Doctor Strange

@@@@
Jag älskar ju Marvelrullarna. Spindelmannen med Tobey Maguire var kanon. X-Men har överlag hållit hög klass. Iron Manfilmerna är grymma. Thorfilmerna var rätt sköna. Captain America har gått från klarhet till klarhet från film till film. Avengers ska vi inte ens snacka om, vilket ös! Till och med bägge Hulkfilmerna (alltså den med Eric Bana och sedan den med Edward Norton) som många spottar på uppskattade och gillade jag. Ant-Man var vare sig den mest intressanta karaktären eller bästa filmen men ändå helt okej. Så var det dags för Doctor Strange. En karaktär som på sin höjd dök upp lite i nån Spindelmannentidning när man var liten knodd men som man egentligen inte visste ett skit om. Nån sorts trollkarl i röd kappa. Jaha? Vad är det här? Harry Potter eller? Skeptisk som fan gick jag självklart på bio och såg den så fort chansen gavs nu i helgen. Och blev superpositivt överraskad. Benedict Cumberbatch är perfekt i rollen som Strange. Lagom delar ego och intelligens blandat med en inre styrka och några sköna karatemoves. Bra så. Rachel McAdams får en väldigt trist roll som "hörni-allihopa-vi-behöver-en-tjej-i-filmen-också" men lyckas göra den så bra som man rimligtvis kan göra en så trist roll. Chiwetel Ejiofor visar att han kan få med en del patos och tyngd även i en serietidningsfilm och gör en mycket gedigen biroll som Stranges polare. Mads Mikkelsen är skurken och gör honom helt okej, vare sig mer eller mindre. Och så har vi Tilda Swinton i rollen som läromästaren. Hon glider runt och är sådär lagom mystisk och ball som läromästare ska vara. Det är många svulstiga och ascoola actionscener som är för snygga så man svimmar i biofåtöljen. Vilket ös! Actionscenen på slutet när Strange får tiden att gå baklänges samtidigt som han och skurken slåss framlänges hahahahaha när såg man nåt i närheten på en biograf sist?!?! Helt galet och helt genialiskt. Det här ska man springa och se direkt om man gillar sina serietidningsfilmer. Helt klart i topp bland Marvelfilmerna hittills.
/Surskägget

Pusher 2

@@@
Det var nästan givet att en av Danmarks största publiksuccéer skulle få sig en uppföljare (och Refns finansiella kris som ledde fram till produktionen har vi länkat till och skrivit om massa gånger så det blir inte mer nu). Den här gången får vi följa Tonny (Mads Mikkelsen) som var en av de starkast lysande birollskaraktärerna i förra filmen. Han har precis släppts ut från kåken och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv. Det blir till att gå tillbaka till pappsen och tigga till sig jobb hos honom. Pappsen är en storfräsare i undre världen och tycker sonen är en odugling men låter honom vara med på ett par bilstölder på nåder. Givetvis trasslar Tonny till det för sig genom att peta i sig alldeles för mycket droger och ha oskyddat sex vilket resulterar i en bebis med en kvinna han egentligen inte hyser några större känslor för (och som knarkar och super lika mycket som han). Livet blir bara värre och värre och till slut petar pappsen Tonny över branten (mentalt sett alltså) vilket leder till något riktigt tragiskt. Liksom ettan är det karaktärsdrivet först och främst i ett ganska lugnt tempo som då och då exploderar i blod, våld och tragik. Mikkelsen gör ett kanonjobb som Tonny och det är lätt att förstå att han gick vidare internationellt och gjorde (och gör) sig ett namn i Hollywood. Liksom i ettan är det också ett ganska öppet slut även om säcken knyts ihop något mer denna gång. Det finns en tjugo, trettio minuter i mitten av filmen som är lite väl sega och som mest känns som en transportsträcka annars är det faktiskt riktigt spännande mest hela tiden.
/Surskägget

Pusher

@@@
Man kan inte ha ett nordiskt tema och inte skriva om Pusher, filmen som lite drog igång det "danska filmundret" och satte Nicolas Winding Refn på kartan (mer om hans finansiella kris och det som ledde till att Pusher 2 och 3 gjordes här). Nu sitter säkert några av er och grinar om von Trier bleh bleh bleh bluh bluh blih och det kan ni fortsätta göra utan att jag bryr mig ett dugg. Pusher tar sitt avstamp i Danmarks hårda undre värld. Vi får följa Frank (Kim Bodnia) en liten smågangster som dealar lite, festar lite, knarkar lite och har ett hat/kärlekförhållande med en prostituerad. Om dagarna hänger han mest med sin bästa polare Tonny (Mads Mikkelsen) och snortar lite, super lite och åker runt och säljer lite knark alternativt sparkar stjärt och tuggar tuggummi för att casha in stålars från de som är skyldiga pengar. Så en dag blir han tillfrågad att ordna lite mer knark än han är van vid. Han går därför till den tuffaste tuffingen av dem alla, Milo (Zlatko Buric), och ordnar en fet hög knark på kredit. Självklart skiter sig affären och plötsligt är Frank skyldig Milo en jävla massa stålars och den som förut jagade folk för att inkassera blir nu själv jagad. Det är ett ganska lågmält tempo filmen igenom som då och då exploderar i blodiga uppgörelser (ett tema som går igenom de flesta av Refns filmer, t ex alldeles lysande Drive). Det är karaktärsdrivet och Refn lyckas som manusförfattare skapa trovärdiga och mänskliga karaktärer med djup och bredd och som vi gärna följer. Att det inte blir ett snäpp högre i betyg är att jag inte riktigt gillar det alldeles för öppna slutet. Hade gärna sett säcken knytas ihop lite till. Petig smådetalj kanske, men så kan det vara.
/Surskägget

Adams æbler (Adams äpplen)

@@+
Anders Thomas Jensen (manus/regi) är en synnerligen produktiv man i Danmark, som jag för övrigt anser ligger längst fram av i skandinavien som ledande land när det gäller bra film. Han har även bl.a snickrat ihop ”I Kina käkar dom hundar” och ”Blinkande Lyktor” som bägge två blandar vapentok, humor och allvar på ett lite eget sätt. Adams æbler är en lite mindre historia men kör på samma ”vinnande” koncept. Alla filmerna har haft stor framgång i hemlandet. Handlingen då. Adam (Ulrich Thomsen) är en nynazist som suttit på kåken. Han får sitta av sin sista tid ute på landet där prästen Ivan (en lysande Mads Mikkelsen), som själv har tappat greppet pga tidigare tragedier i sitt liv, tar hand om honom samt några andra ”kufar” på en gård med en kyrka där äppelträden spelar en central roll. Det här handlar om sorghantering, hur man går vidare med livet och hur man som människa kan ändra på sin egen essens för att bli bättre helt enkelt. Adams æbler är en bitvis rolig film och lyckas hyggligt balansera mellan komik och allvar. Jag brukar gilla Anders Thomas Jensens koncept överlag (buskisaction med allvarlig ton) men tycker inte riktigt att det funkar här. Förutsägbart, lite banalt och mycket irriterande malplacerade hollywoodstråkar på minussidan men man har ändå inte tråkigt när man ser den och skådespelarna är alla av högsta klass. Det är lite ”jaha?” fast med ett leende och man vill någonstans veta hur det går. Fast man har slutat bry sig för ett tag sen. Adams æbler är ok men inte mer men den är ändå bättre än det mesta som släppts i vårt avlånga land. Igen, lär er av danskarna för i helvete fast kanske inte av just den här filmen. Vad ääääääär det häääääär?!
/Vrångmannen

@@@@
(Kl 15:48, två glas vin och 2 groggar)
Film skall inte vara enkelt, film ska vara svårt. All form av konst skall berömmas då den tar ut svängarna.
Jag vill gärna jämföra denna film med Bob Hunds musik. Någonting som de flesta tror är på skoj men om man skrapar lite till så inser man att det är bra och oerhört vackert.
Adams äpplen är skriven och regisserad av Anders Thomas Jensen (Blinkande lyktor och I kina käkar de hundar) och är en underbar skildring av prästen Ivan som tar hand om före detta kåkfarare på sin prästgård. Filmen bjuder på en helt del skratt och, om man vill, en hel del allvar. Dansk film då den är riktigt bra, fullständigt oförutsägbar och fylld av skådespeleri på hög nivå med scener som överraskar och chockerar.
Mads Mikkelsen är för övrigt så förbannat mycket mer än en bondbov och visar verkligen hur man spelar stort i denna rulle.
/PTB

Exit

@
http://www.imdb.com/title/tt0482957/

Nej.

/Vrångmannen