måndag 29 december 2008

Down In The Valley

@@@
Edward Norton spelar en lite märklig kille som verkar tro att han är den sista riktige cowboyen. Han hamnar i LA och blir kär i Evan Rachel Wood vars pappa David Morse är en lite halvvrång snut som inte har koll på sin tonårsdotter. Mitt i denna smet har vi yngre brorsan Rory Culkin som inte verkar ha hittat sin plats i livet än. I början är allt frid och fröjd, men snart visar Nortons karaktär upp en mörkare och mörkare sida och det dröjer inte länge innan våld och död följer.
Det jag framförallt gillar med filmen är stämningen regissören lyckats skapa. Det är en blandning av gammal westernrulle och thrillerdrama. Svårt att förklara men gör att filmen lyfter lite från övriga indierullar från USA. Snyggt också med den på nåt sätt överexponerade solen som skapar en känsla av intensiv sommar. Sedan skadar det förstås aldrig att ha Edward Norton i en huvudroll. Som vanligt övertygar han till 100% och även om storyn är lite tunn på sina ställen köper man mycket tack vare att man hela tiden vill se vad Norton ska hitta på härnäst. Filmen må vara en liten bagatell men en bra sådan.
/Surskägget

Surfer, dude

@
I kategorin "Helt jävla onödig film" ligger Surfer, dude högt i topp. Handlingen är så vag att den knappt går att beskriva, och trots att filmen klockar in på 1.25 (varav tre minuter är bonus efter eftertexterna) känns den lika lång som Ben-Hur (även om Ben-Hur känns ganska kort för sina nästan 4 timmar för den är så bra). Hursomhelst är Matthew McConaughey en surfarsnubbe vid namn Addington som kommer hem till Kalifornien efter att ha rest jorden runt och surfat. Där håller nån teveproducent till och vill ha med Addington i en dokusåpa om surfare som bor, festar och muckar gräl ihop i ett stor hus. Addington vill inte vara med. Bråk uppstår. Klassiskt upplägg kan tyckas, dock så sjabblar man bort till och med det lilla enkla genom att inte ge oss några som helst motiveringar till vad som driver karaktärerna. Det röks lite gräs, det våndas över att havet är stilla (inga vågor = ingen surfning) och det flummas lite. Det var som att se en reklamfilm för surfning utan surfning då större delen av filmen utspelas på land i och med att det inte finns vågor att surfa på. Ska målgruppen vara surfare lär ingen vara glad för så lite surfning det är i filmen har vi knappt en sommar här i Sverige. Ska målgruppen vara alla stoners som gillar sina röka-på-komedier lär ingen vara glad för även om det röks på en del så dras det inga skämt. Det känns som att McConaughey har dragit ihop lite polare och gjort en rulle om deras vardag typ. Manuset slängdes ihop på 10 minuter i nåns rullpapper och sen rökte man upp det. Trist så in i helvete och så onödigt.
/Surskägget

måndag 22 december 2008

I Love Huckabees

@
Det finns en liten handfull rullar som blandar drama, humor och ytterst märkliga händelseförlopp med rätt skumma karaktärer (tänk Royal Tennenbaums, Punch-Drunk Love och The Life Aquatic t ex). I Love Huckabees hamnar definitivt i den här kategorin filmer. Dustin Hoffman och Lily Tomlin är existensialistdetektiver (säg det tre gånger snabbt) som tar sig an den förvirrade miljökämpen Jason Schwartzman som vill hitta sig själv och meningen med livet. Typ. Till sin hjälp får han en annan klient spelad av Mark Wahlberg. Det snackas en jävla massa trams, det händer en jävla massa skumma grejer och hel- och halvkända skådisar dyker förbi i diverse större och mindre biroller (Isabelle Huppert, Jude Law, Naomi Watts, Tippi Hedren, Jonah Hill, Isla Fisher, Talia Shire och Shania Twain). Blir det roligare för det? Nä. Det är mycket snack och lite verkstad och ett jävla slöseri på en massa talang.
/Surskägget

söndag 14 december 2008

Trasdockan

@@@
I det fattiga 30-talets USA vandrar en man omkring bland bondfolket i Södern och kallar sig präst. Han blir välkomnad vart han än kommer. Han gifter sig gång på gång med unga kvinnor och mördar dem sedan och tar deras pengar innan han försvinner vidare. Efter en fängelsevistelse får han reda på att en änka och hennes två barn sitter på en smärre förmögenhet väl dold. Han ger sig genast dit och charmar upp änkan i brygga. Men barnen fattar direkt att det är nåt lurigt med den falske prästen.
Robert Mitchum är lysande som den galne och mordlystne prästen och folk brukar säga att det är hans bästa roll (men glöm aldrig Cape Fear säger jag då). Filmen har ju ett par år på nacken nu (över 50) och det märks ibland i tempo, klippning och repliker. Men det spelar liksom ingen roll. Filmen är suggestiv och mörk och man dras lätt in i handlingen. Att det inte blir högre betyg beror helt enkelt på att vissa saker känns alldeles för gammelmodiga för en modern publik och det förstör helheten. Men trots det en riktigt bra film väl värd att se om du inte redan gjort det.
/Surskägget

@@@
Trasdockan är en klassiker av rang men jag håller med Surskägget om att den åldrats lite väl mycket. Den har dock en mörk sagolik kvalitet över sig som påminner om Bröderna Grimm (om du inte vet så finns Wikipedia eller varför inte gå om lågstadiet?) vilket inte minst märks i fotot och scenografin. Väl värt att nämnas är att legendariske brittiske karaktärsskådisen Charles Laughton regisserade och det blev tyvärr också hans enda krediterade regijobb. Filmens originaltitel ”The Night of the hunter” får mig sugen att kolla på hela 80-talets bakkatalog av rullar med Sho Kosugi (igen Wikipedia..) men det är en annan historia.
/Vrångmannen

Eagle Eye

@@@
Vi lever i en värld där vi är övervakade så fort vi tar några kliv ut från dörren. Till och med i husets lugna vrå lämnar vi mängder med bevis för vad vi pysslar med (nån nånstans vet just nu att du läser den här bloggen). Detta tar man fasta på ordentligt i Eagle Eye och låter ett par helt normala människor (min nya favvoskådis Shia LeBeouf och sötnosen Michelle Monaghan) bli styrda av en mystisk kvinna som kontaktar dem via telefon och tycks veta exakt var de är och vad de gör hela tiden. Snart nog jagas de av FBI (Billy Bob Thornton) och flottans underrättelsetjänst (Rosario Dawson) för en massa skit de inte är skyldiga till. Snart pekar allt mot att den mystiska kvinnan vill att Shia och Michelle ska mörda USA's president. Hur ska de klara sig ur den knipan?
Det märks att Spielberg producerat för det är flådigt, fett och snyggt in i minsta detalj. Actiontermometern går igång på 100 grader och det är väldigt korta pauser mellan toköset för att hinna förklara åtminstone lite story. Fyran hängde med ett bra tag, men sen blir storyn helt enkelt lite väl blähä blähä och då sjunker betyget snabbt ett snäpp. Men som actionspektakel håller man vad man lovar.
/Surskägget

@@@
Kanske är det för att julens anda vilar över mig men jag bjussar på en trea trots att den här actionspäckade, snygga men ack så fååååniga rompen skulle haft en tvåa. Gott så och god jul!
/Vrångmannen

Death Race 2008

@@@
Skaparen av Resident Eviltrilogin, Paul W.S. Anderson, bestämde sig en dag för att det skulle vara en bra idé att göra en sorts remake på gamla kultklassikern "Death Race 2000". Men istället för att försöka återskapa originalet tog han mest med sig idén om ett gäng galningar som kör snabba mördarmaskiner och får poäng för folk de har ihjäl. Och istället för att låta galningarna köra kust till kust slänger han in dem på ett fängelse. Och istället för att döda vem som helst som råkar vara ute på vägarna låtar han dem döda varandra på tävlingsbanan. Och vet ni vad? Det funkar faktiskt. David Carradines roll som Frankenstein tas här över av Jason "rätt så sugiga actionrullar" Statham och han är för en gångs skull helt okej i en bärande roll. Kanske beror det på att det mest handlar om att sitta i en bil och se tuff ut samtidigt som han kör. 80% av filmen är snygga actionsekvenser när bilarna jagar varandra runt runt runt på tävlingsbanan och skjuter på varandra. Det exploderas hej vilt och frågar du efter handling eller påpekar att det finns logiska luckor stora som Bermudatriangeln så säger jag bara: Håll käften! Det här är dum muskelaction när den är som bäst. Krångla inte till det.
/Surskägget

Death Race 2000

@@-
Jag vet att Vrångmannen håller den här väldigt högt i sin bok efter att ha sett den i unga år och blivit väldigt tagen av den (vilket av nån anledning hängt kvar trots att han enligt egen utsago sett om den gång på gång). Jag såg den också i unga dar och var inte alls speciellt impad. Nu när nyinspelningen kommit kände jag att det var dags att se om originalet för att se om jag kanske missade nåt som liten knodd och att det här faktiskt är den lysande rulle Vrångmannen snackar om. Det var det inte, den var precis exakt lika halv-b som jag mindes den. Ambitionerna att göra nåt stort finns ju där, men det blir alltför tydligt att budgeten inte håller samma nivå som ambitionen. Man vill vara politisk och social, men lyckas kanske inte helt förmedla vare sig det ena eller det andra på riktigt bra sätt. Visst, en del paralleller till dagens diverse dokusåpor och hetsen att vilja vara på teve kan man väl se om man tar på sig snällglasögonen, men i det stora hela är det bara en klassisk b-rulle som lever på att visa lite tuttar och lite blod. I detta fallet blir det med nöd och näppe "okej".
/Surskägget

@@@@
Nu blir jag direkt vansinnig. Hur hög var din feber Skägget? Trampar du på denna så trampar du även på mig! Regissören (och tillika dåren) Paul Bartel har med mikromal budget även för den tiden skapat en högoktanig och våldsam framtidssatir (ja för att det ÄR en komedi!). Tempot är rasande, alla agerar over the top och one-liners levereras stadigt. Stallone som ”Machine Gun Joe Viterbo” HAHAHAHA! Bara idén av att framtidens tv-underhållning i USA är när racerförare får poäng genom att meja ner oskyldiga människor under ett cross country race tycker jag säger en hel del. Filmen kom 1975 och utspelar sig år 2000. Får man inte bara ett leende på läpparna av detta? Mer kartongkuliss och färghandelsblod åt folket! En exploitationklassiker som jag ser om och om igen precis som utsago och har lika skoj åt varje gång. For shame Surskägget, for SHAME!
/Vrångmannen

Offside

@@@
I en liten byhåla nånstans i Sverige där bruket är nerlagt och arbetslösheten är hög kämpar fotbollslaget att hålla kvar sig i division sex. Åker de ut blir det Korpen och att spela mot brandmän. Dessutom håller det kvinnliga laget betydligt högre klass än det manliga varpå även det är en vagel i ögat för de arbetslösa grabbarna. Lösningen blir en gammal fotbollshjälte från England. Men när han kommer på plats visar det sig att han är alkis och mest super och spyr och slåss. Men skam den som ger sig och när man erbjuder britten en coachroll istället för spelarroll börjar det äntligen hända grejer.
En skön rulle utan krusiduller. Det är lite skratt, lite allvar och lite "känna-igen-sig" som gäller. Man följer mallen för svensk dramakomedi mer eller mindre rätt upp och ner och det är inget fel med det. Jonas Karlsson och Torkel Petersson är affischnamnen och backas upp av Göran Ragnerstam, Anja Lundkvist och Ingvar Hirdwall. Alla kör sin grej och fixar det bra. Kanske inget man direkt minns efteråt, men för stunden funkar det mer än bra.
/Surskägget

Ciao Bella

@@@
Jag kommer ihåg att jag såg trailern på den här rullen för ett år sen eller så och direkt visste att jag kommer gilla den. Visst, det är en by-the-book tonårsrulle utan överraskningar om man sett mer än en film i genren (och eftersom att tonårsrullar ligger mig varmt om hjärtat har jag sett det mesta av det bästa och det sämsta i genren) men den är gjord med en stor dos hjärta och kärlek och det är precis sånt som vinner i längden.
Mustafa är en tonårsgrabb som tänker på det de flesta tonårsgrabbar tänker på: sex. Men han är oskuld och har svårt att få till det. När han kommer till Gothia Cup (en fotbollsturnering) hoppar han in i det italienska laget och plötsligt får brudarna upp ögonen. Speciellt Linnea som älskar italienare börjar snart flörta med honom. Kärleken spirar och Mustafas lögn trasslar till det för honom mer och mer.
Ja ni hör ju. Inget nytt under solen och de flesta av er kan redan nu utan att ha sett den berätta minst tre nyckelscener samt slutet för mig. Men återigen, det är glimten i ögat, charm och en stor portion härlig humor. En feelgoodfilm som den ska vara.
/Surskägget

Solstorm

@
Vrångmannen har redan varnat om den här meeeeeeen jag var ju tvungen att se för mig själv förstås. Izabella Scorupco åker hem till Kiruna för gammal pojkvän blivit mördad. Nu är systern till den mördade och tillika Izas barndomsbästis misstänkt för mordet. Persbrandt har lite smink runt ögonen och ser mystisk ut. Krister Henriksson ser förstoppad ut. Suzanne Reuter säger inte ett ord under hela filmen (eller jo, fyra ord tror jag hon får ur sig). Ingen pratar norrländska trots att det utspelas i Kiruna. Nån har en ateljé. Det åks skoter. Folk tittar om och om och om och om och om igen på samma scen ur en "bästsäljande dvd" från ett väckelsemöte. Det går två timmar och inget har egentligen hänt. På extramaterialet har nån smartskalle på filmbolagets PR-avdelning lagt till "Sexscenen" där man får se Izas ena tutte tre sekunder längre än i själva filmen. Det luktar unket. Och man får aldrig sina två timmar åter.
/Surskägget

Storm

@@@
Det är sällan man ser en så visuellt snygg film från Sverige som Storm. Skaparna bakom kultklassikern Disco Kung-Fu vet att man kan åstadkomma mycket med smarta idéer även om man har små medel till hands. Ett annat stort plus är att man lagt mycket krut på ljudet. För en gångs skull mullrar och bullrar 5.1:an hemma som den gör på Hollywoodfilmer mest annars. Det visuella är filmens stora styrka, men kanske även dess nackdel. Storymässigt är det nämligen inte på långa vägar lika spännande. Mycket yta och lite innehåll med andra ord. Men det innebär inte på något sätt att filmens handling inte är underhållande. Slackern Donny (Eric Ericson) råkar en natt stöta ihop med Lova (Eva Röse) som är en klart mystiskt brud som ger honom en Hellraiserliknande ask som till synes inte går att öppna. Det som är inne i asken är viktigt för Donny att ta reda på menar Lova. Men en ännu märkligare person (spelad av Jonas Karlsson) försöker hindra Donny från att öppna asken. Donny halkar sen in i sitt minne på jakt efter hemligheten.
Det är gott vs ont i lite halvny tappning där både Jonas Karlsson och Eva Röse gör det mesta och bästa av sina roller. Det blir lite halvflummigt på sina ställen, och det håller som tidigare sagt kanske inte riktigt hela vägen alla gånger, men eftersom att filmen är väldigt visuell kommer skaparna undan med en hel del. En fascinerande rulle väl värd att se.
/Surskägget

torsdag 11 december 2008

Zack & Miri Make A Porno

@@@@@
Tänk att man skulle behöva vänta till årets sista skälvande veckor innan den första riktigt klockrena femman dök upp. Kevin "Geniet" Smith är tillbaka så det skriker om det. Efter den lysande återgången till sitt gamla jag med Clerks 2 häromåret cementerar han med Zack & Miri att han fortfarande är kungen av dialogdriven indiekomedi.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är gamla barndomsvänner som delar lägenhet. Tyvärr är deras ekonomiska sits den sämsta möjliga och snart börjar det ena efter det andra stängas av i lägenheten, el och vatten försvinner och de sitter där i mörkret och undrar vad i helvete de ska göra för att fixa detta. Då knäcker Zack den lysande idén att spela in en porrfilm. Sagt och gjort, de samlar ihop ett litet team med skådisar och kamerakille och skrider till verket. Och mitt i allt detta inser de att de börjar bli kära.
Jag tror inte någon annan regissör/manusförfattare i världen skulle kunna komma undan med att göra en kiss- och bajskomedi om en porrfilmsinspelning och få den att vara 100% uppriktigt romantisk. Men Kevin "Mästaren" Smith kan och gör det. Det finns så många sjuka och roliga skämt i den här att det inte ens är en idé att försöka komma på var man ska börja, men den bjuder på lika många varma och fina stunder som gör att man tror att man ser en helt annan typ av film. RomCom har precis fått en helt ny innebörd.
I sedvanlig Kevin "Kungen" Smithanda får vi en hel del små biroller som kommer in och krossar. Brandon Routh (som Bobby Long) och Justin Long (som Brandon) (hehehe get it?) är ett bråkande bögpar och Justin Long är kanske det roligaste du sett på år och dagar som den bögporrskådespelande karaktären han gör. Jason Mewes (som är Jay i Jay & Silent Bob ni vet) är grym som den lätt korkade Lester The Molester Cockenschtuff och som i filmens slutminuter bjussar på en full frontal i ett så sjukt läge att hahahahahahahaha jag orkar inte. Och Craig Robinson från amerikanska The Office och småroller i Knocked Up, Walk Hard: The Dewey Cox Story och Pineapple Express är såååååååååååå sjukt rolig. Det här borde bli hans stora genombrottsroll.
Det är bara att buga och bocka och tacka att Kevin "Bäst" Smith bjussar på det han gör bäst.
/Surskägget

Sandor /Slash/ Ida

@@
Sandor är en rätt ensam kille i Göteborg som dansar balett och är småmobbad i skolan. Ida är en tuff brud i Stockholm med mängder av ytliga vänner och tillfälliga sexuella förbindelser. De är två vilsna tonåringar som hittar varandra via en chattsida och snart upptäcker att de har mer gemensamt än vad de först trodde.
Filmen är baserad på boken med samma namn, och boken är faktiskt riktigt bra. Tyvärr håller inte filmen samma klass. Man har visserligen prickat in alla nyckelscener från boken, men där vissa saker fungerar väldigt bra i en bok, kan de kännas hattiga och styltiga i en film. Dessutom ska man aldrig - aldrig - i en svensk film ha voice-over för det funkar bara inte.
Aliette Opheim (Ida) och Andrej Lunusjkin (Sandor) debuterar båda två som skådisar med blandat resultat. Aliette funkar klockrent som Ida, men Andrej är tyvärr lite för stel för att lyckas förmedla rätt känslor. Det är synd och leder till att det som kunde blivit riktigt bra i slutändan bara är okej.
/Surskägget

Supersize Me

@@@
Vid det här laget är denna dokumentärfilm väl rätt känd för de flesta. Regissören Morgan Spurlock får en dag för sig att kolla hur skadlig snabbmat egentligen är. Han väljer att starta en McDonaldsdiet där han under 30 dagar enbart får äta eller dricka det som McDonalds har på menyn. Om försäljaren i kassan frågar om Morgan vill supersiza sitt meal så ska han säga ja (det innebär att han får extrastor cola och pommes). Han börjar med friska levervärden och bra vikt för sin längd och han slutar inte helt otippat alldeles trasig i kroppen. De läkare han går hos jämför den försämring kroppen går igenom med samma som det som händer en alkis som råsuper. Slutkontenta = snabbmat är farligt. Undvik.
Det här kan ju tyckas rätt självklart, men samtidigt så finns det en McDonalds på varje gathörn i hela världen och då ska vi inte ens snacka om Burger King, Pizza Hut, Kentucky Fried Chicken, Wendys och så vidare. Medelvikten i västvärlden flyger uppåt och sjukdomar som är relaterade till fetma ökar drastiskt. Dessutom väljer fler och fler att äta ute istället för att göra hemlagad mat.
Det mest intressanta och skrämmande med filmen är dock när Morgan tittar på skolmaten i USA. Inte undra på att ungarna blir tjocka när det som serveras mest är pizza, pommes, läsk och kakor. Det var riktigt deprimerande att se. Nu ska vi inte sitta här i Sverige och slå oss för bröstet alltför mycket när vi faktiskt har färdigkokt potatis på ICA redo för mikron och fler och fler väljer färdiglagade frysta alternativ istället för att laga maten från scratch med bra råvaror istället. Supersize Me är en intressant dokumentär som skrapar lite på ytan till hur blåsta vi konsumenter faktiskt blir av matindustrin.
/Surskägget

Magnum Force

@@@@
Uppföljaren till mästerverket Dirty Harry håller faktiskt riktigt hög klass även den. Och den har till skillnad från senare uppföljare hållit för tidens tand. Inte så konstigt kanske med tanke på att manus är skrivet av John Milius (Conan, Red Dawn) och Michael Cimino (Deer Hunter). Harry har sedan förra filmen blivit förflyttad från morddivisionen till den statusmässigt sämre spanardivisionen. Plötsligt är det någon som börjar döda en mängd kända gangsterkungar. Harry sätts på fallet och det dröjer inte länge förrän han börjar misstänka att de skyldiga kan vara poliser. I och med den upptäckten är nu hans eget liv i fara.
Det är naturligtvis en väldigt tunn linje mellan Harry och hans kollegor. Han dödar visserligen fler skurkar i filmen än vad de skurkaktiga poliserna gör, men han dödar alltid bara de skurkar som skjuter på honom först. Han dödar för att skydda sig själv. De andra dödar i kallt blod, och i och med det så har Harry rätt och de fel. Regissören Ted Post har annars i princip bara gjort teve, men lyckas här skapa en spännande och tät actionrulle som på sitt sätt är lika aktuell idag som då (se bara Righteous Killrecensionen som handlar om ungefär samma sak). Dirty Harryrullarna blev mer och mer utvattnade ju fler uppföljare som kom, men här lyckas man fortfarande vara nära originalfilmen vad gäller just stämning och utförande.
/Surskägget

Righteous Kill

@@
Robert DeNiro och Al Pacino fullkomligt sprakade av energi och elektrifierade bioduken när de för första gången dök upp tillsammans i en film i Michael Manns mästerverk Heat. En hel del vatten har flutit under bron sedan dess och nu är det dags igen. Den här gången spelar de dock snutar båda två och samarbetar istället för att jaga varandra som i Heat. Tyvärr är resultatet långt ifrån lika lysande som förra gången. Det beror dock inte på DeNiro eller Pacino som båda två gör exakt det de alltid gör (även om Pacino håller igen lite på sina woo-haaawtendenser vilket vi tackar för). Nej, istället är det storyn som är sådär. De är två snutar som jobbat ihop länge. Vi får ganska snart reda på att de tidigare använt lite fula metoder för att sätta dit riktiga kräk som annars skulle gått fria. Men nu verkar det som att de gått överstyr och börjat mörda skurkarna. Okej, här kommer en SPOILER. DeNiro pekas ut som skurken från sekund ett, men man listar ju ut att den stora twisten är att det självklart är Pacino som är skurken efter sekund två. Därmed är twisten inte särskilt stor eller förvånande när den kommer i slutet av filmen. Visst, filmen som helhet är väl okej, men inget att man kommer sakna om man inte sett.
/Surskägget

Black Snake Moan

@@@
I heta Södern i USA's white och black trashområden bor Samuel L. Jackson och Christina Ricci på varsitt håll och i helt olika kretsar. De är båda trasiga människor som handskas med omvärlden på sitt sätt. Jackson är vrång, sur och super gärna till innan han plockar fram gitarren för att spela den bluesigaste blues du hört. Ricci super till och hamnar i säng med allt som rör sig trots att hon många gånger inte vill. När hon blir misshandlad för att hon för en gångs skull säger nej till en kille hamnar hon genom en slump hemma hos Jackson som räddar henne. När han förstår vilket destruktivt liv hon lever bestämmer han sig för att rädda henne - genom att kedja fast henne hemma hos sig.
Det här är en rätt märklig film faktiskt som lätt skulle kunna blivit total kalkon. Istället dras man sakta men säkert in i den säregna stämningen och in i en sorts saga som effektivt använder enkel blues för att skapa en suggestiv känsla av overklighet. Både Jackson och Ricci gör det mesta och bästa av sina roller, och även Justin Timberlake som dyker upp i en större biroll kommer undan med hedern i behåll.
/Surskägget

måndag 1 december 2008

Quantum of Solace

@@+
Bond som karaktär, som filmserie och som actionhjälte har naturligtvis en hel del att leva upp till hos den miljonhövdade publiken där ute. Från att ha legat i absoluta spjutspets vad gällde tuffa, häftiga och legendariska actionscener och stunts hann resten av världen i kapp och började leverera filmer som var tuffare och häftigare än Bond. Detta försöker man nu råda bot på i och med nylanseringen av Bond. Borta är den charmante förföraren som kan allt om allt och som är lite lagom besserwisser som lika enkelt kan lägra damer som döda fiendeskurkar. Istället får vi en effektiv och känslokall mördare som krökar bort sina känslor och som kan döda snabbare med sina bara händer än de flesta kan med vapen.
Detta är delvis en tillbakagång till Connery och till böckerna, men framförallt har man sneglat på t ex filmerna om Bourne med Matt Damon för att komma närmare det dagens publik vill ha. För där Connery och bokens Bond var känslokalla när det kom till att avverka fienden, besatt de en förmåga att röra sig i de fina rummen. Det var vältaliga och charmanta och hade glimten i ögat. Daniel Craigs version av Bond är kort sagt en tölp. Visst, han har på sig en snordyr kostym, men innanför skalet är han träig, trist och tråkig som människa. Charmnivån ligger på noll. Ansiktsuttryck ligger på Kevin Costnernivå vilket även det är noll. Han må vara smart men han är knappast intelligent (ja det är en jäkla skillnad). För detta ändamål passar Craig perfekt som den nye Bond. Träigare människa får man leta efter (skulle vara Costner i såna fall). Samma sak tyckte jag om Casino Royale och i del två har man spätt på den biten ännu mer.
Handlingen är rätt oväsentlig (skurk snor åt sig vatten för att härska över vattenpriserna i Bolivia för att vatten är mer dyrbart än till och med olja) och emellanåt lite rörig. Bond åker till en stad, dödar ännu en skurk, för att sen resa till nästa stad och upprepa proceduren. Det är actionsekvenserna som för filmen framåt och många actionsekvenser har potential att vara absolut bäst i hela Bondhistorien. Tyvärr förstörs de av massa ryckiga närbilder och snabba klipp vilket inte ger en som åskådare ett enda hum och tid och rymd. Man får uppfattningen om att allt går snabbt, men man har ingen aning om vart den här farten tar oss. Ändå är det framförallt actionsekvenserna man minns och de som gör filmen. En bättre actionregissör än Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) hade kunnat skapat ett mästerverk inom genren. Som det är nu lämnas man med kittlingen av vad det skulle kunnat vara. Kanske dags att ringa James Cameron för nästa Bondinstallation.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget

söndag 30 november 2008

The House Bunny

@@@
Anna Faris dök upp som från ingenstans i Scary Moviefilmerna och har genom åren visat sig vara en riktigt duktig komedienne. Hennes stora styrka är, liksom Will Ferrells, att uttrycka en total genomärlig tomhet i blicken som ger extra effekt åt den korkade mening hon precis säger vilket leder till ett skratt. Anna spelar ett barnhemsbarn som hela livet letat efter lite samhörighet. Det finner hon på The Playboy Mansion där hon umgås med de andra tjejerna och drömmer om att bli miss November. Men en dag blir hon utslängd och hamnar hos ett gäng tjejer på ett "fraternity house" på ett lokalt college. Tjejerna är naturligtvis de största förlorarna i världen, men det råder Annas karaktär snart bot på. Det här är en rulle som blandar typ American Pie med Nördarna Anfaller och slänger med en slev eller två av The Girls of Playboy Mansion (dokusåpan om Hefs ex-flickvänner Holly, Kendra och Brigitte ni vet) (samtliga gör naturligtvis cameos i filmen). Filmen lever mycket på Anna Faris charm och komiska timing, men manuset är inte så starkt som man skulle önska, m a o är det lite långt mellan de riktigt stora garven ibland. Charmen räcker dock tillräckligt långt för att övertyga detta surskägg och betyget blir därefter.
/Surskägget

Doomsday

@@@@
Man kan väl säga att mina förväntningar på den här var absolut noll. Dels för att till och med Neil Marshalls (regissören) största fan Vrångmannen tyckte att den här rullen var sådär, dels för att den är gjord just av Neil Marshall som hittills inte levererat piss. Dog Soldiers var ett ruttet skämt med knäppusla varulvseffekter och en fett trist oj-vi-är-ett-gäng-soldater-som-blir-anfallna-av-varulvar-och-låser-in-oss-i-ett-hus-mitt-ute-i-skogen-och-dör-en-efter-en-utan-att-det-blir-spännande-för-det story. The Descent handlar om ett gäng brudar som blir jagade av monster i mörkret. Buhu. Men! Till och med en blind höna hittar det där kornet ibland. Marshall är uppenbarligen ett stort fan av Flykten Från New York, Mad Maxtrilogin och The Warriors för det är precis det som blandas ihop här. Tempot är pang på hela tiden och det finns inte en tråkig minut. För mig som också älskar den här typen av enkel action med riktiga bilar och hus som sprängs till skillnad från massa jävla datoreffekter hela tiden är detta julafton. Visst finns det saker man kan gnälla på som t ex att det är lite skumt att ena halvan av Skottlands befolkning blir punkare och den andra halvan bosätter sig på en riddarborg och leker riddare bara för att ett virus spridits över landet, men såna knäppa grejer hör liksom till den här typen av film. Marshall har helt klart lyckats skapa känslan av sent 70, tidigt 80-tal och mjölkar ur det bästa ur genren med tydliga nickningar till framförallt John Carpenter (en av karaktärerna heter t o m Carpenter, bara en sån sak hahaha).
Läs Vrångmannens totalt missriktade sågning här.
/Surskägget

The Incredible Hulk

@@@@
Som en av tre personer i världen som faktiskt tycker att Ang Lees filosofiska och poetiska Hulkfilm är bra var jag lite ledsen över att man inte fortsatte med samma skådisar en vända till utan bestämde sig för en nystart á la Batman Begins redan efter en film. Men så kan det vara i Marvel/filmvärlden. Dock ökade förhoppningarna på att detta skulle vara bra när Edward Norton fick huvudrollen då han väldigt sällan misslyckas med ett projekt. Sedan kom första trailern på filmen och jag gav upp allt hopp då specialeffekterna var det sämsta jag sett sen mupparna. Meeeeeeen filmbolaget filade på detta in i det sista och nu måste jag säga att allting ser riktigt jävla snyggt ut. Norton är perfekt som en jagad och stressad Bruce Banner (han till och med anammar Bill Bixbys sätt att vara Bruce Banner) (och för er som inte vet är Bixby den som spelade Banner i teveserien från 70-talet, en teveserie Norton gillar väldigt mycket och som den här filmen anspelar på mest hela tiden). Det är en lång actionfest fast med hjärna. Storyn är mer än okej och Tim Roth är helt slut som skurken som Hulk slåss mot. Liv Tyler är som vanligt vacker nog att dö för, och William Hurt kliver in perfekt i rollen som General Ross som mest av allt bara vill att Hulks blod ska förvandla hela USA's soldater till nya hulkar som kan döda resten av världen. Det här rockar helt enkelt, och ja, den är betydligt bättre än Ang Lees version, även om jag fortfarande tycker att den är jävligt bra.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget

onsdag 26 november 2008

Blood Work

@@
Först och främst, en tvåa i betyg betyder "okej" eller "godkänd". Egentligen borde vi smälla upp vår betygsskala nånstans här på bloggen så ni ser vad som betyder vad. Ville bara säga det hursomhelst eftersom att jag inte tycker att det här är en dålig film. Tvärtom är första halvan riktigt underhållande. Andra halvan faller dock ner i fällan "vi-har-sett-det-en-miljard-gånger-förr" och det gör att filmen inte håller till en trea (som då skulle betyda "bra" för er som undrar). Clintan är FBI-agent som jagar seriemördare. Efter en hjärtattack får han ett nytt hjärta. Hjärtat visar sig komma från en kvinna som blir mördad (ungefär här fattar väl alla som sett mer än en deckare att det är seriemördaren som dödat denna kvinna men fått det att se ut som att det är nån annan) och Clint blir tvungen att komma tillbaka från sin pensionering för att jaga rätt på mördaren. Första halvan är som sagt ganska underhållande om än inte överraskande. Andra halvan är rätt seg när mördaren ska jagas på en förlist båt. Men allt som allt är Blood Work en helt okej rulle som man kan slänga på en tisdagkväll istället för att glo på nåt skit på teve.
/Surskägget

tisdag 25 november 2008

Om Ödet Får Bestämma

@@@+
Denna charmiga lilla pärla är inget speciellt egentligen, men nästan samtliga skådisar får filmen att leva upp ett snäpp högre än manuset kanske egentligen är värt. John Cusack gör som vanligt sin grej, lite snackig, charmig och lagom förvirrad. Kate Beckinsale är så vacker så det gör ont och det är helt självklart att Cusack blir blixtförälskad i henne. Jeremy Piven är perfekt som Cusacks polare och varvar mellan sköna oneliners och lagom tårögd. Molly Shannon försöker hålla sig att inte spexa till det för mycket á la SNL, meeeen ibland faller hon rakt ner i sina gamla sketchkaraktärer vilket är mer än okej. Bridget Moynahan krämar ur mesta möjliga ur sin lilla roll som Cusacks tilltänkta fru och är så snygg och trevlig att man inte riktigt fattar att Cusack vill lämna henne men men. Och Eugene Levy är perfekt som pedantisk och samtidigt bindgalen kassör på varuhus. Ibland behövs det inte mycket mer. En film om ödet och kärlek med lagom dos humor, charm och trevlighet.
/Surskägget

If Only

@@
Jennifer Love Hewitt är söt och gullig och go. Det är hon i den här filmen också. En sorts magisk saga om kärlek, liv och död med i princip helt okända skådisar utöver Hewitt och Tom Wilkinson (som du sett i biroller i allt från The Full Monty till Batman Begins) där stressad bratsnubbe inte ägnar sin älskling (Hewitt) tillräckligt mycket uppmärksamhet och först blir dumpad av henne för att sekunder senare se henne dö i en bilolycka. Meeeeeeeen genom en ödets nyck spolas tiden tillbaka och han får chans att återuppleva den sista dagen en gång till. Nu måste han försöka gottgöra för sina tidigare misstag för att få en ny chans med Hewitt. Frågan är bara, ska han kunna förhindra hennes död?...
Det här är en liten indierulle som gör det bästa av sin lilla budget. Den är bitvis lite styltig på grund av rätt kassa skådisar i biroller, men i det stora hela rätt charmig och söt. Definitivt en film att slänga på när du har en dejt och vill vara lite romantisk.
/Surskägget

Vit Jägare, Svart Hjärta

@@@
Vi fortsätter att titta på Clintanrullar då de kommer varje fredag med Expressen. Den här tillhör de lite mer udda filmerna i Clintans digra katalog. Clintan spelar regissören John Wilson, en bullrig och burdus snubbe med hjärtat på rätt ställe för de människor han tycker förtjänar det. Han vill till Afrika för att få skjuta sig en elefant och hoppar därför på ett filmprojekt. Dock struntar han i allt vad heter film när han är på plats och koncentrerar sig på att att vara ute i vildmarken på jakt efter den största elefant man kan hitta. Den här filmen är intressant för oss filmnördar i första hand då den i mångt och mycket handlar om legendariske regissören John Huston och inspelningen av Afrikas Drottning med Humphrey Bogart och Katharine Hepburn. Huston sket rätt mycket i filmen och söp och jagade både det ena och det andra på plats i Afrika till mångas förtret (läs gärna Hepburns bok om inspelningen, den ger en intressant inblick och ytterligare en dimension till den här filmen). Clintan gör en rätt pratig roll för ovanlighetens skull, och det är kul att se att han kan komma undan med annat än att bara kisa med ögonen och haspla ur sig en oneliner innan han dödar nån. Inte en film för alla, några uppfattar den nog som lite för långsam, men för mig som fan av John Huston är det en fascinerande inblick i en kort period av hans liv hur fiktiv denna film än må vara.
/Surskägget

fredag 21 november 2008

Benknäckargänget

@@@@
Det här är Adam Sandlerversionen och inte Burt Reynoldsversionen. Så vet alla det. Dock är Burtan med. När Sandler kallar ställer man upp. Storyn borde väl alla känna till vid det här laget (det gjordes ju t o m en remake med Vinnie Jones som hette Mean Machine för inte så länge sen). Före detta amerikansk fotbollsstjärna super till, kör bil olagligt och hamnar i finkan. Där härskar sadistisk fångvakt samt en fängelsedirektör som har skapat ett amerikanskt fotbollslag av vakterna. Nu vill han att superstjärnan ska skapa ett lag med fångar för att spela mot vakterna. Sandler avviker inte nämnvärt från Burtans gamla klassiska rulle, men uppdaterar skämten lite och tar med sig gamla SNL-polare som Chris Rock, Tracy Morgan och evige följeslagaren Rob Schneider. Det här är inte en film för alla. Personligen är jag väldigt svag för filmer med amerikansk fotboll som tema och det här är inget undantag. Kanske inte en film för alla, men hey, det sket väl jag i. Jag garvade läppen av mig och njöt av lite superöverdriven amerikansk fotboll.
/Surskägget

The Rookie

@@@
Jag älskade den här när den kom (1990) för då var man i den perfekta åldern för den här typen av actionrulle (16). Då kunde man köpa att Charlie Sheens karaktär gick in på en bar och fick stryk för att tuffa till sig och komma tillbaka ett par dagar senare och inte bara spöa sönder skiten ur samtliga gäster utan även bränna ner baren till grunden. En helt onödig scen, men den är tuff och cool och visar bara hur tuff och cool Sheen är. HAHAHAHAHA! En klassisk "buddy movie" där snutveteranen Eastwood får nykomlingen Sheen på halsen som partner. De jagar en liga som snor bilar, och i jakten är det helt okej att spöa skiten ur folk, skjuta hejvilt och i slutet (OBS OBS OBS NU KOMMER EN SPOILER OM NI INTE SETT FILMEN) så är det helt okej att vara iskall som fan och sätta en kula i pannan på skurken (en regelrätt avrättning faktiskt). Eastwood strör oneliners kring sig, Sheen spänner musklerna och Lara Flynn Boyle får slänga nybryggt kaffe i ansiktet på en skurk. Ett par tuffa bilstunts hinner man med också. Action av den gamla skolan.
/Surskägget

Tightrope

@@@
Jag har flera gånger både hört och läst följande beskrivning av denna Clintanrulle: "Som Dirty Harry utan oneliners". Jag tycker inte det stämmer alls. Visst, Clintan är snut i den här och han är snut i Dirty Harry, men där Harry är rätt bitter, desillusionerad och vrång är Wes Block (Clintans karaktär i denna) en familjefar (visserligen skild) som kämpar för att balansera livet med sina döttrar med livet som snut. För att döva sin ångest över skilsmässan och det faktum att han många gånger p g a jobbet måste lämna sina barn med grannfrun istället för att gå på den där amerikanska fotbollsmatchen springer han på porrklubbar och ligger med horor. Så han är ingen helylle kille, men samtidigt inte alls lika tvär och arg som Harry faktiskt är (speciellt i första filmen). Storyn handlar om jakten på en seriemördare och ju närmare Harry kommer mördaren, desto mer upptäcker han att vissa aspekter av deras liv har små likheter. Som det faktum att de båda gillar lite bondagesex (mördaren mer än Wes Block ska tilläggas). Hyfsat chockerande och utmanande på sin tid. Idag känns hela S/M-grejen väldigt tam så som den presenteras här. Men ändå schysst rulle väl värd att lägga tid på.
/Surskägget

Bäste Bond

Nu är omröstningen avgjord och inte helt otippat kammade Roger Moore hem medaljen som bäste Bond. Jag antar att den som röstade på David Niven a) skojade b) faktiskt inte ens sett filmen och c) skojade.
Däremot är jag ändå lite sur över att det inte är Sean Connery som tog hem titeln. Han är originalet och även om filmerna är lite mer föråldrade idag än Moores dito är ju Connery the king of cool. Visst, med Moore kom humorn och glimten i ögat, men Bond ska ju (som nystarten med Craig tydligt visar) vara en kallhjärtad mördare utan pardon.
Samtidigt är ju några av de bästa Bondrullarna de med just Moore så jag ska inte klaga heller egentligen. Men då skulle jag kunna döpa om mig till Gladskägget och det lär ju inte hända.
/Surskägget

The Wrestler

@@@@
Historien om The Wrestler handlar om den typen av brottning i USA ni vet där mycket var fejk, alla hade balla namn (Randy ”Macho Man” Savage, Ricky ”The Dragon” Steamboat, Jake ”The Snake” Roberts..). Fiktive Randy “The Ram” Robinson var känd och hyllad fribrottare i det glada 80-talets USA. Randys storhetstid är nu över sen länge och han brottas på små arenor för småpengar, minimal publik och hans hälsa vacklar. Han är kär i en strippa på den lokala strippklubben och hoppas på en återförening med sin dotter som han tappat kontakten med. En dag får han chansen till en come back..
Fan va bra det här är. Det skadar ju inte heller att man växte upp med Sky Channel och kollade på Wrestlemania så ögonen blödde. Givetvis trodde man allt var på riktigt. Randy spelas av en helt lysande Mickey Rourke och storyn går hand i hand med Rourkes egna uppgång och fall historia (om man kan sina kändisars liv och leverne) vilket tillför mycket till känslan. En varm, gripande och rolig film med balla wrestlingmatcher om ett exceptionellt människoöde. Regissören Darren Aronofsky (som är förlovad med MEN ska ge FAN i Rachel Weisz!) gör filmen trovärdig genom skönt, snyggt och enkelt berättande. Marisa Tomei är riktigt bra som ”The Ram”s kärleksintresse. Det enda som drar ner filmens äkthet en aning är faktiskt Evan Rachel Wood som spelar Randy Robinsons dotter. Så fort hon är på duken så känns det tyvärr konstlat. En bagatell såväl som litet sidospår men irriterande då helheten för övrigt är klockren. Musiken är fantastisk! Guns N Roses, Accept, Cinderella Quiet Riot m.fl. The Ram gillar ju sin 80’s hårdrock. The Wrestler rullar nu på Stockholms Filmfestival och har premiär inom kort. SE DEN!
/Vrång ”The Annihalator” Mannen

FEMMORNA vs ETTORNA

På begäran. Här är "femmorna" och "ettorna" som vi ogenerat (och ibland helt jävla galet) delat ut till rullar sedan vi startade filmbloggen. Vem av oss som givit vilket betyg samt recension hittar ni OM NI LÄSER BLOGGEN!

@@@@@
25th Hour
Assault on Precinct 13
Bladerunner (Final Cut)
Bound
Breakfast Club
Brick
Citizen Kane
Cobra
Commando
Dazed & Confused
Die Hard
Dirty Harry
Ed Wood
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Fight Club
(Surskägget gav t.o.m @@@@@+)
First Blood
God of War II – Roaring Thunder
(som är ett fantasifoster men det är en femma i Vrångmannens värld)
Gudfadern
Gudfadern 2
Hard Boiled
Legends of the fall
Once
Predator
Punch-Drunk Love
Se7en
Shawshank Redemption
Star Wars IV - A New Hope
Star Wars V - The Empire Strikes Back
The Killer
The Last Samurai
The Matrix
The Shining
Top Gun
True Romance
Very Bad Things
Vi hade i alla fall tur med vädret


@
Blood Rayne
Chicago
College
(arg Vrångman gav @-)
Deception
Den Engelske patienten
Diary of the dead
Ett hål i mitt hjärta
Exit
Fred Claus
Hell Ride
Living & Dying
(recensionen ger ingen som helst ledtråd till vilken film det ens är men en upprörd Surskägget gav den @-)
Mirrors
My Mom’s new boyfriend
National Treasure 2: Book of secrets
PCU
Polisen i plugget
Rush Hour
Shutter
Strange Wilderness
The Happening
The Mummy: Tomb of the dragon emperor
Untraceable
Uwe Boll
(sorry men den mannen ÄR en etta)
Zombie Strippers

Låt den rätte komma in

@@@@
Jag ska erkänna att jag var skeptisk till det här. Svensk vampyrfilm är ju inget välbeprövat och framgångsrikt koncept ("Frostbiten" var ett campy men fel försök av genreälskare, "Vampyrer" pinsamt sömnpiller). Låt den rätte komma in är baserad på succéromanen med samma namn av John Ajvide Lindqvist (som skrivit fler romaner med skräckinriktning). Jag har inte läst boken så inga jämförelser där emellan alltså. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Blackeberg i början av 80-talet där vi följer snart tonårige Oskar, en mobbad enstöring i skolan som drömmer om att ge igen med råge. En kväll träffar han den till synes 12-åriga flickan Eli i lekparken och de blir vänner. Men Eli är ingen vanlig flicka..
Först och främst så är filmen ingen ren skräckfilm men svävar i den mörka och ofta våldsamma fantasins land. Det är en historia om utanförskap, kärlek, hämnd och hunger. Det här är asbra. Regissören Tomas Alfredson har en uppenbar kärlek till film oavsett genre och bryr sig om detaljer så väl som helheten. Snyggt. En applåd till barnen också som spelar Oskar och Eli. Vart fan hittar dom sådana här begåvningar? Visst finns det småsaker att klaga på (sa Vrångmannen). Ett par av de visuella effekterna övertygar inte och ibland blir musiken lite väl stor och dramatisk på sina ställen där lågmält hade varit att föredra. Petitesser egentligen. En såhär bra film från vårt avlånga land, i synnerhet när man tänker på genren, är vi inte bortskämda med. Absolut årets bästa svenska rulle och förmodligen den bästa på länge. Nu ska jag ge mig på bokjäveln och sen sova med LAMPORNA PÅ!
/Vrångmannen

måndag 17 november 2008

Del 3 - år 1987 till 2006 - The lots of actors years

The Living Daylights (1987)
Betyg: KKKK+
En av de mest underskattade rullarna. Timothy Dalton är grym i sin debut och storyn blandar bra mellan klassisk 007 och lite modernare uppdateringar av formatet. Om en skurk heter Necros ska man se upp.
+ Bra action i den sköna teasern med jeepen, skidjakten och en av seriens allra tuffaste slutfighter ombord på Hercules-planet
- Huvudskurken Joe Don Baker är svag och fighten i hans leksaksmuseum är too much

Licence to Kill (1989)
Betyg: KKK
En av de mer originella filmerna. Dom ska ha cred för att de försökte skapa något nytt men vi saknar tyvärr något riktigt WOW! Allt lunkar på men utan en riktig twist även om en del skurkar dödas riktigt grymt vilket är skön detalj. Tyvärr Daltons sista film, han skulle kunna lyft rollen ännu ett par snäpp om han fått förnyat förtroende.
+ Scenerna med sjöflygplanet rockar och slutjakten i bergen är schysst
- Ointressanta skurkar och lite tråkiga locations

GoldenEye (1995)
Betyg: KKK-
Med 007 i det nya millenniet fick teamet lite smått panik för att hitta nya vinklingar på historierna. Då man nu saknade ryska bad guys försökte man här ge allt en lite mer originell twist - det funkar ok och jag verkar vara ensam att inte ranka Goldeneye lika högt som många andra fans. Brosnan debuterar jättebra men annars har filmen inget speciellt. Skurken Onatopp presenteras perfekt då hon går igång på att döda folk men efter det så kan inte manuset hitta en bra plats för henne i helheten.
+ Riktigt bra teaser och en tanksjakt som rockar
- Fult score och Sean Bean hade vi redan här tröttnat på som standardskurk

Tomorrow Never Dies (1997)
Betyg: KKKK-
Charmig och full fart i galoscherna. Har ett jävlar-anamma som annars saknats mycket i senaste rullarna. Lånar friskt av flera andra filmer men det funkar bra då allt känns fräscht uppdaterat till modern tid. Skurken Elliot Carver har en skön plan om att starta WWWIII enbart för att casha in på att sälja nyheter. Den bästa av Brosnan-filmerna.
+ "It´s never over" är allt som Bond ska vara
- Mesiga skurkar och Teri Hatchers roll är helt onödig

The World Is Not Enough (2000)
Betyg: K
En hemsk film och det sämsta kapitlet i hela serien. Här gör man alla fel och det känns som om ingen brytt sig. Tramsig, rörig story där en rad krystade actionscener avlöser varandra och man också ska vara klurig med en twist kring vem som är skurken - nej, det funkar inte. Denise Richards är usel och Robert Carlyle får tampas med en skurkroll som hade kunnat bli en klassiker men här i manuset helt slarvas bort.
+ Det enda riktigt bra är den annorlunda långa teasern vars inledande båtjakt med slipsknuten är jäkligt schysst
- Det mesta, knäppt och konstigt…

Die Another Day (2002)
Betyg: KK
Det mesta gick överstyr här, för mycket pengar och för få idéer i en tråkig story där det mesta bara blir rörigt och ointressant. Enda originella är att 007 tas till fånga i flera år (!) i inledningen. Annars har vi sett allt förut och i mycket bättre utförande. Man provar på digitala effekter med dåligt resultat. Och ja, den osynliga bilen är galen…
+ Ispalatset är en schysst lokal. Halle B:s entré…
- För mycket av allt och saknar helt nya idéer. Ointressanta skurkar och fånig Madonna i en biroll.

Casino Royale (2006)
Betyg: KKKK-
Daniel Craig överraskar stort och serien hittade en riktigt bra nivå som de gärna får hålla kvar med en mörkare, tuffare stil samt en huvudrollskaraktär som får nya sidor. Tyvärr försvinner då också en rad klassiska ingredienser men vi hoppas de kommer återkomma igen i senare filmer. Det här är en prequel till hela filmserien där vi får veta vem Bond är och var han kommer ifrån. Att sen tidslinjen inte alls passar ihop och att han har modernare utrustning här än i filmerna som utspelar sig efter denna är det ingen som ens kommenterar - är det Bond är så är det.
+ Inledande jakten är bland det absolut bästa som gjorts i hela serien.
- Tråkig skurk

Quantum of Solace (2008)
Betyg: KK+
Ska vara andra delen i en trilogi och kanske återupprättas den här på sikt men just nu, nej det här är inget vidare. Seriens överlägset rörigaste story - vem hänger med hur och vad som händer? Och actionscenerna är taffligt genomförda, finns ingen helhet och den skakiga kameran som redigeras frenetiskt ger ingen snygg effekt. Några 007-detaljer är skönt komiska, Craig fortsätter övertyga i rollen och Olga K är trevlig men filmen håller tyvärr inte måttet.
+ Fighten hängande i rep är schysst
- Storyn som spretar åt alla håll, tyckte någon verkligen flygjakten är häftig?
/Kuntza





fredag 14 november 2008

Traitor

@@@
Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen, Don Cheadle är en fantastisk skådis som får alldeles för lite cred. Han börjar ju få mer och mer huvudroller, men fanns det nån rättvisa i världen hade han varit boxofficekille i stil med Edward Norton (som påminner mig lite om Cheadle i sitt sätt att ta sig an roller). Traitor handlar om terrorism och kampen mot den. Vi får en nyanserad bild där vi får lika mycket tid med de "onda" araberna som med de "goda" jänkarna. Cheadle är en före detta marinsoldat som nu verkar jobba med terrorister och hjälper dem att spränga amerikanska ambassader i luften. Guy Pearce är FBI-agenten som är Cheadle på spåret. I första halvan av filmen ligger spänningen mycket i huruvida Cheadle verkligen är terrorist eller inte. I andra halvan handlar det mer om hur Cheadle ska klara av sitt uppdrag att spränga x antal bussar i USA och samtidigt undgå upptäckt (men upptäckt från vem? FBI eller sina terroristkollegor? vaaaa, är han eller är han inte en förrädare...vaaaaa?).
Cheadle är som vanligt magnifik i sin rollprestation. Han visar karaktärens alla känslor på ett väldigt naturligt sätt som är få skådisar förunnat. Pearce är lite sådär träig som han brukar vara utan att vare sig störa eller tillföra. Filmen i sig rullar på i maklig takt och avslöjar kanske lite väl tidigt på vilket ben Cheadle står. Slutsats: en schysst rulle som kanske saknar det lilla sista extra för att lyfta upp den till en fyra, men som är väl värd att se.
/Surskägget

onsdag 12 november 2008

Pineapple Express

@@
Seth Rogen har klivit fram från småroller till en charmig komiker i rullar som Knocked Up och Superbad (ser även fram emot Zack & Miri Make A Porno gjord av KUNGEN Kevin Smith). Judd Apatow producerar väl mer eller mindre allt som är roligt nuförtiden. Jag tycker båda dessa herrar har grymt skön stil och levererar humor jag gillar som fan. På papper borde jag därför gilla den här rullen om två stonerkillar som inte kan göra många rätt (ska tilläggas att jag gillar mina stonerrullar á la Kevin Smith, Cheech & Chong etc). Meeeeeeen det här lyfter aldrig riktigt. Många scener bara rullar på utan slut och man undrar lite hur de tänkt i klipprummet. Less is more people! Visst finns det några riktiga höjdarscener (Ed Begley som arg pappa! HAHAHHAHAHAHHAHAHA!) och storyn i det stora hela är kul, men klipp ner skiten med åtminstone 25 minuter så det blir lite bättre flyt och därmed roligare när man får bort massa dödtid så kan det här bli riktigt bra. Som det är nu är det sisådär. Okej, men knappt.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget

tisdag 11 november 2008

Burn after reading

@@@
Det gör ont i mig. Bröderna Coen. Mästarna. Jag vet att den här har blivit hyllad genom taken och jag säger inte att den är dålig. Tvärtom är den här svarta komedin bitvis skitkul med A-skådisar på topp (George Clooney, Brad Pitt, Frances McDormand, John Malkovich) i varenda scen. Förväxlingar, förvirring, utpressning och våld i salig blandning. Det som stör mig är att filmen är på tok FÖR KORT! Jag blir vansinnig. Har ni någonsin hört en låt som ni tycker är så jävla bra och precis när ni tycker den är som bäst så tar den slut? Så känns det här. Filmen har ju ändå lika mycket att säga som Big Lebowski så varför göra den så kort? Varför inte låta oss njuta av spektaklet ordentligt. Känns som om Bröderna Coen gör det för att jävlas rent ut sagt. Därför får filmen en trea av mig, för att jävlas (inget skitbetyg, inget mästerverk).
Nu sitter dom nog där i sina miljonvillor på andra sidan jordklotet och gråter för att jag, vrångmannen gav dom en trea. Kanske lugnar jag ner mig, ser om rullen och ger den fyran den förtjänar en dag men jag är för arg för det just nu. Och för vrång.
/Vrångmannen

All the boys love Mandy Lane

@@
Indie-Slasher. Mandy Lane är en söt tjej i high school som alla killar vill ha. Hon är oskuld och verkar inte intresserad av någon men är vän med många. Kompisgänget övertalar henne att haka på ut till en ranch över helgen och plötsligt börjar folk försvinna till höger och vänster, yada yada yada. The usual. Rätt snygg rulle som tar sin tid innan det börjar likna klassisk slasher. ”Mandy Lane” har en lite annorlunda vinkling av den klassiska skräckstoryn ändå och bitvis skön stämning men i slutändan känns det lite tamt och innehållslöst. Jag kanske är för gammal för den här skiten eller så har jag sett på tok för många.
/Vrångmannen

Quantum of solace

@@@-
Gillar ju Daniel Craig som Bond men där Casino Royale verkade ha de flesta rätt så känns det ofta som om Quantum of solace gör raka motsatsen. Behöver inte gå in på detaljer i handlingen men den drar igång direkt där Casino Royale slutade med en biljakt som skulle kunna vara fantastisk om det inte vore för att skakiga närbilder och för snabbt klippt action (!) mest förvirrar och tar bort det balla helhetsintrycket. Denna Bond lider ofta av detta. ”Bourne” action som gått för långt helt enkelt. Har man inte sett Casino Royale på länge eller alls så har man också lite problem att få ihop det storymässigt och en bra Bondskurk kastas nästan helt bort. Tack ock lov finns mycket av humorn och charmen kvar någonstans men en klar besvikelse för många Bondfans tror jag (eller vad säger du Kuntza?)
/Vrångmannen

måndag 10 november 2008

Fred Claus

@
Såg en trailer på den här rullen för ett år sen. Vince Vaughn och Paul Giamatti i en komedi där Vaughn är jultomtens äldre och desillusionerade bror. Kändes helt okej och med tanke på den våg Vaughn red på just då (Dodgeball, Wedding Crashers) trodde jag den här kunde bli riktigt bra. Lite som Elf med Will Ferrell fast med Vaughns superpratiga, nonchalanta stil. Sen hände...ingenting. Filmen försvann totalt från radarn. Det var till och med så att jag glömt att den existerade innan jag råkade stöta på den av misstag. Efter att ha sett den kan jag förstå varför. Jag gillar Vaughn och ville verkligen att det här skulle vara kul, men tyvärr, det är ett rejält magplask. Visst, det är en julfilm så lite får man köpa att det är puttenuttigt och familjeinriktat, men med skådisar som Kevin Spacey, Paul Giamatti, Miranda Richardson, Kathy Bates och Rachel Weisz har man ändå rätt att förvänta sig mer än att se alla vara där för lönechecken i slutet av dagen. I vissa scener blir t o m Vaughn en parodi på sig själv där han babblar på med sina halvcyniska oneliners. Undvik!
/Surskägget

Taken

@@@
Nej det är inte teveserien proddat av Spielberg utan en actionrulle med manus av Luc Besson med Liam Neeson i huvudrollen. Neeson är en gammal CIA-agent (eller liknande det framkommer faktiskt inte helt hundra) som är grym på att döda människor med sina bara händer. Hans 17-åriga dotter blir kidnappad i Paris av en traffickingliga som säljer vidare unga tjejer som slavar till alla möjliga delar av världen. Neeson åker över till Paris och så kan blodbadet börja när han letar efter sin dotter.
Det här är en standardaction som ändå höjer sig snäppet över nivån standardaction. Neeson är faktiskt trovärdig som livsfarlig mördaragent (vilket jag inte trodde) och ger dessutom filmen ett lyft rent skådespelarmässigt jämfört med om det varit t ex van Damme i huvudrollen. Storyn är visserligen basic men aktuell och actionsekvenserna påminner mycket om Bournefilmerna. Som actionrulle räknat bjuder den på mer än bara lite pangpang, även om den inte gräver sig alltför djupt ner i ett socialt patos som kanske kan göra sig lämpligare i en dramafilm. En riktig one-man-army-rulle väl värd att se.
/Surskägget

@@@+
Som Surskägget skrev så är Taken en klart sevärd actionrulle med lite extra stjärtspark. Mycket överraskande att se Liam Neeson bryta nackar och ta namn för att finna sin kidnappade dotter. Sådär skönt våldsamt är det också. Man skjuter gärna någon många ggr på skeva ställen där det gör ont. Taken är lite lagom överdriven så att man precis ändå ska känna att det kanske kan hända i verkligheten. Jag ploppar på ett plus på betyget faktiskt för jag tyckte det här var spännande och mysigt. Klyschigt javisst och rullen visar kanske inte upp Paris bästa sidor men det är kul att höja på ögonbrynen ibland åt sånt man trodde skulle vara en dussinrulle. Seagal, Norris, Stallone, Schwarzenegger, Bronson, Eastwood och nu Neeson! Hur otippat coolt är inte det egentligen?
Bon chance!
/Vrångmannen

söndag 9 november 2008

Rush Hour

@
Att det här har blivit en av världens mest inkomstbringande filmsuccéer med två uppföljare är för mig en stor gåta. Jag såg den när den gick på bio way back when och mindes den knappt. När jag för ett tag sen fick den av Vrångmannen på dvd tänkte jag, okej, jag ger den en chans till. Men det blev inte bättre andra gången heller, snarare sämre. Chris Tucker är och förblir en gapig, skrikig och trist efterapning av Eddie Murphy när Murphy var som bäst. Jackie Chan börjar bli gammal och pallar inte att göra de där riktigt extraordinära stuntsen han är känd för. Tillsammans är de tämligen bleka och kan inte lyfta den här sörjan från den smuts den härstammar från. Det finns mängder med bra filmer i den här genren (Snuten I Hollywood, Dödligt Vapen, The Rookie) men Rush Hour tillhör bottenskiktet. Tvingas jag genomlida Chris Tuckers gnälliga pipröst en gång till åker jag fan över till USA och slår ihjäl honom. Blä!
/Surskägget

Hellboy 2: The Golden Army

@@@
Jag är ett stort fan av Mike Mignolas fantastiskt vackra, spännande och smarta serier om Hellboy. Därför var jag spänd av förväntan när första Hellboyfilmen kom för ett par år sedan. Och blev ungefär lika besviken som jag varit förväntansfull. Filmen kändes blek och tam i jämförelse med seriealbumen och skulle du så hota att döda mig skulle jag inte kunna återberätta handlingen i filmen eller ens en minnesvärd scen. Förväntningarna på tvåan var därför noll. Och till min förvåning levererar plötsligt uppföljaren precis det som ettan borde varit. Okej, det är fortfarande långt kvar till seriealbumens genialitet, men nu är man helt klart på rätt spår. Det är snyggt, spektakulärt och fartfyllt hela vägen men en för genre ganska okej story som i korthet går ut på att bitter alv vill återuppväcka den gamla "gyllene armén" bestående av en sorts oförstörbara robotar för att på så vis utrota mänskligheten. I hans väg står hans tvillingsyster och så Hellboy och kompani förstås. Sen är det mest pang på i en starkt datorgenererad visuellt vacker värld. Popcornunderhållning för stunden som funkar klockrent en fredagkväll.
Vrångmannen skrev nåt liknande här.
/Surskägget

Futurama: Bender's Game

@@@@
Futurama är ju teveserien som tyvärr aldrig gick mer än fyra säsonger, men som bjussat på några av de roligaste stunderna någonsin på teve. Tack och lov gav herr Matt "Simpsons" Groening inte upp utan har nu istället gjort om Futurama till långfilmsformat som släpps direkt på dvd. Första filmen var riktigt bra, den andra var okej, och nu kommer så nummer tre i serien. Den börjar hyfsat. En stadig trea utan större överraskningar men med Futuramahjärtat på rätt ställe. Vi får det vill förväntar oss och det vi vill ha. Storymässigt handlar det främst om Bender som börjar spela rollspel trots att han inte har fantasi. När han väl lyckas få till fantasin i sitt robotskal händer det grejer och våra hjältar hamnar i en parallell fantasydimension. Och det är nu sista halvtimmen som Futuramagänget verkligen drar i högsta växeln och visar varför de är roligast. Främst är det självklart Sagan Om Ringenfilmerna som parodieras men även fantasygenren överlag. Och det är sjukt kul. Dumt, plumpt och roligt roligt roligt. Hade hela filmen hållt samma klass som sista halvtimmen hade det här varit ett mästerverk i genren och en framtida klassiker, nu lyckas sista halvtimmen göra mig på så bra humör att betyget höjs upp från tre till fyra.
/Surskägget

@@@
Jag är inte lika imponerad som Surskägget, å andra sidan gillar jag det här och sista halvtimmen ÄR fantastisk. Inget slår serien dock men eftersom den är nerlagd så får man väl nöja sig med de långfilmslånga avsnitten som bjuds och det är väl kanske inte så tokigt.
/Vrångmannen

onsdag 5 november 2008

Step Brothers

@@@@
Will Ferrell och John C Reilly gjorde succé som radarpar i Talladega Nights, och självklart var det bara en tidsfråga innan de slog sina påsar ihop och gjorde om bedriften. Som vanligt när man gör om en grej kan man ta ut svängarna betydligt mer (även om detta förstås inte är en uppföljare till Talladega så är det ändå mer eller mindre samma team inblandat). Ni kan storyn vid det här laget, men en snabb version för de av er som bott i en grotta ett tag. Ferrell och Reilly är två losers som fortfarande bor hemma hos mamma respektive pappa. Deras föräldrar träffas och gifter sig vilket leder till att Ferrell och Reilly tvingas leva under samma tak. Låt kriget börja.
Att Ferrell och Reilly lyckas gestalta dessa herrar som två tolvåriga tjuriga grabbar och komma undan med det säger en hel del om den komiska talang vi har att göra med här (Ferrell gör verkligen allt av sin enastående talang att se helt tom ut, det är nästan skrämmande på sina ställen). Det ena lysande skämtet avlöser det andra, och birollerna är minst lika magiskt bra som huvudrollerna. Bäst är Kathryn Hahn som spelar Ferrells brors fru som är heeeeeeeeeeelt bindgalen och så Adam Scott som spelar Ferrells brorsa som är såååååååååååå dryg och jävlig hahahahahhahahahahaha!
Läs Vrångmannens hylling här.
/Surskägget

Hell Ride

@
Quentin Tarantino har fått en hel del efterapare. Inte så konstigt med tanke hur populära hans filmer är och vilken skönt galet geni han är när det kommer till dialog, handling och presentation. En av dessa lärjungar är Larry Bishop, en när det kommer till kritan ganska talanglös lirare som av nån anledning fått Tarantino att producera sin lilla bikerrulle. Jag var på vippen att ge den här rullen en tvåa för det finns vissa bitar i den som är rätt så schyssta (lite tuttar, lite slagsmål, lite sköna skådisar) men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att nej, som helhet är det här bedrövligt och då ska ettan fram. Handlingen, som egentligen är väldigt straight forward, känns otroligt rörig bara för att Bishop väljer att göra en Tarantino och korsklippa fram och tillbaka mellan dåtid, nutid och framtid tills man inte vet vad som är vad längre. Görs det med finess är det alltid snyggt, görs det som här är det bara slöseri med tid.
/Surskägget

@
Visst är det här en etta. Bedrövligt. Tarantino får skärpa sig och skaffa glasögon. For fuck sake! (dot-blogspot-dot-com)
/Vrångmannen

måndag 3 november 2008

Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years

Live and Let Die (1973)
Betyg: KKKK
Definitivt en av de bättre filmerna med mycket locations, bra skurkar, bra planer och bra tempo. Roger Moore gör jättebra debut och det funkar t o m att filmen flirtar med dåtidens populära blaxploitation-rullar.
En av seriens tuffaste scener där alla henchmen som ska jaga Bond i träsket får en hård order av sin chef: "the man who catches Bond lives!". Det är en hård dag på jobbet det.
+ Bra action i bilar, på tåg och på båtar. Bra skurkar men stackars Kananga - ingen är väl värd att dö på det här sättet…
- Det blir bitvis lite väl mycket voodoo och kortlekar med spådomar

The man with the golden gun (1974)
Betyg: KKK-
Jag har aldrig gillat när de plockar in kändisar i skurkrollerna - här steltråkiga Christopher Lee som ska vara tuff assassin men inte funkar alls. Filmen är rörig och hittar aldrig något riktigt flyt, flera bra idéer lyfter aldrig. Det klassiska bilstuntet som hoppsnurrar över bron är förstås skitcoolt men förstörs av regissörens vision om att vara Åsa-Nisse varpå man lägger in ett "lustigt" flöjtljud som visslar till under stuntet. Idioter.
+ Idén med en mördare som endast använder en kula är cool
- Rörig story, slutstriden är inte spännande på nåt vis, Britt Ekland har en extra jobbig roll och de borde gjort mer av Nick Nack

The Spy Who Loved Me (1977)
Betyg: KKKKK
Den allra bästa. Här är precis allt perfekt. Man vill nästan att alla filmer ska kopiera just den här mallen för att fortsätta vara schysst coola hela tiden. Dom har iof försökt göra just det men har aldrig varit så lyckat som här. Som taglinen sade "It´s the biggest, it´s the best, it´s Bond. And b-e-y-o-n-d!"
+ Jaws!, Stromberg och hans plan, den bilen, helikopterjakten (troligen nr 1 i hela serien), scoret, titellåten - ja nästan allt
- Barbara Bach som ju iof ser rysk ut men alldeles för ugly för det här jobbet.

Moonraker (1979)
Betyg: KKK
Löjlig, fånig och uppblåst bortom alla proportioner men trots sitt galna infall att rida på Star Wars-vågen så är den här knäppa leksaksfilmen nånstans ändå ok. Ingen annan film är så här utflippad, har så många krystade actionsscener och galna idéer. Hela röran håller ändå högt tempo och har en fantastisk plan där skurken vill utrota hela mänskligheten och starta en ny, superras ute i rymden - det slår Jönssonligans "planer" det. :
+ Bra teaser, många locations och Hugo Drax perfekt bov som också får ett schysst avslut…
- En del fåniga actionscener och Jaws ska inte vara en fjolla…

For Your Eyes Only (1981)

Betyg: KKKK+
Efter Moonrakers lekstuga så tog man ner allt ner på jorden igen. En stabil agentthriller som är mycket sevärd och där det mesta levererar på bra nivå. Precis lagom av allt och är välproducerad som håller väl än i dag. Ok story och välfyllt med skön action om än med en del ganska krystade scener (varför hyra några hockeyspelare som ska ta 007 i en isrink?).
+ Rolig teaser, skönt agentig story, titellåten och originell action med bilar, båtar, helikopter motorcyklar i en bob-bana (!) med mera.
- Skridsko-Bibi är som Jar-Jar Binks för 007 och vem är rädd för Kristatos?

Octopussy (1983)
Betyg: KKKK+
Indien och cirkus är schyssta locations och här finns många bra idéer i ett utförande som aldrig går över styr. En av de bättre filmerna, mycket tack vare att manuset nu faktiskt är lite originellt och ger skön agentig touch till en historia med ett bra flyt. Maud Adams är också klassig Bond-brud.
+ Tågjakten är bland det bästa i hela serien, fantastisk mix av skurkar - Gobinda som krossar tärningar i näven, knivkastande tvillingar med namnen Mischa och Grischa och assassins med cirkelsågar - allt detta i samma film!
- Octopussys privata armé är löjlig.

A View to a Kill (1985)
Betyg: KKKK+
En film många verkar hata men som jag själv anser vara mycket underskattad. Ok att Roger M är på tok för skröplig men filmen har mycket som rockar. Många bra actionscener och schyssta locations. En skön mix av alla andra Bond-filmer samlade i en med några extra twister.
+ Max Zorin är GALEN och OND (plus har världens tuffaste skurknamn samt en plan som heter Grand Slam!). Duran Duran gör en av de bästa låtarna och bra action med biljakt, zeppelinare, hästar, brandbilar mm...
- Roger Moore är för gammal och här Tanya Roberts är ointressant. De borde också gjort mer av MayDay.

/Kuntza

Scarlett

Jaha, de flesta tjejer skulle välja Scarlett Johansson för en oförglömlig kväll i sänghalmen. Kan inte annat än hålla med. Och på tal om Scarlett vill jag bara lyfta fram en lite bortglömd pärla hon var med i precis innan karriären fick det där riktiga genombrottet. Det är en film som tyvärr är lite bespottad och missförstådd men som är lysande. Dessutom visar Scarlett i den här att hon lätt skulle kunna bli en cool actionhjältinna. Det jag pratar om är naturligtvis Eight Legged Freaks (@@@@) med bl a David Arquette, Kari Wuhrer och så oförglömliga Scarlett förstås. Det är en perfekt blandning av 50-talsmonsterfilm, humor och action. Den är inte tänkt att lösa världsfreden eller nåt sånt, men som 90 minuters underhållning är den perfekt. Se eller se om!
/Surskägget

lördag 1 november 2008

onsdag 29 oktober 2008

Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years

Dr. No (1962)
Betyg: KKKK-
Eftersom det är första filmen har man inte hittat formen helt men mycket av inslagen ska komma att bli senare modell för den framtida standard man här börjar bygga. Inte så dåligt man skulle kunna tro utan en bra film där det redan här lyser filmstjärna om Connery.
Musikkompositören Monty Norman fick highscore direkt med sitt geniala James Bond theme som väl nästan varenda människa i hela världen kan nynna på.
+Dr No är ganska tuff skurk. Ursula A håller hög klass.
-Man måste kommentera att biljakter blir så töntiga med gammal bluescreen


From Russia with Love (1963)
Betyg: KKKK+
En av de allra bästa filmerna, tyvärr ofta ganska bortglömd. En perfekt mix av tuff agentthriller med flera traditionella Bond-attribut som gjorde debut här. Dom jackade upp de bästa bitarna från Dr No till en riktigt skön stämning i den här filmen. Skön koppling till föregående filmen då man nu ska hämnas för att 007 dödade Dr No.
Tät och faktiskt bitvis ganska spännande, ovanligt i 007-filmer. Tydligen också den rulle som Connery själv mest gillar.
+ Rosa Klebb! Med spikskor!! Jag har alltid gillat Bond-filmer ombord på tåg, det är nåt särskilt med dom.
- Den onda organisationen SPECTRE (f ö världens bästa namn på ondska) använder sitt schackgeni, Kronsteen, som huvudansvarig för planen. Men han används för lite och för tamt - vi snackar ett schackgeni, hur coola idéer skulle de inte kunna bygga från honom?!

Goldfinger (1964)
Betyg: KKKK
Filmen som skapade mallen för hela 007-genren och som de flesta alltid hyllar som allra bäst. Här hittade man formen som sedan kopierats i de allra flesta filmer efteråt, Goldfinger är alltid liksom storebror till de resterande filmerna.
Första gången som filmerna började bli riktigt storslagna och här finns många klassiska scener.
+ Perfekta skurkar med en härlig plan (hur coolt är det inte att döpa sin plan till "Operation Grand Slam"?) och OddJob som krossar golfboll i handen vill vi se mer av.
- Även här tråkigt med biljakter som blir töntiga med gammal bluescreen

Thunderball (1965)
Betyg: KKK-
En av de sämre filmerna - den är helt ok men saknar något riktigt originellt eller eget. Finns här inget extraordinärt som engagerar mer än vanligt. Ganska fånig story där Bond av ren slump på sin privata tid råkar snubbla över skurkarnas planer. Man tillbringar mycket tid under vattenytan i Bahamas, det är välgjort men inte särskilt varierande - vi kräver mer av en Bond-film.
+ Skulle nog vara skurken Largos hajpool men annars inte mycket mer
- En sån här story borde de gjort mer med, introt på sjukhemmet är bara fånigt och slutjakten på en båt blir platt med så dåliga specialeffekter.

You Only Live Twice (1967)
Betyg: KKKK
Larger than life-konceptet från Goldfinger är tillbaka. Nu är allt modell större igen och även om storyn i stort är kopierad från tidigare filmer så har den bra flyt och en hel del originella inslag.
Coola luftstrider med helikoptern Little Nellie, bra variation på japanska miljöerna och en mer rutinerad Connery i huvudrollen. Definitivt en av de bättre tidiga filmerna.
+ Skönt stora skurkplaner och att lägga sitt högkvarter inne i en vulkan ger alltid respekt
- Tråkiga kvinnor, Donald P ska inte vara Blofeld och han borde anställt en häftigare henchman än den stele Hans.

On Her Majesty's Secret Service (1969)
Betyg: KKKK
Väldigt tidstypisk och skriker extravagant 60-tal i allt. Tyvärr väldigt hackigt klippt vilket bitvis ger ett mycket förvirrat intryck. Den här är den film vi allra helst skulle vilja ha som remake i dag - finns en bra story och mycket kul idéer i helheten men den är taffligt producerad.
Enda filmen med George Lazenby, han är inget vidare och känns väldig felplacerad, speciellt i interaktion med andra skådespelare. Därmed blir också slutet som var (där Bond blir änkeman) mest konstig.
+ Sköna jakter, bra snömiljöer som används bra, skurkens coolt onda plan och Irma Bunt som är elak (varför vågar filmerna aldrig längre ta in gamla elaka tanter?).
- Galet frenetiskt klippt av John Glen och Lazenby är extremt torr

Diamonds Are Forever (1971)
Betyg: KKK
Försöket att få tillbaka Connery i rollen blev väl sådär. Lite rörig story och diverse krystade actionscener som inte är så häftiga. Visst är skurkens plan ganska charmig och handlingen tar några annorlunda turer men det räcker ändå helt.
+ Gay-paret Mr Wint och Mr Kidd är riktigt sköna snubbar, egentligen helt ofarliga för Bond men ett charmigt, politskt inkorrekt val av motståndare.
- Tråkig teaser, actionscenen i begravningskistan kunde bli världens häftigaste utan den här dåliga avrundningen, gymnastik-brudarna Bambi och Thumper är 70-talet i sina sämsta sidor, fel skådis som Blofeld och en ganska töntig slutstrid.

/Kuntza

tisdag 28 oktober 2008

Jean Claude Van Damme = självdistans?

Efter ruttna direkt till DVDrullar driver Jean Claude Van Damme här med sig själv i den nya (redan hyllade) actionkomedin JCVD. Har Van Damme humor och självdistans eller är han bara desperat efter en hit? Vi väntar med spänning. Den här ser ni för övrigt på Stockholm Filmfestival.



/Vrångmannen

måndag 27 oktober 2008

Pauly Shore Is Dead

@@
En kille som är känd för att prata lite halvpipigt, vara flummig och göra skumma djurliknande ljud har inga krav på sig att göra djupa, allvarliga filmer. Så är också Pauly Shores karriär kantad av rullar som "Jury Duty", "En Svärson På Halsen" och "Bio-dome". Okej komedier som är så dumma att man garvar lite åt dem för stunden, men genast glömmer efter att man har sett dem. Nuförtiden är Paulys karriär lika död som döden själv, men för ett par år sedan försökta han göra nånting annorlunda. Resultatet blev detta. En semi-fiktiv film där Pauly spelar sig själv och där han fejkar sin egna död för att bli hyllad som det komiska geni han anser sig vara. Mängder av Hollywoodkändisar dyker upp i små cameoroller och många av dem bjussar rejält på sig själva. Vi ser bl a Tom Sizemore, Michael Madsen, Charlie Sheen, Vince Vaughn, Ben Stiller, Pamela Anderson, Tommy Lee, Fred Durst och Dr Dre spela sig själva.
Bitvis är filmen strålande när den blandar det fiktiva med det icke-fiktiva där det ibland är svårt att avgöra om det är på riktigt eller inte, men tyvärr har Pauly inte lyckats med manuset riktigt hela vägen. Efter halva rullen tappar filmen tempo rejält och skämten börjar gå på tomgång. Dock en intressant och sevärd rulle även om den aldrig blir mer än knappt okej.
/Surskägget

torsdag 23 oktober 2008

PRE-CREDITS - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond

När det nu börjar dra ihop sig för premiär av "Quantum of Solace" - den 22:a och senaste James Bond-filmen så är det väl också läge för den här filmbloggen att titta i backspegeln för en genomgång av världens största, längsta och mest framgångsrika filmserie. Och vem är väl mer lämpad att ta er igenom alla 007-filmerna än er ädla, tuffa men ytterst rättvisa Bond-fantast Kuntza!

Bond-filmerna har blivit en institution med storpublik runt om i hela världen. De tilltalar många smaker med lagom av allt - lite spänning, lite humor, lite action och lite "kärlek". Och man känner igen sig varje gång.
Någon kan ju ifrågasätta det senaste faktumet - varför se en Bond-film när man, som sagt, alltid vet vad man ska få? Ja det är nog just det som är hemligheten. Alla vet exakt vad de ska få och vi ser fram emot just det. Filmerna är som en AC/DC-platta, egentligen exakt samma riff varje gång men ett par toner och strängar ändrade så det låter kul och annorlunda ännu en gång. Det finns en skön charm att återse det trygga formatet om och om igen efter så många år.

Jag har själv för länge sen tappat räkningen hur många gånger jag sett alla de här filmerna. Det är utan tvekan de filmer jag sett allra flest gånger (efter dessa kommer Star Wars). Underhållning som levererar nästan varje gång och ett helt universum av nördigt vetande som så klart är kul att koll på.

En sådan här genomgång kräver sitt utrymme. Det stora antalet filmer gör att jag valt att dela upp artikeln i fyra (!) delar som i tur och ordning kommer distribueras till siten.

Pre-credits - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond
Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years
Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years
Del 3 - år 1987 till 2006 med summering - The lots of actors years


Saknas gör här de inofficiella filmerna Casino Royale från 1967 som är ganska ointressant samt Never Say Never Again från 1983 som är så usel att den ska skämmas i skamvrån.

Jag återkommer inom kort med dessa ovan artiklar. Men just nu så kickar vi igång allt, denna fyriad (vad heter det när det är trilogi +1?) med hörnstenarna av nödvändig kunskap i ämnet James Bond!

Hörnstenarna i klassisk James Bond

Förtexter
Maurice Binder var skaparen bakom de snygga och suggestiva förtextsekvenserna. Det vimlar av siluetter av män i kostym, flickor som gör akrobatkonster och pistoler. Låter ju weird men är jäkligt snyggt. Ovanligt nog är Bond-filmerna nog de enda som i sina förtexter också fortfarande listar halva filmteamet redan i förtexterna - säkert mest ett sätt att använda tiden för att få spela hela titellåten men ändå en cool detalj.
Efter förtexterna ser vi alltid James Bond komma gående genom siktet på en pistolmynning. Han skjuter in i mynningen och så är vi igång…

Musiken
Alltid hög klass. Förutom gamla fantastsiska scores av John Barry så finns här många klassiskt tidlösa hitlåtar av högsta kvalitet.
De allra bästa sångerna i katalogen är A view to a kill, Goldfinger, For your eyes only, The man with the golden gun och The Living Daylights.
Sämsta bidraget är utan tvekan den nya "Another way to die" med Alicia Keys och Jack White - hur i h-vete tänkte de här?!

James Bond
Kan allt, vet allt, fixar allt. Flirtar med Moneypenny och får uppdrag av M, sin chef, där han alltid har full koll på de mest intrikata detaljerna som eftersöks.
När man gillar James Bond får man alltid frågan - "vem tycker du är bästa Bond då?" Jag brukar svara att det inte går att svara till 100% - alla har sin egna stil och ingen är riktig dålig. Lazenby är väl minst bra men ändå ok. Ingen kläcker oneliners som Roger Moore medan Connery är bäst på action. Brosnan har det bästa utseendet och Dalton bäst mix av allt. Mot alla förväntningar var Daniel Craig riktigt bra i sin debut vilket lovar gott för framtiden.

Gadgets
Q branch är MI6 sektion för specialutrustning - kommer alltid till väl användning för 007. Här har man erbjudit allt från bilar, helikoptrar, klockor, krokodil u-båtar och mycket mer. Allt med mer eller mindre galna tillägg som laser, katapultstolar, raketer, magneter med mera.
Det var roligast Desmond Llewelyn gjorde rollen som Q - chef över Qbranch - helt suveränt, numera är John Cleese inte alls lika kul som hans efterträdare R.

Actionscenerna
Under hela 60-, 70- och 80-talet var Bond-filmerna absolut ledande inom filmaction. Det var här alla först fick se de mest storslagna, galna och kreativa idéerna ihop med världens mest nyskapande stunt.
Det blev svårare på 90-talet med fler konkurrenter på stor, häftig action och sen riktigt jobbigt att i det nya millenniet hävda sig mot då många nya coola alternativ som slogs om uppmärksamheten. Numera så har man hittat ok nivå att fortsätta hålla traditionen av nyskapande actionsekvenser som vi inte får se någon annan stans.
Man instiftade tidigt också sin egen tradition att filmerna ska börja med en bang - en inledande teaser som oftast bara är en actionscen utan kopplingen till filmens story men ack så cool. Missa inte bra teasers i Moonraker och Goldeneye - dom är riktigt roliga.

Geografi
MI6 är Storbritanniens underrättelsetjänst för uppdrag i utlandet och det märks. Endast en gång har Bond gjort något på hemmaplan (båtjakten i World is not enough), resten av tiden spenderas över hela världen och varje film har flera kontinenter som besöks.
Det är inte tal om någon djupare exponering av länderna och deras kultur utan mest en ursäkt för att ge lyxig touch på allt och som verktyg för nya actionscener. Ok med mig.

Kvinnorna
Serien är känd för sina vackra kvinnor vilket alltid fått stor uppmärksamhet. Själv tycker jag egentligen aldrig det stämt helt och hållet. Ganska få av Bond-brudarna är klassiskt vackra och de verkar mest castade från vad någon ful britt tyckt varit attraktivt. De enda som håller hög klass är Ursula Andress, Halle Berry, Talisa Soto, Daniela Bianchi och Maud Adams.
Den galna sexismen i serien nådde sin peak under 80-talet men har i dag i stort sett helt lyfts bort.

Stackars sidekick
När Bond reser över världen får han ofta hjälp av MI6 lokala man på plats på ett regionskontor. Dom träffas alltid genom att utväxla några sköna kodord. Efter det får 007 bra hjälp innan det alltid tyvärr är kört för sidekicken... Denne blir alltid klippt av storskurkens hejdukar. Personalomsättningen på MI6 är mycket hög.

Skurkarna
Det roligaste momentet i ämnet Bond. Den typiske, och bästa, Bond-skurken har en enorm plan. Vi talar inte om att råna en bank eller att kidnappa någon - vi talar här om att skapa jordbävningar, utrota mänskligheten och starta en ny ras i rymden, stjäla atombomber, starta WWWIII och lite annat elakt i större format.
På senare år har det här området halkat efter ordentligt, numera är skurkarna ett ganska svagt moment - man vågar liksom inte gå over the top längre utan karaktärerna ska vara mer realistiska och vanliga så helheten blir mer seriös. Tråkigt.

I detta moment konkurrerar inga andra filmer med 007. De som jagar Jason Bourne har som mål att hålla sin en CIA-division hemlig, de som tar John McClane till gisslan vill ha pengar och Indiana Jones flyr från hokus-pokus nazister (vi nämner här inte Indy 4 som är skamlig)
- alltså rena ficktjuvar i jämförelse med Bond-skurkar.

Roliga detaljer med skurkarna;
*Man tvekar aldrig till att döda allierade som säger sig vara missnöjd med den stora planen och kräver att hoppa av organisationen. Se Älskade spion, Levande måltavla m fl för bra exempel på detta. Och se gärna första Austin Powers som gör en lysande parodi på detta.
*Man ska alltid bo i de mest extravaganta husen, undervattensforten, rymdstationerna, vulkanerna och liknande. Ju större och mer synligt - desto bättre för skurken.
*Man ska gärna också äga ett akvarium med hajar, pirayor, krokodiler eller andra dödliga djur.
*Till högra hand väljs gärna en mördargalen henchman med någon form av galen defekt eller uppfinningsrikt vapen. Se Goldfinger, Älskade spion, Leva låta dö m fl för bra exempel.
*När skurk väljer hustru/älskarinna vet man till 99% att hon kommer ligga med Bond och i någon form förråda planen. Det är liksom kört från start där.
*Och när fångar Bond (för det görs alltid) ska man inte skjuta honom på fläcken utan istället skapa en knepig dödsfälla med någon form av nedräkning eller liknande. Skönt parodierad av Austin Powers men alltid skönt moment i filmerna.

Hur ser framtiden då ut? Hur länge kommer de egentligen att fortsätta göra Bond-filmer? Efter snart 50 år visar man inga tecken på att sluta. Serien har ständigt uppdaterats efter sin tid och det kommer säkert bli många, många fler tillfällen till "James Bond will return…"

/Kuntza (will return...)

onsdag 22 oktober 2008

Doomsday

@@
http://www.imdb.com/title/tt0483607/
Brittisk sci-fi/action från regissören av balla varulvsrullen Dog Soldiers och lätt överskattade men välgjorda The Descent, Neil Marshall. Konceptet: Ta sexiga aktrisen som stod modell för dataspelshjältinnan Lara Croft (Tomb Raider för de som inte vet), Rhona Mitra och krydda med dyster framtid a’la Flykten från New York, lite kannibalism och släng in lite Mad Max i röran. På plussidan så är Doomsday rätt välgjord och snyggt plåtad. Den börjar riktigt bra och är hyggligt underhållande med fartfylld våldsam action utan krusiduller trots klichéer. Tyvärr faller den totalt platt sista halvtimmen framförallt för en av de skamligaste produktplaceringar som någonsin gjorts i film samt en riktigt töntig vändning i storyn. Trean i betyg var nära men jag landar på en vrång tvåa. It could have been a contender..
/Vrångmannen

Pineapple Express

@@@
http://www.imdb.com/title/tt0910936/
Judd Apatow formligen spottar ur sig komedirullar. Anchorman, 40-year old virgin, Talladega Nights, Knocked Up, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers för att nämna några få. Rik gubbstrutt m a o. Pineapple Express har han producerat och skrivit tillsammans med sin partner in crime Seth Rogen (spelar ofta skojig tjockis som röker på). Pineapple Express handlar i kort om en tjockis som röker på (Seth Rogen..) som blir vittne till ett gangstermord och tillsammans med sin langarkompis Saul (James Franco) blir jagad runt stan av både korrumperad polis och gangsters. Filmen är bitvis en hyllning till 80-talets buddy-action-komedi och en modern variant av Cheech & Chong. Vi får lite slapstick, mycket stonerhumor och en hel del action paketerat kextunt. Inget fel med det. Bitvis är Pineapple Express riktigt skoj och som vanligt i en Apatowrulle så är bifigurerna ofta hysteriskt roliga. Problemet rullen lider av är de kraftiga tempoväxlingarna och drivet i historien. Vissa scener känns som att de skulle kunna klippas bort för de leder varken handlingen någonstans eller är särskilt roliga (filmen klockar in på nästan 110 min men skulle nog må bra av att vara runt 20 min kortare). Förväntningarna kanske var för högt uppskruvade för det är klart en sevärd och skön komedi men den håller inte riktigt måttet och får tyvärr ses som en mellanrulle i Apatow/Rogenstallet.
/Vrångmannen

tisdag 21 oktober 2008

Ett hål i mitt hjärta

@
http://www.imdb.com/title/tt0381682/
Dravel.
Nej förlåt.
Pretentiöst dravel.
Får jag se Thorsten Flinck sitta med en telefon i handen och säga: "Mamma, jag vet inte vad jag gör" igen så skrattar jag ihjäl mig. Och scenen där Sanna Bråding snortar en lina koks har förstås en helt annan innebörd idag.
Men i det stora hela - pretentiöst dravel.
/Surskägget

Allas vår hjälte Dolph

Jag både blir sugen att se filmen samtidigt som jag aldrig vill se den nånsin. Vilken teasertrailer kan skryta med det...?

måndag 20 oktober 2008

Babylon AD

@@
http://www.imdb.com/title/tt0364970/
Enligt imdb.com ska den oklippta versionen av filmen (alltså director's cut) ligga på 161 minuter. Det skulle kunna förklara en del, för den jag såg var 90 minuter och kändes extremt avsnoppad på slutet. Men jag förhastar mig. I en inte så avlägsen framtid får prisjägaren Toroop (Vin Diesel) uppdrag att föra Aurora (Mélanie Thierry) från ett mongolskt tempel till USA. Han vet inte varför, bara att hon är viktig och absolut under inga som helst omständigheter får stryka med. Med sig har hon sin personliga livvakt syster Rebecka (Michelle Yeoh). Färden är lång och farlig och för oss som tittare - fartfylld. Det händer grejer hela tiden så Diesel får spänna musklerna och Yeoh visa prov på sin karatekunskap. Regissör Mathieu Kassovitz (Medan Vi Faller, Gothika) har skapat en trovärdig framtidsvärld med lagom blandning av sci-fi och verklighet. Stundtals påminner stämning om gamla Born American (en av Renny Harlins första rullar om nån kommer ihåg den) och ibland är det lite Minority Report. Jag har hört en hel del illa om den här rullen, men faktum är att första timmen är mer än okej. Det är lagom bitar action, spänning och story för att det ska rulla på. Inget mästerverk men helt klart över medel i genren. Sen faller allt totalt. Sista halvtimmen (egentligen sista tjugo för 10 min är eftertexter) är bedrövlig. Slutet så kortfattat och avhugget att man känner sig snopen, lurad och förbannad på en och samma gång. Om den kommer på en director's cut med alla 161 minutrarna tänker jag ge den en chans till. Då tror jag att den kan hamna på en trea utan problem, fyra om det visar sig att storyn tar ordentlig fart och verkligen levererar. Men som det är nu är man nästan villig att ge den bottenbetyg trots den fina första timmen.
/Surskägget

Get Smart

@@
http://www.imdb.com/title/tt0425061/
Vi kan börja direkt med att ni först läser Vrångmannens skamliga hyllning här: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/08/get-smart.html innan ni fortsätter att läsa min mer nyanserade analys av detta actionkomedispektakel. Alla klara? Bra. Det är inte så att filmen inte har sina poänger, och det är heller inte så att den är direkt dålig. Men den är ju inte bra heller. Carrell går runt och ser bortkommen ut, och det kan han göra bra. Här är det som att man inte utnyttjar det tillräckligt mycket, samt att man inte ger hans karaktär en klart definierad roll. Ibland är han jätteklumpig, i nästa sekund kan han slita strupen av självaste Bond om det hade krävts. Jag köper det inte. Storyn är tunn för att säga det minsta och fungerar mest som en transportsträcka mellan olika set-pieces där det sprängs, exploderas, skjuts och slåss. Även det hade varit okej om det inte varit för det faktum att man inte minns dessa set-pieces mer än man minns handlingen. Och handlingen minns man inte. Uselt blir det inte, det är det alldeles för välgjort för, men själen saknas. Själen sa jag! Det där lilla extra som gör att det blir roligare än en dussinkomedi. Vart tog själen vägen?!?! Roligast är Bill Murrays cameo inuti ett träd. Tråkigast är Terence Stamps totalt uttryckslösa och oengagerade superskurk. En okej rulle, inte mer.
/Surskägget

söndag 19 oktober 2008

Dance of the dead

@@@-
http://www.imdb.com/title/tt0926063/
Det här är en rulle som det är svårt att tycka illa om. För en nästan obefintlig budget och ett manus som tagit lång tid att skriva har indiefilmskaparen Gregg Bishop kokat ihop en hyfsat skön soppa av zombieskräck, komedi och skruvade karaktärer i high schoolmiljö. Plotten är enkel. Det är prom night i den lilla staden Georgia och plötsligt börjar de döda och begravna på kyrkogården bredvid kärnkraftverket vakna till liv och ge sig på alla i staden. Många amatörer inblandade i filmskapandet men det märks sällan. Faktum är att filmen ser ut att ha kostat mycket mer än vad den gjort och den håller en överraskande nivå både manus, foto och skådespelarmässigt. Filmen hade tydligen premiär på bio en kväll för vänner och inblandade och sen direkt till DVD. En klart överraskande paj som trots brister har en glädje till genren och huvudpersoner som vi hejar på och vill ska överleva natten. Den är t.o.m lite spännande i allt blod och tjafs. Det luktar 80-tal här gott folk och blinkningar till en tid då zombierullar a'la Return of the living dead, humor möter slafs, var ok men ändå inte. Tyvärr finns det en del småsaker att haka upp sig på och allt är inte hunky dory (får jag se zombies dansa till punkrock en gång till..) men man sitter ändå i slutändan med en smak av imponerande prestation. Nåväl, jag applåderar produktionen och lyfter intresserat på ögonbrynet. Med lite jävlar anamma och framåtanda så kan man alltså göra ok genrefilm för plånbokspeng. Da capo!
/Vrångmannen

@@
Den börjar faktiskt riktigt bra. En skön, lite halvhumoristisk öppning på en kyrkogård med en galet soft kyrkogårdsvaktmästare flyter sedan över till en high schoolrulle där vi får lära känna karaktärerna. Själva high schoolbiten rullar på bra även om det inte är mycket mer än de vanliga klassiska karaktärerna och känslorna. Snart nog hamnar vi i en zombiesplatterrulle istället och det är då det tyvärr blir lite sämre. Regissör Bishop skulle nog satsa på att skriva en ungdomskomedi istället för en zombiefilm för det är där jag tycker att han prickar in dialog och känsla som bäst. Tyvärr är slutet det man minns bäst, och ju närmare slutet man kommer desto sämre blir det, så mer än okej och en en tvåa kan det inte bli.
/Surskägget

Wanted

@@@
http://www.imdb.com/title/tt0493464/
Ibland händer det att jag och surskägget är i perfekt synk med varandra. Det är inte ofta men det händer (åååååh det där skägget..alltid ska han..alltid ska han..). Jag tänkte här skriva en recension om actionfisen Wanted men det känns ganska onödigt då surskägget redan skrivit till 99% vad jag tycker här:
http://film4fucksake.blogspot.com/2008/08/wanted.html

Det enda jag inte håller med om är att James McAvoy inte passar i rollen som misslyckad vanlig kille goes uber assassin. Jag tycker han gör det bra. Annars spot on skägget, spot on.
/Vrångmannen