Sorgenfri (2015)

@@
Dansk zombierulle. Den lilla staden Sorgenfri sätts i karantän av beväpnad militär då den har drabbats av ett mystiskt och dödligt virus. Gissa vad som händer sen... Hyfsade personporträtt och habilt skådespeleri mitt ibland alla klichéer. Inget nytt annars att skriva hem om. Det tar en bra stund innan det händer något skräckigt på den rätt så korta speltiden (80 minuter) men det gasas i alla fall på en del mot slutet. Hyfsad. Knappt.
/Vrångmannen

(C More)

Klovn Forever

@@@
Danska teveserien Klovn kan vara det roligaste som gjorts för teve nånstans i världen nånsin. Hahahaha! Frank och Casper, vilket jäkla radarpar. Helt slut i skallen på det allra bästaste sättet. När de gjorde långfilm blev det mer av allt som sig bör när teveserie blir biofilm. Grövre skämt, grövre elakheter, grövre övertramp, allt som man älskade med serien dubbelt så mycket helt enkelt. Första filmen blev en supersuccé och en uppföljare var given. Jag tror aldrig vare sig jag eller Vrångmannen varit så peppade inför en uppföljare som vi var inför Klovn Forever. Det var fan det enda vi pratade om i flera månader innan vi slutligen satte oss ner tillsammans och såg den. Tyvärr visade det sig rätt fort att tvåan inte håller samma höga standard som den första. Det är stundtals låååååååångt mellan skämten och den där fina balansen mellan ett grovt skämt som blir roligt för att det är grovt och ett grovt skämt som bara blir plumpt för att det är grovt tappar man bort flera gånger. Visst finns det fortfarande en hel del garv där man vill kasta sig ut genom ett fönster för att det är för roligt, men i det stora hela är det mycket raksträcka och inget speciellt som händer.
/Surskägget

D.A.D.: True Believer

@@
Danska Disneyland After Dark, eller D.A.D. som de är tvungna att kalla sig efter stämning från stora stygga Disney, är ett danskt rockband som hade sina största framgångar sent 80-tal med No Fuel Left For The Pilgrimsskivan som bland annat gav oss den fortfarande lysande rockstänkaren Sleeping My Day Away. Men det riktigt, riktigt stora genombrottet kom aldrig för precis som med många andra band som var stora på 80-talet kom grungen och dödade allt. Därmed inte sagt att D.A.D. bör buntas ihop med band som Poison eller Winger eller andra hårband från den tiden. D.A.D. stod för rock n roll och inte powerfluffrock där håret är viktigare än riffen. Oavsett har D.A.D. från dag ett haft en femte medlem som funkat som deras kameraman, musikvideoregissör och allmänna visionär. Denne kille har nu samlat ihop en del av den stora mängden material han har på film och klippt ner det till en 90 minuters dokumentärfilm. Tyvärr kommer man aldrig medlemmarna nära och man får ingen riktig känsla för vilka grabbarna är eller vad bandet faktiskt åstadkommit och skapat. Vilket är sjukt märkligt med tanke på att han har total access till bandet eftersom de alla är bästa polare. Eller så är det precis det som är problemet. Ibland är det lättare att öppna upp sig för en främling än för bästa polaren.
/Surskägget

Til døden os skiller

@@@
Jan jobbar som restaurangansvarig på en färja som går mellan Danmark och Sverige. Jan beter sig väldigt knepigt och är ofta otrevlig och oresonabel mot sina kollegor. Jan kommer ofta till jobbet med blåtira, nackkrage eller arm i mitella och skyller på att han är klumpig och alltid går in i dörrar. Sanningen är att Jan är en mycket nervös och olycklig man. Hotet om stryk, så fort han kliver innanför dörren hemma, hänger i luften och blir ofta till verklighet. Han lever under ständig skräck för sin mycket oberäkneliga och tempramentsfulla fru. Vad ska Jan ta sig till? Til døden os skiller är en svart komedi som balanserar på gränsen mellan gapskratt och allvar. Paprika Steen som till vardags är en mycket känd skådespelerska i Danmark har regisserat och Anders Thomas Jensen (I Kina käkar dom hundar, Adams Äpplen) har skrivit manus. Filmen hade varit klockren om man putsat bort lite sockersött (speciellt mot slutet). Dock en annorlunda och sevärd film som får dig att skratta och kanske tänka, mycket också tack vare skådespelarprestationerna. Inget lätt tema att göra komedi på men jag tycker det blev lyckat. Vår vän Surskägget skrattade inte lika mycket.
/Vrångmannen

Pusher 3

@@@
Då tar vi tredje och sista delen också när vi ändå håller på. Vet inte varför men fått för mig att de allra flesta tycker detta är den sämsta delen i trilogin och att den mest är där för utfyllnad. Jag håller absolut inte med. Trean håller fortfarande riktigt hög klass och vinklar om litegrann så att vi denna gång får följa mannen i toppen av näringskedjan, ni vet Milo, och inte grabbarna nere i ankdammen. Filmen följer Milo under ett hektiskt dygn. Inte nog med att han försöker peta in så många Anonyma Narkomanermöten som möjligt, han ska dessutom förbereda och laga mat till typ 100 gäster till dotterns födelsedag samtidigt som han ansätts till höger och vänster ifrån av diverse skumma typer som vill göra snabba knarkaffärer. Mot bättre vetande hoppas Milo på en affär med ecstasy och snart nog går allt åt helvete. Stackars Milo. Han får flänga mellan dotterns födelsedagsfest och flertalet möten gangstrar emellan. Stressen gör att han börjar peta i sig både den ena och andra drogen och så gick det åt skogen med hans 14 nyktra dagar också. Som vanligt i Pusherfilmerna är det karaktärsdrivet och "långsamt" för att sedan blixtra till i ett par riktigt blodiga scener där det köttas och slafsas rejält. Vid det här laget är det inget nytt under solen (Pusher del ett kändes ju på sitt sätt ganska nyskapande) men trean levererar en schysst gangsterstory som absolut är sevärd.
/Surskägget
PS. Det finns numera en brittisk remake av första filmen. Har inte sett den och har inga planer på det heller. Då kan man väl lika gärna se om danska förlagan.

Pusher 2

@@@
Det var nästan givet att en av Danmarks största publiksuccéer skulle få sig en uppföljare (och Refns finansiella kris som ledde fram till produktionen har vi länkat till och skrivit om massa gånger så det blir inte mer nu). Den här gången får vi följa Tonny (Mads Mikkelsen) som var en av de starkast lysande birollskaraktärerna i förra filmen. Han har precis släppts ut från kåken och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv. Det blir till att gå tillbaka till pappsen och tigga till sig jobb hos honom. Pappsen är en storfräsare i undre världen och tycker sonen är en odugling men låter honom vara med på ett par bilstölder på nåder. Givetvis trasslar Tonny till det för sig genom att peta i sig alldeles för mycket droger och ha oskyddat sex vilket resulterar i en bebis med en kvinna han egentligen inte hyser några större känslor för (och som knarkar och super lika mycket som han). Livet blir bara värre och värre och till slut petar pappsen Tonny över branten (mentalt sett alltså) vilket leder till något riktigt tragiskt. Liksom ettan är det karaktärsdrivet först och främst i ett ganska lugnt tempo som då och då exploderar i blod, våld och tragik. Mikkelsen gör ett kanonjobb som Tonny och det är lätt att förstå att han gick vidare internationellt och gjorde (och gör) sig ett namn i Hollywood. Liksom i ettan är det också ett ganska öppet slut även om säcken knyts ihop något mer denna gång. Det finns en tjugo, trettio minuter i mitten av filmen som är lite väl sega och som mest känns som en transportsträcka annars är det faktiskt riktigt spännande mest hela tiden.
/Surskägget

Pusher

@@@
Man kan inte ha ett nordiskt tema och inte skriva om Pusher, filmen som lite drog igång det "danska filmundret" och satte Nicolas Winding Refn på kartan (mer om hans finansiella kris och det som ledde till att Pusher 2 och 3 gjordes här). Nu sitter säkert några av er och grinar om von Trier bleh bleh bleh bluh bluh blih och det kan ni fortsätta göra utan att jag bryr mig ett dugg. Pusher tar sitt avstamp i Danmarks hårda undre värld. Vi får följa Frank (Kim Bodnia) en liten smågangster som dealar lite, festar lite, knarkar lite och har ett hat/kärlekförhållande med en prostituerad. Om dagarna hänger han mest med sin bästa polare Tonny (Mads Mikkelsen) och snortar lite, super lite och åker runt och säljer lite knark alternativt sparkar stjärt och tuggar tuggummi för att casha in stålars från de som är skyldiga pengar. Så en dag blir han tillfrågad att ordna lite mer knark än han är van vid. Han går därför till den tuffaste tuffingen av dem alla, Milo (Zlatko Buric), och ordnar en fet hög knark på kredit. Självklart skiter sig affären och plötsligt är Frank skyldig Milo en jävla massa stålars och den som förut jagade folk för att inkassera blir nu själv jagad. Det är ett ganska lågmält tempo filmen igenom som då och då exploderar i blodiga uppgörelser (ett tema som går igenom de flesta av Refns filmer, t ex alldeles lysande Drive). Det är karaktärsdrivet och Refn lyckas som manusförfattare skapa trovärdiga och mänskliga karaktärer med djup och bredd och som vi gärna följer. Att det inte blir ett snäpp högre i betyg är att jag inte riktigt gillar det alldeles för öppna slutet. Hade gärna sett säcken knytas ihop lite till. Petig smådetalj kanske, men så kan det vara.
/Surskägget

Squat 69

@@
Dansk dokumentärfilm om det så kallade Ungdomshuset i Köpenhamn. Tydligen skänkte dåvarande borgmästaren back in the day ett hus till ungdomar/vänsteraktivister/punkare/anarkister så att de skulle ha ett ställe att kunna samlas på, ha konserter i och allmänt ha nånstans att hänga. En sisådär tiotalet år senare bestämde sig kommunen att sälja huset till en kristen organisation. Istället för att flytta bestämde sig anarkisterna givetvis för att ockupera huset och motade bort den kristna organisationen med våld. "Det här är vårt hus och vi erkänner inte kommunens rätt att sälja det" löd budskapet. Det har sedan käbblats i rättegång efter rättegång kring detta och när vi kommer in i huset via våra fyra
regissörer är det bara några månader kvar till den slutgiltiga domen. Vi får träffa två av de drivande krafterna i huset och en massa personer som cirkulerar där titt som tätt. Alla med sina tankar och åsikter om varför de ska ha kvar huset och vad de ska göra om man dömer emot dem. Tyvärr skrapar filmskaparna bara på ytan och vi får aldrig riktigt lära känna vare sig nyckelpersonerna eller husets funktion och nödvändighet för de många ungdomarna som hänger där. Det finns ett par scener när den hårt sminkade ytan av gemenskap, anarki, kärlek och glädje spricker och folk börjar gnälla lite på varandra, på att de inte orkar med huset, på att allt inte är så jävla peace love and understanding som de jämnt försöker visa utåt. Men de scenerna är för och över snabbt, ungefär som om man inte vill visa att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar att leva i ett ockuperat hus. Det är synd för det är först där och då vi verkligen lär känna individerna under tuppkammarna.
/Surskägget

Sprængfarlig bombe

@@@
Tonny (Ulrich Thomsen) har extrema problem med humöret. Han äter piller för att inte börja slåss. Han får träffa sina två barn fem timmar i veckan och den här gången tar han med dem på bio. Filmen de ser råkar vara en extrem artsy-fartsyrulle som ungarna inte gillar. Tonny blir så arg så han söker upp den pretentiöse regissören Claus Volter (Nikolaj Lie Kaas) för att få sina biljettpengar tillbaka (samt pengarna han lade ut för läsk och popcorn) och "dramat" kan börja. Hahaha! Sprängfarlig bomb är en härlig petitess. En snäll, lättsmält och rätt rolig komedi utan pretentioner som driver med just pretentioner. Enkel underhållning som passar utmärkt om man vill bli lite glad. Råkade läsa att filmen var från 7 år i Danmark när den gick upp som etta på biolistan 2006 men från 15 i Syd-Korea. Undrar vad det var som var så farligt? Hur som helst, mysigt och lättsmält med några sköna asgarv och två bra danska skådisar i huvudrollerna.
/Vrångmannen

Anklaget

@@@
Välspelat drama om en vanlig familj där pappan blir anklagad av sin 14-åriga dotter för att ha förgripit sig på henne när hon var mindre. Det hela blir komplicerat då dottern flera gånger under sin uppväxt har ljugit om hemska saker. Talar hon sanning eller inte och hur går man vidare oavsett? Skådespelarna är toppnotch och danskarna kan sina mörka dramer. Jag hade gärna sett lite mer komplexitet i allt. Det är en lite för enkel film med tanke på temat. Anklaget är ändå sevärd och visar än en gång att det görs bra film "over there".
/Vrångmannen

Kandidaten

@@@
Rätt schysst dansk thriller. Advokaten Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) lever ett stilla liv med sin flickvän Camilla (svenska Tuva Novotny, som verkar gilla att göra film i Danmark). Efter en natt på krogen hamnar han på ett hotellrum med en ung kvinna. När han vaknar dagen efter kan han själv inte minnas vad som hänt men är plötsligt misstänkt för mord. Jonas blir kontaktad av några anonyma utpressare som säger att de har bevis på att han har gjort det. Istället för att gå med på deras krav så tar advokaten upp jakten på sanningen i en riktig katt och råtta lek. Gillar ju såna här rullar, där man inte vet vem man kan lita på eller vad som kommer att hända härnäst. Lagom spännande med bra fart och en hel del överraskningar hela vägen. Dejlig.
/Vrångmannen

@
Vrångmannen måste haft sina allra mest snälla glasögon på sig när han såg den här rullen. Du ser alla "twists" komma rusande mot dig i 180 och vet direkt vem som är huvudboven, vad som kommer hända härnäst och hur. Huvudkaraktären är dryg så man skiter fullständigt i honom och nästan önskar att allt går åt helvete för honom. Och de flesta karaktärer handlar helt omotiverat större delen av tiden enbart så att handling ska röra sig framåt. Stort, stort sömnpiller.
/Surskägget

The Ambassador

@@

I denna danska dokumentär är Mads Brügger tillbaka med ett nytt koncept. Den här gången vill han belysa det faktum att man för en smärre summa pengar kan köpa sig diplomatpass i mindre nogräknade länder som t ex Liberia och sedan sätta upp kontor som diplomat i Afrika. Genom att låtsas vara korrupt diplomat med pengar på fickan kommer Brügger i kontakt med en hel del skumma figurer, den ene mer korrupt än den andre, och i många fall högt upp i landets politiska korridorer. Liksom i The Red Chapel är det dock svårt att sätta fingret på vad Brügger egentligen ville uppnå med sin film. Han mutar lite folk än här och än där, han får tag på lite blodsdiamanter som han ändå inte kan smuggla ut med sitt diplomatpass, han påbörjar anläggningen av en tändsticksfabrik men lägger ner filmen innan den är i närheten av klar. Och under tiden fortsätter korruptionen som om inget hänt. Återigen en intressant idé som helt enkelt inte får det avstamp den behöver.

/Surskägget

The Red Chapel

@@

Danske journalisten och dokumentärfilmaren Mads Brügger plockade med sig två adoptivbarn från Sydkorea och åkte till Nordkorea med planen att visa upp hur falsk och jävlig världen där är under diktatorn ”Den Store Ledaren”. Tillsammans med sina två kumpaner låtsas de vara en dansk teatergrupp som älskar kommunismen och Nordkorea och vill sätta upp en föreställning i syfte att förena ländernas kultur. Dock är stora delar av ”teatern” påhittad för att i smyg kritisera regimen. De får ok och åker in i landet och sakta men säkert byts deras pjäs ut mot en Nordkoreans som är mer ”lämplig” enligt de många Nordkoreanska tolkar, ledsagare, vakter och kulturbevakare som följer Mads och hans sällskap. Idén är våghalsig, snudd på dumdristig, och stor cred till Brügger för att han vågade. Hade de blivit påkomna är det inte säkert att de kommit hem till Danmark. Däremot blir det filmade materialet väldigt tunt. Det är svårt att manipulera verkligheten i ett land som manipulerar de få turister de får och man tvingas därför använda material som filmats som helt enkelt inte är så spännande och kul att se på. När eftertexterna rullar är man helt enkelt osäker på vad Brügger egentligen vill säga med sin film.

/Surskägget

Lykkevej

@@@

Dansk relationskomedi. Eller snarare skilsmässokomedi. Rik hemmafru blir utsparkad av sin knösus till man när han vill skiljas och inser att hon nu inte har ett öre att röra sig med. Plötsligt måste hon skaffa sunkig lägenhet, jobb och betala räkningarna själv. Detta tar nära nog knäcken på henne innan hon tar sig i kragen och gör det bästa av situationen. När hon blir kompis med grannen som är lite udda av sig upptäcker hon att en ny bekantskap kan leda till en ny syn på livet. Övriga radhusgrannar uppskattar dock inte hennes nye vän lika mycket. De är trötta på att han låter sin tomt förfalla och vill helst bli av med honom. Och samtidigt som de leker domare, jury och bödel med grannen springer de runt och är otrogna och beter sig illa mot varandra mest hela tiden. Det här är inget speciellt egentligen. Vi får en liten slice of life i en före detta rik hemmafrus liv och leverne. Görs det lika småcharmigt som här räcker det till att hålla intresset uppe.

/Surskägget

Den Sorte Madonna

@@@
Vår alldeles egna Tuva Novotny spelar den kaxiga och tuffa dottern till en yrkeskriminell man som hoppats på den sista stöten som ska göra honom rik nog att pensionera sig för gott. Han ska sno den berömda tavlan Den Svarta Madonnan och sälja till ryska maffian. Istället går kuppen åt skogen och snart nog har han snuten efter sig. I ett sista desperat försök att slippa åka dit postar han tavlan till Tuva. Det dröjer inte länge förrän Tuva har en synnerligen nitisk snut, halva maffian och faderns inte alltför intelligenta kumpaner i hasorna. Det är lika delar action som spex vilket oftast faktiskt funkar även om det blir lite platt här och där. Upplägget i filmen är ganska simpelt, det är ju en basic flykt-undan-rättvisan-rulle, men danskarna håller uppe tempot och man sitter och är underhållen mest hela tiden. När eftertexterna rullar börjar filmen visserligen sakta blekna från minnet, vilket inte är helt ovanligt i genren, men allt som allt är det en förvånansvärt schysst actionstänkare. Varför envisas Sverige med Beck del 77 istället för att få till nåt sånt här?
/Surskägget

Till Döden Os Skiller

@@
Udda och mycket märklig dansk film som sjuder av ångest och tragedi men som paketeras som en komedi. En väldigt, väldigt svart komedi visserligen men ändå. Vi får följa ett par där kvinnan misshandlar mannen och där mannen hela tiden kommer med fåniga ursäkter om hur klumpig han varit hemma för sina jobbarkompisar. Här ligger komedibiten i att vi ska skratta åt att en man ljuger på samma sätt som misshandlade kvinnor ljuger. Men eftersom att han är man som får stryk av en kvinna ska det anses som lite roligt. Av en slump hamnar han på en kurs för hustrumisshandlare och tar på sig rollen som misshandlare och lever in sig i hur det vore att vara den som ger stryk istället för att få stryk. Allt eftersom filmen rullar på vänder sakta men säkert maktbalansen i hemmet och plötsligt är det han som har övertaget. Tror han. För plötsligt har hon tillbaka den karriär hon saknat och är därmed självständig på ett sätt som egentligen inte passar honom. Sista halvtimmen är bara djup relationsångest i bästa von Trierstil innan det hela rullar till någon sorts slut. Inte oävet men alldeles för nattsvart och för mycket ångest för min del.
/Surskägget

Gambler

@@

Dokumentärfilm om Nicolas Winding Refn (som gjort lysande Drive) regissören som blev både rikskändis i hemlandet Danmark och världskändis (nåja, hyfsat erkänd blev han i resten av världen) för sitt gangsterepos Pusher. Efter den spottade han ur sig ännu en succé, Bleeder, innan allt kollapsade ekonomiskt med första Hollywoodrullen (nåja, indierullen då) Fear X som bombade totalt och inte drog in några pengar överhuvudtaget. Den käre Nicolas var helt plötsligt personligen skyldig x antal miljoner och satt i personlig konkurs. Hans enda räddning var att skriva och regissera Pusher 2 och Pusher 3 och hoppas på att tvåan skulle bli ännu en jättesuccé som skulle dra in tillräckligt med pengar för att göra honom skuldfri samt att trean skulle dra in tillräckligt mycket pengar så Nicolas produktionsbolag skulle ha lite stålars att investera i kommande filmprojekt (de filmer han egentligen vill göra). På ett sätt ett intressant porträtt av en man som håller på att falla sönder i bitar (han lever på Treotabletter) och även en intressant inblick i filmens hårda värld där du aldrig är bättre än din senaste hit. Samtidigt saknar filmen en hel del fokus och många partier känns direkt irrelevanta för grundstoryn. Dock bör alla som när filmdrömmar se denna för att få en känsla av hur allt kan gå åt helvete om det vill sig illa även för en framgångsrik regissör.

/Surskägget