligger och knullar hejvilt kan vara det sjukaste och roligaste som visats på film. HAHAHAHAHAHA! Shit, nu blev jag sugen på att se om den.
/Surskägget

Paradise

@@@
Diablo Cody formligen exploderade på kändishimlen när hennes första manus Juno filmatiserades och blev en jättehit som sig bör då det var en riktigt bra film med ett riktigt bra manus. Efter Juno har det varit lite upp och ner med övriga manus Cody skrivit. Jennifer's Body (med Megan Fox som är het och vet om det) var en småkul liten komediskräckis, Young Adult (med Charlize Theron) tog sig själv på lite för stort allvar och missade målet, Ricki and the Flash var en helt okej liten rock'n'rollfilm (med Meryl Streep) och däremellan skrev och regisserade hon denna lilla dramakomedi. I centrum har vi Lamb (Julianna Hough) som har brännskador över större delen av kroppen efter en flygolycka. Hon är född och uppväxt i en starkt religiös familj men slutar tro på Gud efter olyckan och sticker till Las Vegas för att synda, d v s dricka sprit, dansa och rent allmänt ha kul. I Vegas stöter hon på bartendern Will (Russell Brand) och den sjungande strippan Loray (Octavia Spencer). De tre ger sig ut i Las Vegasnatten och har många äventyr ihop. Manuset är delvis charmigt och fint och delvis fullt med logiska luckor och hål. Hough och Brand har bra kemi ihop och Cody lyckas väl i registolen med tanke på att det är första försöket. Inget speciellt på nåt vis men en trevlig liten feelgoodfilm.
/Surskägget

Spooks: The Greater Good

@@
Brittisk spionthriller baserad på en teveserie från 2002. Kit Harington tar en paus från Game of Thrones och springer runt och ska lösa fallet. Det är massa spioner som spionerar på andra spioner och på en del terrorister också. Ingen kan lita på nån och alla lurar alla. Det skjuts lite ibland, men mestadels löser man det hela med skallen och inte med våld. Stämningen är sådär lite torrt brittisk.
/Surskägget

American Made

@@@
Tom Cruise! The Tomster. Tomperino. The Tommeister. Tomdude. Mannen, myten, legenden spelar här piloten Barry Seal som på 80-talet genom en slump, konstigt tur och sjujäkla massa jävlaranamma och adrenalin lyckas bli anställd av CIA, Pablo Escobar och Contrasgerillan i Nicaragua. Samtidigt. Hahahaha. Det här är så galet så det borde bara kunna vara skapat i Hollywood men storyn är baserad på en sann händelse så det bevisar återigen att verkligheten överträffar dikten. Seal flyger droger åt ett håll, vapen åt ett annat och gerillamedlemmar åt ett tredje. Seal verkar ha kunnat charma brallorna av vemsomhelst som han mötte och han nyttjar den charmen gång på gång på gång för att ta sig ur alla livsfarliga situationer han hamnar i. Snart nog ligger det högar med dollarsedlar överallt och familjen badar i lyx. Tills det naturligtvis kraschar och tar stopp. En uppgång/fall-historia som Doug Liman i registolen berättar snyggt och prydligt. Lanserades som en actionrulle, i alla fall när man såg trailern, men filmen är mer ett drama med en del actioninslag. Den som förväntar sig Tom i Mission: Impossiblestil kan med andra ord direkt glömma det. Jag saknar det där lilla sista extra som lyfter upp filmen till en fyra men det är helt klart en film värd att se.
/Surskägget

Fantastic Mr. Fox

@@@
Regissör Wes Anderson har gjort sig känd för att göra smarta, roliga, annorlunda och lite quirky rullar med mängder av kändisar. Hans främsta film hittills i mina ögon är The Royal Tenenbaums som man bara kan se om och om och om igen utan att tröttna. Hursomhelst. Här har Anderson tagit sig an Roald Dahls gamla klassiker om den smarte räven som knycker hönor från några riktigt arga bönder som gör allt för att fånga honom. Givetvis tar Anderson in en bunt kändisar. George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson, Brian Cox och Adrien Brody är väl en helt okej cast? Filmen i sig är animerad med stop-motionteknik vilket måste ha tagit en miljon år att spela in och resultatet är riktigt snyggt samtidigt som det följer Andersons sedvanliga stuk med läckra miljöer och genomtänkta färger, kostymer etc. Annorlunda animerad film som kanske inte är för de allra minsta men som helt klart funkar för hela den övriga familjen.
/Surskägget

Talk Radio

@@@@
Oliver Stone regisserar Eric Bogosian baserat på en pjäs av och med just Bogosian. Det märks att Bogosian spelat rollen ett tag för han har järnkoll på den och filmens stora behållning är just Bogosian. Upplägget är annars ganska enkelt. Bogosian spelar en provocerande radiopratare som har ett program dit folk ringer och surrar varpå Bogosian antingen är schysst eller ett totalt arsle beroende på om han håller med den som ringer eller inte. Det här uppskattas givetvis inte av alla speciellt som Bogosians karaktär driver stenhårt med nynazister och totalt sliter sönder deras intelligenskvot och åsikter. Filmen är baserad på en sann händelse och vill man få ännu lite mer historik kring detta kan man även kolla in Tom Berenger och Debra Winger i Förrådd som delvis baseras på samma story. Hursomhelst lyckas Stone och Bogosian med konststycket att hålla intresset upp i 100 minuter eller så trots att det mesta som händer är att Bogosian sitter vid en mikrofon i en radiostudio och snackar skit. Ibland krävs inte mer.
/Surskägget

Furry Vengeance

@@
Brendan Fraser spelar en arkitekt som ska röja upp ett skogsområde för att bygga lyxhus. Djuren i naturen sätter sig på tvären och ser till att det ena missödet efter det andra drabbar Fraser. Hahaha, det här är en okej söndagsmatiné för hela familjen. Djuren är riktiga och så har man bara animerat in att deras munnar rör sig när de pratar. Fraser har alltid haft schysst komisk timing och här är inget undantag. Inget fel på vare sig Fraser eller filmen men som gammal luttrad filmnörd har man sett det här tvåmiljoner gånger förut och blir inte lika impad längre.
/Surskägget

torsdag 12 oktober 2017

USS Indianapolis: Men of Courage

@
Det finns en scen i Steven Spielbergs mästerverk Hajen som sticker ut mer än de övriga. Det är den sjövilde kapten Quint (mästerligt spelad av Robert Shaw) som håller en ganska lång monolog om vad som hände när han var ombord krigsskeppet USS Indianapolis och japanerna sänkte den under andra världskriget. Monologen är lysande. Bortom lysande. Fantastisk. Otrolig. Makalös. Bland det bästa som gjorts på film faktiskt om du frågar mig. Den här filmen av Mario Van Peebles med Nicolas Cage och Tom Sizemore i huvudrollerna är bland det sämsta som gjorts på film. Handlar om samma sak som Quint pratar om men gjort så fantastiskt dåligt så man skäms över att vara människa. Det finns en scen där Sizemore ligger med sitt avkapade ben i famnen och grinar och Cage ska trösta honom. Amatörteatern i Filipstad hörde av sig och ville ha tillbaka sin scen. För Sizemore är sämre än alla amatörteatrar i hela världen. Och Cage är tragiskt nog inte långt bakom. Se inte det här ens om ni måste. Om så Megan Fox (som är het och vet om det) dansar in och lovar pengar, ära, berömmelse och sex om ni bara ser filmen så se den inte. Det är inte värt det.
/Surskägget
För att inte allt ska vara nattsvart lämnar jag er med Quints fullständiga monolog. Läs och njut.
“Japanese submarine slammed two torpedoes into her side, Chief. We was comin’ back from the island of Tinian to Leyte. We’d just delivered the bomb. The Hiroshima bomb. Eleven hundred men went into the water. Vessel went down in 12 minutes.Didn’t see the first shark for about a half-hour. Tiger. 13-footer. You know how you know that in the water, Chief? You can tell by lookin’ from the dorsal to the tail. What we didn’t know, was that our bomb mission was so secret, no distress signal had been sent. They didn’t even list us overdue for a week. Very first light, Chief, sharks come cruisin’ by, so we formed ourselves into tight groups. It was sorta like you see in the calendars, you know the infantry squares in the old calendars like the Battle of Waterloo and the idea was the shark come to the nearest man, that man he starts poundin’ and hollerin’ and sometimes that shark he go away… but sometimes he wouldn’t go away.Sometimes that shark looks right at ya. Right into your eyes. And the thing about a shark is he’s got lifeless eyes. Black eyes. Like a doll’s eyes. When he comes at ya, he doesn’t even seem to be livin’… ’til he bites ya, and those black eyes roll over white and then… ah then you hear that terrible high-pitched screamin’. The ocean turns red, and despite all your poundin’ and your hollerin’ those sharks come in and… they rip you to pieces.You know by the end of that first dawn, lost a hundred men. I don’t know how many sharks there were, maybe a thousand. I do know how many men, they averaged six an hour. Thursday mornin’, Chief, I bumped into a friend of mine, Herbie Robinson from Cleveland. Baseball player. Boson’s mate. I thought he was asleep. I reached over to wake him up. He bobbed up, down in the water, he was like a kinda top. Upended. Well, he’d been bitten in half below the waist.At noon on the fifth day, a Lockheed Ventura swung in low and he spotted us, a young pilot, lot younger than Mr. Hooper here, anyway he spotted us and a few hours later a big ol’ fat PBY come down and started to pick us up. You know that was the time I was most frightened. Waitin’ for my turn. I’ll never put on a lifejacket again. So, eleven hundred men went into the water. 316 men come out, the sharks took the rest, June the 29th, 1945.Anyway, we delivered the bomb.”

Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

@@@
Hahahahaha vad har jag sagt förut? Jo att jag älskar dessa tonåriga sköldpaddsninjor. Det är en så osannolikt dum idé men det funkar av nån anledning så jäkla bra ändå. Till skillnad från filmatiseringarna på 90-talet där turtlarna såg ut att vara precis det de var, nämligen sådär halvdåliga dräkter skådisarna kröp in i, så kan man nu med datoranimationer skapa tuffa och helgalna turtlar som kan studsa runt och ninja sig precis som i de tecknade serierna. Lyssna då. Det här är sköldpaddor. Som är ninjor!!! SKÖLDPADDOR! TONÅRSNINJOR!!! Är det nån som ens fattar hur jävla lysande det här är?!?!?! Dessutom får vi Megan Fox (som är het och vet om det) som turtlarnas bästa vän, Will Arnett (hahaha sluta vara roligast) och i denna uppföljare till 2014 års nylansering även The Arrow himself, Stephen Amell. Storyn orkar jag inte ens gå in på för den är så urbota dum hahaha men det spelar ingen roll. Vi får Megan Fox (som är het och vet om det), en bunt tonårssköldpaddsninjor, några oneliners från Arnett och lite tufftuff från Amell. Äntligen(?) slänger man också in turtlarnas stora ärkefiender som Rocksteady och Bebop (muterad noshörning och muterat vårtsvin) som givetvis ser heeeeelt crazy bananas ut på film hahahaha men som alla(?) fansen älskar. Ge mig en tredje film nu!
/Surskägget

Blood In, Blood Out

@@@@
Oj oj oj oj oj. En av de riktigt fina gamla klassikerna man såg mängder med gånger som tonåring. Helt plötsligt gick alla runt och pratade som om man vore tuffaste latinogangstern från L.A. "What up ese?", "Vatos locos, carnal!" och "Ey homes" blev standardfraser hahaha. Vitaste killarna den här sidan albinos glider runt och är "tuffa" hahahaha. Filmen däremot är ju så pass bra och skådisarna i den pratar konstant såhär så det blev lätt att plocka upp när man var ung och oförstörd och lätt att påverka. Taylor Hackford som har rattat klassiker som En Officer Och Gentleman, Mot All Odds och Ray styr sin ensemble med varm hand och lyfter fram riktigt fina prestationer ur folk man inte riktigt skulle kunna tro det om som t ex Jesse "var med i teveserien Fame" Borrego, Damian "inget annat av värde nånsin" Chapa och Benjamin "dyker upp här och där nuförtiden" Bratt. Vi får följa dessa tre killars liv som tonåringar upp i vuxen ålder och se hur det går åt olika håll för dem efter att ha varit busiga minituffingar. En hamnar i finkan och blir heltidsgangster, en blir snut och en blir heroinberoende målare. Runt dessa livsöden väver Hackford en intressant berättelse om rasism, gängkultur och bitar av Los Angeles historia. Tre timmar flyger förbi och när eftertexterna rullar börjar man glida runt och surra som en latinogangster. Ey vato, what up homes?
/Surskägget

Neighbors 2: Sorority Rising

@@@
Det är inte lätt att vara ung. Det är heller inte lätt att vara medelålders och granne med de som är unga. Seth Rogen och Rose Byrne är tillbaka som paret Radner som försöker uppfostra sin bebis med en studentförening som grannar. Zac Efron som var plågoanden nummer ett i första filmen är tillbaka även han, den här gången som hjälpande hand. Eftersom att det här är uppföljaren och vi i ettan hade en studentförening med grabbar är det givet att vi får en studentförening med brudar den här vändan. Och givetvis är brudarna med Chloë Grace Moretz i spetsen minst lika sviniga och galna som grabbarna i ettan, lite mer till och med som sig bör när det är en uppföljare. Det här är i princip samma film en gång till fast med brudar istället för grabbar. Vi får några sexskämt, vi får några fylleskämt och eftersom att det är Seth Rogen får vi givetvis några brajskämt. Rogen, Byrne och Efron har fortsatt bra kemi och Moretz och hennes tjejgäng är minst lika tokroliga som grabbarna var i ettan. Enda problemet är att vi har sett det förr och vi såg det nyss i ettan. Ettan levererar bättre alla dagar i veckan, men tvåan funkar absolut. Vare sig mer eller mindre.
/Surskägget

Klovn Forever

@@@
Danska teveserien Klovn kan vara det roligaste som gjorts för teve nånstans i världen nånsin. Hahahaha! Frank och Casper, vilket jäkla radarpar. Helt slut i skallen på det allra bästaste sättet. När de gjorde långfilm blev det mer av allt som sig bör när teveserie blir biofilm. Grövre skämt, grövre elakheter, grövre övertramp, allt som man älskade med serien dubbelt så mycket helt enkelt. Första filmen blev en supersuccé och en uppföljare var given. Jag tror aldrig vare sig jag eller Vrångmannen varit så peppade inför en uppföljare som vi var inför Klovn Forever. Det var fan det enda vi pratade om i flera månader innan vi slutligen satte oss ner tillsammans och såg den. Tyvärr visade det sig rätt fort att tvåan inte håller samma höga standard som den första. Det är stundtals låååååååångt mellan skämten och den där fina balansen mellan ett grovt skämt som blir roligt för att det är grovt och ett grovt skämt som bara blir plumpt för att det är grovt tappar man bort flera gånger. Visst finns det fortfarande en hel del garv där man vill kasta sig ut genom ett fönster för att det är för roligt, men i det stora hela är det mycket raksträcka och inget speciellt som händer.
/Surskägget

fredag 6 oktober 2017

Blade Runner 2049

@@@
Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget

fredag 29 september 2017

Arrival

@@@@
Här pratar vi långsam underhållning i dess bästa form. En dag vaknar världen upp till det faktum att vi inte längre är ensamma i universum. 12 rymdskepp landar på platser runtom hela jorden. Frågan är förstås vad de vill. Krig? Fred? Har de råkat svänga höger vid Vintergatan istället för vänster och behöver fråga om vägen? Genast sätts både forskare och militär in för att undersöka vad som är vad. Ett led är att hitta en kommunikationsform som möjliggör att vi kan prata med varandra. Språkexperten Louise (Amy Adams) kopplas in och snart nog gör hon framsteg när det visar sig att utomjordingarna också har ett sorts skriftspråk som hon sakta men säkert kan lära sig att tolka. Samtidigt gnäller militärerna världen runt och spänningarna mellan länderna och mellan oss jordbor och utomjordingar ökar. Louise är sanningen på spåren och måste nu bli än mer intensiv i sina försök att kommunicera. Regissör Denis Villeneuve tar god tid på sig att berätta historien och låter karaktärerna växa i lugn och ro framför våra ögon. Det klipps till en del tillbakablickar som blir betydligt viktigare mot slutet av filmen än i början och säcken knyts ihop på ett riktigt snyggt sätt. Adams hanterar sin karaktär finkänsligt och balanserar snyggt mellan geni och bräcklighet. Förmodligen inte en film för alla men vågar man sig på att dra ner tempot i sin vardag i två timmar har man en del att njuta av här.
/Surskägget

@@@@
Mycket bra! Denis "Vadvillni" visar åter igen att han är en modern visionär inom filmen att räkna med. Kolla in bl.a Prisoners och Sicario så hajar ni. Om någon ÖVERHUVUDTAGET ska ge sig på en uppföljare till Blade Runner och kanske, bara kanske, lyckas så är det Denis "Villevalleviktor". Förhandsressisarna har varit riktigt positiva, t.o.m från arga skeptiker. Premiär på bio om en vecka.  Vi håller tummarna!
/Vrångmannen

Hitman: Agent 47

@
En gång för hundra år sedan fanns det ett ganska ballt och för den tiden lite annorlunda spel som hette Hitman där man var lönnmördare som gled runt i svart kostym och hade ihjäl folk lite raffinerat. Spola fram tusen år när ingen längre spelar spelet och hela världen har gått vidare så görs det en film på detta spel. Manuset verkar vara skrivet av en gorilla som precis blivit lobotomerad, premissen urbota korkad och det lilla halvballa från spelen är som bortblåst. Kvar är nåt du aldrig vill se, men som detta sura skägg satte sig i soffan hemma och såg för din skull. Så att du slapp. Så nu slipper du. Som tack för hjälpen kan du swischa över en tusenlapp till mig. Det kommer inte ge mig tillbaka mina 90 minuter men jag kan åtminstone köpa tillräckligt med sprit för att förhoppningsvis dränka alla mina sorger som uppstått efter att ha sett detta blähä.
/Surskägget

The Accountant

@@
Ännu en sån film som jag inte kan minnas handlingen på om jag så anstränger mig hela dagen. Kommer ihåg att Ben Affleck spelar en halvt autistisk snubbe som jobbar som revisor på dagarna och lejd mördare om nätterna. Han blir indragen i nåt som har med Anna Kendrick att göra och räddar henne. Sedan mördas folk till höger och vänster. Har jag för mig. Eller? När jag kollar på IMDB ser jag att Jeffrey Tambor, J.K. Simmons och John Lithgow var med. Minns jag inte. Kommer inte ihåg några specifika scener heller. Eller hur det slutar. Det var bara ett par månader jag såg den så det är inte femton år sen om vi säger så. Antingen börjar minnet svikta rejält eller så var det här liksom inget speciellt överhuvudtaget. Ser om trailern för att se om det är några minnen som vaknar till liv. Men nej. Nada. Zip. Inget. Jaha.
/Surskägget

Why Him?

@@
Alltså jag vet inte. Idén är väl okej antar jag där en söt och snäll tjej med sträng pappa blir ihop med galet IT-geni som är lika mycket punk som poet som biljonär och helt slut i huvudet. Men vi har sett det så många gånger förut och det är verkligen inget nytt under solen här. Skämten är rätt givna på förhand även om några scener verkligen är fantastiskt roliga så är det ändå inget som fastnar eller sticker ut. James Franco i huvudrollen är otrolig. Verkligen född att spela den här rollen och man undrar hur mycket som är en karaktär och hur mycket som är han själv. Jag menar snubben har ju rykte om sig att vara en såndäringa genidåre hahahaha. Bryan Cranston som pappan är ett rätt givet val ur castingperspektiv, han är ju stel och trist och funkar utmärkt (även Costner hade varit ett givet val i den här rollen) och Zoey Deutch som tjejen är helt okej om än lite anonym. Lite som hela filmen faktiskt.
/Surskägget

onsdag 20 september 2017

Triple 9

@@@
Mängd med duktiga skådisar i en hyfsat realistisk snutthriller i stil med Training Day, End of Watch, Heat, The Town och Rampart. Vi får följa ett gäng skurkaktiga snutar som är duktiga på att utföra bankrån. De blir pressade av ryska maffian att utföra en riktigt våghalsig kupp och enda sättet för dem att få bort alla snutar är att mörda en snut. Hett i hälarna på dessa skurkaktiga snutar är allas vår tuffaste Woody Harrelson som den ärrade gamla veteranen som sett och hört allt. Han hjälper även unge herr Casey Affleck att bli torr bakom öronen. Actionsekvenserna är snyggt utförda med bra drag utan att kännas alltför orealistiska och skådespeleriet överlag är det verkligen inget fel på. Förutom nyss nämnda herrar har vi Kate Winslet, Chiwetel Ejiofor, Anthony Mackie, Gal Gadot och Teresa Palmer i de större rollerna. En skön rulle som kanske inte är nåt superspeciellt men som helt klart är värd en titt.
/Surskägget

måndag 18 september 2017

Legend

@@@@
Tom Hardy har ju gång på gång visat prov på vilken grym skådis han är. Framförallt skiljer sig alla hans karaktärer rejält från varandra och Hardy lyckas hela tiden anpassa sig, sin fysik, sina gester och sitt tal så att t ex hans roll i Mad Max skiljer sig från The Revenant skiljer sig från Inception skiljer sig från The Dark Knight Rises etc. Mångsidig som fan helt enkelt. I Legend spelar han inte bara en utan två karaktärer, två tvillingbröder. Här får vi faktiskt en gång för alla verkligen prov på att han är mångsidig då bröderna upplevs som två helt olika personer som bara råkar vara lika varandra till utseendet. Manér, miner, tal är det dock skillnad på. Kudos till Hardy alla dagar i veckan för den här. Storyn i sig är en ganska standard gangster-börjar-på-botten-tar-sig-till-toppen-och-dalar-igen-story som vi sett förr (baserad på verklighetens gangstertvillingbrorsor bröderna Kray som härjade i London på 60- och 70-talen). Det verkligen skälet att se den här filmen heter Tom Hardy helt enkelt. Så sjukt magiskt jävla bra är han.
/Surskägget
PS. Jag har sett om The Dark Knight Rises ett flertal gånger efter den jättearga ettan jag gav den efter första biovisningen och måste säga att den har växt rejält. Fortfarande den sämsta av de tre filmerna Nolan gjorde men det nuvarande betyget skulle hamna på @@@. Och Hardy som Bane är tuff, Darth Vaderröst eller ej.

@@@
Här hittar ni min ressis
/Vrångmannen

Cirque du Freak: The Vampire's Assistant

@@
Ännu en tonårsfilm om tonårsmonster baserad på en tonårsbok om tonårsmonster. Det är tonårsmonster och klassiska tonårsproblem som drabbar tonårsmonster. Eftersom att det är tonårsmonster och man vill få in tonåringar till biograferna får det inte bli läskigt eller blodigt så att man behåller tonårsåldersgränsen och tjänar pengar. Paul Weitz som regisserade American Pie får regissera för han "har koll på vad tonåringar vill ha". Eller hade det 1999 i alla fall. John C. Reilly är med som gammelmonster för han är en bra skådis som ger tyngd till tonårsfluffet. Josh Hutcherson är med för han är med i andra tonårsmonsterfilmer (okej, i Hunger Games är det inga tonårsmonster men det är ju samma jävla formula ändå). Ray Stevenson är med för han ser elak och läskig ut i rätt smink och vi behöver ju nån skurk. Salma Hayek är med så tonårsgrabbarna har nåt att glo på. Det är väl på det stora taget det hela.
/Surskägget

Love & Mercy

@@@
Intressant film om Brian Wilson, det musikaliska geniet bakom The Beach Boys allra största hits samt räknad som ett produktionssnille efter att ha producerat albumet Pet Sounds, ett album som hålls väldigt högt av alla förståsigpåare inom musikindustrin. Med Pet Sounds bröt Wilson helt med de tidigare låtarna som var glättiga små paketeringar av surf, sol och pop inspelade på lika kort tid som låten gick att spela. Pet Sounds skapades med hjälp av hundratals inspelningstimmar, mängder med instrument och vokala insatser och lappades sedan skicklig ihop av Wilson som hade soundet helt och hållet i skallen. Vi får följa Wilson som ung (spelad av Paul Dano som du sett i Looper, Prisoners och 12 Years A Slave bl a) och Wilson som äldre (spelad av John Cusack). Bägge versionerna av Wilson lider av att balansera på eggen mellan genialitet och galenskap. Den yngre blir till viss del räddad av musiken och den äldre till viss del av sin blivande fru (spelad av Elizabeth Banks). Länge är filmen så intressant och välspelad att den känns som en klockren fyra innan den mot slutet tappar fart och planar ut till lite mer standard. Oavsett om man gillar Beach Boys eller inte är den värd att se för att få ett porträtt av en man som lider av sina demoner och med hjälp utifrån lyckas överkomma dem. Dessutom bjussas det förstås på en jäkla massa bra musik.
/Surskägget

@@@
Ett inte helt oävet drama med massor av bra musik samt en liten historielektion för den här Vrångmannen som inte har så bra koll på varken Wilson eller The Beach Boys. Klart sevärt!
/Vrångmannen

Guardians of the Galaxy vol 2

@@
Jag var jätteglad efter att ha sett första filmen. Idag, 2 och ett halvt år senare, kan jag inte påstå att jag minns filmen överhuvudtaget. Det var säkert som jag skriver, full fart och fläkt mest hela tiden, vilket dock inte innebär att jag minns ett skvatt. Uppföljaren är lite likadan. Det är massa action mest hela tiden. Pang pang pang. Nånting exploderar. Pang pang pang. Det dras några skämt. Pang pang explosion pang. Groot är söt och datoranimerad. Pang pang pang. Kurt Russell är en hel planet. Pang pang. Stor explosion. Pang. Sluttexter. Det är extremt mycket yta och allt är skitsnyggt och man verkligen ser hur mycket pengar man plöjt ner i specialeffekterna. Idag, två dagar efter att jag såg den, minns jag knappt handlingen. Om ett halvår kommer jag ifrågasätta mig själv om jag överhuvudtaget har sett den och om ett år minns jag den inte alls. Kanske beror det på att dessa hjältar i Marvels universum är de jag inte känner till alls. Kanske beror det på att man ibland vill ha lite story även i en actiondriven serietidningsfilm. Kanske beror det bara på att den här knappt var ok. Jag vet inte. Allt jag vet är att det var en actionspäckad extravaganza som jag knappt minns två dagar efter att jag sett den.
/Surskägget

@@@
Lite väl snålt tilltaget där va, Skägget? Håller med om att det är mycket yta och alla pengar på duken. Tvåan är sämre än ettan helt klart men som tunn men snygg tjo-fadderittan-underhållning så duger den utmärkt.
/Vrångmannen

söndag 17 september 2017

The Animal

@@
Hahaha lite mer Rob Schneider. Det är väl inget finare än att ligga bakis en söndag och glo på lite Schneider? Va? Vaaaaaa? I den här rullen hamnar Schneider i en bilolycka och vaknar upp med alla inre organ utbytta mot djurorgan. Helt plötsligt kan han springa lika snabbt som en häst, känna dofter som en hund, ha reflexer som en katt etc etc. Ni fattar. Givetvis hjälper det här honom att göra karriär hos polisen vilket alltid varit hans största dröm. Norm MacDonald är ju bästis med Schneider så han dyker upp i en klockren liten cameo där han är en del av en mobb som ska jaga fatt en mördare i skogen hahahaha! MacDonald, orkar knappt med honom. Adam Sandler dyker också upp och ropar Schneiders klassiska: "You can do it!" Hahahaha, dårarnas julafton.
/Surskägget

Deuce Bigalow: Male Gigolo + European Gigolo

Deuce Bigalow: Male Gigolo
@@
Rob Schneiders kanske största succé. Skriver jag utan att bry mig att kolla upp fakta. Antingen så är det så eller så är det inte så. Ingen bryr sig egentligen. Schneider spelar hursomhelst Deuce Bigalow, en schysst snubbe som det går knackigt för här i livet som akvariestädare. Tills han en dag får i uppdrag att vakta en manlig prostituerads lyxkåk när den snubben är bortrest tre veckor. Snart nog är Deuce den nya horan on the block men eftersom att han ser ut som Schnedier och inte som Schenkenberg så är det inte tipp-toppdamerna han får betalt av. Lite skratt och garv senare rullar eftertexterna och alla är glada och nöjda. Norm MacDonald kliver in i en liten cameo som roligast bartender hahaha, snubben är helt knäpp. Se även upp för Amy Poehler i en tidig roll som tjej med Tourettes! HAHAHAHAHA!
/Surskägget

Deuce Bigalow: European Gigolo
@
Vi tar samma koncept och drar till Amsterdam med det. Där härjar även en mördare av manliga prostituerade och Deuce måste lösa fallet. Det finns knappt tre garv i hela filmen som går väldigt mycket på tomgång. Norm MacDonald glider in i en annan liten biroll som är heeeeeelt slut hahaha men mycket mer än så bjussas det inte på.
/Surskägget

tisdag 12 september 2017

The Girl on the Train

@@@@
Spännande, intressant och lite annorlunda thriller som framförallt är otroligt välspelad av Emily Blunt, Haley Bennett och vår egna Rebecca Ferguson. Ja, det här är något så ovanligt som en film där tre kvinnor har huvudrollerna och männen bara är biroller i deras värld. Uppfriskande. Det som gör det än mer speciellt är att alla tre karaktärer på sina egna sätt är helt slut i huvudet hahahaha. Blunt spelar Rachel som till en början verkar helt normal tills vi inser att hon är tokalkoholist och att hon stalkar sitt ex Tom (Justin Theroux) och hans nya tjej Anna (Ferguson). Anna å sin sida var Toms älskarinna när Rachel och Tom fortfarande bodde ihop och slåss med näbbar och klor för att Rachel ska dra åt helvete trots att det faktiskt är Anna som kommit in från flanken och snott åt sig Tom. Mitt i detta har vi Megan (Bennet) som lider av psykiska besvär sedan hennes bebis drunknat när Megan råkat somna med bebisen i badet. För att dämpa ångesten knullar hon runt med allt och alla samtidigt som hennes man Scott (Luke Evans) drömmer om att de ska bilda familj. Allt det här vävs naturligtvis ihop i ett rätt ordinärt mordfall som berättas på ett annorlunda sätt som känns uppfriskande. Framförallt är det Blunt som ska ha cred som lyckas gestalta en mycket trasig människa och som levererar ett perfekt fyllo utan att det känns överspelat eller overkligt. Att spela full är svårt och Blunt gör det spot on. Nicolas Cage fick ju en Oscar när han var fyllo i Las Vegas, men Blunt blev inte ens nominerad. Ibland finns det verkligen ingen rättvisa i världen.
/Surskägget

@@@
Blunt-Oscarsnominerings-blundern är skandal på hög nivå. Hon är grym i den här! Filmen är ett snyggt, lite segt och ok thrillerdrama.
/Vrångmannen

måndag 11 september 2017

The Fifth Estate

@@
På tal om Snowden och nutidshistoria får vi här en film om Julian Assange (spelad av Benedict Cumberbatch) och Wikileaks tidiga år där Assange fick stor hjälp av Daniel Berg (spelad av Daniel Brühl). Tyvärr snurrar man till det rejält och försöker vara lite lagom artsy fartsy samtidigt som man vill berätta om all teknik bakom på ett lätt sätt som snarare dock bara blir förvirrande. Kill your darlings brukar jag tjata om och här är helt klart ett sådant exempel. Filmen är strax över två timmar lång och intresset dalar snabbt. Det här skulle man klippt ner till 90 minuter. Cumberbatch är bra som Assange och det är egentligen enda anledning till att man inte stänger av efter en stund. Långdraget och segt mest hela tiden och när det väl börjar bli någorlunda intressant (när de läcker Mannings alla snodda hemliga dokument) så är filmen slut. Assanges påstådda sexuella övergrepp berör man överhuvudtaget inte alls mer än lite kort i en sluttext vilket känns väldigt fegt. Nej det här kan man skippa alla dagar i veckan.
/Surskägget

Snowden

@@@@
Oliver Stone vet hur en slipsten ska dras när han är på rätt humör och han har en förkärlek för filmer som är kritiska mot USA och dess regering och hur de hanterar saker. Edward Snowden blev världsberömd 2013 när han läckte ut ett gäng hemliga och militära dokument till ansedda tidningarna The Guardian och The Washington Post. Dokumenten visade exakt hur övervakade vi faktiskt är och att USA och andra länders regeringar fullständigt skiter i om allt som har med personlig integritet och privatliv att göra. Allt spelas in och sparas oavsett om du hade ett trevligt samtal med mormor på telefon, om du skickade ett sexsms till en pojkvän eller om du diskuterade hur du ska spränga en byggnad via mail. De kan också komma åt alla våra datorer om de är online och kan se och höra oss via de inbyggda kamerorna och mikrofonerna. Härligt härligt. George Orwell hade rätt idé men kunde inte ana hur mycket mer avancerad och sofistikerad övervakning faktiskt skulle visa sig vara. Joseph Gordon-Levitt gör ett bra porträtt av Snowden där vi får följa honom under hans tidiga år under CIA-utbildningen och sedermera jobb för både CIA och NSA. Detta är ett intressant stycke nutidshistoria som ger oss lite mer inblick i vem Snowden är och vad hans drivkrafter var. Dessutom snyggt av Stone att låta den riktiga Snowden komma in som sig själv på slutet.
/Surskägget

Point Break (2015)

@
Originalet från 1991 med Keanu Reeves och Patrick Swayze är en klassiker i actiongenren som detta sura skägg håller högt. Reeves och Swayze hade klockren kemi och Swayzes tolkning av den poetiske, buddhainspirerade surfar/rånaren Bodhi var klockren. Nyinspelningen har egentligen inte så mycket med originalet att göra mer än att premissen är densamma (FBI-agent infiltrerar bankrånargäng) och att hjälten och skurken heter samma sak som i originalet (Utah och Bodhi). Nån vidare kemi mellan skådisarna får vi inte, vare sig mellan Luke Bracey som FBI-agent Utah och Edgar Ramírez som Bodhi eller mellan Bracey och Teresa Palmer som ska vara hans kärleksintresse i filmen. Faktum är att vi inte får vidare kemi mellan nån av karaktärerna. Reeves nästlade in sig och blev en del av gänget genom lite trial and error. Bracey dyker upp en dag och är med i nästa stund. Jaha liksom? Han utför inget detektivarbete heller utan vi får bara en radda scener där de pysslar med diverse extremsporter och sen bara avslöjar Bodhi att han visste att Utah är polis hela tiden och att de de facto är bankrånarna han letar efter. Gäsp. Är man ett stort, stort fan av extremsporter i dess olika former är den här filmen förmodligen så nära pornografi man kan komma då 90% av filmen är scener där man med fallskärm kastar sig ut från berg eller byggnader eller flygplan eller surfar eller åker snowboard eller åker cross på ställen inte ämnade för att åka cross på. Men då tittar man förmodligen hellre på en film med de bästa i respektive sport istället.
/Surskägget

torsdag 31 augusti 2017

Draft Day

@@
Jag älskar filmer om amerikansk fotboll. Jag ogillar Kevin "stenansiktet" Costner samtidigt som jag inte kan sluta kolla på filmer med honom. Han har ju nånting. Men ändå ingenting. Knepigt det där. Här kombineras amerikansk fotboll med Costners alltid lika träiga min som inte ändras en enda gång under hela filmens gång. Ändå är han på nåt sätt charmig. Vad håller han på med? Ska han få mig att känna mig charmad trots att han inte kan visa en enda känsloyttring i sitt marmornylle? VAD ÄR DET HÄR!?!?!?! Jag tycker Costner funkar som bäst i filmer där han spelar lite psykopat eller galning för då passar det bra att det är samma min och tomma blick som stirrar på en ur teverutan i två timmar. Men som här där han ska vara en vanlig snubbe som utsetts för en jäkla press från alla möjliga håll och kanter under en låååååång dag ja då funkar det inte alls för tydligen är inget som händer honom viktigt för HAN HAR SAMMA OBEKYMRADE MIN GENOM HELA FILMEN HAN BLINKAR VÄL KNAPPT ENS GUD HJÄLPA MÄ GUD!!!!!!
/Surskägget

onsdag 30 augusti 2017

Sandy Wexler

@@@
Jag tror vi har sagt det om samtliga Netflixproducerade Adam Sandlerfilmer, nån har gett mannen för mycket makt att göra precis exakt vad han vill. Här är det betydligt bättre än Ridiculous 6 och The Do-Over men det är fortfarande nån producent som borde klivit in och sagt: "Seriöst, två timmar igen? Klipp ner skiten till 90 minuter så har du det roligaste du gjort på länge. Och du, du behöver inte ha med alla dina polare i alla filmer alla gånger. Okej?". Med det sagt är det här helt klart den bästa av de tre Netflixfilmerna hittills. Sandy Wexler som karaktär är lite av en återgång till Sandlers klassiska 90-tal och många av skämten är överraskande bra. Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt övervägde att ge filmen en fyra rentav i betyg trots att den kanske inte helt förtjänar det. Hade jag recenserat filmen direkt när jag såg den så hade det blivit en fyra, nu när det gått ett par månader så har den första direkta glädjen lagt sig litegrann. Det är fortfarande en bra film, dock inte på den nivån jag vill se Sandler.
/Surskägget

tisdag 29 augusti 2017

Hart's War

@@
En film som inte riktigt vet vad den vill vara känns det som. Först är det nån sorts krigsfilmsdrama, sen blir det en fånglägerfilm och nånstans på vägen är det en Sherlock Holmsdeckare. Colin Farrell är väl helt okej i huvudrollen, Bruce Willis helt okej som the bad guy och Terrence Howard är knappt med innan nån hugger ihjäl honom. Klipp ner filmen till typ 85 minuter, skippa Sherlock Holmesdeckarbiten av det hela och du har en betydligt bättre film. Som det är nu med nästan två timmar att glo på hinner man tröttna både en och två gånger.
/Surskägget

måndag 28 augusti 2017

Bad Moms

@@
Det här hade ju potential att kunna bli riktigt bra. Mila Kunis, Kathryn Hahn, Kristen Bell, Jada Pinkett Smith och Christina Applegate i en rulle som så smått förde tankarna till nån sorts kvinnlig variant av Old School möter Baksmällan. Dock visar det sig snart att det här är en hyfsad standardkomedi utan några speciella överraskningar eller jättegarv. Hahn är den som står för de riktigt roliga bitarna och Applegate är klockren som en översittarkärring de allra flesta irriterar sig på. Kunis är helt okej som den ensamstående mamman som en dag tröttnar på allt och vänder sitt liv i en ny riktning men vi har sett henne betydligt bättre förut. Nja, det här var väl okej som en söndagsmatiné och så mycket mer än så blir det aldrig tyvärr.
/Surskägget

söndag 27 augusti 2017

Live By Night

@@@@
Ben Affleck har senaste tio åren eller så lyckats bli en av de mer respekterade regissörerna i Hollywood. Här bevisar han återigen varför. Precis som i klockrena Gone Baby Gone har Affleck skrivit och regisserat en adaption av en av Dennis Lehanes böcker. Kombon är klockren och jag hoppas det finns planer på fler samarbeten framöver. Den här gången utspelar sig hela rasket i slutet av 20- och början av 30-talet. Det är förbudstider i USA och stora pengar går att tjäna på att smuggla sprit om man är rätt person. Afflecks karaktär Coughlin är en sådan snubbe. På uppdrag av italienska Bostonmaffian beger han sig ner till Florida och bygger där upp en ordentlig smugglingsbusiness som drar in enorma stålars. Mot sig har han allt från andra maffiaklaner till Ku Klux Klan och religiösa grupperingar. Affleck låter historien ta sin tid och filmen är till stora delar karaktärsdriven. När det väl bli action så smäller det dock till rejält och sista shoot-outscenen är riktigt snygg. Samtidigt smyger Affleck in en antirasistisk agenda som med all förmodan är riktad mot Trump och hans anhängare i dessa dagar. Lehane har som vanligt lyckats skapa en gangsterstory med både djup och action och Affleck har överfört det hela till bioduken med stor framgång. Det är bara att lyfta på hatten.
/Surskägget

Once Upon A Time In Venice

@@
Just som man trodde att Bruce Willis numera bara gör filmer direkt till dvd kom en trailer som gav alla oss Willisfans lite hopp. Det verkade som att vi skulle få en skön blandning av typ The Nice Guys/Kiss Kiss Bang Band möter The Last Boy Scout. Faktum är att det var länge sedan jag fick en sån skön känsla av en trailer. Tyvärr motsvarade inte filmen förhoppningarna på långa vägar. Det är en okej liten deckare med lagom små doser av action, humor och knäppa karaktärer utan att det på nåt sätt blir riktigt intressant och ballt nånstans. Shane "jag har skrivit det mesta av det ballaste" Black hade verkligen behövts plockats in för att skriva detta manus, då är jag övertygad om att det hade kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu pissar man bort det mesta. Willis är okej i den här och verkar för en gångs skull gilla manuset (ni som har sett några av de senare årens snedsteg förstår nog varför) och som hans sidekick glider John Goodman in och levererar några av filmen absolut bästa scener. Tyvärr är han med för lite. Jason Momoa är helt malplacerad som mexikansk gangster och Famke Janssen må vara femte namnet på affischen men är knappt med alls. Stundtals onödigt rörigt och stundtals kul vilket gör det svårt att uppskatta då det saknas en helhet.
/Surskägget

fredag 25 augusti 2017

Top Secret

@@@@
HAHAHAHAHAHA vilken skrattfest. Dårarna (Jim Abrahams och David Zucker) bakom Titta vi Flyger och Nakna Pistolen har även gett oss denna tyvärr lite bortglömda pärla med en väldigt ung Val Kilmer i huvudrollen. Storyn går väl knappt att förklara men vi har att göra med en parodi på järnridåfilmer, d v s filmer som utspelar sig under det Kalla Kriget när USA och Sovjet låg i luven på varandra och man skickade spioner kors och tvärs över hela världen för att bekämpa varandra. Låt oss bara säga att Abrahams/Zucker i detta scenario slänger in så många ordvitsar och fysiska skämt varvat om varann att man knappt tror att det är sant. Det finns kanske ett par scener som känns lite halvlångdragna men överlag är det här 100-skratt-i-sekunden-roligt. En av Vrångmannens favoritfilmer tror jag bestämt att det är också.
/Surskägget

torsdag 24 augusti 2017

Deepwater Horizon

@@@@
Jävlar så här ska en actionslipsten dras. Regissören/skådisen Peter Berg tycker jag går från klarhet till klarhet och började med små sköna indierullar (Very Bad Things) till lågbudgetaction (Welcome To The Jungle) till hyfsat stor budget (Friday Night Lights, The Kingdom) till blockbusters (Hancock, Battleship) till att nu göra "baserad på verkliga händelser" (Lone Survivor, Patriots Day). Det är i den sistnämnda kategorin den här filmen hamnar och liksom både Lone Survivor och Patriots Day är det Mark Wahlberg som klär sig i rollen som den verkliga person som råkade ut för händelserna. I detta fallet tar filmen med oss ut till en jättelik oljeborrigg långt ute på havet där en serie händelser leder till den ena olyckan efter den andra tills hela skiten exploderar i ett hav av flammor. Wahlberg spelar en av överlevarna som dessutom riskerade sitt liv flera gånger om för att rädda andras. Berg lotsar oss skickligt genom karaktärsuppbyggnad och sedan ett ös som verkligen är fullt ös medvetslös. Det brinner, det exploderar, det kraschar och det exploderar lite till allt medan folk gör sitt bästa för att överleva galenskapen. Att folk överhuvudtaget kom därifrån levande är ett mirakel. Sedan knyter Berg snyggt ihop säcken genom att låta de riktiga personerna få komma till tals i ett par korta klipp samt en sober och snygg hyllning till de som dog.
/Surskägget

onsdag 23 augusti 2017

A Man Apart

@@
Efter första Fast & Furious hade väl Vin inga planer på uppföljare och stack iväg och gjorde mängder med andra filmer som (med undantag av XxX) inte blev samma enorma framgångar på långa vägar. A Man Apart är en av de filmerna. Den är helt okej, lite lagom doser action, lite knarkpolis, lite knarkbaron från Mexiko, lite hämnas för att du dödade min fru, lite vi har sett det förr. Inget extraordinärt på nåt sätt, utan helt okej underhållning för stunden utan att pulsen direkt ökar.
/Surskägget

tisdag 22 augusti 2017

Flypaper

@
Det här är så urbota dumt och långsökt så jag orkar inte ens försöka återberätta den snurriga oredan till handling. Vi kan säga såhär. Det är inte bara ett, utan två, bankrån vid samma tid på samma bank som går åt helvete. Man försöker vara Quentin Tarantino möter Bryan Singer och är knappt en bakfull Kalle Anka. Patrick Dempsey är inte så charmig som han tror, Ashley Judd hoppas jag sparkade sin agent efter detta, Mekhi Phifer inser att han är the token black guy och skäms hela vägen till nästa projekt och Tim Blake Nelson och Pruitt Taylor Vince tar överspelandet till helt nya nivåer. Fan, inte ens Jeffrey Tambor kommer undan med hedern i behåll i den här.
/Surskäget

måndag 21 augusti 2017

The Last Song

@@
Miley Cyrus innan hon började visa tuttarna jämt och ständigt överallt i den mest passande och opassande situationerna helt utan anledning eller tydlig röd tråd. Här var hon fortfarande Disneykontrakterad och sådana sheenanigans tilläts inte. Hursomhelst spelar hon en "strulig" tonårstjej som skickas till pappan över sommaren för att lära sig lite hut och sluta bete sig "struligt". I pappans lilla sydstatshåla blir hon snart kär i Liam Hemsworth som...wait for it...är en tuff kille med hjärtat på rätt ställe som verkar vara en vanligt arbetarkille men som...wait for it...egentligen är superrik. Gasp! En "strulig" tjej och en rikemansson. Hur ska det gå?!?! Får de behålla varandra?!?! FÅR DE ENS VARA IHOP!!!??? Så många frågor och så få svar i en film som är jätteunik och aldrig har gjorts eller setts förut. Eller vänta. Nej, så är det inte. Det är standard 1A och vi har sett det jämnt i alla filmer nånsin med detta tema. Okej. Bra så.
/Surskägget